Nu riskerar jag att stoppa in huvudet i elden… men jag funderar på detta med barn. Eller rättare sagt insemination och surrogatmödrar. Jag vet nämligen inte vad jag tycker och vill ha lite åsikter från er.

Jag har vänner i min närhet som inte kan få barn och som i flera år försökt med hjälp från sjukvården för att bli gravida. Jag har adopterade kusiner och jag har lesbiska vänner som fått barn genom insemination. Självklart är de som fått barn nöjda och glada över att allt gått vägen och vi gläds med dem.

Det ser olika ut överallt i Sverige. På en del orter får man IVF-försöken helt gratis, på andra får man några försök och på andra tror jag att man måste betala allt själv. Detta vet jag inga detaljer om, så där är jag osäker. Att adoptera kostar förstås pengar, ganska mycket pengar dessutom. Att åka till tex Danmark för insemination är inte riktigt lika kostsamt vad jag har förstått.

Sen har vi den aktuella frågan om surrogatmödrar och huruvida det är ok att ”hyra” ut sin kropp för att hjälpa någon annan att bli förälder och tvärtom förstås; hur ok det är att ”hyra” en annan människas kropp för samma ändamål. Spelar det någon roll hur surrogatmamman tänker om detta om det nu bara skulle handla om pengar för henne? Hur ställer ni er moraliskt kring detta?

Tycker jag att det är rätt att det ena kostar men inte det andra? Då menar jag att den som vill adoptera eller inseminera får betala hela beloppet själva medan den som försöker med IVF får en del från sjukvården. Det känns lite orättvist… men världen är ju iofs inte rättvis.

Men för mej handlar det inte om pengarna utan om en enda fråga: Är det en rättighet att ha barn?

Känsligt att ställa frågan kanske, men ganska intressant och jag vill gärna höra hur ni tänker kring detta.