Jag borde väl kanske hålla mej lite lugnare efter operationen än jag gör, men kommer det roliga grejer i ens väg så vill man ju gärna vara med där saker händer oavsett hur man mår…

Igår var det inget alternativ att hålla sej hemma, då var vi nämligen inbjuda till nya Skandiascenen på Cirkus för att se Lena Philipssons nya show Jag är ingen älskling. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på hennes musik, men såg henne i SPÖK där hon var riktigt bra. Klart jag ville se detta!

I mina ögon har Lena Ph alltid varit en snygg svensk artist, ingen som stuckit ut men alltid funnits där. Hennes musik har satt sej i skallen och omedvetet har man kunnat tralla med i låtarna. Hon har funnits med länge och haft otur med kärlek och därför varit på löpsedlarna oftare än någon ska behöva vara. Så mycket mer har jag väl inte vetat… jag har varken tyckt bu eller bä om henne. Men igår växte hon verkligen i mina ögon!

Vi kom in i salongen där en riktigt snygg scen var uppbyggd. Just det ja! På vår biljett stod det Cirkus, Skandiascenen, och jag fattade ingenting. Cirkus är väl Cirkus? Nope! Cirkus har numera två scener, den ”vanliga” och Skandiascenen som ligger i samma hus men lite snett ovanför den gamla ingången. En alldeles lagom salong för en intim konsert eller varför inte konferens. Jättesnygg salong faktiskt!

Showen körde igång och det var ett taggat 6-mannaband och en skitsnygg Lena som gav allt! Det var genrep och det betyder att de allra flesta är inbjudna och biljetterna är gratis. Kanske därför respekten för artisten varierar, men igår var den lika med noll! Folk släntrade in för sent, satt och pratade och var allmänt respektlösa. Det värsta var ett par som gled in kanske 30 minuter sent, tog sej förbi alla i första raden och sedan satte sej och hånglade! Tjejen klättrade nästan upp på killen, de slätade av varandra totalt och satt och fnittrade. Lena skulle just berätta om sin tyngsta period i livet och blev rejält störd av paret. Så hon pausade allt, stirrade på dem och bad dem gå ut. De trodde nog att hon skämtade, för killen började skratta och applådera. Men Lena gav sej inte och fick hjälp att ta ut dem, under publikens applåder. Där vann hon min respekt! Ingen jäkel ska sätta sej på någon som försöker göra sitt arbete, oavsett vem det är! Resten av showen förflöt som den skulle, men Lena återkom till det som hänt när hon tackade oss i slutet.

Showen var verkligen bra! Nya och gamla låtar blandades i en perfekt kombination. Det var personligt, massor med energi, bra mellansnack, snygg scen och snygga kläder, humor och en otroligt mysig stämning. Att se en avslappnad Lena vid ett piano kändes helt rätt. Det var lixom hon och pianot, grunden till allt, i centrum. Hon berättade om sitt liv, sin uppväxt, sina barn, alla löpsedlar, exmännen och en massa annat. Bildspelet med barnen var väldigt fint och berörande. Personligt helt enkelt. Skulle hon sluta med musik kan hon alltid bli ståuppare, hon är för jäkla rolig faktiskt! Dessutom har hon en otrolig självdistans, som många saknar.

Ni som gillar Lena Philipsson ska absolut se showen, ni andra kan se den bara för att den är himla bra!