Jag tycker om böcker med romantik, humor och 1800-talsmiljöer. Bridgerton är en stor favorit, precis som efterföljaren Smythe-Smith. Så fick jag ”Kvinnorna på Bloom Square” i min hand och folk tittade lite finurligt på mej… nu fattar jag varför…

Jag har varit väldigt pryd, och är till viss del fortfarande. Att ta sej igenom böckerna och Familjen Bridgerton var trots detta inget problem. Så länge språket är anpassat till tidsåldern och kanske även lite förfinat, så är det helt ok. Så är det tyvärr inte i ”Kvinnorna på Bloom Square” och det är väldigt synd.

Serien handlar om de fyra och väldigt olika väninnorna Alexandra, Emma, Nicola och Penny. Alexandra är sömmerska, Emma ställer klockor, Penny ömmar för djur mer än människor och Nicola älskar att baka. När första delen börjar är alla fyra lyckliga singlar utan någon större vilja att gifta sej. Men såklart möter de kärleken, även om den tar sej ganska omständliga vägar.

Jag tycker om de olika kvinnornas berättelser, där finns både allvar och humor. Romantiken flödar, men det gör även sexscenerna. Passion är en sak, erotik en annan… inget är fel. Men när språket inte håller ”rätt” nivå, tycker jag att det blir för slafsigt. Jag levde inte på 1800-talet, men tror inte att man i de fina salongerna sa tex k*k, f*tta eller *k*t. Snarare manslem eller penis, sköte och attraherad eller upphetsad.

I första boken hade jag överseende, men sen blev det bara irriterande. I övrigt underhållande böcker, blev i mina ögon förstörda av språket. Jag vet inte om författaren skrivit så, eller om det är översättaren som tolkat på sitt eget sätt. Böckerna blev inte fina längre, utan nersmutsade på något sätt.

Vill man krydda upp sitt sexliv, så ska man absolut läsa dem – men de är ingenting för mej. Tyvärr, för jag gillade karaktärerna och deras historier.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube