Oroliga elever

Oroliga elever

Imorrn börjar skolan för väldigt många elever. Alldeles för många av dessa blir mobbade och mår dåligt över att skolan börjar igen. Varför finns mobbing? Vad kan vi göra åt den?

Seniors mattelärare från grundskolan var ju här igår. Hon börjar på en ny skola nu, efter 7 år på Kunskapsskolan i Botkyrka. Hon berättade hur annorlunda mobbingen är på den nya skolan. I Kunskapsskolan var det ”klassisk” mobbing. Av egen erfarenhet så vet vi att mobbingen här i Botkyrka mest handlar om att någon är dålig på en sport, har fula kläder, ful frisyr, pratar konstigt osv. Sånt som barn ser och reagerar på. Sånt som det alltid funnits risk att bli mobbad för. Det är förstås fel, men det är så det ser ut.

I hennes nya skola är mobbingen ”dyrare”. Där handlar det om märket på kläderna. Man måste ha ”rätt” PEAK-tröja eller LEVIS-byxa. Det finns ingen plats för kläder utan märke och de måste bäras upp på rätt sätt. Ungdomarna har en prestationsångest som är skyhög och ganska lite tid med sina föräldrar eller andra vuxna förebilder som kan ge dem trygghet och självkänsla. Den skolan ligger i ett överklassområde och skillnaden var både slående och tydlig tyckte vår gamla mattelärare.

Intressant men ganska sorgligt kan jag tycka. Mobbing ska förstås inte finns alls, men nu finns den och dessutom inte bara i skolan utan även på våra arbetsplatser. Jag har sett det i skolan och även där jag jobbat, samt förstås i föreningslivet. Vilket jag själv varit drabbad av. Det finns skolor som säger att de inte har några problem med mobbing, jag tror inte på dem. Jag är helt säker på att mobbing finns i precis varenda skola, men att rektorerna tar hand om den på olika sätt.

Det enda raka är ju att ingripa direkt! Prata med mobbarna och stötta den mobbade. Att verkligen tro på vad barnen berättar och få dem att våga berätta till att börja med. Dessutom måste lärarna öppna ögonen och våga ingripa. Klart det är jobbigt att ringa föräldrar osv, men det är vår skyldighet som vuxna att ingripa när vi ser något som är fel. Barnen måste se att vi bryr oss och ingriper, inte bara har nån slags ”låt-gå-mentalitet”.

Jag tror att dagens barngrupper och skolklasser är för stora. Var det bara 13-15 elever i en klass skulle det bli bättre sammanhållning och man skulle vara mer rädda om varandra. Då tror jag att mobbingen skulle vara lättare att se och det utsatta barnen skulle känna sej tryggare. Nu försvinner man i mängden och lärarna har inte möjlighet att se alla ”sina” elever. Det finns ju knappt rastvakter på vissa skolor. Å finns det så står de i ett hörn på skolgården och röker bortvända så att eleverna inte ska se vad de gör, det ser vi varje dag när vi är ute och går.

Vi föräldrar måste se de tecken som våra barn visar. Vi måste också avsätta tid för samtal, så att vi kan känna och höra om något är onormalt. Det är jobbigt att vara förälder och kraven ökar ju äldre barnen blir. Det är obehagligt att klampa in på skolan och be om samtal med rektorer och lärare, men det är vår skyldighet som föräldrar att göra detta vid minsta lilla tecken. Att visa våra barn att vi tror på det som berättats och att vi tar dem på allvar. Vem ska de annars kunna lita på? Om inte min mamma eller pappa stöttar mej, vem ska då göra det? Det är väldigt obehagligt att konfrontera andras barn och prata med deras föräldrar, men det är nödvändigt. Särskilt om jag upptäcker att det är mitt barn som mobbar…

Att prata om livsfrågor, drömmar, värderingar, civilkurage och allt annat som man måste veta för att klara ett vuxenliv är också vår skyldighet. Vi måste ju lära barnen vad som är rätt och fel och korrigera dem när de gör fel. Allt detta gör vi lättast om vi rör oss bland våra unga och pratar med dem i vardagen. Ingen ska behöva må dåligt pga mobbing i dagens Sverige. Det har vi det alldeles för bra för. Vi har resurserna för att ta hand om våra unga och kunskapen att ge dem rätt information. Bara vi ger oss tiden. Tid som inte kostar något, men som är ovärderligt.

.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *