Browsed by
Etikett: cancer

Utredning om cancergenen har börjat…

Utredning om cancergenen har börjat…

Cancern har tagit över vår familj känns det som. Det är inte riktigt så illa, men med fyra pers på mammas sida och ett par till på pappas, så är det faktiskt så det känns. Så jag har tagit beslutet att kolla upp om jag är i riskzonen, men det är lättare sagt än gjort.

Det är tur att min läkare redan är gråhårig, annars hade han blivit det. Eller också är det pga mej han är det… hur som helst är jag mer än tacksam att ”Dr Kompis” fortfarande orkar ta emot mej. För ett par månader sedan tog jag beslutet att kolla upp om jag har cancergenen och skickade iväg ett sms till min doktor ”cancer har smittat typ alla runt mej, kan du hjälpa mej med remiss för utredning?” Igår var första besöket angående detta.

Runt mej finns både bröstcancer, skelettcancer, hudcancer och blodcancer – det är lixom bara att välja. Risken är stor att jag har genen, jag är rätt säker på det faktiskt och har förberett mej på det. Så vi gick igenom vem som har vad, Dr Kompis antecknade allt jag sa och ställde följdfrågor. Sen sa han att han kommer att skicka frågan om utredning till ett team som sedan tittar på hans noteringar och bestämmer om man ska gå vidare eller ej. Det sitter alltså ett gäng gubbar och tittar på min och släktens sjukdomshistoria för att sedan bestämma om det är värt att gå vidare med mej eller inte. De kan också vilja ha in fler uppgifter om mej och de som drabbats i min familj innan de tar beslut, men i värsta fall så får jag alltså avslag på att utreda detta. Å det känns ju sådär… nu när man repat mod och förberett sej på det värsta.

Vad gäller hudcancer så kommer jag iaf att remitteras till en mottagning för hud i Älvsjö där det finns en kroppsscanner som fotar av hela kroppen och alla prickar man har. Sen kommer man dit en gång om året och fotar sej igen för att se om det blivit någon förändring. Folk med många prickar får tydligen göra sånt och jag har väldigt många prickar. Så den biten ska jag väl iaf få ordning på och ta bort det som behövs. Jag har tagit bort ganska många hittills, men då har det alltid varit på mitt initiativ. Nu får proffs ta beslut istället.

Som sista åtgärd just igår skickades jag på provtagning, ett helt gäng rör och prover togs. Detta för att se hur jag mår just precis nu på cancerfronten. Har jag något som är aktivt i kroppen så kommer detta att visa sej på proverna. Så nu är det bara att vänta och se…

Jag är faktiskt inte orolig. Jag är rätt säker på att jag inte har cancer idag, men att jag har genen och kommer att få någon form någon gång. Å då är jag beredd att operera bort brösten om det behövs och vidta de åtgärder som krävs. Jag har ju redan tagit bort hälften av hyllan en gång, så det är minsta bekymret. Värre är det ju om det sitter någonstans som man inte kan ta bort… men då vet man ju iaf om risken om det visar sej att jag har den där genen. OM jag får utredningen alltså…

Jag gör så gott jag kan idag för att stå emot alla former av sjukdom och ålderdom längre fram. Jag är inte rädd för att bli gammal, men sjuk vill jag inte bli i onödan om jag kan förhindra det. Alltså försöker jag att äta bra, träna både styrketräning och motion, sova och vila och hålla en normal vikt. Det är ungefär vad man kan göra för att hålla sej på benen så bra som möjligt. I övrigt får man väl hoppas på det bästa antar jag…

Håll nu tummarna för att de där gubbarna låter mej gå vidare i utredningen!

Pratade med en präst

Pratade med en präst

Jag är inte särskilt kyrklig av mej och går inte i kyrkan mer än när jag är bjuden på dop och bröllop eller när någon nära ska begravas. Men jag tycker om kyrkan som plats, där är lugnt på ett alldeles särskilt sätt.

Jag respekterar präster och alla andra som arbetar inom kyrkan, de gör ett viktigt arbete – precis som tex läkare och psykologer. En präst är väl kanske lite som en psykolog… h*n är iaf bra att prata med. En av kvinnorna som jag tränar med är präst och jag tycker otroligt mycket om henne. Därför stoppade jag henne här om dagen för att fråga ett par saker.

Jag undrade bland annat om det är vanligt att mannen i en parrelation inte vill prata om sjukdomen som hustrun tampas med och om detta beror på att han vill skydda henne? Jodå, det är väldigt vanligt, fick jag till svar. Särskilt i de äldre generationerna. Mannen tror ofta att allt blir värre om man pratar om sjukdomen, fast det egentligen är tvärtom. Ofta handlar det om maktlöshet att inte kunna skydda den han älskar, först och främst för att hon blivit sjuk och sedan för att han inte kan göra henne frisk. Det gamla sitter i, det där att mannen ska skydda sin kvinna och sin familj.

Om kvinnan då faktiskt vill prata om sin situation, kan det uppstå lite problem. Det vanliga är nämligen att kvinnor vill och har ett behov av att prata, kanske inte så mycket med andra som drabbats – utan med sin familj och omgivning. Både för att bearbeta allt som händer, men också för att upplysa om varför hon inte är som vanligt. På ett sätt vill även hon skydda sina nära och kära, genom att berätta så att alla ska förstå att det inte är deras fel att hon är annorlunda.

Bägge vill alltså beskydda, men på olika sätt. Skillnaden är att kvinnan sköter sin egen terapi genom att berätta, medan mannen stänger in och oftast skapar mer ångest åt sej själv. Å det spelar ingen roll om det är mannen som är sjuk, han vill inte berätta eller prata om sjukdomen då heller. Lite som att ”pratar man om det, så blir det på riktigt. Då finns det”.

Å det här blir ju knepigt förstås, särskilt för dem runt omkring. När någon drabbas av cancer så syns det ju när den drabbade börjat med cellgifter. Här har håret precis trillat av… det är svårt att dölja även om det finns keps och snygga peruker – men man kanske inte vill dölja det heller alltid. Att inte prata om det när det faktiskt syns blir ju jättekonstigt. Det blir lite som kejsarens nya kläder, man tassar runt något som alla redan vet om.

Många resonerar så här även om döden och där är barn klokare än vuxna. När ett barn drabbas av allvarlig eller dödlig sjukdom vill de vuxna oftast skona barnet från detaljer och framtidsprognoser. Men barnen vet redan, de känner på sej vad som är fel och får i många fall trösta sina föräldrar. En liten grabb frågade sin pappa varför han var så ledsen över att farfar hade dött, pappan svarade förstås att han saknade sin pappa och var ledsen över att aldrig få träffa honom mer. Då svara sonen ”Men pappa, du kan låna min studsmatta och hoppa så högt du kan och säga hej till farfar”. Det var lixom inte svårare än så.

Man säger att barn och djur är bra terapeuter och lindrar sorg. Prästen rekommenderade därför att vi som har hund eller små barn ska låna ut dem så ofta vi kan till den som är sjuk eller bär på sorg/oro. Då behövs inga ord och ibland är det som en propplösare som får orden att bara bubbla upp. Det här med sjukdom och sorg är knepigt, men vi behöver ju inte göra det knepigare än det faktiskt är.

Vi måste våga prata. Jag vågar – gör du?