Igår fylldes mitt flöde på Facebook med bilder och minnesord över Michael Nyqvist. En begåvad, trevlig och sympatisk man som lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Utan att veta om det ger han oss den viktiga läxan att verkligen leva livet när man är mitt i det!

Jag har under mina 47 år på jorden varit tvingad att säga farväl till flera vänner som gått bort alldeles för tidigt. Alla utom en har dött knall fall, utan att vara sjuka innan – det har alltså inte funnits någon tid att säga det där som man vill säga eller prata ut om viktiga saker. Sånt som man kan fastna i när det är för sent.

Vi människor har en tendens att tro att vi är odödliga och kommer leva för alltid, men det enda vi faktiskt vet helt säkert är ju att vi alla ska dö – förr eller senare. Många verkar också tro att om man inte pratar om det så finns det inte… döden är väldigt obehaglig för många att prata om och ens tänka på. Jag är inte rädd för döden och har för länge sedan skrivit testamente och berättat för mina närmaste hur jag vill ha det med bla organtransplantation och begravning. Jag vet hur viktigt det är att ha fixat sånt när det värsta händer oväntat snabbt! Som anhörig slipper man många jobbiga beslut när sånt redan finns klart.

Det Michael och alla andra som dött tidigt lär oss är att vi måste ta vara på livet! Att verkligen leva varje dag, säga till folk att man uppskattar dem och reda ut trassligheter och uppskatta livet medan man har det! Kanske inte leva varje dag som det vore den sista, men ni fattar nog hur jag menar. Livet går inte i repris, man måste göra allt man vill NU! Det är ingen idé att älta små irritationsmoment och göra dem större än de är eller vänta på att det där perfekta tillfället kommer… då kanske det är för sent…

När min bästa kompis dog bara 43 år gammal kände jag att jag ville leva lite för henne också. Jag tog tag i mej själv, min kropp och hälsa, för att må så bra som möjligt
den tid som återstår. Jag försöker att inte fastna i negativa tankar
(vilket är ganska svårt för mej att inte göra) och jag skrattar så
mycket jag kan. Jag har saknat henne varenda dag i snart 17 år, hon
lärde mej så otroligt mycket om både livet och mej själv. Att hennes liv
hastigt tog slut gjorde att jag tog tag i mitt och det tackar jag henne
för.

Tack Eva, Lasse, Uffe, Johan, Björn, Peter, Fredrik, Michael
och alla andra som lämnat oss för tidigt – för att ni påminner oss om
att ta vara på det liv vi har och att det är dax att leva nu! Imorrn vet
man inget om…