Så är äntligen sista pusselbiten i min cancerutredning lagd. Under nästan ett år har man kollat upp precis hela mej. Nu kan man inte göra mer än fortsätta ha koll och åtgärda det som eventuellt kommer att visa sej.

Det började med att jag bad min husläkare om en utredning för att se om jag har cancergenen. Då får man börja med att svara på en massa frågor och lämna ett blodprov. I vanliga fall ska sedan en styrelse nånstans inom landstinget godkänna fortsatt utredning om de tycker att de finns behov. Jag hann inte så långt, blodet visade sej nämligen redan innehålla cancermarkörer.

Att ha cancermarkörer i blodet är inte samma sak som att man har cancer. Men det visar på en högre risk för att drabbas och då blir man kollad lite extra. Ganska mycket extra kan man nog säga, särskilt som jag har flera nära anhöriga med olika sorters cancer.

De markörer som jag har är oftast för underliv- och bröstcancer. Jag hade precis gjort mammografi som var ok, men fick träffa gynekolog och ta en massa prover. Sen fick jag komma tillbaka efter några månader, allt var bra. Nu ska jag kollas lite då och då så man snabbt ser om något förändras. Man gjorde en datortomografi på buken och även den var utan anmärkning. Underredet och tarmarna är alltså i toppskick!

När insidan var kollad blev det utsidans tur. Jag har en miljon prickar, dessa gick en läkare på hudkliniken igenom lite snabbt för att se om jag blev godkänd för att fortsätta gå där. Det blev jag och fick träffa en ny läkare efter några månader. Han hummade och suckade lite, men hittade inget akut. Däremot en hel del att hålla koll på.

Så idag var jag där för att göra en sk bodyscanning/bodyscreening. Vilket innebär att man fotar hela huden för att sedan ha bilder att jämföra med en gång om året. En sköterska tar bilder över kroppen, sen kommer en läkare in och tittar och pekar på vilka prickar det ska vara närbild på och kollas extra.

Så nu är precis hela jag kollad och under kontroll. Blir det några förändringar kommer man i bästa fall hitta dem snabbt och åtgärda snabbare än ögat. Risken är stor att jag får cancer och den tanken har jag förlikat mej med. Jag vet att den isf kommer att hittas innan det gått för långt. Jag är inte särskilt oroad faktiskt. Jag har fått så otroligt mycket hjälp och vet att alla har koll och kommer göra allt.

Dessutom är jag förhoppningsfull och tror att man snart kommer knäcka cancergåtan. Det måste man!

2010 var ett riktigt skitår med död och översvämningar. 2019 var nästan lika illa, det dog iofs ingen nära – men nog det var sjukdom i överflöd och nog sjutton var det en liten översvämning som pricken över i.

2019 började i Gambia med sol och värme. På årets första dag besökte vi en nyfunnen vän och gav honom en massa saker som han och hans familj behövde. Några dagar senare åkte vi upp till vår by och fick hälsa på en alldeles färsk liten familjemedlem. En bra början på året kan man väl säga.

När vi kom hem började trasslet direkt! Utan att säga för mycket så hade en nära anhörig satt sej i en riktigt jävlig situation som vi fick hjälpa till att reda ut. Det var många turer, gråt och tandagnisslan innan det ens såg en aning ljusare ut. Det handlade om lögner, svek och utnyttjande och en jäkla massa pengar. Ingen toppenbörjan på året direkt och tog många månader att komma igenom.

I januari hittade min mamma en knöl i bröstet som visade sej vara cancer. Undersökningar och behandling körde igång direkt och höll på större delen av året. Att ha cancer är ett heltidsarbete, det fattar man inte förrän man sett hur det är. Det var tyvärr inte bara mamma som drabbades utan även andra anhöriga, därför bad jag om en egen utredning för att se om jag stod på tur. Det gjorde jag…

Det skulle visa sej att jag har cancermarkörer i blodet och troligen kommer att få livmoder-, äggstocks- eller bröstcancer någon gång – men jag har det inte idag. Man kommer att kolla upp mej regelbundet, så den dag det eventuellt blir något kommer man att hitta det tidigt och kunna åtgärda det direkt. Jag är sån så jag vill veta, det hjälper ju inte att sticka huvudet i sanden.

Cancern har alltså ockuperat hela 2019 på flera sätt, men visst fanns det några bra grejer också som hände. Som jag skrev igår så har jag varit på flera intressant resor och besökt nya spännande länder och platser. Jag har fått några nya vänner som jag verkligen hoppas kunna hålla kontakten med och träffa igen.

Vårt onlinemagasin Du i Fokus går bra och utvecklas hela tiden, i år har vi börjat med intervjuer ”Nyfiken På…”. Något jag inte gjort på 20 år, men tog tag i igen och det har varit väldigt lyckat. Jag bad gamla kollegor och vänner att ställa upp som försökspersoner och det gjorde de så gärna. Tack till er alla!

Martin och jag har det bra, vi firade vårt 11:e år tillsammans och vår 3:e bröllopsdag. Tiden går så fort! Vi har fortfarande aldrig bråkat, det är lugnt och skönt. Harmoniskt skull jag vilja säga. Visst kan vi tycka olika, men då är det så – vi behöver inte sätta igång ett bråk för det.

Baileys, vår älskade Pälsboll, har blivit gammal. Han är snart 13 år och det märks rejält för varje dag som går. Vi trodde nästan att vi skulle förlora honom innan förra julen, men han repade sej och har under sommaren varit piggare än på flera år. Just nu mår han bra även om synen inte är toppen och han är lite stel. Han är keligare än någonsin och vi är tacksamma för varje dag tillsammans.

Barnen då? Ja, de jobbar och står i. Senior började nytt jobb under året och är numera tillbaka inom bygghandeln. Där trivs han, får jobba med kroppen och tjafsa med gubbarna. Junior är kvar på samma jobb som han varit de senaste 7 åren, men har bytt arbetsuppgifter och klättrat lite på karriärstegen. De mår bra och det är huvudsaken. Jag hoppas vi kan göra en gemensam resa inom de närmaste 1-2 åren, det är lixom dax. Det var det där att skapa minnen tillsammans.

Så allt är väl egentligen helt ok, förutom den där cancern som känns som en varböld i arslet. Ja, åsså den där översvämningen då som vi upptäckte ett par dagar innan jul. Jag kände den karaktäristiska doften och bad Martin gå ner i källaren, där var inte mycket – men tillräckligt. God Jul lixom… men hur konstigt det än kan låta så kan man faktisk vänja sej vid översvämningar också. Nu har vi haft det så många gånger att vi bara suckar och sedan gör det vi ska. Alla saker står numera på lastpallar eller i plastbackar, så det är bara att sätta igång avfuktare och vänta ut skiten. Just den här gången var det för mycket regn som var orsaken.

Men ändå… vi har ett hem. Vi har kläder på kroppen och mat i magen. Vi har varandra och vi kan resa. Sjukvården funkar och har koll på mej. Vi har inget att klaga på, förutom den där cancern då. Å det är väl egentligen nog så jävligt kan man tycka, men nu är det som det är. Ingen verkar slippa undan.

Jag lägger gärna 2019 bakom mej och hoppas på ett bättre 2020. Ett nytt decennium. Tänk när vi satt där och skulle fira in 2000, det känns som igår typ. Det har redan gått 20 år! Alla larmrapporter som kom då och inget hände.

Jag hoppas att 2020 blir lugnare och framförallt friskare. Att man löser cancerns gåta. Det enda jag önskar för egen del är att jag slipper undan cancerhelvetet. Allt annat känns rätt betydelselöst faktiskt. Jag vill vara frisk, jag vill leva! Så gott jag kan iaf med allt annat jag har.

Jag antar att vi kommer att fortsätta som vi gjort i år, att rensa ur och sälja av. Vi kommer närmare och närmare den där planen om ett liv i husbil, även om den fortfarande ligger flera år bort. Året börjar hemma i Tumba, men om bara några veckor drar vi till värmen för att fira min 50-årsdag. 50 år… jag känner mej som 30 typ, har aldrig mått så bra eller varit i så fysiskt bra form. Dominikanska Republiken är bokad, det är den enda resa vi helt säkert vet blir av. Sen kan det mesta hända, eventuellt blir det en kryssning till Höga Kusten, men annars är det en blank blad på resefronten.

