Bläddra efter
Etikett: döden

Den där magkänslan… Del 4 – sonens egna ord…

Den där magkänslan… Del 4 – sonens egna ord…

Kommentarer 0 kommentarer

Efter 6 månader är krisen alltså över och vi kom ut med nya erfarenheter på andra sidan. Egentligen har livet trasslat för sonen de senaste 2,5-3 åren, men kulmen var alltså nu i somras. Då rasade allt. Det har varit kaos, hårda ord, tårar, frustration och en massa annat. Det finns inga facit för såna situationer, man får helt enkelt agera efter sin magkänsla. Är barnen dessutom vuxna finns en massa regler och lagar att förhålla sej till, då får man ta till alla knep man kan – ibland ganska fula såna…

Men nu är vi igenom och vi mår allihop ganska ok igen. Jag tar fortfarande hand om Seniors ekonomi och har större koll på hans välmående än jag har när det gäller Junior. Han har fortfarande sina mysko stunder, men kommer snabbt ur dem när man säger till honom. Han sköter sin medicinering och verkar omtyckt på nya jobbet, som han själv tycker är toppen!

Vi har många att tacka (Martin, mormor & morfar mfl) och så här skriver sonen själv om allt:

För ett år sen trodde jag inte att mitt liv skulle se ut som det gör
idag, då jobbade jag på McDonalds och mådde bra (Trodde jag). Sen hände
det som absolut inte fick hända, Johan dog väldigt plötsligt och min Farbror dog. Jag gick in i en depression,
försökte att inte visa det utåt. Men så kom sommaren och semestern. Då
brast allting för mig, jag mådde sämre än någonsin, jag hade
självmordstankar och jag ville bara försvinna.

Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort, och det
är tackvare nytt jobb, nya möjligheter och inte minst tack vare min
underbara mamma! Utan henne hade jag nog inte suttit här idag, Du är
bäst!


Trodde inte att en
depression skulle vara så länge, men nu vet jag hur det känns, och hur
jävla ont det gör. Jag unnar ingen, absolut ingen att hamna där. Men jag
är oerhört lycklig att jag klarade mig igenom det.

Jag frågade honom om han ville gästblogga och berätta hela sin historia själv, men det ville han inte – däremot fick jag skriva och berätta allt. Kanske skulle det hjälpa någon. Vi har ju även ett bokprojekt ihop som just nu ligger på is, så han vill att allt ska berättas och litar på mej.

Jag frågade honom vad han skulle ge för tips till någon som är i kris. Han svarade direkt: Våga be om hjälp!  Men be INTE EN KOMPIS!!! En kompis går kanske att lita på när det gäller småsaker, men när det verkligen kniper är det ändå oftast någon äldre som är mer lämpad att hjälpa till. En förälder är att föredra, som känt en länge och vet hur man brukar vara. Någon som dessutom vågar och kan fräsa ifrån och sätta ner foten på riktigt. Ta emot hjälpen som erbjuds! Såna här tunga grejer orkar man inte reda ut själv.

Som förälder till ett barn som trasslat till det för sej (oavsett ålder) måste man ta sin magkänsla på allvar. Känns det fel är det oftast fel! Våga ställa obehagliga frågor och vara beredd på att svaren är lika obehagliga. Våga vara besvärlig! Våga ställa krav! Var en förälder helt enkelt, inte en kompis. Det hjälper inte att stryka medhårs när man ska lösa allvarliga problem, man måste peta bort onda sårskorpor gång på gång på gång. Var beredd på ett jäkla jobb helt enkelt och på en bergådalbana av känslor. Var också beredd på lögner och dubbelkolla varenda uppgift. Var misstänksam…

Mycket kan man inte förutse och saker måste göra direkt! En del är riktigt grisigt men måste köras igenom. Det är ett teamwork där den ena lämnar ut sej själv totalt och den andra plockar upp resterna. När båda är helt blottade och dränerade kan man börja pussla ihop bitarna och bygga upp något nytt. Men gör man det inte ordentlig så faller det snart igen… man måste röja marken först och bygga en stadig grund innan man börjar pussla. Ett jäkla jobb! Å jag vet inte än… men jag hoppas vi gjort rätt och att bygget ska hålla… jag vill verkligen inte gå igenom detta en gång till. Jag orka inte mer! Men måste jag så orkar jag… det är så det måste vara och är… jag är mamma… och en massa annat…

Den där magkänslan… Del 3

Den där magkänslan… Del 3

Kommentarer 0 kommentarer
Smilet döljer smärtan…

Tiden på Öland var absolut värst! Att se sin älskade unge må så dåligt och inte nå fram är fruktansvärt. Stundtals fräste han bara, andra gånger bröt han ihop bara man frågade något. Känslorna var verkligen all over the place… och det var de även hos oss. Oron tärde rejält på oss, ändå blir jag coollugn när akutsituationer uppstår. Jag går in i nåt slags tillstånd där jag bara pekar med hela handen och agerar. Så var det nu också. Jag var helt säker på att vi skulle reda upp situationen, jag visste bara inte hur lång tid det skulle ta och vad som skulle hända sen.

Sonen fyllde 21 i slutet av Augusti och var ganska uppgiven för att det inte blivit nåt nytt jobb trots alla positiva svar. Han ville ju jobba! Inte gå runt och må dåligt och vara overksam. Han sov mycket och sökte vårt sällskap mer och mer. Medicinering tackade han nej till, bla eftersom han redan medicinerar med Ritalin (som han slarvat med under den kaotiska perioden). Vi valde istället för medicin att prata mycket, sysselsätta honom och vara ute i naturen. Det var en himla tur att jag inte jobbade… all tid gick åt till sonen! Men det tärde en hel del på oss alla, man var orolig precis hela tiden och sov dåligt.

I mitten av september kom det positiva beskedet att en vän till familjen ordnat en anställningsintervju till honom. Han var väldigt nervös när han gick iväg, men hoppet hade tänts ordentligt. Han åkte iväg och kom hem väldigt trött men väldigt glad. Fick han det här jobbet så skulle det innebära att helg- och kvällsarbete var över. Ändå skulle han ha flera tusen mer i lön. Mc Donalds är en väldigt bra arbetsplats för den som är på väg ut i vuxen- och arbetslivet. Men ska du skaffa dej en bostad, så räcker helt enkelt inte lönen oavsett hur mycket man jobbar. Då är det dax att byta jobb och äntligen vågade/orkade/tvingades sonen ta det steget. Ett nytt jobb skulle också innebära vuxna kollegor istället för ungdomar (som kan vara (och var) väldigt elaka)…

Väntan var jobbig och han pendlade mellan hopp och förtvivlan. En vecka senare fick han veta att jobbet var hans!  Nu släppte allt och han var så glad att han bröt ihop, och det gjorde alla vi andra också. Det blev ett enda stort gråtkalas och äntligen kände jag hur hans livsandar började vakna igen och att faran var över. Nu skulle han ha två veckor ledigt innan det nya jobbet började, han drog till Öland direkt! Öland är vårt paradis. Där finns vilan, tystnaden och friden. Det är där vi laddar våra batterier bäst och där Senior alltid haft sin tillflyktsort. Där är han helt trygg.

2 oktober började han sitt nya jobb och kom hem helt slut. Han hade inte jobbat eller umgåtts med folk på nästan två månader. Första två veckorna jobbade och sov han bara. Så kom kallelesen! Äntligen skulle behandlingen börja i form av samtalsterapi. Vi trodde han skulle vägra, men han gick dit och kom faktiskt hem nöjd! Förr har det hetat ”Jag tänker inte gå och prata om min barndom med nån gubbe som tar betalt!” Men det var helt ok och nu ska han gå varannan fredag under 18 veckor. Och han har hittills inte behövt pratat något alls om sin barndom… Jag vet att han kommer att ha perioder under terapin då han ifrågasätter allt och förändras en del, men jag är helt säker på att det här är precis det han behöver. Vad vi alla behöver!

Nu har han jobbat på sitt nya jobb en dryg månad. Han har fått arbetskamrater som bryr sej och han samåker med en tjej till jobbet varje morgon. Han trivs och skrattar mycket igen. Det gamla umgänget är så gott som borta. Han har fortfarande inte tagit bort alla från sin Facebook, men jag tjatar på honom. Det är något som måste göras, för att han ska bli helt fri från allt gammalt. Särskilt tjejerna som lurat honom och de som varit taskiga, måste försvinna ur hans liv. De kunde förstört hur mycket som helst och är inte värda hans vänskap. De ska vara glada att jag inte polisanmälde dem, jag hade hur mycket som helst på dem (stöld, utpressning, hot mm)…  men ger dem istället chansen att rätta till sina liv.

Vi har varit till helvetet och tillbaka. Det kanske inte framgår så tydligt eftersom jag inte kommer ihåg alla detaljer eller kan berätta allt, för då blir det för mycket. Men det har verkligen varit ett helvete och jag var faktiskt lite rädd när jag skulle opereras att kroppen inte skulle orka med narkosen. Å jag var ju svår att väcka… om det berodde på detta vet jag inte, jag vet bara att en ny narkos inom närmaste tiden är uteslutet pga riskerna. Kroppen måste få vila lite nu.

Mycket har hänt och tankarna är många. Vad kunde vi gjort annorlunda? Vad kunde hänt? Är det över nu? Kommer det mera…?

I nästa inlägg får ni hans egna ord om hans egna funderingar, mina tankar och tips till andra föräldrar i liknande situation. Det blir sista inlägget i den här långa resan som äntligen är över. Hoppas jag.

Den där magkänslan… Del 2

Den där magkänslan… Del 2

Kommentarer 0 kommentarer

När Senior kom ner till oss på Öland var han i ett uruselt skick. Han
var deprimerad, aggressiv, manisk och jag förbjöd honom att gå tillbaka
till jobbet. På nätterna hade han mardrömmar, han skrek och for runt i sängen så saker på sängborden flög iväg. På dagarna var han nästintill apatisk, manisk och väldigt kontrollerande. Vi pratade massor och han bad till slut om min hjälp. Den
skulle han förstås få, men då var mitt krav att vi skulle göra det på
MITT sätt. Han skulle göra EXAKT som jag sa om jag skulle hjälpa honom,
annars kunde han sköta det själv. Han insåg att han var tvungen att lita
på mej, annars skulle han inte orka gå vidare.

Så när vi kom hem från Öland gick vi direkt till läkare som bara
genom att titta på honom gav en sjukskrivning på sex veckor och order om
att söka nytt jobb och nytt umgänge. Där började jakten på ett nytt
jobb och utrensningen av gamla sk vänner. Han flyttade hem igen och gick
dessutom med på att gå i terapi. Direkt fick han bevis på att de där sk
vännerna inte var några vänner – varken jobbet eller några vänner hörde
nämligen av sej en enda gång under de första 4-5 veckorna för att kolla
hur han mådde. Han ville nog inte ta livet av sej, han visste bara inte hur han skulle göra för att vända allt och bli glad igen. Men jag vågade inte lämna honom ensam särskilt långa stunder i fall att…

Så fort han insåg att han inte skulle
behöva gå tillbaka till jobbet släppte en stor del av stressen och han
blev kanske inte gladare, men mindre olycklig… han sökte jobb nästan
varenda dag genom att åka runt och lämna CV på vartenda ställe han körde
förbi. Men är man deprimerad så orkar man bara en liten stund i taget
och så var det även med honom… Att hitta jobb var inte det lättaste,
men responsen var ändå positiv… Av de första tjugo sökta jobben fick han svar från ungefär hälften att de skulle spara hans uppgifter och två av dem skulle höra av sej inom kort igen.

Jag tog hand om hela hans ekonomi redan i maj. Jag kollade igenom varenda kontouppgift sedan årets början, gjorde en budget och spaltade upp allt så han skulle se exakt hur allt såg ut. När lönen kom in tog jag alla hans pengar förutom de som skulle gå till räkningar. Han fick säga upp sitt träningskort som han ändå aldrig använde och en massa annat, Spotify och mobilen var ungefär det enda han fick ha kvar. Han hade bara tillgång till en begränsad mängd pengar på sitt betalkort och det som fanns på Ica-kortet. Efter 3-4 månader var han faktiskt ikapp igen och kunde överleva på sin lön igen.  Jag hade stenkoll och ifrågasatte varenda uttag. Med hans tillstånd förstås. Jag skötte alla hans vårdkontakter (med hans medgivande funkar det) och var som en hök på allt han gjorde, vem han träffade, vem han pratade, chattade och sms:ade med. Han hade ögonen på sej och kunde inte annat än göra som jag sa och även om han protesterade ibland så tror jag att han tyckte det var ganska skönt att någon annan styrde upp hans tillvaro.

Han blev lugnare och mådde bättre. Han sov lugnare och kunde till och med skratta igen ibland. Men när det gått en månad hade han fortfarande inte fått något jobb och då var han nog uppe i 50-60 ansökningar. Sjukskrivningen började gå mot sitt slut och paniken kom tillbaka, ingen behandling hade heller påbörjats pga sommaruppehållet. Sjukskrivningen var dock inget problem, läkaren såg att han mådde bättre men inte bra och eftersom behandlingen inte påbörjats så förlängde han med ytterligare sex veckor. Å då hände det!!!

