Pride – några dagar att vara den man är

Pride – några dagar att vara den man är

Under många år missade vi hela Prideveckan eftersom vi var på Öland, men de senaste två åren har vi varit där och haft jättemysigt. I onsdags var det invigning och vi hängde förstås där med kameran 🙂

Förr var jag en av dem som inte fattade vitsen med Pride. Jag tyckte att man väl kunde ha en festival som handlade om allas kärlek och som alla kunde delta i. Min tanke är väl fin – men Pride behövs! Särskilt för dem som i vanliga fall fortfarande inte kan visa sin kärlek eller sexuella läggning öppet. Då tänker jag inte på ”vanliga” bögar och flator, utan på de transexuella och de som har en sexuella läggning som är mer utmärkande.

Även om jag är hyfsat öppen för det mesta så var det inte förrän förra året som jag verkligen förstod nytta med Pride. När jag stod i vimlet framför scenen och såg finskorna i storlek 47 typ… finaste klänningen, naglarna fint målade både på händer och fötter och högst upp ett lyckligt ansikte med finaste läppstiftet och lite mörk skäggstubb. H*n gungade långsamt i takt med musiken och fick vara precis den h*n ville vara. Här fanns ingen som skulle döma eller skrika glåpord. Här fanns total acceptans, en stund i frihet att vara den man är. DÅ fattade jag vad Pride står för och varför veckan är så viktig. Men jag fick mer än en tankeställare…

Förra året var jag på festivalen ensam ett par gånger. Jag var alltså i minoritet som heterosexuell och det är en upplevelse i sej faktiskt. Jag träffade vänner på plats och när jag skulle åka hem var det dom som sa åt mej att vända på mina festivalarmband eller ta av dem så jag inte skulle skylta med dem på hemvägen. De var alltså oroade för min säkerhet när jag skulle åka ensam genom stan och ville skydda mej för saker som de själva utsatts för. Jag skulle inte skylta med mina armband för att inte råka ut för något på hemvägen. De tänkte på det, inte jag. Att ens behöva tänka så gör mej illamående. Jag undrar fortfarande hur h*n i finklänningen kom hem…

Jag tycker fortfarande att det behövs en vecka fylld med kärlek. Eller ja… det ska ju inte behövas, kärleken ska hyllas ändå året om. Pride ska däremot inte behövas. Man ska få vara den man är oavsett om man homosexuell, heterosexuell eller är man och vill klä sej i klänning. Så länge man inte får eller kan det så behövs Pride. Några dagar där man kan klä sej som man vill och vara den man är.

Jag önskar mej ett samhälle där jag inte behöver gömma armbanden från festivalen för att säkert kunna åka hem. Ett samhälle där man får vara som man är. Ett samhälle utan fördomar. En utopi förmodligen…

I dag fotar jag Pride Paraden. 60 000 personer ska tydligen gå i tåget, 10 000 fler än förra året. Då var det även 300 000 som kantade gatorna, hur många blir det i år? En stor folkfest med bara glädje och kärlek. Ändå finns där mörka moln som skrämmer mej…  och i år är jag faktiskt orolig. Magkänslan säger att något kommer att hända. Jag hoppas att magen har fel. Varje år finns det motdemonstrationer av olika varianter och organisationer, men i år tror jag att något annat händer. Frågan är vad och var. Man ska inte ha ett katastroftänk, men man ska vara realistisk. Det är valår. Det har redan hänt en del, bla under Almendalen. Jag är hyfsat riskmedveten och har nästan alltid en Plan B om något händer. Det kommer jag att ha idag med.

Jag hoppas självklart på en enbart rolig dag, men jag kommer att ha ögonen med mej. Häng med på instagram @marlenerinda för bilder och instastorys från paraden. Happy Pride!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *