Har känt mej lite ur gängorna de senaste dagarna, lite vemodig och funderat mycket. Trodde det skulle kännas bättre efter promenaden med Baileys, men så blev det inte, snarare tvärtom. Det känns som att allt jag säger eller skriver missförstås eller förvanskas och jag vill bara dra täcket över huvet och somna om.

Kanske är det sorg över att sommaren sjunger på sista versen? När sommaren övergår i höst känns det ungefär som när man träffar en gammal vän som man inte träffat på väldigt länge men måste skiljas väldigt snabbt igen. Glädjen som fanns när man träffades och den stora sorgen och saknaden när man skiljs igen. Det blir stora tvära kast och sorgen överskuggar den glädje som fanns.

Det har hänt mycket den här sommaren och mycket kommer att hända den närmaste tiden. Kanske är det förändringarna som gör mej extra känslig? Jag gillar inte för många förändringar på en gång, å det blir värre med åren. Jag kanske har lite ADHD ändå  🙂 

Jag som har så mycket att glädjas åt. Jag har allt jag kan önska och mer därtill och ändå känns det inte alls bra idag. Igår träffade jag en gammal kär vän som jag inte sett på många år. Han har hjälpt mej enormt mycket under åren, men vi har inte haft någon kontakt alls på 3-4 år. Nu berättade han att han varit med om en allvarlig olycka och fått 17 frakturer. Han var tacksam att han levde. Och jag fick så dåligt samvete! OM jag vetat. Då hade jag självklart besökt honom och gjort vad jag kunnat för att hjälpa honom i hans svåra situation. Men jag visste ju inte. Och det är helt och hållet mitt eget fel. Jag kunde ha ringt, gjort ett besök… Det kändes trots allt väldigt bra att se honom, men olyckan hade satt stora spår hos honom. Klart vemodet inte kändes bättre av det…

Jag har funderat på det här med lycka. Jag är lycklig och jag visar det, men det kanske är fel? Ibland känns det som att vissa tror att jag döljer något och att lyckan är fejkad en slags fasad. Samtidigt känns det fel att visa lycka när jag ser andras olycka. Ska jag ha dåligt samvete för att jag är lycklig?

Ja, ni ser ju själv hur tankarna snurrar runt. Å när jag börjar tänka, då kan jag älta en hel evighet och det är såååå jobbigt. Tills slut hittar jag bara fel hos mej och vet inte i vilken ände jag ska börja för att rätta till allt. I bästa fall krävs bara en enda natt med god sömn för att jag ska må bättre. Jag hoppas att det bara är det som är felet. Men för att hjälpa mitt humör på traven ska jag klä mej i det otroligt fina smycket jag fick på kryssningen i helgen. En svart sten i silverfattning med silverkedja som man själv bestämmer längden på, från Living and Room. Superfint!

Ha en fin dag allihopa och ta vara på varandra och dagen  🙂