I början av sommaren såg det ganska hopplöst ut. För bara två veckor sedan såg det nästan lika hopplöst ut… men förra veckan började jag se ljuset och nu är jag faktiskt nästan säker på att jag klarar det, Det handlar förstås om vikten som socialstyrelsen satt för att godkänna min bröstförminskning. BMI ska vara max 25, det går inte att förhandla om.

Måndagen efter vi slutade jobba på Viktväktarna vägde jag 63,8. Målet var 59 blankt. Då skulle jag vara säker på att inte bli hemskickad från operationsbordet. Jo, det kan man tydligen bli om man väger för mycket. Jag är kort, med kläder har jag ett BMI på 24.98 när jag väger 60,6. Dit var jag alltså tvungen att ta mej. Skulle det gå? Jag hade ingen större förhoppning. Särskilt inte som jag tidigare snittat 0,1-0,2  när jag skött mej exemplariskt.

Förra måndagen (vi väger oss på måndagar) vägde jag 59,9 utan kläder och 60,4 med de kläder jag tänkte ha vid nästa läkarbesök. Då började jag tro att det var möjligt. Idag sa vågen 58,7 och med ganska tunga kläder 59,7. Så imorrn när jag träffar narkosläkaren kommer han/hon bli nöjd. Jag har gått ner sedan första besöket, precis som de ville och jag har nu ett BMI på 23,97. Jag klarade det!!!

Om 11 dagar ligger jag i bästa fall på uppvaket och operationen är över. Jag väger som jag ska nu och så fort läkningen är klar ska jag börja bygga en starkare och smidigare kropp. Jag vill ha en kropp som bär mej och gör det jag vill. Jag har inte gått ner i vikt för att bli snygg, utan för att leva längre och få en stark kropp. För att må så bra som möjligt. Snart börjat kapitel 728 i mitt liv, kapitlet då jag kan röra mej som jag vill  🙂