Nu är det tre år sedan jag äntligen fick inkassera vinsten av viktkampen. Belöningen som var värd att kämpa för och som faktiskt förändrade och förbättrade hela mitt liv. Jag har gjort en mängd ingrepp på vägen till ett friskare och mer hälsosamt liv, men bröstförminskningen förändrade allt!

Jag är 156 cm lång och då är det inte meningen att man ska bära runt på en E-kupa. Det är tungt, man får värk i rygg och nacke, ligger man på mage blir det uppförsbacke, det skumpar smärtsamt när man springer, man kvävs nästan vid vissa yogaövningar, kläder sitter fult och man får en mängd mysko kommentarer om sitt utseende. Jag kan faktiskt inte hitta en enda positiv grej med att ha stora bröst.

Ända sedan jag var i tonåren har jag velat minska dem, men kom inte till skott förrän barnen var några år gamla. För att göra en bröstförminskning via landstinget krävs en viss storlek, ett visst häng, betydande problem och max bmi 25. Jag låg lite över och detta blev min morot att bli normalviktig. För att gå ner i vikt behöver man ett mål, för det flesta är detta att gifta sej eller bli gravida – för mej var det en C-kupa. Detta blev senare ett delmål, eftersom det stora målet egentligen var att kunna röra mej och bli hälsosam, så frisk som möjligt och den piggaste pensionären jag kan bli när jag kommer dit om några år.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000, det skulle ta många, långa år innan jag äntligen låg stabilt under bmi 25. Jag gick ner, blev sjuk och gick upp, gick ner igen och så höll det på. Jag kom ner till bmi 25,5-26 men det var svårt att komma till 25 och gärna under det. Men jag gav inte upp! Hösten 2013 var jag stabil, då hade min läkare hittade vad som felade – jag fick medicin och kunde äntligen komma ner under 25 och stanna där. I december fick jag träffa koordinatorn på bröstcentrum och blev godkänd! Jag som aldrig blir nervös var ett totalt nervvrak innan besöket och packade sedan ihop utanför hissarna när allt var klart. Jag var godkänd! Äntligen skulle det ske!

Det är en ganska stor operation, men jag var inte det minsta nervös. Det enda som betydde något var att bli av med tyngden och få börja mitt nya liv. 29 augusti 2014 var det dax! Jag var helt lugn och väldigt förväntansfull innan operationen. Å när jag vaknade efter en massa timmar var jag bara lycklig. Det gjorde inte ett dugg ont, jag mådde toppen! Självklart slet jag av mej täcket för att titta och även om det var bandage och svullet så kunde jag se skillnaden. 7,4 hekto hade tagits bort och för mej symboliserar de där 7,4 hektona mitt nya liv.

Första löpturen var en befrielse! Att kunna röra sej precis hur jag vill, ha vilka kläder jag vill, slippa äckliga kommentarer och sova gott är värt precis allt! Ju längre tiden går desto mer inser jag hur mycket brösten begränsade mej och vilken skillnad det är idag. Jag ser mina fötter och kan se när jag knyter skorna! Jag kan ha trekantsbikini och behöver inte ha behå med tjocka axelband som skär in i huden, jag behöver inte ha behå alls om jag inte vill! Visst blev jag smal och ser smalare ut även idag när jag trots allt gått upp lite i vikt, men det handlar inte om det – det handlar om hälsa!

En bröstföminskning är inget lyxoperation som vissa påstår. Operationen gav mej ett helt nytt, aktivt och friskare liv. Jag mår tusen gånger bättre än förr! Jag känner det i hela kroppen och i nästan alla situationer. De som känner mej ser det på mej. Å jag vet att det är många som lider i det tysta och som funderar… mitt råd till er är att först och främst gå ner i vikt. Det kan ju hända att brösten blir mindre av viktminskningen, mina blev det inte. När ni ligger under bmi25 ber ni husläkaren om remiss. Operationen är det minsta problemet, det är vägen dit som är svår och lång. Men ni kommer inte att ångra er! Vill ni läsa mer om operationen och vägen dit, så klicka eller sök på bröstförminskning – så hittar ni alla inlägg och bilder.

Jag är så glad att jag tog tag i detta och tacksam för att sjukvården hjälpte mej. Jag mår så mycket bättre! Grattis min fina C-kupa och mitt aktiva och friskare liv 🙂