I fredags jobbade jag extra tillsammans med två personer jag aldrig mött förut. När jag funderade på mitt blogginlägg tänkte jag försöka dölja det mesta av deras identitet för att inte folk med fördomar ska få vatten på sin kvarn, men för att förklara min egen åsikt så måste nog nästan alla detaljer fram…

Jag vill börja med att säga att jag tror på folks lika värde och rättigheter och har inget emot människor med annan hudfärg, religion, sexuell läggning osv. Jag vill vara tydlig med detta, med tanke på det jag nu ska skriva.

Jag skulle tillbringa 8 timmar tillsammans med en man i 40-årsåldern från Pakistan och en kvinna i 35-årsålderna från Turkiet. Mannen har varit här i ca fem år, pluggar på högskola och vill gärna flytta tillbaka till Pakistan och starta en skola. Han sa inte många ord, men det han sa var väldigt klokt och genomtänkt. Han pratade 11 språk tror jag det var och var forskare i botten. Gift med en finska, två barn. Kvinnan har bott här sedan 90-talet och var långtidsarbetslös. Gift med en landsman, tre barn. Hon var otroligt negativ och halvlåg mest över skrivbordet där vi satt. Hon tyckte inte om Sverige eller svenskar utan frågade direkt om jag var ”en sån där svennebanan”.

Från början var stämningen helt ok, vi pratade och lärde känna varandra. Eftersom vi skulle prata med folk av olika nationalitet så kollade vi direkt av vilka språk var och en kunde och snacka om att vi tillsammans hade en språkbank som var riktigt imponerande. Som enda svensk i sammanhanget fick jag en massa frågor om Sverige och svenskar och jag svarade så gott jag kunde och de verkade acceptera mej fullt ut precis som jag accepterade dem. Ett helt okej samtal mellan folk som precis lär känna varandra.

När vi kom in på jobb och vad vi pysslar med, framtid osv så sa jag att jag jobbar i två veckor till sedan ska jag bli hemmafru och ta hand om mej eftersom jag inte är helt frisk. Mannen nickade långsamt och tyckte att det lät klokt, även om det var ovanligt med en svensk som inte siktar på karriär och inte bryr sej om pengar. Men han respekterade det jag sa utan någon invändning. Kvinnan trodde inte sina öron utan utropade högt ”men du måste sjukskriva dej så du får pengar!” Jag försökte att förklara att jag varken vill eller kan sjukskriva mej utan väljer att få mindre pengar fullt medvetet eftersom jag inte orkar tjafsa med försäkringskassan. ”Men då måste du få A-kassa!” fortsätter hon ”Sverige har bidrag! Du måste ha bidrag!”

Oavsett hur jag försöker förklara att jag inte är intresserad av bidrag så ger hon sej inte. Om man inte jobbar i Sverige ska man ha bidrag, så är det bara! Att jag inte kunde förstå detta gjorde henne mycket upprörd. Att vara så osvensk att man väljer att leva på sin man var helt otänkbart och obegripligt för henne. Tills slut ville hon nästa inte prata med mej, pga att jag inte vill ta emot bidrag trots att jag förklarade att jag inte anser mej ha rätt till det. Hon sa rent ut att jag nog var den dummaste svensk hon mött och att jag nog inte var riktig klok som tänkte så…

Jag har haft ungefär samma samtal med både svenskar och ickesvenskar och mött olika reaktioner, dock inte så här starkt och negativt. Eller fientligt kanske man ska säga, för det var faktiskt lite så det kändes. Den här kvinnan sitter alltså i ett rum FULLT med andra människor och uttalar allt detta, MÅNGA hör det hon säger. Är det då konstigt att folk reagerar negativt, precis som jag gjorde? Om man hör hennes åsikter om allt hon har rätt till och vill ha, så är det väl inte konstigt att folk har fördomar mot ickesvenskar? Om många hör samma uttalande, så är det väl inte heller konstigt att man till och med startar ett parti och väljer att kämpa mot folk som vill utnyttja systemet? Att samma personer inte ser att även svenskar gör detta är ju lite konstigt bara…

Vad jag vill komma till är att det inte är konstigt att det finns fördomar och att vi måste lyfta fram våra nysvenskar som faktiskt gör sitt bästa. För de är trots allt fler än de som bara utnyttjar systemet. De allra flesta vill ju ha ett jobb och en tillvaro som de trivs med, under den tid de är i landet, oavsett om det är en kortare period eller hela livet. Vi vill alla ha en tillhörighet med vänner, familj, arbete och fritid. Å då blir jag lite rädd när jag hör den här kvinnan som försöker övertala mej att ta till alla bidrag som finns, trots att jag frivilligt väljer att avstå från arbete just nu. Om hon skriker högst är det ju hon som hörs och henne man reagera på, troligtvis negativt.

Jag kan förstå folk som inte ser de fördelar som finns med ett mångkulturellt samhälle, men vill gärna visa dem allt positivt som vi inte skulle få annars. Jag kan slå vad om att våra främlingsfientliga partiföreträdare äter taco från Mexico på fredagkvällen, reser till Turkiet för att sola, kör bil på bensin från Ryssland, har kläder gjorda i Kina… De skulle förmodligen aldrig ta jobb som städare, men kräver rena toaletter på det sjukhuset de besöker… 

Den här kvinnan förstår inte att hon spär på fördomar och skadar både sej själv och andra. Å jag visste inte hur jag skulle nå fram till henne och säga detta. För jag var ju bara en ”osvensk svennebanan” som hon kallade mej… Jag reagerade alltså på det hon sa, inte på vem hon är eller kommer ifrån. Hur ska då andra reagera som faktiskt har fördomar?