Som sagt; jag önskar bara hälsa och välmående för alla nära och kära – allt annat är av mindre betydelse. Skapa minnen, ta er tid med varandra och värdesätt det som verkligen är viktigt.

Med det sagt önskar jag er ett gott slut och ett alldeles förbaskat bra 2020. Det är vi alla värda!

Ta hand om er!

Hela 2019 har varit som en enda stor böld av cancer. Det är ingen hemlighet längre; min mamma drabbades av bröstcancer efter nyår och har varit under behandling sedan dess. Hon mår helt ok just nu, måste jag förstås tillägga. Iom det körde jag igång en utredning som visade att jag har cancermarkörer i blodet.

När en anhörig drabbas av cancer berörs hela familjen och även folk utanför den innersta kretsen. Det är fler närstående som har cancer av olika slag, därför kollas jag upp från topp till tå, inifrån och ut. Man har kollat igenom hela insidan och i augusti började man även med utsidan. Det finns allt från malignt melanom till skivepitel-cancer nära mej och då blir läkarna lite nervösa.

När jag var på hudmottagningen första gången fick jag träffa en läkare som bara tog en snabb titt och pratade med mej. Hon skulle bara godkänna mej för att helt enkelt vara patient hos dem, vilket jag också blev. I måndags var jag tillbaka och träffade den som kommer att vara min läkare, en äldre man som ställde frågor och återigen kollade igenom mej. Den här gången lite grundligare än senast. Nämner man skivepitelcancer blir det fart på en hudläkare. Han hittade iaf inget märke på min kropp som han blev orolig över.

Nu tar vi nästa steg i utredningen, inte det sista – för jag kommer att kollas upp resten av livet faktiskt. Efter nyår ska jag göra en fotografering av hela hudkostymen. Detta kommer jag sedan att göra regelbundet, då har man nämligen bilder att jämför med undan för undan och ser direkt om något händer snabbt och behöver åtgärdas.

Jag kan fortfarande bara säga att jag är frisk, eller iaf cancerfri, just idag. Jag har cancermarkörer i blodet vilket innebär att jag kommer att kollas upp titt som tätt i framtiden. Genom blodprov, undersökningar och fotografering. Jag är faktiskt inte orolig, bara tacksam. Dyker något upp så kommer det med största sannolikhet att hittas ganska omgående och kunna åtgärdas direkt.

Vi har klarat oss igenom mammans behandling och min utredning. Nu ska vi bara klara oss igenom att en annan nära anhörig ska operera bort just skivepitel i tinningen med hudtransplantation och allt vad det innebär. Cancerhelvetet tar aldrig slut!

Jag önskar verkligen att någon snart ska lösa gåtan. Jag vill bara att den här smittohärden ska ta slut och att alla runt oss ska bli friska.

Såklart var inte cancerutredningen klar, det visste jag ju… man har kollat allt på insidan – men det finns ju en utsida också. Igår var det dax att kolla huden.

Vi har olika former av hudcancer i släkten och vi är alla väldigt prickiga. Jag var nog bara 9-10 år när de första prickarna togs bort på inrådan av skolsköterskan. Under åren har det tagits bort en prick här och en där, men jag har egentligen bara varit helt genomgången en gång och det var när Karolinska i Solna hette Karolinska. 1800-talet typ…

Nu när allt annat skulle utredas, bad jag förstås även om detta. Det var dax helt enkelt. Igår hade jag tid på Hudmottagningen i Älvsjö som är specialiserade på just prickar. Där går elever under läkares överseende, så man blir ordentligt kollad. Gårdagens besök var egentligen bara för att se om jag var i riskgrupp och skulle godkänd för en grundligare utredning. Det var jag.

Jag kom in till läkaren som sa att jag skulle ta av mej ungefär allt, trosorna fick jag behålla. Hon behövde bara titta på mej och höra bakgrunden för att konstatera att jag var en högriskpatient. Och det har inget med mitt solande att göra, allt ligger i generna. Däremot poängterade hon nytta av att smörja in sej, men vanlig hudlotion! Va? Sa jag. Ja, man behöver hålla huden fuktig och mjuk för att minska risken för åldersförändringar. Min är läderartat och liknar mest en elefanthud. Jag är skitdålig på smörj!

Sen tog hon fram lampan och gick igenom hela min kropp, från topp till tå och konstaterade att jag har väldigt många prickar och att de under och på fötterna är noga att hålla koll på. Hon passade också på att skrapa bort en fläck som ändå skulle trilla bort snart. Men hon tyckte inte att någon såg ut att vara aktiv eller farlig ut i nuläget.

Men jag är alltså godkänd för en grundligare utredningen vilket innebär att jag ska få en ny tid för att göra en fotoscanner. Hela jag ska fotograferas och sen går en dator igenom alla prickarna, den brukar tydligen hitta det son ska hittas. Sen ska jag göra en ny fotografering minst en gång om året, så se datorn om och hur prickarna förändras. Smart!

Så nu vet vi alltså att jag just precis idag är cancerfri inuti, nästan iaf – jag ska ta cellprover senare idag. Och vi vet nästan säkert att jag är cancerfri även utanpå, å det är ju jättebra! Vi vet också att det numera är stenkoll på mej, att jag förmodligen kommer att få cancer på något sätt men att den då kommer att hittas tidigt. Tidigt är bra, då kan man fixa det.

Så den här cancerhistorien fortsätter alltså och den kommer inte att ta slut. Men det känns faktiskt helt ok.

Ni som följer mej på instagram (@marlenerinda) vet redan att jag fick positiva besked igår. Alla undersökningar hittills visar att jag är cancerfri, iaf just nu.

Förra veckan gjorde jag en sk datortomografi av buken. Idag var jag på gynavdelningen för att göra ultraljud inifrån ”underredet”. Att ligga i den där gynstolen är något av det värsta jag vet, tror nästan alla kvinnor känner likadant. Jag vägrar att ha en manlig läkare, tycker helt enkelt att det är extra jobbigt i en redan jobbig situation. Därför pustade jag ut när jag fick kallelsen och såg att det var en kvinna.

Många har frågat mej om jag är orolig, det gjorde även läkaren när hon kallade in mej. Men jag har inte varit det, jag har lixom räknat med att jag har cancer och på något sätt ska behandlas. Helt och hållet förberedd och väldigt realistiskt. Jag har så många nära mej som dött i cancer eller som är sjuka just nu – det finns inget alternativ – jag kommer att få det!

Den här läkaren kunde iaf berätta om den förra undersökningen och att den inte visade någonting. Allt var fint och såg ut som det skulle. Sen berättade hon att de markörer som hittats i mitt blod egentligen bara visar att det är risk för äggstocks- eller livmodercancer. Och att det inte är någon större risk så länge man fortfarande har mens. Det är när mensen och klimakteriet är över som vi kvinnor har störst risk att få cancer. Varför man då slutar med mammografi för kvinnor över 74 är en gåta. Skandal faktiskt! Risken är störst för äldre kvinnor – då slutar man kolla upp dem. Var är logiken?

I mitt fall så såg allt ut som det skulle. Inga cystor eller annat som syntes på skärmen, ingen cancer. Hon berättade att mitt värde räknas ut mot de fynd hon gjort, varje fynd räknas som 3 – inget fynd räknas som 1. Sedan multipliceras värdet på markören med de olika fynden. Mitt värde på 40 (ska vara 25 tror jag) blev då fortfarande 40 och innebär ingen åtgärd i nuläget. Blir värdet 200 då går man vidare direkt. Efter konsultation med en kollega kom vi överens om att jag ska ta nya blodprover och komma tillbaka om 2 månader. Jag är trots allt i riskgrupp och ska kollas upp.

Men jag är frisk! Just nu. Jag blev faktiskt överraskad, och lättad förstås, men jag hade lixom räknat med att det skulle vara något. Vi har pratat om döden här hemma och hur jäkligt det skulle vara att dö nu när vi har så mycket kvar att uppleva. Snopet att missa livet lixom, för jag vill ju leva. Inte bara överleva, utan leva. På riktigt.

Jag har lärt mej massor på den här resan och än är den inte över. Jag kommer alltid att stå under kontroll. Inom kort ska jag berätta vad jag lärt mej och saker man inte ska säga till någon som utreds för cancer. Det har jag nämligen lärt mej mycket om.

Men just nu ska jag njuta av att vara frisk 🙂