Å som jag sugit på känslan ett bra tag, men inte riktigt varit redo… i går började jag ladda och i natt drömde jag om det hela och i morse gjorde jag det! Jag tog på mej löparskorna, tog hunden med mej och SPRANG ett varv. Det var sååå härligt!

Det var nog 7 år sen sist. Då testade jag att springa Vårruset efter en lång skadeperiod med trasiga fötter, senor och en massa annan skit som tog tid att läka. Foten kändes inte bra, så jag la löpningen på hyllan. Men jag har saknat den… kilo las till kilo och det började kännas omöjligt att komma tillbaka. Men nu har jag ju gått ner en massa och börjar känna mej lättare.

Så idag var det alltså dax. Mina 4 min per kilometer är ett minne blott, jag gjorde en kilometer på 9 minuter. Men då kan det ju bara bli bättre och nu vet jag hur illa det är. De där 9 minutrarna ska snart vara ett minne. 27 maj ska jag springa Vårruset med 30 av våra medlemmar, det ska bli skitkul!

Jag vet inte riktigt vad det är det där med att springa. Många tycker ju att det är så himla tråkigt. Jag har aldrig hörlurar som många andra, utan lyssnar till naturen och det som händer runt mej. Jag har aldrig sprungit med hund förut och Baileys var nog lite i chock under hela varvet för han skötte sej perfekt! Det var länge sen jag kände sånt samspel mellan oss och det var riktigt härligt. Han sprang glatt med och hamnade faktiskt tom lite på efterkälken i slutet. Han är ju också lite otränad.

Så vad är planen? Att kapa minuter förstås! Nu tog mina 2,5 km knappt 23 minuter. Det är riktigt dåligt! Planen är att komma ner på 6-7 minuter innan Vårruset. Det är ett rimligt mål på så pass många veckor som är kvar. Att springa ett par gånger i veckan till att börja med, sen får vi se. Knät och foten måste ju hålla också. Just nu känns det ok…

Men jösses vad jag känner mej nöjd med mej själv! Jag gjorde det! Och jag överlevde… imorrn kommer jag inte att kunna gå, men det är en annan femma  🙂