Mysko humör

Mysko humör

Det var då det…

Om nån frågar mej hur jag mår idag, så blir svaret väldigt diffust… Jag har sovit gott hela natten för  första gången på ganska länge, men är ändå supertrött. Jag vill röra på mej, men fick väldigt ont i ”fel” höft igår när jag hade gått en kort promenad med Baileys och sedan gick i Skärholmen en sväng. Inte ens 6000 steg klarade jag… Jag som kunnat gå flera mil…

Jag har skitont i ryggen, vilket jag får när jag rör på mej för lite. Kylskåpet börjar dekoreras ordentligt av alla läkartider och kallelser som kommit de senaste dagarna, första besöket är den 16 januari. Då ska jag till ortopedteknikern som ska fixa mina skor, som jag faktiskt lyckades köpa utan några större problem igår. Ett bekymmer mindre… Har fått tid för att kolla gråstarren, utredning för fibromyalgin och för att ta bort ett gäng födelsemärken. Väntar på tid för att träffa läkaren för bröstförminskningen.

Jag är tagen på allvar och ska kollas upp från topp till tå, jag får hjälp och många bollar är i rullning. Jag har sovit bra, min familj mår bra och vi har tillräckligt med pengar för att ställa god mat på bordet. Jag borde vara nöjd och svara ”Toppen” på frågan om hur jag mår. Ändå sitter jag här och känner mej enormt otillräcklig. Martin pysslar om mej, gör allt jag ber honom om och lite till och skulle aldrig drömma om att gnälla eller ställa krav på mej. Å jag känner mej som en bandit. Visst jag sköter tvätten, städar, går små promenader med hunden och planerar det mesta… men han pluggar heltid, jobbar deltid, tar hand om mej, lagar all mat och tar de flesta långpromenaderna med hunden. Det är jag som har tiden… inte han.

Jag har alltid haft ont på ett eller annat sätt, men nu har smärtan blivit värre – kanske pga sömnbristen jag haft ett tag. Det går iaf riktigt bra med maten och jag rasar just nu i vikt, alltid nåt! Idag ska jag få hem en crosstrainer, den sa Dr Torsten att jag fick använda för det är tydligen inte särskilt påfrestande för kroppen men ger bra träning. Kanske blir jag på bättre humör då? Så det stackars löpbandet är hopfällt och uppställt mot en vägg för att ge plats för den nya maskinen. Surt! Jag gillar ju mitt löpband.

Jag känner mej som en otacksam, bortskämd unge som sitter här och tycker synd om mej själv. Å då får jag dåligt samvete eftersom det är många som har det mycket värre än jag. Hur man än vänder sej har man ändan bak lixom… Tror jag ska ta en sväng med hunden i regnet och få lite luft i lungorna, då mår jag säkert bättre. Återkommer senare!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *