adhd - - Page 2

Den där magkänslan… Del 4 – sonens egna ord…

november 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Efter 6 månader är krisen alltså över och vi kom ut med nya erfarenheter på andra sidan. Egentligen har livet trasslat för sonen de senaste 2,5-3 åren, men kulmen var alltså nu i somras. Då rasade allt. Det har varit kaos, hårda ord, tårar, frustration och en massa annat. Det finns inga facit för såna situationer, man får helt enkelt agera efter sin magkänsla. Är barnen dessutom vuxna finns en massa regler och lagar att förhålla sej till, då får man ta till alla knep man kan – ibland ganska fula såna…

Men nu är vi igenom och vi mår allihop ganska ok igen. Jag tar fortfarande hand om Seniors ekonomi och har större koll på hans välmående än jag har när det gäller Junior. Han har fortfarande sina mysko stunder, men kommer snabbt ur dem när man säger till honom. Han sköter sin medicinering och verkar omtyckt på nya jobbet, som han själv tycker är toppen!

Vi har många att tacka (Martin, mormor & morfar mfl) och så här skriver sonen själv om allt:

För ett år sen trodde jag inte att mitt liv skulle se ut som det gör
idag, då jobbade jag på McDonalds och mådde bra (Trodde jag). Sen hände
det som absolut inte fick hända, Johan dog väldigt plötsligt och min Farbror dog. Jag gick in i en depression,
försökte att inte visa det utåt. Men så kom sommaren och semestern. Då
brast allting för mig, jag mådde sämre än någonsin, jag hade
självmordstankar och jag ville bara försvinna.

Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort, och det
är tackvare nytt jobb, nya möjligheter och inte minst tack vare min
underbara mamma! Utan henne hade jag nog inte suttit här idag, Du är
bäst!

Trodde inte att en
depression skulle vara så länge, men nu vet jag hur det känns, och hur
jävla ont det gör. Jag unnar ingen, absolut ingen att hamna där. Men jag
är oerhört lycklig att jag klarade mig igenom det.

Jag frågade honom om han ville gästblogga och berätta hela sin historia själv, men det ville han inte – däremot fick jag skriva och berätta allt. Kanske skulle det hjälpa någon. Vi har ju även ett bokprojekt ihop som just nu ligger på is, så han vill att allt ska berättas och litar på mej.

Jag frågade honom vad han skulle ge för tips till någon som är i kris. Han svarade direkt: Våga be om hjälp! Men be INTE EN KOMPIS!!! En kompis går kanske att lita på när det gäller småsaker, men när det verkligen kniper är det ändå oftast någon äldre som är mer lämpad att hjälpa till. En förälder är att föredra, som känt en länge och vet hur man brukar vara. Någon som dessutom vågar och kan fräsa ifrån och sätta ner foten på riktigt. Ta emot hjälpen som erbjuds! Såna här tunga grejer orkar man inte reda ut själv.

Som förälder till ett barn som trasslat till det för sej (oavsett ålder) måste man ta sin magkänsla på allvar. Känns det fel är det oftast fel! Våga ställa obehagliga frågor och vara beredd på att svaren är lika obehagliga. Våga vara besvärlig! Våga ställa krav! Var en förälder helt enkelt, inte en kompis. Det hjälper inte att stryka medhårs när man ska lösa allvarliga problem, man måste peta bort onda sårskorpor gång på gång på gång. Var beredd på ett jäkla jobb helt enkelt och på en bergådalbana av känslor. Var också beredd på lögner och dubbelkolla varenda uppgift. Var misstänksam…

Mycket kan man inte förutse och saker måste göra direkt! En del är riktigt grisigt men måste köras igenom. Det är ett teamwork där den ena lämnar ut sej själv totalt och den andra plockar upp resterna. När båda är helt blottade och dränerade kan man börja pussla ihop bitarna och bygga upp något nytt. Men gör man det inte ordentlig så faller det snart igen… man måste röja marken först och bygga en stadig grund innan man börjar pussla. Ett jäkla jobb! Å jag vet inte än… men jag hoppas vi gjort rätt och att bygget ska hålla… jag vill verkligen inte gå igenom detta en gång till. Jag orka inte mer! Men måste jag så orkar jag… det är så det måste vara och är… jag är mamma… och en massa annat…

Den där magkänslan… Del 3

november 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Smilet döljer smärtan…

Tiden på Öland var absolut värst! Att se sin älskade unge må så dåligt och inte nå fram är fruktansvärt. Stundtals fräste han bara, andra gånger bröt han ihop bara man frågade något. Känslorna var verkligen all over the place… och det var de även hos oss. Oron tärde rejält på oss, ändå blir jag coollugn när akutsituationer uppstår. Jag går in i nåt slags tillstånd där jag bara pekar med hela handen och agerar. Så var det nu också. Jag var helt säker på att vi skulle reda upp situationen, jag visste bara inte hur lång tid det skulle ta och vad som skulle hända sen.

Sonen fyllde 21 i slutet av Augusti och var ganska uppgiven för att det inte blivit nåt nytt jobb trots alla positiva svar. Han ville ju jobba! Inte gå runt och må dåligt och vara overksam. Han sov mycket och sökte vårt sällskap mer och mer. Medicinering tackade han nej till, bla eftersom han redan medicinerar med Ritalin (som han slarvat med under den kaotiska perioden). Vi valde istället för medicin att prata mycket, sysselsätta honom och vara ute i naturen. Det var en himla tur att jag inte jobbade… all tid gick åt till sonen! Men det tärde en hel del på oss alla, man var orolig precis hela tiden och sov dåligt.

I mitten av september kom det positiva beskedet att en vän till familjen ordnat en anställningsintervju till honom. Han var väldigt nervös när han gick iväg, men hoppet hade tänts ordentligt. Han åkte iväg och kom hem väldigt trött men väldigt glad. Fick han det här jobbet så skulle det innebära att helg- och kvällsarbete var över. Ändå skulle han ha flera tusen mer i lön. Mc Donalds är en väldigt bra arbetsplats för den som är på väg ut i vuxen- och arbetslivet. Men ska du skaffa dej en bostad, så räcker helt enkelt inte lönen oavsett hur mycket man jobbar. Då är det dax att byta jobb och äntligen vågade/orkade/tvingades sonen ta det steget. Ett nytt jobb skulle också innebära vuxna kollegor istället för ungdomar (som kan vara (och var) väldigt elaka)…

Väntan var jobbig och han pendlade mellan hopp och förtvivlan. En vecka senare fick han veta att jobbet var hans! Nu släppte allt och han var så glad att han bröt ihop, och det gjorde alla vi andra också. Det blev ett enda stort gråtkalas och äntligen kände jag hur hans livsandar började vakna igen och att faran var över. Nu skulle han ha två veckor ledigt innan det nya jobbet började, han drog till Öland direkt! Öland är vårt paradis. Där finns vilan, tystnaden och friden. Det är där vi laddar våra batterier bäst och där Senior alltid haft sin tillflyktsort. Där är han helt trygg.

2 oktober började han sitt nya jobb och kom hem helt slut. Han hade inte jobbat eller umgåtts med folk på nästan två månader. Första två veckorna jobbade och sov han bara. Så kom kallelesen! Äntligen skulle behandlingen börja i form av samtalsterapi. Vi trodde han skulle vägra, men han gick dit och kom faktiskt hem nöjd! Förr har det hetat ”Jag tänker inte gå och prata om min barndom med nån gubbe som tar betalt!” Men det var helt ok och nu ska han gå varannan fredag under 18 veckor. Och han har hittills inte behövt pratat något alls om sin barndom… Jag vet att han kommer att ha perioder under terapin då han ifrågasätter allt och förändras en del, men jag är helt säker på att det här är precis det han behöver. Vad vi alla behöver!

Nu har han jobbat på sitt nya jobb en dryg månad. Han har fått arbetskamrater som bryr sej och han samåker med en tjej till jobbet varje morgon. Han trivs och skrattar mycket igen. Det gamla umgänget är så gott som borta. Han har fortfarande inte tagit bort alla från sin Facebook, men jag tjatar på honom. Det är något som måste göras, för att han ska bli helt fri från allt gammalt. Särskilt tjejerna som lurat honom och de som varit taskiga, måste försvinna ur hans liv. De kunde förstört hur mycket som helst och är inte värda hans vänskap. De ska vara glada att jag inte polisanmälde dem, jag hade hur mycket som helst på dem (stöld, utpressning, hot mm)… men ger dem istället chansen att rätta till sina liv.

Vi har varit till helvetet och tillbaka. Det kanske inte framgår så tydligt eftersom jag inte kommer ihåg alla detaljer eller kan berätta allt, för då blir det för mycket. Men det har verkligen varit ett helvete och jag var faktiskt lite rädd när jag skulle opereras att kroppen inte skulle orka med narkosen. Å jag var ju svår att väcka… om det berodde på detta vet jag inte, jag vet bara att en ny narkos inom närmaste tiden är uteslutet pga riskerna. Kroppen måste få vila lite nu.

Mycket har hänt och tankarna är många. Vad kunde vi gjort annorlunda? Vad kunde hänt? Är det över nu? Kommer det mera…?

I nästa inlägg får ni hans egna ord om hans egna funderingar, mina tankar och tips till andra föräldrar i liknande situation. Det blir sista inlägget i den här långa resan som äntligen är över. Hoppas jag.

Den där magkänslan… Del 2

november 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

När Senior kom ner till oss på Öland var han i ett uruselt skick. Han
var deprimerad, aggressiv, manisk och jag förbjöd honom att gå tillbaka
till jobbet. På nätterna hade han mardrömmar, han skrek och for runt i sängen så saker på sängborden flög iväg. På dagarna var han nästintill apatisk, manisk och väldigt kontrollerande. Vi pratade massor och han bad till slut om min hjälp. Den
skulle han förstås få, men då var mitt krav att vi skulle göra det på
MITT sätt. Han skulle göra EXAKT som jag sa om jag skulle hjälpa honom,
annars kunde han sköta det själv. Han insåg att han var tvungen att lita
på mej, annars skulle han inte orka gå vidare.

Så när vi kom hem från Öland gick vi direkt till läkare som bara
genom att titta på honom gav en sjukskrivning på sex veckor och order om
att söka nytt jobb och nytt umgänge. Där började jakten på ett nytt
jobb och utrensningen av gamla sk vänner. Han flyttade hem igen och gick
dessutom med på att gå i terapi. Direkt fick han bevis på att de där sk
vännerna inte var några vänner – varken jobbet eller några vänner hörde
nämligen av sej en enda gång under de första 4-5 veckorna för att kolla
hur han mådde. Han ville nog inte ta livet av sej, han visste bara inte hur han skulle göra för att vända allt och bli glad igen. Men jag vågade inte lämna honom ensam särskilt långa stunder i fall att…

Så fort han insåg att han inte skulle
behöva gå tillbaka till jobbet släppte en stor del av stressen och han
blev kanske inte gladare, men mindre olycklig… han sökte jobb nästan
varenda dag genom att åka runt och lämna CV på vartenda ställe han körde
förbi. Men är man deprimerad så orkar man bara en liten stund i taget
och så var det även med honom… Att hitta jobb var inte det lättaste,
men responsen var ändå positiv… Av de första tjugo sökta jobben fick han svar från ungefär hälften att de skulle spara hans uppgifter och två av dem skulle höra av sej inom kort igen.

Jag tog hand om hela hans ekonomi redan i maj. Jag kollade igenom varenda kontouppgift sedan årets början, gjorde en budget och spaltade upp allt så han skulle se exakt hur allt såg ut. När lönen kom in tog jag alla hans pengar förutom de som skulle gå till räkningar. Han fick säga upp sitt träningskort som han ändå aldrig använde och en massa annat, Spotify och mobilen var ungefär det enda han fick ha kvar. Han hade bara tillgång till en begränsad mängd pengar på sitt betalkort och det som fanns på Ica-kortet. Efter 3-4 månader var han faktiskt ikapp igen och kunde överleva på sin lön igen. Jag hade stenkoll och ifrågasatte varenda uttag. Med hans tillstånd förstås. Jag skötte alla hans vårdkontakter (med hans medgivande funkar det) och var som en hök på allt han gjorde, vem han träffade, vem han pratade, chattade och sms:ade med. Han hade ögonen på sej och kunde inte annat än göra som jag sa och även om han protesterade ibland så tror jag att han tyckte det var ganska skönt att någon annan styrde upp hans tillvaro.

Han blev lugnare och mådde bättre. Han sov lugnare och kunde till och med skratta igen ibland. Men när det gått en månad hade han fortfarande inte fått något jobb och då var han nog uppe i 50-60 ansökningar. Sjukskrivningen började gå mot sitt slut och paniken kom tillbaka, ingen behandling hade heller påbörjats pga sommaruppehållet. Sjukskrivningen var dock inget problem, läkaren såg att han mådde bättre men inte bra och eftersom behandlingen inte påbörjats så förlängde han med ytterligare sex veckor. Å då hände det!!!

Fortsättning följer!

Den där magkänslan… Del 1

november 9, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Då och då vet man inte vad man ska göra. Allt känns hopplöst och det enda man kan göra är att gå på sin magkänsla och hoppas på det bästa. Så var det i somras…

Efter att sonen själv gått ut med sin berättelse har jag fått tillåtelse att berätta en del av allt som hände. Han har läst igenom texterna och godkänt dem. För att det inte ska bli för mycket på en gång så delar jag upp berättelsen i flera delar. Vi har haft ett kaos runt oss och allt började egentligen för nästan 3 år sedan med en kulmen nu i somras.

Vi har haft väldigt många dödsfall runt oss de senaste åren. Vi har tillsammans tagit oss igenom sorgen och gått vidare. Men så dog Seniors fd bästa kompis förra hösten och några månader senare hans farbror (min svåger) och det var för mycket för honom. Han gick i baklås totalt.

