Pinsamt okunnig

Pinsamt okunnig

Jag har läst massor om Andra Världskriget och Förintelsen och tycker mej kunna hyfsat mycket om den perioden av historien. Nu har jag läst en del om kriget i forna Jugoslavien och inser hur lite jag vet om det och hur okunnig jag faktiskt är. Vilket är rätt pinsamt med tanke på hur nära i tiden det ligger, att jag rest runt en del där och har vänner från flera av länderna. Jag borde kunna mer!

Det var när jag läste boken Sarajevo – Minnen från en belägring av Jasenko Selimovic som jag insåg hur lite jag vet om forna Jugoslavien och om kriget där. Sarajevo? Vilket land ligger det i? Hur var de drabbade av kriget? Varför var det ens krig? Jag googlade och sökte information samtidigt som jag läste.

Jag kommer ju ihåg hur mina grannar från Makedionen (tror jag det var) åkte på semester och inte kom tillbaka. Eller jo, de kom tillbaka – men det tog väldigt lång tid. Tror de var borta en hel hösttermin och ingen visste vad som hänt dem. Men så en dag var de tillbaka här, lite förändrade, väldigt dämpade. Barnen lekte, men inte med samma glädje till en början. Föräldrarna hälsade, men inte lika glatt. Kriget pågick fortfarande, för dem var det högst närvarande även om de nu var i säkerhet.

Vi har grannar från alla möjliga länder i fd Jugoslavien, främst från Serbien. Jag såg ju att de var oroliga och följde allt som hände där. Men inte förrän nu har jag alltså fattat varför det faktiskt var krig och som jag har förstått det (jag har kanske inte alls fattat allt) var det regioner som ville bli självständiga och bli egna länder, men detta ville Serbien stoppa.

Googlar man kan man läsa att Milošević blev president i Seriben och ville bilda ett ”Storserbien”. Regionerna Kroatien, Bosnien Hercegovina, Slovenien och Kosovo motsatte sig detta och bröt sig ut som självständiga nationer under början av 1990-talet. Serbien var emot detta och förklarade krig mot de självutropade staterna. Då kan man ju lite bättre förstå att grannar och vänner från tex Serbien och Kroatien ”såg lite snett” på varandra…

Boken jag läste handlar om Jasenko som föddes i Sarajevo, som alltså ligger i Bosnien. Hans föräldrar var i Sverige, jag kommer inte ihåg om det står i boken hur de kom dit eller när. Men när mamma blir svårt sjuk vill han ta sej till Sverige för att träffa mamma en sista gång. Detta har alltså hänt, det är inte en fiktiv berättelse och därför är det också väldigt svårt att ta in allt som beskrivs och även att släppa ifrån sej boken.

Jag blir lixom ”drabbad” av Jaskeno. Hans mantra ”orka orka orka” sätter sej i hela mej. Med detta ville han på något sätt banka in i sitt eget medvetande att inte börja hata. Att hatet inte fick ta över honom, för då var allt förlorat. Men hur kan man inte hata den som våldtagit ens syster eller dödat ens son? Jag fattar inte men kan inte sluta läsa!

Jag ville fortsätta på ämnet och började läsa Med mig leker livet av David Grossman. Den handlar iofs inte om kriget på 90-talet, utan tidigare – men det är ändå en skildring över det gamla Jugoslavien när Tito hade makten. Detta är baserat på en sann historia, upplevd av en vän till författaren.

Det är en berättelse och en väldigt trasig familj, som har en historia som det aldrig talats om, men som är väsentlig för hur allt blev. Den avgörande platsen för hela familjen historia är fånglägerön Goli Otok, ett ”adriatiskt Alcatraz” upprättat av Tito 1949. Där straffade man Stalin-vänliga kommunister och andra som regimen inte tyckte uppförde sej som de borde. Där straffarbetar mormor Vera ett par år i början på femtiotalet, efter ett fatalt livsval som i grunden kommer att prägla dottern Nina och även dotterdottern Gili.

Boken handlar om när mormoder fyller 90 och de tre kvinnorna reser tillbaka till hennes olika viktiga platser, bla Goli Otok. Det är ingen enkel historia och boken är rätt svårläst, men ändå vill jag inte lägga den ifrån mej. Det som gör den svårläst är avsaknaden av styckesindelning och kapitel. Det är tätt, tätt skriven och bara fortsätter och fortsätter. Det finns inga naturliga ställen för paus eller tanke, de ca 280 sidorna hade i en annan bok varit kanske 500. Eftersom ämnet är tungt, behöver man hämta andan då och då – men det blir svårt när texten bara fortsätter. Ändå vill jag rekommendera den!

