Nu har VÄnnen och jag varit ett par i snart 8 månader, det närmar sej året med stormsteg. De här månaderna har gått jätte fort och det har hänt mycket. Inatt kunde jag inte sova, så då började jag funera lite…
 
Vännen är en väldigt snäll människa, han vill ingen illa och jag har knappt sett honom irriterad på den här tiden. Han säger själv att enda gången han blir irriterad, eller snarare frustrerad, är då jag mått dåligt och vägrat göra ingenting. Han har försökt trycka ner mej i sängen, men jag ska som vanligt ”bara”… Vaddå? Jag är ju inte van att få lägga mej ner och faktiskt vara sjuk, det tar faktiskt tid att vänja sej.
 
Det här är första gången som jag känner att jag varken vill eller behöver förändra en person jag lever med. Visst har han sina skavanker, men inget som jag inte kan leva med. Han är lite lat periodvis, men man kan knappast begära att någon ska hänga med i mitt tempo hela tiden. Han äter frukost väldigt låååångsamt, men går upp tidigare för att hinna – så vad har jag att klaga på? Inget!
 
Vi har samma värderingar och prioriteringar. Samma syn på ekonomi, uppfostran och arbete.
 
Barnen älskar honom, Baileys är galen i honom, han älskar oss alla av hela sitt hjärta och säger att han bara trivs bättre och bättre med oss. Han ser fram emot varje dag med oss, eftersom det alltid innebär överraskningar – ingen dag är den andra lik. Han har fått göra vädligt mycket som han aldrig gjort förut, sen han träffade oss.
 
Han är helt säker på att detta ska vara resten av livet – jag kan bara hoppas att han har rätt  🙂