Förra fredagen var vi ju till vår husläkare Dr Kompis och han skickade iväg ett helt gäng remisser åt olika håll. Redan i onsdags fick jag svar om mina ögon, att remissen var mottagen och att jag snart skulle få en tid. I går kom nästa brev, en kallelse för en första bedömning angående en bröstreducering. Så snabbt! Nu blev det läskigt!

Det är en sak att be om en remiss, en helt annan att faktiskt få en tid för bedömning. Jag trodde ju aldrig att det skulle gå så snabbt!!! Det tog en stund att smälta och sen kom jag på att jag bara har en vecka på mej att ta tag i vikten och ta bort ca 1 kg. Man måste nämligen ligga inom BMI för att ens bli bedömd och i nuläget har livet varit lite för gott, så jag ligger precis på gränsen. Med kläder och frukost i magen ligger jag något hekto över, så det måste jag fixa. Men det ska nog gå bra.

Så vikten ska fixas och sen är frågan om hur jag ska ta mej till Karolinska i Solna på fredagmorgon? Det ryktas om snö… å då vågar man inte ta tåget, för det går kanske inte om det kommer snö på spåren. Alltså funderar jag på att ta bilen och då är frågan hur många som tänker som jag om den där snön kommer? Vi Stockholmare är ju ganska trötta på SL och pendeltåg som inte går, alltså tar man hellre bilden. Och gör jag det, så måste jag förmodligen åka hemifrån vid 6.30 även om jag inte har tid förrän 8.30… det lär ju vara en och annan kö och jag vet inte hur det är med parkering. Sista alternativet är att be sonen om skjuts och hoppas på att han ska jobba i stan eller Solna den dagen. Då slipper jag parkeringsstrul och kan ta tåget hem när allt är klart. Det skulle vara enklast.

Jaja, hur det än blir så är det väldigt spännande! Jag tror inte att jag blir godkänd… det är det jag är inställd på. Man ska vara inom BMI, det klarar jag. Man ska ha minst 800 ml i bröststorlek, det klarar jag precis. Man ska ha uttalade problem och det har jag MEN jag har inte jättemycket större än 800 ml och jag har ju trots allt levt med min DD-kupa så här länge och nästan kunnat göra det jag vill. Men visst skulle det vara skönt att kunna jogga utan dubbla sportbehåar, att slippa sova i uppförsbacke när man sover på mage (som jag alltid gör), slippa ont i ryggen och skav av bh-band, slippa svett och utslag i vecken, kunna ha vilka kläder som helst (även framknäppta skjortor) och en massa annat. Enligt studier i England så kan en reducering hjälpa även vid sömnapné. Att få en liten nätt C-kupa skulle vara en dröm, men som sagt; jag tror inte att jag blir godkänd.

Så ni får hålla tummarna för mej på fredag. Till att börja med för att jag ska komma dit i tid och sen för att jag ska bli godkänd för ytterligare bedömning och slutligen operation. Skulle det bli så vet jag faktiskt inte vad jag gör. Jag kan inte ens föreställa mej hur det skulle vara, kännas eller se ut med en mindre framsidan. Men guuuuud vad jag önskar att det blir så!!!