För tre år sedan började jag min kroppsrenovering. Efter att ha tagit hand om två sjuka barn med särskilda behov, var det äntligen min tur att ta hand om mej. Jag mådde inte särskilt bra…

Det jag ville ha hjälp med från början var att få bort en riklig mens och få förklaring till min trötthet. Två enkla frågor som skulle växa till något mycket mer skulle det visa sej… Eftersom vårdcentralen där jag bor inte ville hjälpa mej och min husläkare bara kom med fräcka och oförskämda kommentarer, blev första åtgärden att byta vårdcentral och husläkare. Jag frågade min kompis som är läkare om jag fick gå hos honom och det fick jag. Tack o lov! Det bytet är det bästa jag gjort och har förmodligen räddat mitt förstånd.

Dr Kompis tog mej direkt på allvar och gjorde alla undersökningar och tog alla prover som man kan tänka sej. Det skickades remisser hit och dit och ganska snart stod det klart att jag hade sömnapné. Vilken lättnad! Jag var inte lat! Det fanns en förklaring till min trötthet och även om det var av den sorten som inte går att åtgärda så kändes det ändå helt ok. Jag hade en förklaring och kunde vila i den. Jag bytte vårdcentral i oktober och i december fick jag diagnosen.

En av remisserna gick till kvinnokliniken och direkt fick jag hjälp där också. I mars brände man slemhinnorna i livmodern och de rikliga blödningarna var ett minne blott och har inte kommit tillbaka än idag efter 2 år. Numera har jag en pytteliten blödning varje månad som jag definitivt står ut med. All PMS försvann också på köpet och det enda jag ångrar är att jag inte sökte hjälp tidigare.

Det här gick ju så smidigt att jag tänkte att det fanns ju faktiskt lite annat smått och gott som också behövde kollas upp, så det var väl bara att fortsätta. När jag ändå hade kontakten på kvinnokliniken bad jag om hjälp med mina urinträngningar och vips hittade man ett urinrör som satt snett. Så i april förra året låg jag i narkos igen och man fäste upp urinröret med ett band och nu blir jag kissnödig precis som alla andra och behöver inte veta var alla toaletter finns längre. Vilken befrielse!

Dr Kompis hjälpte mej med ett knä som spökade och plockade bort massor med leverfläckar (alla var godartade). Och nu i höstas gjorde jag ett nytt ryck och hade en lång
lista på sånt som jag funderat på och en massa nya remisser gick iväg.
Nu var jobbet på kvinnokliniken avklarat och stegen gick istället mot ortopeden och Dr Torsten. Dr Torsten kunde direkt konstatera att jag hade olika långa ben som måste åtgärdas eftersom båda mina höfter var inflammerade. Så helt plötsligt stod jag med träningsförbud och fick nya skor med klack av ortopedteknikern. Här var en ganska stor förklaring till min onda rygg, men Torsten skulle hitta mer… Vänta bara…

Jag har aldrig funderat över smärta. Jag har lixom alltid haft ont, mer eller mindre. Men Dr Torsten gillade inte riktigt hur jag hoppade högt varje gång han tog i mej och frågade om jag funderat på fibromyalgi. Det kom som en total överraskning, jag hade inte ens tänkt tanken. Folk med fibro är sjuka, jag är inte sjuk – jag har bara lite ont! Men visst var det så. Dr Kompis fick äran att utreda mej och jag hade ”rätt” på alla punkter. Jahaja… då satt man alltså där med sömnapné, ojämna ben och sko med klack och fibro, jag som bara skulle få hjälp med mensen och en förklaring till min trötthet… Man tackar!

Så var det ju det där med brösten. Jag gick ner i vikt och bad Dr Kompis skicka remiss om en bröstförminskning pga ryggbesvär, problem att träna osv. Och jag trodde väl aldrig att jag skulle bli godkänd, men det blev jag! Så nu ska jag återigen läggas under kniven och den operationen vet jag är ganska stor och konvalescensen lång, men jäklar!!! Jag får ju ett nytt liv!!! Snacka om drömmar som går i uppfyllelse.

Och så igår kom nästa grej… jag var på synfältskoll eftersom jag har hängande ögonlock. Jag hade ingen aning om att jag missade hur mycket som helst när jag tittar, men jag var tydligen ett solklart fall för operation. De flesta behöver bara lyfta ögonlocket lite, men så enkelt är det självklart inte i mitt fall. Nä, varför skulle det vara det? I mitt fall måste man även göra ett pannlyft eftersom det är själva ögonbrynet som trillar ner. Så nu får jag både öppnare ögon och en slät panna. När den operationen blir vet jag inte, men förmodligen i slutet av maj.

Så här står jag nu med ytterligare två operationer framför mej och de ska avsluta min personliga renovering. På tre år har jag åtgärdat en massa grejer och fått svar på en massa frågor. Fyra operationer senare är jag en ny människa. Lyckligare? Definitivt!!! Jag vet varför jag har ont, jag har inte alls lika ont i ryggen längre, jag behöver inte planera utflykter efter tid i månaden, jag är inte lat utan får ta en tupplur när jag är trött om och när jag vill, jag behöver inte veta var varenda toalett finns eller kissa så fort jag kommer åt en toa, jag kommer snart att se piggare ut och se bättre (och ha en slät panna) och dessutom kunna springa, träna, klä mej i vilka kläder jag vill och äntligen faktiskt ha en kropp som passar mej. Jag har ett friskare liv – klart jag är lyckligare!!!

Det blev till slut min tid och jag tog verkligen vara på den. Nu vet jag att jag kommer att få ett mer aktivt och friskare liv än jag haft på många år. Jag kommer att vara en pigg pensionär i en kropp jag trivs med, när den dagen kommer. Det tog tid och krävde en massa diagnoser, läkartider och behandlingar – men det var det värt. Men det som började med två små enkla frågor växte till något mycket större kan man väl säga. Jag gick iväg med två frågor och knappt tre år senare har jag två olika diagnoser, justerade skor, massor med undersökningar, provtagningar och behandlingar och snart fyra operationer bakom mej. Två små frågor… snacka om snöbollseffekt! Just igår kändes mitt liv som ett enda stort skämt. Ett pannlyft? Lägg av!