Samma dag som svågern dog flyttade han hem till en kompis. Det var helt ok för mej, även om det gick lite snabbt. Men jag förstod ju att han var påverkad av det som hänt och var tvungen att göra något. Så han flyttade och den första tiden verkade allt ok. Sen började magkänslan göra sej påmind… något var fel… men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Erfarenheter från tidgare år och händelser gjorde att jag blev rejält orolig men drog mej för att rota i det. Jag visste nog redan då att det var en jobbig tid som låg framför oss.

Senior drog sej undan mer och mer och jag märkte att han mådde dåligt och levde ett rätt destruktivt liv. Vi hade redan tidigare pratat om att han måste fundera på att byta jobb, men han vägrade att ens tänka tanken. Runt påsk var han helt under isen. Det enda han gjorde var att jobba, han sov knappt och gick inte att prata med. Sa man nåt så fräste han bara tillbaka och nu började även kompisen han bodde hos att reagera och bad mej göra något.

Så jag började gräva i hans liv, tog reda på så mycket jag kunde, frågade honom, frågade hans kompisar och fick veta en massa konstiga saker. Min son är 21 år och nykterist. Ändå fick jag veta att han varit på krogen mycket och gjort av med stora summor på att bjuda folk som han knappt kände. Han hade också blivit övertalad/hotad att köpa ut en telefon med abbonemang till ett par tjejer (samma tjejer som lurade/hotade honom 2 år tidigare) som han nu stod och betalade medan de använde den. Han agerade taxi åt folk och blev ofta uppringd mitt i nätterna av folk som krävde att bli hemkörda. Med all denna kunskap började jag förstå varför det inte gick att prata med honom och att jag var tvungen att agera snabbt för att stoppa karusellen.

Det här var i april. Det första jag gjorde var att skaffa tillbaka telefonen. Jag har aldrig varit så förbannad i hela mitt liv (klicka på länken för den berättelsen) och det var ändå den lätta biten… det skulle ta ända till augusti innan alla papper och nummer var iordning så att han till slut stod på sin egen telefon och kunde använda sitt eget abonnemnag. Sen fick jag honom att gå med på att visa mej sina konton… jag lovade att inte skälla på honom, utan bara se hur illa det var och lägga upp en åtgärdsplan. Det var illa!

Folk hade utnyttjat min godtrogne son totalt och satt sprett på 10 000-tals kronor. Han har alltid varit sparsam och fått pengar över på den lilla lön han fått ut, nu var sparandet rejält uppätet och vissa månder hade han gått 8-10 000 kr back. När allt detta uppdagades gick luften ur honom, men han visste inte hur han skulle göra för att ta sej ur allt. Strax innan hans semester i slutet av juli, blev han manisk och agressiv och fick trassel med kompisar och folk på jobbet. LÖgnerna var många och rykten spreds. Han var i så dåligt skick att hans arbetsgivare skickade honom på semester några dagar tidigare än planerat och tur var väl det…

Hur det gick ska jag berätta i nästa del, annars blir detta för långt för att någon ska orka läsa.

ADHD – funktionsnedsättning eller funktionsförstärkning?

oktober 25, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För många är ADHD synonymt med ouppfostrad ungjävel. Det är också synonymt med en ensamstående morsa som inte har några gränser eller regler. Inget kan vara mer fel!!!

ADHD handlar inte om varken uppfostran eller gränser, det är ett funktionshinder som har med signalsubstanser i hjärnan att göra. Tyvärr är det inte mätbart och därför heller inte accepterat. Det som syns utåt är en okontrollerbar liten kille som pendlar i humöret och oftast är i ständig rörelse och skapar oreda precis överallt. Tittar man lite närmare ser man en utmattad mamma som kämpar med näbbar och klor för sin älskade unge. Att det även finns tjejer har man knappt upptäckt…

Jag har haft detta runt mej i 20 år, tänkte jag säga… men faktiskt i närmare 35 år. Två av killarna i min klass när jag gick i trean hade det med största sannolikhet, den ena sitter på kåken idag inlåst för att ha skjutit lite folk på Stureplan. Så när jag fick min äldste son för 21 år sedan var jag inte helt obekant med ostyriga och rastlösa smågrabbar. Problemet var bara att jag skulle ha detta runt mej 24/7. Problemet var också att jag var hemma på heltid med mina barn och därför inte hade någon dagispersonal som kunde slå larm åt mej. Alla vet hur dåliga sjukvården är på att lyssna på föräldrarna… och därför tog det närmare 5,5 år innan man tog mej på allvar.

Sonen fick sin diagnos när han var 7 år (18 månaders utredning) och började medicinera när han var 9. Det var första gången han kunde tänka en tanke hela vägen till slut, sa han själv. Han hade fortfarande sin energi kvar, men nu kunde han dessutom göra något av tankarna och inte bara bli frustererad av dem. Det var då han började med skytte och blev himla bra på det. Han hjälpte till på klubben och på tävlingar och älskade sitt liv i skytteklubben. Där var det struktur och ordning, men lite tävling, precis som han vill ha det.

Här om dagen lyssnade jag på Anders Bagge när han var hos Malou och pratade om sin ADHD. Han sa att han inte ser sina bokstäver som ett funktionshinder utan som en funktionsförstärkning. Och jag håller helt med honom och nu när jag frågade Senior sa han precis samma sak. Utan medicinen är min son en typisk ”starter”, han startar projekt men har svårt att avsluta dem. Allt heter ”ska göra sen” och det där sen glöms snabbt bort och sakerna blir ogjorda. Med medicinen är han fortfarande effektiv men kan även få saker helt färdiga och oftast orkar han betydligt mer än många andra. Han har energi för fler och använder den. Samtidigt blir han trött och ledsen lika intensivt och är då svårare att plocka upp till ytan igen. Allt han gör, görs i kubik på nåt sätt…

Sonens ADHD har gjort mej till en bättre människa. Jag har önskat bort de där bokstäverna många, många gånger – men det har konstigt nog sonen aldrig gjort. Jag ville ha bokstäverna själv och låta honom slippa. På så sätt skulle jag kunna ta över hans svårigheter och han skulle slippa. Så tänker nog alla mammor… Men nu kan man ju inte ta på sej andras problem utan får hitta ett sätt att förhålla sej till dem istället. Och det är då vi ser på styrkorna med ADHD´n, allt han klarar som inte ens ”normala” människor kan. Trots allt, så hade han körkort bara en månad efter sin 18-årsdag, dykcert och han har haft fast jobb sedan han var 15 år. Nu har han dessutom lyckats byta jobb och lärt sej nya rutiner, arbetsuppgifter och fått nya arbetskamrater. Sånt är svårt och läskigt för oss ”friska”, förstå då hur svårt det är för honom. Men han har klarat det! Stolt son, stolt mamma!

Ni får säga och tycka vad ni vill. Men här hemma håller vi med Bagge; ADHD kanske heter funktionsnedsättning, men det är nog egentligen en funktionsförstärkning. För min grabb klarar precis allt han vill, dessutom vågar han testa – vilka sk ”friska” gör det?

