Nostalgitrippen Orvar…

Nostalgitrippen Orvar…

Vägen till vårt hus

Jag vet inte om jag har berättat att min mamma kommer från Öland? Och att min bror och typ halva släkten bor kvar på Ön. Jag är född i Stockholm men har tillbringat nästan hela mina första 5-6 år här och sedan varenda lov fram till jag var kanske 15…

Här om kvällen medan Martin kollade på fotbolls-VM drog jag iväg med bilen på värsta nostalgitrippen. Jag började med att åka till vårt gamla hus, det som mina föräldrar köpte innan jag föddes. Det var här jag hade mitt paradis och dit flertalet av mina kompisar följde med på olika lov. För att komma ner till vårt hus måste man åka på ganska trånga små grusvägar, långt ner mot skogen. När jag var liten fanns det bara ett par grannar och de enda som körde på vägarna var vi och  bönderna. En del vintrar fick vi gå från landsvägen eftersom det inte gick att komma fram med bil. Alla hade (och har) rejäla grindar eftersom böndernas kossor gick på ängarna runt vårt hus och när de skulle mjölkas på kvällen så stängde vi grindens för att inte få in ett gäng glada kossor i trädgården. Men det hände ibland ändå.

Hornsjön

Jag körde förbi huset och åkte direkt ner till Hornsjön, Ölands enda sjö. Vattnet i sjön är kroppsvarmt och det var här vi tvättade oss på kvällarna. Från början hade vi inte särskilt gott om vatten, så man fick spara det lilla man hade och tvätta sej i sjön istället. Det är skitäcklig botten som man sjunker ner i, massor med musslor och väldigt långgrunt. Vi hade både eka och kanot och en gång lyckades min farmor tippa med kanoten och få den över sej. På 15 centimeters djup  🙂

Källängen

Jag körde tillbaka upp till gården som heter Källängen och huset för att ta
lite bilder och som tur var så verkade det inte vara någon där. Så jag kunde stanna och gå ur bilen utan att behöva förklara mej. När vi hade huset var det brunt, sedan har det varit grått – men nu var det alltså jättefint rött med Ölands traditionella blå dörrar. Hela gården såg faktiskt jättefin ut och jag är glad att de som bor där tar hand om det så bra.

Bondgården där jag oftast var

När jag tittat färdigt körde jag långsamt på den välkända grusvägen upp mot bondgården där jag brukade vara. Det var dottern i huset som oftast lät mej hjälpa till, hon heter Barbro och hade jordens tålamod med mej. Jag hälsade på henne för några år sedan när barnen var små, för att visa dem en riktigt bondgård. När jag var liten fick jag hjälpa till att ta in kossorna och mjölka dem, men detta gjorde mest hennes bror Egon. Han sa inte så mycket medan Barbro pratade på, alltså var hon lite roligare att vara tillsammans med. För henne fick jag mata tjurarna, de var skiiitstora! Ändå stoppade jag in mina små händer och kliade dem mellan hornen. Men jag stod alltid framför dem, aldrig bakom. Man vet aldrig vad en tjur kan hitta på. Nån gång försökte vi rida på kossorna och grisarna, men det gick inget vidare.Vet ni hur svårt det är att sadla en kossa? Med Barbros hästar var det betydligt enklare, dem fick jag ha som mina egna om jag ville. Men jag var ingen vidare hästtjej.

Kalmar Sund & Blå Jungfrun

Jag tog några bilder på gården och åkte vidare till brorsan på pensionatet för att prata lite och gosa med hundarna. När jag var klar där tog jag gamla vägen hem, den sk landborgen som går längst med hela kusten tillbaka till Löttorp. Det kanske är 6-7 km och jag körde låååångsamt för att verkligen suga i mej allt och jag stannade massor med gånger för att ta bilder på allt möjligt. Från början var det ganska grått och trist, men för varje minut blev vädret bättre och bättre och när jag var i slutet av vägen sken solen igen.

Alvedsjöbodar

Mitt sista stopp var vid Alvedsjöbodar, det är en stenkust med klipphällar. Här brukade mamma och moster tvätta sina trasmattor på somrarna. För att blöta mattorna ordentligt la man dem under vattnet och vi ungar fick på så sätt skydd mot de svinhala stenarna samtidigt som vi hjälpte till att skölja mattorna. Här tillbringade vi hela dagarna, åt lunch, lekte kurragömma medan grillen på kvällen skulle bli klar och såg på solnedgången tillsammans. Ofta tog vi sista doppet precis när solen gick ner vid 21-tiden. Ljuvliga kvällar och ljuvliga minnen. Numera åker vi ner för att titta på solnedgången, ta bilder och bada hunden. Men det är för kallt för att bada själva, dessutom riskerar man att bryta benen av sej.

Rallarros tror jag blomman kallas

När jag sett allt jag önskat åkte jag hem och tömde kameran och blev faktiskt riktigt nöjd. Jag testade lite inställningar, men till slut blev det ändå idiotläget på kameran som funkade bäst. Å mobilkameran tog suveräna motljusbilder. Här längst kanterna ser ni några av bilderna, klickar ni på dem blir de större. Jag hoppas att ni känner min glädje och tacksamhet över att jag fått tillbringa så mycket tid här. Öland är så fantastiskt fint och har en stor plats i mitt hjärta. Min nostalgitripp fick mej att inse hur mycket jag faktiskt tycker om den här ön och jag kan inte förstå att inte alla redan har varit här och sett härligheten. Eller hur man kan föredra Gotland framför detta? Fullkomligt obegripligt  🙂

Det här är mitt paradis, jag hoppas ni tycker om bilderna. Vill ni se mer kan ni följa mej på Instagram: marlenerinda

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *