Stressen har smugit sej på mej och jag känner mej jättedeppig. Bilen gick sönder i onsdags, nåt med batteriet eller startmotorn. Nu måste man starta den med kablar från ett annat batteri tills vi köper ett nytt. Det innebär att jag inte kan ut och göra något på egen hand eftersom jag inte lyckas fatta hur man ska göra med de där j-a sladdarna 🙁

Pengastressen har också kommit ifatt mej; det ska inhandlas tre par joggingskor, Junior ska på tävlingsläger, vårt matkonto ökar konstant och så det där batteriet till bilen mm mm. Det finns inte så mycket pengar om vi ska få ihop till resan som ska betalas i november.

Jag känner mej ledsen, nerstämd och allmänt deppig. Har dåligt samvete för att jag är en pest här hemma, som de andra måste stå ut med. Orkar inte gå så mycket med Baileys som jag borde för både för hans och min skull. De enda jag lyckas glädja just nu är den som själv försöker gå ner i vikt och som tycker det är skönt att se att även någon som jobbar med viktminskning har det svårt. För så är det också… jag är definitivt inte inom BMI längre…

Känner bara för att lägga mej ner och dra täcket över huvet. Tänk att få sova ända till april när solen värmer igen. Jo, nog är det en höstdepp alltid. Förra året var jag nykär och kände inte alls av den på samma sätt, trodde kanske att det inte skulle bli så mer… men höstdeppar är tydligen trogna, den kom tillbaka…

Jag ger upp! Jag gick ner 4 kg, det får jag väl vara nöjd med. Trodde verkligen jag skulle komma i mål den här gången – men jag orkar inte mer nu. 10 duktiga veckor blev det och jag kommer nog att tänka mej för och leva som jag lär på ett ungefär… men just nu är allt bara tungt och svart. Vet inte hur jag ska ta mej upp i ljuset igen… hjälp!

.