En glädjens dag!

september 25, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Solstrålen har blivit stor

Sedan i vintras har vi peppat Senior att söka nytt jobb. Han har jobbat på Mc Donalds i snart 6 år och trivts kanonbra. Men vi märkte att han började förändras, han fick dåliga scheman och var inte alls på samma soliga humör. Hur mycket han än jobbade så fick han ändå inte lönen att räcka till och med det i bakhuvudet kändes det osäkert om han skulle bli godkänd för en lägenhet när han väl kom så långt i bostadskön. Han behövde ett nytt jobb med bättre lön helt enkelt.

Men en person med adhd och framförallt tourette syndrom behöver man bearbeta ganska länge innan poletten trillar ner. Förändringar är lite läskigt och skjuts framför en så länge man kan. Men våren kom och sonen mådde ännu sämre. Nu började han dock prata om att byta jobb frivilligt och även om processen inte var klar så var den påbörjad. Å i somras blev allt ett faktum. Han mådde väldigt dåligt, kände sej utanför och ifrågasatt på jobbet. När han kom ner till oss på Öland på sin semester satte jag ner foten, jag hade aldrig sett honom må så dåligt. Han hade mardrömmar, var lättirriterad och ständigt trött.

När vi kom hem tvingade jag med honom till läkaren som sjukskrev honom direkt. Nu var det akut! Han var helt enkelt tvungen att byta jobb. Så vi tog några halvdagar och åkte runt med CV och jobbansökningar. Han orkade bara ett par timmar i taget, men efter några dagar hade han nog sökt ett 50-tal nya jobb. Några hörde direkt av sej via mail och hoppet var stort. Sen hände det inget alls… och hoppet svalnade. Men så dök det till slut upp ett gyllene tillfälle och det ena gav det andra och förra veckan fick vi veta att jobbet var hans!

Igår var det tog offentligt och han kunde äntligen säga upp sej. Å redan nästa vecka ska han börja sitt nya arbete som innebär ett helt annat liv för honom. Han ska numera jobba dagtid och vara ledig på helgerna och ändå få en lön han både kan bo och leva för. Han står på 11:e plats för en lägenhet och nu kan vi verkligen se fram emot att han kommer längre och längre fram i kön. Nu kan han faktiskt ta en lägenhet när han får den, utan problem.

Så igår var en glädjens dag! Senior var så glad att han knappt visste vad han skulle göra. Så han letade fram alla sina jobbkläder och åkte iväg med dem så fort han kunde. Jobbet på Mc Donalds har han haft sedan han var 15 och det har lärt honom massor! Men nu är det dax att gå vidare och påbörja sitt vuxna liv bland vuxna människor. Ta ansvar på ett helt annat sätt.

Jag är så otroligt stolt över att han tog steget. Han vågade lämna den säkra tillvaron i en miljö han haft under en väldigt lång tid för något helt okänt. Jag är helt säker på att det kommer att gå hur bra som helst och att det var helt rätt beslut att ta. Å han är mycket gladare! Han sover lugnt igen och även om humöret pendlar lite så är det mycket bättre än i somras. Han kommer att fortsätta sin läkarkontakt och kommer att få någon att prata med. Det finns en hel del att reda ut och prata om. Men jag tror att mycket kommer att lösa sej med det nya jobbet.

Så nu ser vi fram emot nästa vecka när allt det nya börjar 🙂

Mamma å en massa annat…

augusti 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag för 21 år sedan blev jag mamma för första gången. Efter en gräslig graviditet kom det ut en liten parvel med en gyllene lock i pannan. 3200 gr och 48 cm som skulle förändra hela mitt liv. Å snacka om förändring.

Min enda karrärsdröm har varit att bli mamma, allt annat har varit oviktigt så länge jag kan komma ihåg. 23 år gammal, efter ett missfall ett år tidigare, blev drömmen verklighet.

Många säger att ”jag är ju fortfarande jag, även om jag numera har ett barn”. Jag håller inte med! Jag förändrades totalt när jag blev förälder. Jag var inte längre mittpunkten i universum eller ens i mitt eget liv. Jag fick ett ansvar och skulle ta hand om en liten liten människa som var totalt beroende av mej. Mer än jag kunde drömma om, skulle det visa sej. Det enda viktiga från och med den dagen var att sonen hade det bra. Han skulle från och med den dagen komma först av allt i mitt liv.

Jag är fullt medveten om att inte alla föräldrar resonerar som jag, men väldigt många. Att få barn förändrar livet för de allra flesta och man får en helt annan funktion och prioritering. För mej var det världsomvälvande. Särskilt som det visade sej att just min förstfödde inte var riktigt som alla andra. Vi fick diagnos när han var runt 7 år och då fick jag iaf bekräftat att jag inte var en värdelös morsa. Det är ju lite sånt man får höra när man har en son med bla adhd. Å sedan dess har vi kämpat och kämpar fortfarande. Livet är inte enkelt, särskilt inte med en diagnos som folk inte har förståeldse för.

Mitt liv blev tusen gånger rikare för 21 år sedan. Men också tusen gånger jobbigare. Jag har gråtit floder, skällt på lärare, medlat mellan kompisar, löst knipor och en massa annat. Jag har varit vårdare, sköterska, psykolog, chaufför, medlare och en massa annat. Mamma och en massa annat alltså. Vi har alltid kört med öppna kort. Mycket har gjort ont, besvikelserna har varit många. Ändå är mina barn förstås det finaste jag har. Jag skulle ta ner månen till dem om jag kunde. Jag skulle ge mitt liv.

Jag älskar dej ungen min, trots att livet med dej är kämpigt ibland. Jag önskar dej all lycka och det bästa i världen. Här kan du alltid hämta kraft, kärlek och stöd. Det är det en mamma är till för. Och lite annat.

Lite jobbigt just nu…

augusti 14, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi har det lite jobbigt här hemma just nu och det beror faktiskt inte bara på mej och den förestående operationen. Ena sonen mår dåligt och det är så pass illa att han flyttade hem igen idag.

Man brukar säga att mår bara mamma bra så mår barnen bra… men så är det verkligen inte! Mår barnen dåligt så spelar det inte den minsta roll hur bra mamma mår. Mår barnen dåligt mår hela familjen dåligt, så är det bara. Och i det fallet spelar det ingen roll vilken ålder barnet har. Det är faktiskt värre med äldre barn som mår dåligt än med små. Det här går inte att blåsa bort och sätta plåster på direkt…

Det har hänt en himla massa saker på kort tid. Släkt och vänner har oväntat dött, vänner har utnyttjat och svikigt, det har varit lögner och en massat annat och nu har det gått för långt. På Öland uppdagades allt och sonen fick ta beslut om en massa grejer som rör hans framtid. Bland annat insåg han att han måste byta jobb och det snabbt. När man inte mår bra på jobbet blir livet i övrigt också jobbigt. Det var därför vi åkte runt i måndags och lämnade CV till en mängd företag. Å idag har han redan varit på en anställningsintervju faktiskt! Helt otroligt! Nu får vi se vad det leder till, håll tummarna!

Och idag flyttade han alltså hem igen. Mitt träningsrum hamnar i malpåse ett tag och löpbandet är ihopfällt just nu. Det får bli lite provisoriskt ett tag tills han får ett nytt boende. Men nästa gång ska han bo i egen lägenhet, inte inneboende hos en kompis. Han har för mycket med sin adhd för att det ska funka att bo med någon annan, särskilt som den han bodde hos hade egna diagnoser. Det var långt ifrån alltid som de förstod varandra och missförstånden var både många och påfrestande för oss alla.

Självklart är vi alla berörda. Men jag tycker ändå att läget känns ganska lugnt och sansat. Sonen har lagt alla kort på bordet och låtit mej ta över. Han har gått med på att göra precis allt för att reda ut allt trassel och ta den hjälp som erbjuds. Så även om allt är väldigt jobbigt, känns det ändå hoppfullt. Nu får han hjälp att se över sitt liv, vad som gått fel och hur han ska göra i framtiden. Lite hjälp att stärka självkänslan kommer han också att få och det skulle faktiskt alla behöva! Jag fick ungefär samma hjälp när jag var runt 30, han får den tio år tidigare och kan alltså använda sina nya kunskaper tidigt i livet. Så jag är rätt säker på att allt kommer att bli hur bra som helst för honom.

Klart det är knepigt att få hem en vuxen son igen. Nu ska vi än en gång få lite nya rutiner och anpassa oss vid varandra igen. Men i bästa fall är det bara väldigt tillfälligt. Snart måste han ju ändå få en lägenhet, han har ju stått ett tag i den där kön. Så nu hoppas vi både på nytt jobb och en lägenhet, sen kan han fortsätta framåt igen. Min lilla stora fina älskling! En av dem man gör allt för. Förstås!

Byta inriktning på livet

augusti 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många är rädda för att byta karriär eller inriktning på livet. Man vet vad man har, men inte vad man får… Men vad händer om man ”nöjer” sej med det man har och inte följer sina drömmar? Är inte risken att man blir lite bitter då? Martin har ju omskolat sej och söker nu sitt drömjobb. Han är mer än nöjd över sitt val även om det varit lite knepigt att hitta jobb. Men nu har han iaf ett halvt löfte om en anställning från 1 oktober. Tack o lov, för längre än så räcker knappt våra sparpengar…

Å jag har ju också lagt om kurs, men det har jag iofs gjort flera gånger. Jag har ju aldrig haft någon karriär att tala om och heller aldrig varit intresserad av att ha någon. När barnen föddes beslutade jag mej för att bli hemmamamma och var det i nästan 10 år. Jag jobbade iofs extra under tiden och var aldrig helt borta från arbetsmarknaden, men ändå. Å nu har jag bestämt mej för att vara lyxsambo ett tag och ta hand om mej, men fortfarande har jag några uppdrag som ger mej fickpengar.

Sonen har också bestämt sej för att byta inriktning på sitt liv. Han som alltid sagt att han älskar sitt jobb på Mc Donalds och inte vill byta. Men är man 21 år och har tillbringat de senaste sex åren tillsammans med hamburgare och inte kan komma så mycket längre i karriären där, så börjar man tydligen fundera. För nu har han bestämt sej för att söka något annat och det började han med idag.

Han har skrivit ett personligt brev och CV, som jag kollat och petat lite i. Vi skrev ut 30 stycken och jag agerade chaufför. Jag körde halva Botkyrka runt innan lunch, han hoppade ur, frågade efter personalansvarig, lämnade sitt brev och hoppade in i bilen igen. Så fortsatte vi i nästan två timmar före lunch och nästan tre timmar efter. På nästan varenda ställe träffade han rätt person direkt, så himla bra. På ett ställe sa man direkt att man sökte folk, på ett annat var det en gammal klasskompis som var personalansvarig och skulle kolla vad han kunde göra och på ett enda ställe ville man inte ta emot hans brev alls. Men drygt 20 ställen fick hans uppgifter och en hörde faktiskt av sej direkt och sa att han inte hade något behov just nu men skulle återkomma om det blev någon vakans eftersom han gillade det han läste.

Så nu håller vi tummar och tår att det blir något av detta och gärna relativt omgående. Han vill lämna hamburgarna så snart det går och gärna jobba inom handel, gärna ICA eller nåt annat där man rör sej mycket. Jag ser bara fördelar, särskilt nu när han ska flytta hem igen. Vi slipper den där äckliga doften av friterat!!! OCH han tar inte hem en massa goda, flottiga grejer som jag gärna vill äta men inte kan i nuläget. Dessutom höjer han sin lön och har större chans att få en lägenhet. Så det finns faktiskt bara fördelar med ett arbetsbyte, inte minst en boost när det gäller han självkänsla och självförtroende. Sånt behöver alla!

Att byta karriär eller ändra inriktning på sitt liv kan vara väldigt läskigt, särskilt om man som sonen har både adhd och tourette. Men det kan också vara det bästa man gjort. Så det kanske är värt risken ändå? Varken Martin eller jag ångrar oss iaf och jag tror inte att sonen heller kommer att göra det.

Nytt uppdrag!

maj 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni kanske kommer ihåg så har jag haft två ”kontaktbarn” under en herrans massa år. En kille i 45-årsålderna och en tjej i 25-årsålderna som bägge har asperger. Nu har tjejen flyttat från Stockholm och uppdraget med henne har precis avslutats. Eftersom jag snart slutar jobba och vi just nu inte heller har något pågående uppdrag som kontaktfamilj med någon boende hos oss så känns det som att det finns lite tid över i mitt liv… eller iaf kommer att göra…

Så när sonens kompis berättade om sin kontaktperson som inte fungerade något vidare, berättade jag att jag haft uppdrag i flera år och att jag kommer att få tid över inom kort. Ville hon så fanns jag tillgänglig. Och det ville hon! Vi har tillsammans bestämt att vi ska kalla henne Emmanna här i bloggen, men det blir så långt att jag kort och gott kallar henne Em. För hon vill vara med i bloggen och eftersom hon är 25 och vid sina sinnes fula bruk är det förstås hon som sätter gränsen.

Idag blev alla papper färdiga och vi har fått en ram kring uppdraget. Vi ska försöka träffas en gång i veckan och däremellan har kontakt via telefon, sms eller Facebook. Ingen skillnad mot just nu alltså eftersom vi redan gör detta, även om det inte varit organiserat och jag from nu får betalt för det. Planen är att vi ska ut och gå, fixa och äta lunch tillsammans, göra kul grejer och träna lite sociala sammanhang.

Som kontaktperson går uppdraget mest ut på att dra ut personen ur sitt hem och sysselsätta på ett kul sätt. Ofta är det personer med neuropsykiatriska funktionshinder som får stödet (men även andra förstås) och det är ju människor som ligger mej väldigt nära hjärtat och som jag ”kan”. Jag har ju övat på sonen ett antal år… sonen kommer eventuellt få sin egna kontaktperson snart han också.

Om du har möjlighet och hjärtat på rätt ställe kan du kontakta kommunen och säga att du är intresserad av uppdrag som kontaktperson. Särskilt killar behövs, men kommunerna har ett helvete att hitta folk som ställer upp överhuvudtaget. Det är inte jobbigt och man behöver inte kunna något särskilt, bara finnas där och vara öppen för olikheter. Man behövs och gör nytta på ett väldigt enkelt sätt – så ring din kommun om du känner för att göra skillnad!

Hur toleranta är vi egentligen?

maj 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många skriver om och reagerar på gårdagens vinnare i Eurovision. Jag har läst och funderat… och funderat lite igen. Fenomenet man i skägg och klänning är tydligen väldigt kontroversiellt. Men hur var det med Dana International? Även om det var reaktioner då, så var det långt ifrån detta. Å vår egen Jean Pierre Barda är en snygg man, sminkad och ibland iklädd lång rock som man kan likna med klänning. Även han har skägg… Tomas Di Leva… Eddie Izzard…

Så vad är det då med Conchita Wurst (Thomas Neuwirth) som både upprör och berör folk? Är det att man inte vet om det är en kvinna eller man? Är det att det är en kvinna med skägg? Att någon vågar sticka ut och inte gör en grej av det mer än just stå på scen och framföra ett fantastiskt bidrag i Eurovision. Medan våra After Dark och Army Of Lovers gjort en parodi av sina nummer står Conchita stolt och vacker och seriöst gör det han ska. Ingen parodi, inget skämt.

Man måste få se ut som man vill! Man ska inte behöva placeras in i ett man/kvinna-fack. Det räcker med att vara jag, en stolt människa. Om jag är man eller kvinna spelar ju ingen roll, allt handlar om hur man väljer att framställa sej själv och det ska folk respektera en för.

Å det är där jag blir extra fascinerad. Jag har vänner med olika diagnoser och funktionshinder som inte syns, som de kräver att bli accepterade för. Några av dessa hade väldigt svårt att acceptera Conchitas framträdande och skrev en hel del kränkande kommentarer både på Facebook och Twitter. Ända tills någon ifrågasatte deras kommentarer… de här personerna har alltså gjort precis allt det som de själva blir utsatta för i vanliga fall och krävt upprättelse för. De har kallat Conchita för otrevliga saker, ifrågasatt hans framträdande och hela person. De har själva blivit ifrågasatta hela sitt liv och fått utstå både spott och spe, ändå gör de precis samma sak till en annan person som är annorlunda. Enbart för att en man väljer att stå på scen med skägg och klänning. Vissa av de som kräver tolerans är alltså inte det minsta toleranta själva! Visst är det intressant?

Jag vet att en av dem insåg detta och ändrade åsikt under kvällen, jag hoppas att fler gjorde det. Världen är för hård för att vi ska döma varandra för saker vi faktiskt inte har med att göra. Vi måste alla acceptera varandra för våra olikheter. Det spelar ingen roll hur vi är klädda, vilket kön vi har, vem vi väljer som partner eller vad vi har för hudfärg. Vi ska alla bli accepterade och kunna gå tryggt på gatan dygnet runt utan att utsättas för hot, våld eller trakasserier. Världen ska välkomna oss alla med öppna armar, inte begränsa oss pga våra olikheter.

Conchita är precis vad världen behöver efter Rysslands bojkott av HBTQ under OS. Om Eurovision hade varit i Ryssland vet ingen om Conchita kunnat vara med i finalen. Han kanske hade blivit fängslad eller nekad inträdde i landet. Om han ens hade vågat delta… Å så ska det inte vara! Eurovision handlar inte enbart om musik utan även om politik, så är det bara och igår blev det ännu tydligare.

Igår vann rätt låt, både musikaliskt och politiskt – det är vad jag tycker! En hård värld behöver mjukas upp och det kan faktiskt göras precis på det här sättet. Med musik kan man komma långt, det är ett språk som alla förstår. Ett stort steg är taget, men det är många många kvar innan vi alla blir accepterade för den vi är och väljer att visa upp oss som. Vi är på rätt väg men det kan bli mycket bättre! Alla måste acceptera alla, är vi redo för det? Hur toleranta är vi egentligen?

Bråkar så sticker och strån ryker…

april 9, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Fick frågan igår om jag skriver om allt som händer i mitt liv? Jag svarade: ja, det mesta – men kanske inte om att vi bråkat eller vad vi bråkat om… Och sen kom jag på: Vi bråkar ju inte!

Martin och jag har känt varandra i 14 år och varit ett par i 6 år. Under den tiden har vi faktiskt inte haft ett enda rejält gräl. Det kan ju låta lite tråkigt och som att det inte finns passion i vårt förhållande. Men faktum är att vi inte har haft några skäl att bråka… vi är enormt olika, men har samma värderingar och då behöver man lixom inte bråka. Dessutom är Martin otroligt lugn och tar det mesta med ro. Jag kan gruffa och han kan muttra lite tillbaka, sen är det klart. Det är himla skönt faktiskt och inte ett dugg tråkigt eller opassionerat.

Men jag kan bli väldigt, väldigt arg! Då handlar det mest om att jag sett någon behandlats orättvist eller att folk gjort korkade fel som de vägrat erkänna och heller inte har velat rätta till felet och sen har detta drabbat mej – då är jag inte att leka med. Detta har hänt ett par gånger, bla när Junior åkte med STS på Språkresa och trots att vi betalat extra för att han skulle bo ensam i en familj blev han placerad med flera andra svenskar. Mitt första samtal till STS var vänligt, men eftersom de inte ville erkänna sitt fel eller rätta till det var jag inte vänlig särskilt länge utan drog in VD och hela kalaset trots att det var midsommarafton… men jag fick rätt och det hade jag haft hela tiden. Sonen fick en toppenfamilj som han fortfarande har kontakt med 5 år senare och vi fick en ursäkt. Det var första gången Martin såg mej riktigt arg, han höll sej undan resten av dagen…

Junior och jag är så otroligt lika att det inte är någon idé att bli förbannad på honom. Han går sin egen väg, precis som jag alltid gjort. Det enda man kan göra med honom är att be honom berätta om saker i förväg, informera honom om risker och alternativ och sedan hoppas att han gör bra val. Säger man emot honom, så kör han rätt fram utan att se sej om.

Senior och jag däremot, vi kan bråka så sticker och strån ryker… men det är väldigt sällan och oftast handlar det om att han ger upp något som jag vet att han klarar. Att älska en annan person så mycket att det gör ont och sen se honom ge upp sina drömmar trots att man vet att han kan, gör iaf mej totalt galen. Så var det både med moppe-kortet, bilkörkortet och dykcertet. Han har varit beredd att ge upp på teorin i alla fallen, fast jag varit helt säker på att han klarar det. Och han har inte tagit tag i det förrän jag fått jordens utbrott på honom och vi varit rejält osams och ledsna bägge två. Det ÄR inte lätt att ha både adhd och tourette, men han kan ju!!! Han kan så himla mycket! Och när han är på väg att ge upp måste han påminnas en hel del om att han faktiskt har kunskapen. Han behöver bara en spark i baken och lite jävlaranamma. Å idag har han ju både körkort och dykcert 🙂

Så visst kan jag bli arg, men Martin och jag bråkar faktiskt aldrig. Istället lugnar han ner mej när jag brusar upp, vilket händer lite då och då även om det blir allt längre mellan gångerna. Så jo, jag skriver om det mesta. Min blogg handlar ju om livet och att det inte alltid är så himla lätt, men att man måste vara snäll mot sej själv. Livet blir ju inte lättare för att man straffar sej själv, när man gjort så gott man kunnat. Att istället klappa sej själv på axeln och ge sej själv en chans till är en bättre väg för mej. För vi gör ju alla så gott vi kan med de förutsättningar vi har, eller hur?

