Se åt andra hållet…

Se åt andra hållet…

Vi har alla sett dem. Du. Jag. Alla. De rumänska romerska tiggarna. De flesta av oss agerar likadant; vi stirrar ner i telefonen eller åt andra hållet och passerar. Så gör jag och förmodligen du med. Någon enstaka av oss lägger en slant, skänker ett plagg eller bidrar med en kopp kaffe.

Vi gör ungefär likadant, men vi tänker olika. En del är irriterade på dem och tycker de förfular vår stad. Andra tycker synd om dem, men inte tillräckligt för att skänka en slant. En del skänker, kanske av hjärtat eller för att döva sitt samvete. Några få blir så provocerade att de tar till våld.
Jag då? Jag passerar, stirrar oftast ner i mobilen. Men det har hänt att jag hälsat och kostat på mej ett leende. Nån enstaka gång har jag lagt en slant. Inte till den som ”bara” skramlar med en burk, utan någon som spelat eller sålt något. Jag är väl en av dem som kanske vill se lite ”ansträngning” och företagsamhet. Det kanske är fel att tänka så, men det gör jag ändå.
Jag känner också att det känns fel att bara lägga i en enda av alla skramlande burkar. Man kan omöjligt hjälpa alla och då ska man på nåt sätt välja ut nån. Hur då? Hur blir det rättvist? Hur väljer man ut en enda när de alla säger ”hej hej” och på skylten framför dem står det att de har fyra barn i sitt hemland.
Jag försöker döva mitt samvete med vetskapen om att vi faktiskt redan hjälper och att vi stödjer en hel familj. Inte romer, utan Gambier. 12 personer som just nu inte har mer än varandra och en liten odlingslott. Med vår hjälp kan barnen gå i skolan, klä sej, äta och hela familjen hålla sej hyfsat frisk. 
Det här hjälper förstås inte alla de utsatta romerna i Sverige. Å en enda person kan inte hjälpa alla. Men det hjälper iaf mej att inte känna mej usel när jag passerar dem utan att ge något. Jag bidrar iaf lite på mitt sätt.
Hur tänker du? Hur agerar du? 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.