Har ni lyckats klura ut vilka jag träffade igår, som jag ska skriva om idag? Om ni följer mej på Instagram så vet ni att det handlar om Susanna Delastacia och Carina Lidbom.

Är det nån gång man får komplex så är det när man ska fotas med vackra människor och det gör jag då och då. Igår var ett sånt tillfälle. När man träffar kvinnan med Sveriges vackraste ögon så måste man ju ha bildbevis, men ack så grå och trist man ser ut brevid henne… Jaja, jag är jag och det är inte så mycket att göra åt saken.

Susanna blev iaf väldigt glad över att jag sa att hon har Sveriges vackraste ögon och som alltid när jag ger en komplimang så får jag hör att jag är ovanlig. Ovanlig för att jag ger just komplimanger till folk jag inte ens känner. Men vaddå? De där ögonen har jag beundrat länge och nu fick jag tillfälle att säga det till henne. Hon blev glad och då blir jag glad. Alla glada!

Vi pratade lite och det visade dej att vi hade gemensamma bekanta. En både vacker och trevlig kvinna, ett möte jag uppskattade väldigt mycket! Hoppas vi ses fler gånger  🙂

Under kvällen fick jag även krama om Carina Lidbom som jag faktiskt lärt känna tack vare Vingresor! Vi åkte bägge på en sistaminutenresa till Gambia 1989 och Ving hade vänligheten att placera oss i samma rum vilket ju var himla kul. 25 år sen… det har hänt lite sen dess kan man nog säga. Då hade Carina något år tidigare varit med i en av Sällskapsresefilmerna och hade en blomstrande karriär framför sej. Men det jag fastnade för var hennes kärlek till Afrika och berättelserna om uppväxten i Liberia.

Carina köpte en lägenhet i Gambia och fortsatte att åka dit regelbundet, medan jag åkte hem, gifte mej och skaffade barn. Våra vägar har korsats lite då och då på nån filmgala, nåt mail osv och igår fick vi återigen krama om varandra och prata lite om vårt kära Afrika. Lägenheten har hon sålt och numera är det jag som är återkommande i landet igen medan Carina riktat sina insatser mot Liberia igen. Våra hjärtan klappar för Afrika och det vi försöker få fram är att man måste våga åka dit och när man väl är där måste man även våga gå utanför hotellområdet och faktiskt prata med invånarna i landet. Det är fantastiska människor som vi kan lära otroligt mycket av.

En härlig avslutning på kvällen alltså och nu hoppas jag att det inte dröjer lika länge tills vi träffas nästa gång. En del människor lämnar avtryck i ens liv även om man kanske aldrig mer träffas eller ses väldigt sälla, Carina är en sån människa. Jag är väldigt tacksam att Ving placerade oss tillsammans så jag fick höra om mungon hon hade som husdjur och hur annorlunda hennes första år i skolan var och om kärleken till sin familj. En fin människa helt enkelt!

Efter att ha träffat de här två vackra, starka och karismatiska kvinnorna kunde man ju inte må annat än bra. Så det var med en go känsla i magen som vi gick genom stan och åkte hem till vår förort igen. Lite kallt var det, men värmen i hjärtat var desto större.