Men just nu skulle livet bli mycket lättare om det slutade blåsa och regna!

Att faktiskt leva

mars 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oftast så går livet bara sin gilla gång och man är i sitt lilla ekorrhjul och gör det man ska utan att fundera särskilt mycket. Man gör det man ska lixom och tiden bara passerar…

Men så kanske man drabbas av sjukdom eller någon närstående dör och helt plötsligt stannar livet upp igen och är inte alls lika självklart. För en liten stund förlorar naturen sina färger och man börjar fundera över vad man egentligen håller på med.

För mej har det funnit flera såna stunder, den första när jag var i Gambia och för första gången upplevde och på nära håll levde bland fattiga människor som i princip bara ägde det som fanns på kroppen. Det var första gången jag reflekterade över hur jäkla bra jag har det. Då var jag 20 år.

Sen fick jag barn, två små grabbar med massor med sjukdomar, men det var faktiskt inget jag reflekterade särskilt mycket över. Då. Det lixom bara var så. Men det skulle komma senare… När jag var 30 dog min bästa kompis och jag fick någon slags av livkris då jag helt plötsligt insåg att jag inte skulle finnas för mina barn för alltid. Min väninnan lämnade efter sej en liten 6-åring och jag såg mina barn i hennes lilla dotter. Och helt plötsligt ville jag förändra mitt liv och göra det bättre, både för mej och mina barn.

Livet kom väldigt nära, men även döden och det måste jag säga var nog det bästa som kunde hända mej. Självklart saknar jag min väninnan, men hennes död har gjort mej och mitt liv en miljon gånger bättre. Jag har henne att tacka för så oändligt mycket. Tack var hennes död tog jag tag i mitt eget liv, min hälsa och mitt välmående och är idag en mer hälsosam och lycklig människa. Idag vet jag att mina barn har många bra minnen av sina småbarnsår och vårt liv tillsammans, inte som förut då jag var en ledsen, tjock och deprimerad mamma. Nu gav jag mej också tid att sörja de där friska barnen som jag aldrig fick och istället glädjas över mina fina ungar som lärt mej så otroligt mycket.

För 3-4 år sedan drabbades vi återigen av flera hemska dödsfall och återigen ställdes livet på sin spets och jag fick återigen anledning av utvärdera mitt liv. Återigen blev jag smärtsamt medveten om att livet går ut på att levas inte att överlevas… det handlar om att må bra och njuta av det man har och samtidigt göra det bästa av det man har. Å jag insåg att det är precis det vi gör i vår familj. Jag lever det liv jag vill leva. Det gör oss inte rik på pengar, men jag är istället rik på liv.

Å nu behöver jag inte längre ett dödsfall för att påminna mej om allt bra. Jag kanske inte vaknar varenda morgon och är tacksam över det jag har, men inte långt ifrån. Jag känner genuin glädje över mitt liv och alla saker jag får uppleva och människor jag får träffa. Jag är faktiskt nyfiken på varenda dag! Jag är mer öppen för intryck, nya människor och nya upplevelser. Jag vågar ta plats för att jag är jag, inte för att jag behöver bekräftelse eller uppmärksamhet. Idag lever jag!

Man behöver nog några hårda smällar för att bli vuxen och för att uppskatta det man faktiskt har. Nu sitter jag här med lite diagnoser av varierande slag, men det är faktiskt inget som stör mej särskilt mycket. Mitt liv kommer att förändras väldigt mycket det närmaste halvåret, en stor förändring kommer jag att berätta om den 5 april… Den dagen vet alla berörda, då ska ni också få veta 🙂

Är man vad man tänker?

mars 15, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Att man är vad man äter har man ju hört, men är man även vad man tänker? Jag tror faktiskt det… till viss del…

Människa är en lustig varelse. Mårten Nylén pratade om 10:1 på frukosten i onsdags, alltså: det händer tio roliga grejer och en dålig. Vad fokuserar vi på? Jo, den dåliga förstås! Trots att det bara är en och allt annat varit bra i övrigt. Men så funkar de allra flesta av oss faktiskt. Jorå, även jag…

De senaste dagarna har vi fått en mängd dåliga besked, säkert 7-8 stycken i rad och till slut igår kom det till slut ett par roliga besked. Men de där roliga beskeden försvann och jag kunde knappt glädjas åt dem eftersom de där dåliga grejerna var så många och tunga att de tog över allt. När det är tio bra och en dålig så är jag nog ganska bra på att gå vidare och tala mej själv till rätta och tänka på de där bra grejerna. Men nu var de lite för många dåliga som trängdes om utrymmet i skallen, då är det svårt att tänka positivt.

Men det var faktiskt en himla kul grej som hände igår. Jag fick en paketavi från Jysk. Jag har inte
beställt något och fattade inte vad det kunde vara. Men jag vet ju att jag är med i lite tävlingar då och då, så det kunde ju vara nåt sånt. Det skulle väga en del, så jag tog bilen för att hämta det och det var ju tur. Jag fick en JÄTTESTOR kartong med mej hem som precis fick plats i bakluckan. Väl hemma hjälpte Martin mej att packa upp den och visst var det en vinst! Jag hade varit med i en tävling i tidningen Mama i oktober…

I kartongen låg en saccosäck, ett bäddset med Barbapappa, två leksakslådor och en stor väggklocka. Det var saker jag tävlat om till barnrummet innan vi fick Minior och nu blev känslan att han missade de fina grejerna… men förhoppningsvis kommer det ett nytt barn som får användning av dem. En rejäl överraskning var det iaf även om det också påminde oss om det rum som nu står tomt. Återigen tar det tråkiga över i skallen…

Jag tror på tankens kraft och att vi inte får låta de negativa tankarna ta över oss. Men när man överhopas av tråkigheter är det sannerligen inte lätt att tänka positivt. De vet alla som har/haft en sjukdom eller har/haft en jobbig situation. Jag är nog egentligen en pessimist eller kanske realist, iaf en före detta, som vägrar erkänna det och hela tiden försöker att vara en optimist. Jag vägrar nämligen att vara pessimist eftersom jag själv inte tycker om att umgås med såna. Hur roligt är det egentligen att bara höra gnäll? Inte ett dugg! Det lyfter inte ens vardag precis… och jag vill inte vara den som gör någon annans dag ännu värre. Så jag försöker och intalar mej själv att jag är den eviga optimisten och jag tror faktiskt på det nästan hela tiden!

Nu säger den som läst min blogg ”Å här påstår hon att hon är lycklig och har ett bra liv och nu erkänner hon att hon är pessimist” Kanske är det så att jag som fd pessimist insett att man mår bättre av positiva tankar och att de positiva tankarna gjort mej lycklig? För jag känner mej verkligen lycklig den större delen av tiden. Jag vet hur det är att vara längst nere på botten och hur skönt det är att inte befinna sej där längre. Jag vet att positiva tankar och handlingar får en att må bättre och ger en ett lyckligare liv. Jag vet också vilket jäkla jobb det är att komma till en positiv livssyn. Nu menar jag inte att den som är negativ själva skapar sina sjukdomar osv, absolut inte! Däremot tror jag att om man har en svår sjukdom och försöker att vara positiv så är det lättare att leva med sjukdomen. Det är lixom roligare att vara glad!

Jag skulle kunna gräva ner mej i tankarna på att jag haft en jobbig småbarnstid, att jag skilt mej, att jag har sömnapné och fibromyalgi och lite annat smått och gott. Men jag väljer att istället fokusera på att barnen vuxit upp till två välartade unga män, att jag träffat mannen i mitt liv och att jag faktiskt fått diagnoserna utan att bråka och nu vet vad jag har att förhålla mej till. Det är en massa saker som jag inte klarar, men jag väljer att fokusera på det jag faktiskt kan göra och det som är bra. Och på så sätt mår iaf jag mycket bättre. Men jag tillåter mej också att korta stunder tycka rejält synd om mej själv. Men bara korta stunder alltså… Det var det där: är glaset halvfullt eller halvtomt?

Så idag ska jag verkligen försöka att inte tänka mer på det dåliga som hänt. Jag har tänkt och ältat färdigt nu. Det tråkiga ska inte få förstöra och ta mer tid än det redan gjort. Tid som jag aldrig får tillbaka och som bara gått till spillo. Idag är en ny dag och den ska jag försöka göra så bra som möjligt. Positiva tankar på allt bra jag har i mitt liv, för det är ju väldigt mycket!

Å trillar jag ner i pessimistgropen igen så får jag följa Mårtens råd att försöka stå på en pilatesboll. Det är skitsvårt och man ser inte klok ut medan man försöker, alltså kan man inte låta bli att skratta. Testa får ni se 🙂

Politik och makt

februari 4, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som några av er vet så var jag länge medlem och aktiv i ett av de mindre partierna här i Botkyrka före förra valet. Efter en långvarig konflikt så lämnade jag detta med buller och bång under vintern 2010. Det var fusk med listor och en massa annan skit som jag inte kunde acceptera, så jag lämna alla mina politiska uppdrag plus alla mina föreningsuppdrag. Jag fick nog kan man väl säga.

Efter ett par år blev jag tillfrågad av ett annat parti att göra lite nytta för dem och tackade ja, det var då jag fick platsen i Tingsrätten. Igår var det nomineringsstämma, en väldigt rörig sådan och jag ställer mej återigen frågan om politik verkligen ska vara så här.

För mej är allt politik, tom när jag köper ett nagellack. Vad innehåller lacket? Hur ser arbetsvillkoren ut för dem som gör lacket? Som säljer det? Har försäljaren rätt tillstånd? Skattar han? Finns det svart arbetskraft? Ja, ni fattar. Det är inte bara ett nagellack, utan en himla massa grejer som kommer med detta som vi oftast inte tänker på.

Med politik kommer också makt och har man makt måste man vara ödmjuk. Och det är just precis där som jag anser att många politiker brister. Jag gick in i politiken 1995 för att jag ville göra Sverige lite bättre att leva i. Särskilt för våra barn. Under de här 19 år som passerat har jag engagerat mej i flera olika frågor, men fortfarande har kärnan i mitt engagemang varit att vi måste lämna efter oss en planet som är bra för våra barn. Särskilt de barn som har det lite svårare än andra, barn med funktionshinder. Alla måste ha en meningsfull vardag, ung som gammal.

Jag vet flera politiker som tänker som jag, men jag vet också en del politiker som enbart har sin titel som identitet och inkomstkälla. För en helt vanlig kommunpolitiker är det i de flesta fall en massa ideellt arbete som gäller, man har egentligen bara betalt per möte och kan på så sätt inte tillskansa sej en massa pengar utan att göra något. Som anställd politiker i kommunen är det annorlunda och väldigt bra betalt. Då har man en månadslön och det är ganska svårt att kontrollera vad just den politikern sysslar med på dagarna. Visst är det en mängd möten av olika slag, men de fyller inte hela dagarna varje dag.

Som Riksdagspolitiker är man faktiskt väldigt jämställd. Man har ett fast arvode som är lika oavsett om man är man, kvinna, svart, vit, homo, hetero, kristen, muslim, gammal eller ung. Men det finns ingen närvaroplikt. Man är invald på fyra år, varken mer eller mindre, och uppfyller man inte väljarnas krav så är man arbetslös efter de där fyra åren. Men i princip kan man sitta hemma på sin kammare under de fyra åren och ändå håva in en hel del pengar. Å det har ju hänt att en del ledamöter gjort precis så, men självklart finns det även riksdagspolitiker som gör en hel massa nytta också. Man brukar se en sammanställning innan valet i dagstidningarna hur många möten och motioner var och en bevistat och lämnat in, läs de där sammanställningarna – det säger en hel del om politikern och dennes vara eller icke vara i nästa riksdag.

Igår skulle jag alltså få veta om jag står på kommunlistan i hösten val. Men det vet jag fortfarande inte… nomineringsstämman blev en rörig soppa där endast de 11-12 första namnen beslutades om. Det var en del pajkastning, men så är det alltid när några hundra personer ska markera revir och försvara sina första hands val. Jag kom ur en krigshärd i ett parti och kom in i en annan som var nästan värre. Vem som startat konflikten är egentligen ointressant, det sorgliga i soppan är att alla skyller på varandra och verkar vara mer intresserad av att fortsätta konflikten än att ena trupperna och jobba för en vinst i höstens val. Jag har iaf markerat klart och tydligt att jag inte står på någons sida och att jag inte heller kommer att strida för en plats på listan, men får jag förtroendet så kommer jag att göra mitt jobb och det gör jag bra. Så nu är det bara att vänta och se vad som händer.

Jag har inget förtroende för en politiker som slåss för sin plats. En plats får man för att folk tror på en, det är inget man kan kräva. Men ödmjukhet kommer man långt och det tror jag att en och annan politiker skulle ta sej en funderare på. Hur var det nu: vill man ha för mycket, så mister man ofta hela stycket… ungefär så är det faktiskt i politiken. Politik är smutsigt, hierarkiskt och konfliktfyllt. Men alldeles för viktigt för att lämnas till vem som helst. Så fundera noga över ditt val i höst och använd din rätt att kryssa in någon du tycker gör ett bra jobb. På så sätt kan du kryssa in just din kandidat och förhindra att någon som bara värmer kontorsstolen kommer in.