Jag har klarat mej själv i tio år och igentligen bara haft hjälp av mina föräldrar när jag behövt någon. Nu finns Vännen och jag måste fatta att det faktiskt finns någon där som VILL vara delaktig i mitt liv och ta del av de saker som händer runt mej. Det är svårt!
 
Ett litet exempel:
Jag har alltid med mej en macka och en drickypoghurt när jag jobbar. Jag gillar inte att ha väska, särskilt inte när jag ska åka tåg. Så igår bojkottade jag yoghurten, eftersom den inte fick plats i fickan och tog bara med mej mackan. När Vännen märker det pekar han på sin ryggsäck och ser menande ut… sen lägger han till: Jag finns faktiskt här… Då står vi redan på pendeltågstationen, så det var inget att göra åt just då. Men jag loooovar! Jag ska försöka fatta att jag inte måste fixa allt själv längre, även om det tar emot och är lite knepigt.
 
Det har nog inte riktigt trillat in i skallen än att jag faktiskt inte är ensam längre.