Kommer ni ihåg den där elefanten som trumpetar i slutet på Fem Myror är fler än Fyra Elefanter? Han som säger ”Nu ere slut” och sen tutar ett par gånger. Ungefär så känner jag mej just nu. För nu är det verkligen slut!

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000, började jobba som vägare i januari 2001 och har suttit som kassör sedan 2008. Mycket ovilligt lät jag mej övertalas att börja som kassör och tur var väl det?! Annars hade jag ju inte blivit tillsammans med Martin! När jag hade 68 öre kvar på kontot och var ensamstående med två barn behövde han lägligt nog en kassör och sen ledde det ena till det andra kan man väl säga  🙂

Då var vi bägge anställda, men sedan januari 2010 har vi drivit våra klasser i egen regi som egna företagare och som mest haft 8-10 klasser i veckan. Alla vardagkvällar var jobbkvällar för inte så länge sedan, sedan i höstas bara två. Att jobba kväll innebär att äta på väldigt konstiga tider, så det ska bli väldigt skönt att kunna leva som vi lärt i alla dessa år.

Igår avslutade vi Haninge, idag var det Huddinges tur. Vi har överösts med blommor, presenter och lovord. Det är nästan så man borde sluta jobbet lite oftare… så himla mycket fint man får höra och så många kramar man får. Sen är det klart att det är jobbigt när det kommer tårar… att vi var så omtyckta visste vi inte.

Det var med väldigt blandade känslor vi förberedde sista klassen idag. Bitterljuvt kan man nog säga. Det är skönt att äntligen få lämna över nu när vi förberett för det så länge, samtidigt som det är lite sorgligt. Men vi kommer ju att behålla en del av kontakten, nu kan vi ju börja gå som medlemmar igen och verkligen ta hand om oss. För det är ju det som är meningen nu. Vi vänder blad och börjar på ett ny kapitel i livet som innebär att må så bra som möjligt.

För oss är det just att äta bra mat på vettiga tider, att sova ordentligt, motionera och skratta mycket. För tillfället kommer vi att vara lediga tillsammans, tills Martin får ett jobb. Så visst kommer det att kännas i plånboken tills det ordnar sej med det, men vi är vana att klara oss på lite så det löser sej nog. Så länge det inte blir alltför långvarigt alltså… behöver ni en programmerare kan ni väl hojta  🙂

Huvudet känns lite rörigt just nu, tankarna far runt… men för att sammanfatta så känns beslutet helt rätt! Nu börjar ett helt nytt liv och det ska vi verkligen ta vara på. Den här Lyxsambon tänker inte jobba om hon inte behöver, hon kommer heller inte ta emot några bidrag alls om ni trodde det! Jag ska ta hand om mej, sköta bloggen, skriva lite artiklar i och om Gambia som jag i bästa fall kan sälja OCH (det viktigaste av allt) jag ska ta vara på livet!

Det här är inte alls slutet – nej, det är början på något helt nytt!