Vi bor mitt emellan två skolor, på ena sidan har vi en gymnasieskola och på andra en 0-9:a. De senaste dagarna har de haft gympa/idrott utomhus och sprungit förbi vårt hus. Jag får nästan rysningar av minnet när jag tänker på gympan när jag gick i skolan. Jag avskydde den!

Under många år höll jag på med gymnastik, tävlade i fristående och var tränare för de yngre barnen. Jag hade alltså inget emot att röra på mej, ändå avskydde jag gympalektionerna. Fram till sexan hade vi gympa tillsammans med killarna, då kunde man iaf spela fotboll och det var ok. Sen delade man upp oss och bytte gympalärare och då började avskyn. Vi var ganska många som höll på med gymnastik eller annan idrott, men läraren hade sin utvalda som var de enda som hon såg och bekräftade. Vi andra existerade knappt. Ifrågasatte man något fick man genast någon form av straff.

Att byta om var en plåga. Omklädningsrummet var en plats för mobbing, platsen både gud och lärarna glömt eller ignorerade. Det var glåpord, killarna kunde komma in i duschen, de ”tuffa” tjejerna kunde tvångsduscha oss andra, ta våra kläder och en massa annat. Jag som tidigt hade former var tydligen den självklara måltavlan för killarna och de där ”coola” tjejerna. Det var tydligen fritt fram att låsa in mej och några till i duschrummet, låsa ut oss från omklädningsrummet, tafsa och titta på oss. Jag kan väl säga som så att jag hade mens väldigt ofta… skyllde på det iaf. Det var nämligen inget man pratade om och därför ifrågasattes det inte heller.

För att bli godkänd i högstadiet skulle man springa 100 m på en viss tid, kunna simma 200 m och lite annat smått och gått. Jag kunde springa, långt – inte fort. Att ha tunga bröst som skumpade runt redan då var ingen fördel, men inget som en lärare tog hänsyn till. De tjocka klasskompisarna fick inte heller någon förståelse, inte ens kompisen som hade skolios fick någon förståelse. Jag gick i skolan 1976 – 1985, men det låter som medeltiden. Idrottsdagarna var ok, då kunde man välja att bara gå promenad. I gymnasiet krånglade mina knän så jag gick med kryckor i nästan två år och jag blev tack och lov befriad från all gympa, så skönt!

När jag ser de här ungdomarna som springer förbi huset kommer alla minnen upp. Jag ser de där ”tuffa” tjejerna som har snygga träningskläder, är smala som stickor och gör highfive med sin lärare när de kommer fram först. Så ser jag de där mindre coola eleverna, i sina vanliga kläder, med några kilon extra som blir omsprungna. Jag vet inte om de känner som jag gjorde, men jag kommer ihåg min egen känsla. Jag avskydde utomhusgympan, om det inte var fotboll.

Att man efter så många år fortfarande minns känslan och tankarna man hade då, är ju egentligen ganska sjukt. Så djupt kan alltså kommentarer och bemötande sätta spår. Jag hoppas det är bättre i skolan idag, men jag tror knappast det. Hur hade du det i skolan? Hur upplevde du gympan?