Sorgligt men lugnt…

Sorgligt men lugnt…

Jag pratade med sonen om hur han mår, nu några dagar efter hans stora trauma med sin pappa. Han sa ”Det känns sorgligt men ändå lugnt”. Så la han handen över sitt hjärta…
 
Det var väldigt jobbigt att både se och höra. Men han är alldeles lugn och håller sej nära mej hela tiden. Han som brukar babbla som värsta pappegojan, är nästan tyst…
 
Ändå verkar han harmonisk. Han har aldrig någonsin velat följa med oss på simtävlingar och nu tvingades han vara med hela helgen… ändå satt han snällt och tittade engagerat hela tiden. Han hejade och applåderade åt hela klubben.
 
Vet inte om han känner att det som hänt var så långt bort i avstånd, 20 mil, att han var trygg. Eller att bara jag fanns där så kunde han vara var som helst…? Han är väldigt trevlig just nu, så han får gärna vara så här länge… om han inte mår dåligt av det alltså…
 
 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *