Igår när jag hämtade Junior från träningen la han sina långa armar runt mej. Inför alla tränare, andra föräldrar och sina kompisar stod han länge och håll om mej. Det var ett sånt tillfälle av total lycka, som man inte får så ofta.
 
Min långa, vackra son.
14 år gammal vågar han visa kärlek till sin lilla mamma – strongt tycker jag.
 
En annan förälder kommenterade det och sa att han verkade må så bra nu och att det var roligt att han var tillbaka i sin gamla simgrupp igen. Han bestämde sej under påsken att börja simma på allvar igen och började redan i måndags. Så nu är det träning 5 dagar i veckan och tävlingar på helgerna. Mycket? ja kanske… men han tycker om det och har sina riktiga kompisar där. De har känt varandra sedan de var 4-5 år och är nästan som syskon. De tränar ihop, sover ihop, duschar ihop… kan man komma närmare en annan människa utan att vara familj eller ett par?
 
Tänk att allt detta höll på att raseras. Pga en tjej…
Man lär av sina misstag och det har även min Junior gjort.