Jag sitter här och funderar över gårdagen och allt som hände och alla som jag träffade. Jag är ovan vid positiv och frivillig uppmärksamhet som gäller mej. Att få negativ uppmärksamhet som politiker, jobbig morsa eller bråkstake är en helt annan sak än att få det positivt som bara lilla jag och det är jag inte van vid.

Jag är van vid att jag frågar om det finns plats vid ett bord och sen sätter mej där om svaret är ja. Sen är jag van vid att de jag satt med bara pratar med varandra och när de är färdiga går de iväg. Inte ett ord är sagt och där sitter jag och känner mej ganska korkad och dum. Så här har det lixom alltid varit och jag har inte fattat varför, men tagit det som ett bevis på att det är mej det är fel på.

För några år sedan började detta ändras låååångsamt. Jag var på nån konferens där en person faktiskt sa att jag kunde sitta hos dem vid lunchen. SÅ GLAD JAG BLEV! Klart jag satte mej där och alla pratade faktiskt med mej och bad om ursäkt när de var färdiga lite tidigare än mej. Sen var det väl ungefär som vanligt någon konferens, men så hände det igen och igen. Men jag har fortfarande inte vant mej…

När jag var i Kolmården på Bloggträff fick jag ett fint sms på morgonen ”Jag sitter i matsalen om du vill ha sällskap till frukosten”. Jag blev förstås jätteglad och överraskad och skyndande mej dit. Till vårt bord kom ytterligare en person och vi hade en supermysig frukost innan det var dax att åka hem. För någon vecka sedan fick jag en inbjudan till en bloggkryssning och skrev i anmälan att jag kunde tänka mej att bo med vem som helst, men så kom en fråga från min frukostkompis om jag kanske hade lust att dela hytt med henne. Jag? Jag! JA! Så himla kul! Så får det bli  🙂

Åsså igår… Efter alla föreläsningar kom det fram flera stycken som frågade hur jag mådde och sa att de gillar min blogg. Det var lite svårt för mej att placera dem och direkt komma ihåg vilken blogg de själva har. Men de kom fram till MEJ, inte tvärtom! Det sökte upp MEJ helt frivilligt bara för att säga detta. Detta kanske låter väldigt banalt och tramsigt, men då fattar man inte hur det är att alltid känna sej som ett undantag. Att alltid komma till en plats ensam och tillbringa tiden på stället vid sidan om alla andra, aldrig en av dem. Det kanske inte var så stort fel på mej trots allt… eller har jag förändrats så mycket de senaste åren? Kan man gå från att vara pestsmittad till någorlunda uthärdlig utan att själv märka det?

Jag vet inte och jag bryr mej inte så mycket heller. Jag bara njuter av vetskapen att jag är helt ok att umgås med och att folk faktiskt gör det helt frivilligt. Jag är tacksam och ödmjuk, men absolut inte van. Det är inget jag kommer att ta för givet någonsin tror jag… Känslan av att vara accepterad och till och med lite omtyckt bär jag med mej som ett fint smycket närmast hjärtat. Tack alla ni som öppnat er hjärta för mej och gett mej en plats bredvid er. Ni har ingen aning om vad det betyder för mej.

Å du? Nästa gång du ser någon som sitter ensam vid ett bord eller ser sej runt lite osäkert, gör henne eller honom sällskap. Du anar inte vilken tjänst du gör! Det handlar egentligen inte så mycket om vänskap som om omtanke och empati. Ni behöver inte bli bästa kompisar bara för att du vågar bry dej, men du kanske räddar dagen för just den personen. Att känna att någon bryr sej om en och ser en är helt fantastiskt!