Dodou 1990

Som ni kanske kommer ihåg så hade jag ett par särskilda syften med att besöka Gambia i vintras. Ett av dem var att hitta mina två kompisar Abdu och Dodou. Efter mycket sökande och med halva Gambia involverat fick vi till slut veta att Abdu bor i London och Dodou bor i Göteborg.

När jag kom hem hittade jag faktiskt bägge på Facebook nu när jag hade rätt stavning på efternamnet. Men de är dåliga på att använda FB, så kontakten har uteblivit. Nu åker vi till London på lördag, så vi får se om jag kan få kontakt med Abdu då. Dodou däremot hittade jag en adress till, men inget telefonnummer. Så i måndags skickade jag ett brev till honom med en kort text och en bild på honom.

Jag tänkte inte så mycket på det där brevet, utan åkte och jobbade som vanligt. På vägen hem ringer min mobil med ett nummer som jag inte känner igen. Jag svarar och en mansröst säger ”Hej, det är Dodou” på göteborska! Sen kommer han inte längre förrän jag skriker rätt in i luren och tokskrattar. Bara att höra hans röst och dessutom på svenska var ju helt galet! Han är inte helt säker på vem han pratar med, men när jag säger att han fick en magväska av mej så kopplar han direkt. Han var så stolt över den där väskan. Jag gav honom även ett svensk-engelskt lexikon som hjälpte honom att lära sej svenska som han också var stolt över och använde flitigt. Han kom även ihåg min föräldrar och en massa annat och var väldigt glad över bilden jag skickade.

Jag 1990

Jag blev jätteglad och han var minst lika glad. Att höra en Gambisk vän efter 23 år, gång på gång säga ”fy fan va skoj” på klingande göteborska är helt otroligt. Vi pratade mitt språk! Han och Abdu som försökte lära mej Wollof och vi som alltid pratade engelska med varandra. Känslan jag fick i magen var så otroligt härlig och det bara bubblade i hela mej. Jag skrattade och pratade om vartannat och Dodou gjorde likadant.

Nu har vi lovat att hålla kontakten och försöka träffas. Trots att vi pratade en lång stund kom vi aldrig så långt som till jobb och såna detaljer. Men jag vet att han har två barn, att han varit tillbaka till Gambia flera gånger och att han inte gillar Stockholm  🙂

Nu hoppas jag bara på lite tur när vi är i London, så kanske pusslet kan bli komplett.