1999

När Martin, Senior och jag står i kassan på Citygross idag så plingar det till i telefonen. Det är ett sms från fd särbon i Skåne. Extrabarnens pappa alltså, mannen som jag höll ihop med i nästan 6 år. Vi åkte mellan Helsingborg och Tumba som skottspolar, tills det inte funkade längre. Men det var faktiskt inte avståndet som ställde till det, utan en massa andra saker.

Så står jag alltså där och sms:ar med ett ex medan den käre sambon står brevid mej. I min värld helt naturligt, men tydligen inte i så många andras. Varken jag eller Martin har några problem med svartsjuka och det är väldigt skönt. Så efter några sms bjuder jag in ex-särbon på fika, utan att ens fråga Martin om det är ok. Nu tackade ex-särbon nej, kanske lite pga att hans nuvarande fru var med… å inte förrän jag frågat så sa jag det till Martin som bara säger ok till typ alla mina påhitt.

Ett antal sms senare, när vi väl hörs brukar det ta en stund, så har han hunnit berätta en hel del bla om ett dödsfall som berör mej. En av dem jag träffade mest när jag var i Skåne dog plötsligt, utan minsta förvarning och ex-särbon var en av dem som hittade honom. Detta hade tydligen berört honom mer än vad han kunde tro och han har haft en rejält jobbigt period. Å allt detta är ju fullkomligt naturligt för mej att förstå efter alla dödsfall som vi haft de senaste tre åren. Det är inte det minsta konstigt i mina ögon att man blir berörd och börjar fundera på sin egen dödlighet.

Jag berätta för honom att det bla är alla dödsfall som fått mej att ändra kurs i livet. Att allt annat än hälsan och familjen är oviktigt. Vi har bara här och nu, det är det enda vi vet något om och då gäller det att verkligen leva. Jag tog tag i min hälsa, fixade min vikt, opererade det som behövde lagas och korrigeras och slutade jobba. Lite extremt kanske, men jag mår bättre än på säkert 25 år.

2012

Att prata med någon man känt länge, och från den tiden då man inte mådde så där superbra, är himla nyttigt. Det känns som ex-särbon tillhör ett annat liv på nåt sätt. Vi hade det både bra och dåligt förstås, men vi har mängder med himla roliga minnen och jag har ju kvar alla barnen. Hans tre tjejer som jag också får ha i mitt liv än idag. Även om deras pappa och jag är ett avslutat kapitel så finns barnen kvar och vi träffas då och då. Å Martin accepterar detta helt och hållet, vi har tom varit på semester tillsammans.

Jag är så enormt tacksam över att Martin väljer att vara en del av mitt liv och accepterar min bakgrund helt och hållet, pushar mej att göra saker och aldrig skulle drömma om att hindra mej eller visa svartsjuka. Han säger som jag: väljer man att roa sej med någon annan och går för långt så är det slut, då har man valt bort det vi har tillsammans. Svårare än så är det inte i våra ögon. Men jag har ingen anledning att se mej om efter något annat. Martin är precis allt jag behöver och vill ha. Vi har varit igenom så mycket svart tillsammans och ändå kommit ut hela och fortfarande tillsammans på andra sidan.  

Männen jag träffat i mitt tidigare liv har fyllt sina olika funktioner men det är inte förrän nu som jag känner att jag verkligen lever och är uppskattad precis som jag är. Idag har Martin återigen visat att han är precis rätt för mej. Ex-särbon och hans barn är och har varit en viktig del i mitt liv som jag vill ha kvar. Å när vi pratar så pratar vi länge. Hur många går med på att deras partner har långa konversationer med sitt ex?  Min gör det – jag gör det – gör du och din partner det?