Dagen började med en intervju i P4. Ämnet var corona förstås och frågan som till en början ställdes på facebook var ”Vad saknar du just nu?”. Folk rabblade upp personer de saknar, som sina äldre, barnbarn osv. Jag svarade att jag saknar att få bestämma själv, kunna planera och göra något spontant. Då ringde P4 upp och ville prata mer. Dom gör det ibland 🙂

Jag har ”gillat läget” många veckor nu och tagit den här omställningen med ro. Men häromdagen fick jag en total dipp och var irriterad på det mesta, främst för att jag inte längre har kontroll och bestämmer över mitt liv. Jag är kontrollmänniska ut i fingerspetsarna. Jag gillar att ha planer och saker att se fram emot nu. Nu finns inget sånt.

Jag saknar att spontant kunna åka in till stan, handla när jag vill, ta hit familjen på grillkväll, boka en resa, träffa folk – helt enkelt ha ett normalt liv. Nu handlar jag när det är så lite folk som möjligt, åker absolut inte pendeltåg, träffar ingen mer än Martin och att boka en resa känns väldigt långt bort. Visst skulle man väl kunna boka, men det känns rätt onödigt med det krångel som skulle bli om det blev inställt. Allt som vi såg fram emot i sommar är inställt, så det enda vi kan hoppas på nu är ordentligt med sol! Å det går ju inte heller att kontrollera eller planera…

Det jag saknar är alltså min frihet. Jag vill ha tillbaka mitt liv! Om man åtminstone visste NÄR livet återgår till det normala så kan man ju hänga upp sej på det – men inte ens det går ju att veta. Visst, vi kan ju titta på länder som ligger före oss i sjukdomsutvecklingen. Men de har ju valt en annan strategi än Sverige och då vet man ju ändå inget.

Martin har hela tiden sagt att detta kommer att hålla på minst till midsommar och det tyckte jag lät länge, men nu ser man ju att det minst blir över sommaren. Någon sa att nuvarande restriktioner skulle hållas till årsskiftet, 7 månader till alltså. Otroligt frustrerande och svårt att ”gilla läget” stundtals.

Jag försöker att hålla modet uppe och lyckas oftast, men lite då och då trillar jag i backen och vill bara skrika. Men nu är det som det är. Jag längtar till den dagen då jag får skriva in något i almanacka igen. När jag spontant kan ta en fika på stan och krama om någon jag inte sett på länge. Mest längtar jag efter att få bestämma själv och leva som jag vill!

Vad längtar du efter?