För fyra år sedan var jag med om det som jag tror att nästan alla flickor drömmer om. Nämligen att mannen med stort M går ner på knä och ber en bli hans för resten av livet. Ett riktigt frieri!

När jag var liten drömde jag om mitt bröllop som skulle gå i vitt och jag skulle ha lång slöja och små barn som strödde blomblad… riktigt så blev det inte… Jag gifte mej första gången när jag var 22 och då var jag iofs klädd i vitt, hade lång slöja och såg ut som en gräddbakelse. Men jag fick inget frieri, vi kom överens bara. Så som jag tror att många par gör.

Men för fyra år sedan kom det alltså och jag som inte skulle gifta mej igen var inte förbered alls. Vi var på stranden på Öland och solnedgången var magiskt vacker. Martin gick ner på knä och jag (som alltså inte var ett dugg förberedd) trodde att han snubblade och störtade efter för att lindra fallet och hjälpa honom upp. Han bad mej tålmodigt att stå still och hålla truten och frågade sedan om jag ville gifta mej med honom. Så klart jag ville!!! Hans ”fall” blev förstås ett bestående minne av kvällen och något vi ofta skrattar åt fortfarande.

Exakt ett år senare gifte vi oss och jag hade inte vit klänning, utan en rosa. Bröllopet blev precis som vi ville, vi sa ja till varandra i fören på en skärgårdsbåt utanför Drottningholm. Varje år sedan dess har vi gjort något som är förknippat med båtar eller vatten – men i år blir det inte så. I år fick Martin inte semester när han önskat, därför firar vi hemma tillsammans med hunden. Jag fixar något gott att äta, sen myser vi ute på altan och tar en promenad i solnedgången. Det är helt ok!

Det spelar ju egentligen ingen roll hur man firar, bara man gör det. Vi är rätt bra på att fira allt vi kan. Vi säger grattis varje månad den 4:e som är dagen vi träffades, den 23:e som alltså är vår förlovnings- och bröllopsdag och varje halvårsdag blir det lite extra. Vi har haft tur som träffat vår pusselbit en bit in i livet. Vi har upplevt äkta kärlek, det är det inte alla som får, och är tacksamma för varenda dag tillsammans.

Martin är min livsbonus. Jag klarar mej alldeles utmärkt på egen hand, men har ett mycket roligare och rikare liv tillsammans med honom. Vi pratar, skrattar, pratar och skrattar lite till. Vi kan efter 11,5 år fortfarande umgås dygnet runt utan problem men har inget emot att den andre åker iväg på egen hand. Vi respekterar och litar på varandra helt och hållet. Vi är ett, men ändå två. Vi har valt ett liv tillsammans och tar ett år i taget. Det som händer händer, vi lever här och nu.

Vi har ett bra liv och är väldigt rädda om det och varandra. Tack Viktväktarna för att ni förde oss samman, snacka om viktminskning med bonus 🙂

Ps. Ni som inte känner till vår historia kan läsa den HÄR. Allt om bröllopet kan ni läsa HÄR och HÄR.