Jag kan ärligt säga att jag inte mått så här bra på många år! Och jag är så tacksam!

Nu är det faktiskt flera dagar sedan jag hade ont i benet. Igår tog vi en promenad och jag kände ingenting. Ända gången det gör ont nu är om jag suttit med benet ihopvikt under mej, inte annars. 18 månaders värk är över! Men det skulle alltså krävas ett byte av vårdcentral innan jag fick veta vad som gjorde ont, plus 4 månader med medicinering.

Benet känns bra, minnet är nästan helt ok och jag är inte alls lika trött. Det var nog som Dr Kompis trodde. Min kropp var för sjuk för att orka minnas. Den gjorde allt för att stå emot inflammationen i kroppen och det var därför jag var så frukstansvärt trött och inte kom ihåg något. Nu är jag frisk! Och det känns helt otroligt!

När jag ser tillbaka på de senaste 17-18 åren kan jag bara konstatera att jag kom ur de där åren med förståndet i behåll och väldigt mycket klokare. Barnens alla olika diagnoser har svetsat oss samma, men oj! vilken kraft det sugit ur mej och flera andra. Att slåss mot vården, lärare och samhället är inte lätt. Men vi gjorde det och lyckades ganska bra. Jag hoppas att de som får tex bokstavsdiagnoser idag får en bättre hjälp än vi fick.

Livet har definitivt inte varit lätt, men minnet är tack o lov ganska selektivt och lägger de jobbigaste minnena nånstans långt bak i skallen. Det är svårt att minnas hur illa det faktiskt var och hur totalt utpumpad jag var för bara 8-9 år sedan. Då när jag kunde stå på parkeringen vid Ica Maxi och inte kom ihåg vägen hem. En väg jag kört hundratals gånger… Det känns avlägset idag.

Idag mår jag bra! Jag är ändå tacksam för det jag fått lära mej, även om jag hellre sett att barnen varit helt friska förstås. Men jag vet hur det är att kämpa för sina barns skull och det har lärt mej väldigt mycket. Därför är jag extra tacksam över att jag idag mår så bra som jag gör. Kroppen är frisk, barnen mår bra och befinner sej där de vill i livet, jag har en man vid min sida som älskar mej och gör allt för mej och killarna, hemmet håller på att förvandlas till det hem jag så länge velat ha och jag känner en harmoni runt mej.

Jag är tacksam och glad… kanske är det tom lycka jag känner… vet inte hur det känns, men jag tänka mej att det är något åt det här hållet  🙂

.