Varje lördag storhandlar vi inför kommande vecka. Idag när vi handlade slog det mej hur otroligt synkande vi är. Vi vet exakt vad den andra gör och har hittat ett system som är så effektivt som möjligt. Å det handlar inte bara om när vi handlar.

Martin och jag träffades på jobbet. Våra 5-6 första år tillsammans både jobbade och bodde vi ihop. På jobbet hade vi olika uppgifter men en hel del gemensamma uppgifter också. Från det att vi låste upp lokalen hade vi ett väl utarbetat mönster som vi jobbade efter helt automatiskt. Jag plockade fram alla grejer, Martin gjorde ordning kassasystemet, jag satte upp skyltar, han möblerade lokalen. Efteråt räknade jag lagret medan han plockade undan i lokalen, jag plockade undan mina grejer medan han fixade kassan. Väl hemma skickade han alla kassarapporter medan jag planerade nästa dag. Allt gick automatiskt. Smidigt och effektivt.

Nu jobbar vi inte ihop längre, men det funkar nästa likadant hemma. Varje lördag gör Martin en inköpslista medan jag letar fram recepten vi ska testa. Han tar kassarna och låser ytterdörren, medan jag sätter mej tillrätta i bilen. Väl framme hämtar han kundvagnen och scannern, medan jag väljer blommor (om han inte redan köpt en bukett till mej på fredagen). Jag tar gurka, han tar tomater, jag tar bananer, han tar champinjoner… han stannar och kollar inköpslistan, jag kollar att grejerna finns. Vi kommer hem, han plockar upp och jag går ut med Baileys. Han fixar lunchen medan jag sätter mej och jobbar en stund eller fixar i trädgården.

Jag tycker det är fascinerande hur synkroniserad man blir. Vi blev det efter väldigt kort tid tillsammans, säkert för att vi jobbade ihop och var tvungna att få saker att funka smidigt och effektivt på jobbet. Kanske tog vi med oss systemet hem för att det funkade bra? För en del låter detta säkert jättetråkigt, men för mej är det bara tryggt och skönt. Vi skulle bli ganska förvirrade bägge två tror jag om jag ställde mej och fixade lunch medan han tex klippte gräset…

Människan är ett vanedjur och det visar ju vi två rätt tydligt. För oss är det både naturligt och  bekvämt, vi tjafsar aldrig om vem som ska göra vad. Våra roller är väldigt tydliga för oss, men självklart hjälps vi även åt med mycket. Martin lagar det mesta av vår mat, fixar bilen och lagar saker. Jag städar, tvättar och tar hand om trädgården. Resten gör vi tillsammans. Vi kompletterar varandra väldigt bra! Jag tycker det är så häftigt med den här tysta kommunikationen och samförståndet. Nästan så det ibland känns som man delar hjärna.

Enda gången vi inte är helt synkade är när jag har en lista på tusen saker att göra under den där lediga helgen… och Martin tycker att en ledig helg är just en ledig helg… då kan jag bli lite stressad. Även om jag vill, så kan jag inte göra en del saker själv… tyvärr… Men oftast är detta inget problem, han är oftast med på noterna (mina).

Kanske är det detta som gör att vi aldrig bråkar eller ens tjafsar? Jag vet inte. Men det är iaf jäkligt skönt  🙂