Man har alltid ett val…

Man har alltid ett val…

Med risk för att än en gång göra mej osams med folk, så avger jag härmed mina egna tankar angående folks arbetstid…

Har bekanta som sitter i Riksdagen eller som är högt uppsatta chefer osv. Folk med en arbetstid som oftast är mer än 40 timmar per vecka. Men vem bestämmer det igentligen? Det finns ju en lag och sen finns min egen känsla av att någon (kanske jag själv?) kräver mer av mej. Ändå hävdar jag att man alltid har ett eget val…

När de här människorna beklagar sej över sin arbetsmängd säger jag alltid samma sak: Du väljer själv! Kanske låter hårt, men det är min fasta tro. Visst kanske man någon gång behöver jobba över eller tom ta med sej arbetet hem, men jag är övertygad om att man hinner det man ska på en normal 40-timmar arbetsvecka. Om inte, så ska man kunna visa att man har för mycket runt sej och begära hjälp. Men det är ju som sagt ett val man gör…

Man kanske VILL ha mycket att göra och kanske tom gör sej själv oumbärlig på jobbet. Då får man lite extra självförtroende när kollegorna dunkar en i ryggen. Oftast är ju hög arbetsbelastning tillfälligt, inte något man har över sej 52 veckor om året. Utslaget på dessa 52 veckorna kanske de har precis samma arbetsbörda som alla andra? Jag menar… Riksdagsledamöter har ju tom sommarlov!

Nu är ju inte riksdagsuppdraget ett jobb, utan just ett uppdrag. Man har helt ok betalt den tid man har uppdraget och när mandatperioden går mot sitt slut (som nu) vet man ingenting. Men det vet man om när man tackar jag till det. Man har gjort sitt medvetna val. Klarar man inte arbetsbördan är man inte rätt man/kvinna för jobbet. Oftast har ju Riksdagsledamöterna femtioelva uppdrag vid sidan om oxå, så det kanske inte är riksdagsjobbet som är problemet?

Jag är väl medveten om att det inte är så enkelt. Men ändå så är det ju det… Oavsett vad det gäller så har man alltid ett val. Trivs jag inte, så får jag se mej om efter ett annat jobb (det finns jobb även om det tar tid att få ett). Har jag för lite utrymme i almanackan, får jag helt enkelt välja bort något eller sluta gnälla på att tiden inte räcker till. Tycker jag att jag har för lite pengar, jag då får jag välja bort det jag kan för att få pengarna att räcka till.

De enda som egentligen har rätt att klaga på för lite pengar och för lite tid är ensamstående föräldrar utan avlastning. De har inte mycket att välja på, men ändå gnäller de oftast minst… Jag vet att jag gnäller på att jag aldrig hinner klart med något och att det retar mej enormt att jag alltid är ”nästan” med allt. Nu har jag därför beslutat mej för att försöka göra EN SAK I TAGET. Jag har alltså gjort ett aktivt val att iaf försöka ro saker i land helt och hållet.

Jag gjorde ett aktivt val att aldrig mer arbeta heltid. Detta beslut tog jag efter en lång sjukskrivning pga utmattning och som ensamstående mamma. Jag insåg att hur mycket försäkringskassan än ville, så skulle jag aldrig (iaf inte på lång tid) kunna arbeta heltid igen. Det fanns helt enkelt ingen ork för det. Men hur klarar man sej på en halv lön när man är ensam med två barn? Jo, man ser över sin utgifter noga och söker bostadsbidrag! Låter ju konstigt att man får bostadsbidrag när man väljer att jobba mindre, men så är det och det tog jag fasta på. Det var lixom att välja på att jobba mindre en lång tid eller jobba helt och bli sjukskriven igen. Jag ville jobba!

Jag valde att leva på marginalen, det gick och jag mådde så mycket bättre än tidigare. Så jag hävdar fortfarande: Man har alltid ett val!

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.