Nu är jag lite bättre utbildad vad det gäller det som hände i fd Jugoslavien, både på 40/50- och 90-talet. När vi rest runt har vi såklart sett spåren av det senaste kriget, nu kommer de förmodligen att bli ännu mer tydliga. Hur konstigt det än låter skulle jag gärna vilja besöka Goli Otok även kalla ”den nakna ön”. Den ligger utanför den dalmatiska kusten, lite söder om Zagreb, och där finns en hel del kvar från kriget. Jag skulle gärna gå runt där, känna på atmosfären och ta bilder.

När man läser på, blir man alltså inte bara lite klokare, utan hittar även nya platser som man vill besöka. Vi gillar ju Kroatien väldigt mycket och har rest runt där en hel del, men det finns betydligt mer att se där. Ska nog försöka hitta fler böcker, både i dåtid- och nutid. Jag vill veta mer!

Har ni också läst om platser, som ni inte visste fanns, och sedan velat åka dit?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

22 tankar på “Pinsamt okunnig

  1. Det är säkert bra att läsa sådana böcker ibland för att bilda sig lite. Tycker det är så intressant med historia och andra världskriget, trots att det ju är riktigt hemskt.

  2. Ibland kan sådana böcker vara intressanta men jag är mer för andra böcker =) tyvärr läser jag inte ofta bara kvällssaga för lilleman men även det är jobbigt tycker jag =)

  3. Sarajevo…kriget var hemskt. Kommer ihåg ett par grannar där de kom ifrån olika länder och egentligen inte fick vara tillsammans.
    Boken skulle jag verkligen vilja läsa. Tycker verkliga historier är intressanta
    Kram Kajsa

  4. Sådana böcker är riktigt intressanta. Är också väldigt okunnig om dessa länder och krig. Precis som du känner jag att har bra koll på andra världskriget och tyvärr blir det lite som att de andra glöms bort.

    1. Vilken tur att man kan läsa lite vartefter då. Man måste ju inte kunna allt på en gång 🙂

  5. Jag är lite för ofokuserad då jag läser böcker så ag kan inte rikgit fokusera, dock låter det som dessa är starka böcker som griper tag och såklart är man intresserad kanjag tro att det är guld att läsa den

    1. Jag har haft svårt att läsa sedan min utbrändhet för 20 år sedan, men nu har det börjat funka igen och jag är så glad över det!

  6. Jag är nog också väldigt okunnig. Man läste mycket om hur det förändrade människor, splittrade familjer osv. Min man läser mycket historia och är allmänt påläst. Jag är nog mest intresserad av vad det gör med oss människor.

  7. Jag är också okunnig och inte så insatt i kriget i forna Jugoslavien. Tröstar mig med att när det härjade som värst var jag ung och hade andra intressen. Men visst borde även jag uppdatera mig då en av mina närmsta vänner är därifrån.

    1. Mina barn var små och jag var i 20-årsåldern, det var inte möjligt att sätta sej in i saker då – men idag är det annorlunda. Nu vill jag lära mej mer 🙂

  8. Älskar böcker som sätter sig. Böcker som får mig att tänka till och berör mig. Jag är inte heller så påläst om kriget i forna Jugoslavien. Kommer i håg hur det pratades om det i skolan, men jag var för ung för att ens ta det på allvar. Intressant att läsa en sådan bok och bilda sig samtidigt.

  9. Jag är också okunnig inom området och har haft dålig koll på vilka som krigade mot varandra och varför. Tror att det var för att det hände när jag gick på högstadiet/gymnasiet och inte hade det fokuset – vilket jag kan känna är otroligt dåligt idag. Att vi inte pratade om det i skolan liksom!!

    1. Visst är det konstigt? Som att det inte angick oss på något sätt. Men det gjorde det ju faktiskt i allra högsta grad.

  10. Jag blev också medveten om min okunskap när jag planerade min Balkanresa och bl.a. besökte Bosnien några dagar. Känner mig betydligt mer upplyst nu då vistelsen där väckte mitt intresse att veta mera om människornas öde där. Besökte ett väldigt bra och informativt museum i Mostar, hade ett givande samtal med en ung man som valt att inte flytta utomlands för att söka en bättre framtid för att han känner en plikt att leva för sitt land och bygga upp det, och har kollat dokumentärer efter resan. Fast jag inte hann se så mycket av landet så har det ändå en lite speciell plats i mitt hjärta nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *