Vi lämnade Auschwitz med blandade känslor. Man kan omöjligt förstå vad som hänt där, även om man sett platsen på riktigt. Bland besökarna såg vi äldre människor, som fick hjälp att lägga blommor på olika platser. Några grät, några såg ut som de skulle tuppa av när som helst. Ingen av dem var ensam, alla var där med ganska stora sällskap. Kanske hade de varit fångar här? 

Det var nog först när vi såg avrättningsplatserna och de gamla människorna som man förstod att något hänt. Men omfattningen går helt enkelt inte att förstå. Det var en kort bussresa till Birkenau, den skedde under tystnad. Det första man ser när man närmar sej är det långa stationshuset som finns i alla filmer. Den tegelfärgade byggnaden som tågen kör igenom. Bakom den byggnaden fanns helvetet på jorden!

Vi kom dit efter lunch, då var det väldigt varmt och solen sken. En så vacker dag är det ännu svårare att förstå vad det är man ser. Om man inte tänkte på vad man såg så var det mest en massa ruiner från något som såg ut som häststallar. Det var grönt och lummigt och väldigt vackert… ända tills man bröjade tänka. De där stallarna hade ju inte rymt hästar utan människor. Hundratals människor i varje barack som var byggda för max 20 hästar.

Sen var det det där tåget… Tåget fanns inte där, men ”perrongen” fanns ju. Platsen där framtiden avgjordes för dem alla; livet eller döden. Gaskammaren eller arbete. Att står där i gassande sol och försöka se alla människor framför sej går förstås inte, men man kan ändå förstå att situationen var kaosartad. Platsen är nämligen ganska liten. Inte alls anpassad för särskilt många människor samtidigt. Att hålla ihop en familj eller hålla fast ett litet barn måste ha varit helt omöjligt.

Det man ser på platsen är en mängd skorstenar från barackerna på ena sidan (männens sida), några få baracker står kvar på andra sidan (kvinnornas sida). En uppställd vagn står vid en av barackerna, vagnen drogs förmodligen av fångar och transporterade döda. Man ser också resterna av gaskamrarna… vid nergången till av en dem låg blommor och ljus. I slutet av tågrälsen låg en stor blomkrans. Det är som sagt ett vackert och lummigt området och det beror tydligen på att askan från de döda ströddes ut runt om i marken och var god näring till grönskan. Mitt i grönskan finns en liten naturlig damm, full med små färggranna grodor.

Det vilar en viss frid över hela området, men också ett vemod och en sorg. Förstås. Man går långsamt när man är där och viskar när man pratar. Alla gör det. Här såg vi också äldre människor som tillsammans med anhöriga la blommor här och var. Jag blundade och försökte föreställa mej platsen under kriget, men det går förstås inte. Det är så obegripligt och ofattbart att det helt enkelt inte går att förstå. Men jag är glad att jag varit där och att jag varit där med personerna som betyder mest i mitt liv. Att visa detta för barnen är viktigt för mej. Även om det inte är en del av deras personliga historia, så är det en del av männsklighetens historia som alla bör känna till.

Det är 70 år sedan fångarna i Auschwitz och Birkenau släpptes fria, men minnet av förintelsen måste leva vidare och berättas om och om igen. Några säger att det inte kan hända igen, men det kan det. Det gör det. Människor särbehandlas och diskrimineras dagligen än idag för sin tro, sexualitet, handikapp eller ras. Detta måste vi alla vara med och bekämpa. Rasismen får inte ta fäste eller få näring att växa. Det enda vi kan bekämpa rasismen med är kärlek, vänlighet och omtanke. Det goda kommer alltid att segra mot det onda. Och vi måste göra det tillsammans!

Alla borde se både Auschwitz och Birkenau. Alla! Det ger en helt annan syn på livet, på väsentligheter och på vad som verkligen är viktigt. Att leva är det viktiga, att ha hälsan. Allt annat är bonus. Jag förstår inte hur man överlevde Birkenau och jag förstår heller inte hur man klarade att leva vidare efter kriget med såna erfarenheter. Allt man sett och upplevt. Jag kommer aldrig att förstå. Men en sak förstår jag och det är att vi alla ha samma värde. Och att många av oss gnäller över småsaker istället för att se det som verkligen är viktigt.

Förintelsen har ägt rum. Den som säger något annat ljuger! Berättelserna måste fortsätta att berättas. Vi får aldrig glömma!

Minnesdagens för förintelsen har passerat. Den är på min mammas födelsedag den 27/1 och därför kommer iaf jag alltid ihåg den. Jag har alltid varit intresserad av andra världskriget och särskilt förintelsen. Jag har läst mängder med böcker, personliga berättelser och ögonvittnesskildringar. Jag var nog bara 6-7 år när jag läste Anne Franks Dagböcker första gången och sedan har jag läst allt jag kommit över. Biblioteket är en himla bra grej!

Nu i dagarna har det varit flera dokumentärer som jag tittat på när jag stått på löpbandet. Jag får inte nog! Jag äcklas, blir förbannad, fascineras, gråter och förundras över människan. Hur kan man bygga dödsfabriker? Hur kan man ens komma på tanken? Hur kan man hata så mycket? Att sedan få anhängare som arbetar för ens galna idéer är också ett kapitel för sej. Hur överlever man ett liv i koncentrationsläger? Hur klarar man att fortsätta leva när man blir fri? Jag fattar inte…

2008 blev jag och Martin ett par, samma sommar åkte vi med mina två tonårssöner till hans hemland Polen. Jag känner ingen personligen som var med i kriget eller ens var i närheten av dödslägren. Det gör Martin. Flera av hans släktingar var med i kriget, hans föräldrar var unga och har egna minnen. Målet med vår resa var först och främst att uppleva Polen tillsammans och i andra hand att besöka Auschwitz. Killarna var i perfekt ålder och läste om förintelsen i skolan, de skulle få en rejäl lektion i historia. På plats där allt hände.

Vi tog den lokala bussen från Krakow de 6 milen till Oświęcim som staden heter på Polska. Det var midsommardagen och väldigt varmt. Bussresan tog drygt en timme och på vägen dit hade vi ingen aning om vad som väntade oss. Vi tog oss till Auschwitz först, ni vet stället med den bågformade skylten Arbeit mach frei. Vi såg en kort film och gick sedan runt på området.

En mycket märklig känsla! Det var som vilken liten söt småstad som helst, med kullersten, nummerskyltar på husen och fina gatlyktor. Att detta varit ett fångläger där hundratals människor avrättats varje dag var väldigt svårt att förstå. Men här och där fanns kala tegelväggar med en enkel krok, avsedd att hänga upp fångarna i för att de skulle stå upprätt när de blev skjutna.

Hela området är numera ett museum och har blivit till ett monument för alla de 1,1 miljoner som dog i de tre lägren i Auschwitz. Här finns ett rum med bara skor, ett med glasögon, ett med kläder, ett med väskor osv… det värsta var rummet med hår. Mängder med hår! Av håret vävdes filtar som såldes. Säkert både varma och mjuka, men ändå… det går inte att ta in när man står där.

Det hänger mängder med bilder på alla som en var här och överallt hänger och ligger det blommor. När vi var där var allt svårt att ta in, känslorna kommer först efteråt. Nu snörper det åt i hela bröstet, så jag fortsätter med Birkenau i ett annat inlägg. Jag måste andas normal igen innan jag skriver mer. Auschwitz var nämligen den enkla biten… Birkenau var nåt helt annat…

Vi får inte glömma! Det här måste vi berätta om och om igen! Jag fortsätter imorrn.