Tiden går fort, både på gott och ont. Det är två månader sedan den där korkade älgen klev ut på vägen och krockade med vår bil. Det syns inte utanpå, men händelsen har förändrat mej.
Vi kom alltså körandes där i Smålandsskogarna mitt i natten, på väg till Varbergs Kurort. Jag körde, jag har alltid gillat att köra bil, särskilt på kvällen. Plötsligt får jag en känsla av att jag borde sakta ner för att något kommer att hända. Så jag sänker farten från runt hundra till kanske 70-80 och då smäller det! Eller… det gör det egentligen inte. Jag ser hur brun päls trycks emot min fönsterruta och sen exploderar rutan. Jag bromsar inte ens in, utan släpper bara gasen och låter bilen rulla. Jag fattar inte alls vad som hänt, ser bara den där bruna pälsen framför mej.
Vi stannar lite längre fram och sitter bara i bilen och tittar på varandra. Min sidoruta är borta, backspegeln hänger löst, framrutan är krossad med fortfarande ”hel”. Det stannar en bil bakom oss och frågar hur vi mår och säger att det ligger en älg på vägen bakom oss. Hur gör man nu? Vem ringer man? Jag upptäcker att jag blöder i ansiktet, men kan tacka min glasögon med breda skalmar för att jag klarade ögonen och synen. Ringer pappa, polisen och försäkringsbolaget. En viltvårdare kommer och skjuter älgen, vi hör skottet. Polisen kommer inte till platsen eftersom vi inte är allvarligt skadade. Vi får vänta på bärgare och taxi ett par timmar och kommer fram till Varberg när solen börjar gå upp. Omtumlade, men vid liv.
Vi inser mer och mer vilken tur vi haft. Eller otur kanske? Otur att den där korkade älgen skulle gå ut på vägen just precis där. Vi hade rätt bil för att klara en sån allvarlig krock och alla som efteråt såg bilen fattar inte att vi klarade oss så bra som vi gjorde. Men det hände faktiskt ganska mycket ändå, trots att det på ytan sett helt ok ut. De närmaste dagarna efter olyckan gjorde vi allt det där som vi var tvugna att fixa, som hyrbil, sköta jobbet vi kom dit för, ta oss hem osv. Sen brakade jag. Inuti. De följande två veckorna mådde jag riktigt dåligt, men jag fattade det inte själv.
Jag hade klarade mej levande ur en älgolycka, jag borde faktiskt inte gjort det. Det handlade om millimetrar och sekunder och många OM. Om bilen varit lägre hade jag varit mos. Om jag inte saktat ner utan kört som jag gjorde, så hade vi hunnit förbi innan älgen passerade. Om jag kört långsammare hade vi frontalkrockat med den och då hade alla tre varit mos. De följande två veckorna mådde jag illa så fort jag försökte fylla i papprena från försäkringsbolagen. Jag kräktes nästan när jag såg kläderna jag haft på mej vid olyckan. Jag gjorde otroligt konstiga grejer och fungerande helt enkelt inte normalt. Jag såg konstant den där bruna pälsen som trycktes mot rutan.
Men den största förändringen är att jag inte längre tycker om att köra bil. Jag gör det, men finner inte längre något nöje i det. Och jag skulle ALDRIG köra på natten numera! Jag blir dessutom tokig och håller värsta predikan om någon annan kör sent på kvällen eller lägger upp en bild på Facebook på mörkerkörning. Jag vet vad som kan hända. Jag vet hur jäkla snabbt det kan gå. Jag har hört skottet som dödade den korkade älgen som kunde blivit vår död.
Det har alltså gått två månader, men än är inte allt utrett. Våra personskador, glasögon och annat som gick sönder är reglerat och klart. Men bilen (som otrolight nog reparerades) är inte helt färdig. Jag måste tillbaka till verkstaden minst en gång till för att fixa en del detaljer som inte hann bli helt färdiga innan de stängde för semester. Det har varit många turer och telefonsamtal och kostat mycket tid och även en del pengar att få ordning på allt.
Jag borde alltså varit död. Är jag tacksam för att jag lever? Inte mer nu än jag var innan? Det är femte eller sjätte gången som jag är lite för nära kanten. Jag lärde mej hur värdefullt livet är för 15 år sedan när min bästa kompis dog bara 43 år gammal. Det är alltså inte mina många olyckstillfällen som gjort mej tacksam, utan hennes alldeles för tidiga död. Den lärde mej att man aldrig vet när livet tar slut och att det kan gå väldigt fort. Alltså ska man leva fullt ut medan man har ett liv att leva. Å det har jag gjort!
Däremot har jag lärt mej flera saker om mej själv, som man alltid gör när man råkar ut för något allvarligt. Jag trodde jag var en supermänniska som klarar kriser hur lätt som helst, det har jag ju gjort förr. Jag är ingen supermänniska längre… även jag är ganska liten och behöver tröst ibland. Jag är inte lika glad, positiv och spontan längre – men det kanske kommer tillbaka? Jag känner mej annorlunda helt enkelt.
Till alla er som tror att ni är odödliga vill jag bara säga att ni ska ta hand om er. Se till att ni har försäkringar som täcker allt ni skulle behöva vid en olycka, berätta för någon i er närhet eller skriv ner hur ni ser på organdonation och begravning vs kremering, låtar ni vill ska spelas på er begravning osv. Är ni skilda och har barn, ny partner mm så skriv testamente. Det är inte särskilt svårt, men underlättar för de som är kvar. Planera helt enkelt för er egen död, underlätta för era kära och hoppas att de aldrig behöver öppna dokumenten. De allra flesta vill inte tänka på döden, men det är ju faktiskt det enda vi kan vara säkra på. Vi kommer att dö, frågan är bara när och hur.
Och om ni tänker på att det går ett rattfyllo för varje taxibil ni ser och går runt ca 400 000 älgar med en mankhöjd på knappa 2 meter och ett halvt ton muskler, så kanske ni inser hur stor risken ändå är att det kan hända just er. Redan i år har det varit fler än 2000 olyckor med älg och över 20 000 med rådjur. Vi är med i den statistiken och det är inget jag rekommenderar. Nästa gång kan det vara du.
Imorrn är det tre månader sedan älgkrocken. Våra fysiska skador är sedan länge läkta, de trasiga glasögonen är ersatta med nya och bilen är nästan fixad. Allt borde alltså vara helt ok kan man tycka. Men det är det inte…
