I dag fick vi ytterligare ett bevis på att Senior är vuxen. Tänk va tiden går fort! Idag var det nämligen sista besöket på habiliteringen för barn och ungdomar, där vi gått sedan Senior var 5-6 år. Det var dit vi kom när han utreddes och där vi till slut fick hans diagnos. Hade det inte varit för Dr Karin, Dr Peter, Dr Katarina och vår sköterska Catharina så vete sjutton hur livet sett ut idag. De här personerna gav oss stöd, rådgivningen, mer tid än vanligt och svarade på alla våra frågor och funderingar. Vi har kunnat ringa, maila eller komma på besök precis när som helst och alltid fått hjälp på bästa sätt. Nu är det slut…

Efter 13 år skulle vi idag lämnas över till vuxenmottagningen och ta avsked av våra änglar. Först ut var vår sköterska Catharina som kom ut till oss i väntrummet och pratade. Vi gav henne en presentpåse fylld med grejer från Viktväktarna (hon har gått hos oss som medlem) och en amaryllis. Vi bröt nästan ihop allihop därute och de andra föräldrarna undrade nog vad som hänt. Hon lovade att finnas kvar där för oss om vi behövde hjälp och inte blev överflyttade som vi skulle. Dessutom funderade hon på att komma tillbaka till oss på VV. Och vi fick lova att komma förbi och säga hej. Så vi ses nog igen  🙂

Så var det dax för själva läkarbesöket och efter att alla mätningar var gjorda och alla formaliteter avklarade, så gav vi även henne presenten som var en kopia på den andra. Samma scen igen, med tårar, kramar, löften om att finnas där om vi behövde och att vi skulle höra av oss då och då. Å vi kanske får se även lilla doktorn hos oss på VV, även om hon hellre hade följt med till Gambia  🙂

Det var riktigt jobbigt och känns jobbigt även nu när jag skriver om det. De här människorna ger sitt liv för barn med särskilda behov. De är precis rätt människor på rätt plats med världens största hjärtan. Tyvärr sätter det sina spår och de är superstressade pga sitt arbete och sitt engagemang. Kunde jag ge dem en månads betald semester på annan ort, hade jag gjort det. Pengar har de, ett arbete de trivs med har de också – men ledig tid och lugn/avkoppling har de inte och det syns tyvärr på dem och deras kroppar. Ska de hålla för att ta hand om fler barn och ungdomar så måste de ta hand om sej, men det finns det inte tid för.

Jag tackar Huddinge Sjukhus och barnhabiliteringen för den här tiden. Utan er vet vi inte hur det hade gått. Nu hoppas vi att vi får den hjälp vi behöver på vuxenmottagningen, annars vet vi var ni finns; fina Catharina och Katarina.

Jag tror på änglar, jag känner två… 🙂