Fortsättning följer!

Den där magkänslan… Del 1

Den där magkänslan… Del 1

Kommentarer 0 kommentarer

Då och då vet man inte vad man ska göra. Allt känns hopplöst och det enda man kan göra är att gå på sin magkänsla och hoppas på det bästa. Så var det i somras…

Efter att sonen själv gått ut med sin berättelse har jag fått tillåtelse att berätta en del av allt som hände. Han har läst igenom texterna och godkänt dem. För att det inte ska bli för mycket på en gång så delar jag upp berättelsen i flera delar. Vi har haft ett kaos runt oss och allt började egentligen för nästan 3 år sedan med en kulmen nu i somras.

Vi har haft väldigt många dödsfall runt oss de senaste åren. Vi har tillsammans tagit oss igenom sorgen och gått vidare. Men så dog Seniors fd bästa kompis förra hösten och några månader senare hans farbror (min svåger) och det var för mycket för honom. Han gick i baklås totalt.

Samma dag som svågern dog flyttade han hem till en kompis. Det var helt ok för mej, även om det gick lite snabbt. Men jag förstod ju att han var påverkad av det som hänt och var tvungen att göra något. Så han flyttade och den första tiden verkade allt ok. Sen började magkänslan göra sej påmind… något var fel… men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Erfarenheter från tidgare år och händelser gjorde att jag blev rejält orolig men drog mej för att rota i det. Jag visste nog redan då att det var en jobbig tid som låg framför oss.

Senior drog sej undan mer och mer och jag märkte att han mådde dåligt och levde ett rätt destruktivt liv. Vi hade redan tidigare pratat om att han måste fundera på att byta jobb, men han vägrade att ens tänka tanken. Runt påsk var han helt under isen. Det enda han gjorde var att jobba, han sov knappt och gick inte att prata med. Sa man nåt så fräste han bara tillbaka och nu började även kompisen han bodde hos att reagera och bad mej göra något.

Så jag började gräva i hans liv, tog reda på så mycket jag kunde, frågade honom, frågade hans kompisar och fick veta en massa konstiga saker. Min son är 21 år och nykterist. Ändå fick jag veta att han varit på krogen mycket och gjort av med stora summor på att bjuda folk som han knappt kände. Han hade också blivit övertalad/hotad att köpa ut en telefon med abbonemang till ett par tjejer (samma tjejer som lurade/hotade honom 2 år tidigare) som han nu stod och betalade medan de använde den. Han agerade taxi åt folk och blev ofta uppringd mitt i nätterna av folk som krävde att bli hemkörda. Med all denna kunskap började jag förstå varför det inte gick att prata med honom och att jag var tvungen att agera snabbt för att stoppa karusellen.

Det här var i april. Det första jag gjorde var att skaffa tillbaka telefonen. Jag har aldrig varit så förbannad i hela mitt liv (klicka på länken för den berättelsen) och det var ändå den lätta biten… det skulle ta ända till augusti innan alla papper och nummer var iordning så att han till slut stod på sin egen telefon och kunde använda sitt eget abonnemnag. Sen fick jag honom att gå med på att visa mej sina konton… jag lovade att inte skälla på honom, utan bara se hur illa det var och lägga upp en åtgärdsplan. Det var illa!

Folk hade utnyttjat min godtrogne son totalt och satt sprett på 10 000-tals kronor. Han har alltid varit sparsam och fått pengar över på den lilla lön han fått ut, nu var sparandet rejält uppätet och vissa månder hade han gått 8-10 000 kr back. När allt detta uppdagades gick luften ur honom, men han visste inte hur han skulle göra för att ta sej ur allt. Strax innan hans semester i slutet av juli, blev han manisk och agressiv och fick trassel med kompisar och folk på jobbet. LÖgnerna var många och rykten spreds. Han var i så dåligt skick att hans arbetsgivare skickade honom på semester några dagar tidigare än planerat och tur var väl det…

Hur det gick ska jag berätta i nästa del, annars blir detta för långt för att någon ska orka läsa.

Att nischa sej…

Att nischa sej…

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har fått höra från mediavärlden att jag borde nischa mej och ha en tydligare inriktning på bloggen. Men jag tycker jag har en ganska tydlig inriktning… Nämligen livet!

Allas våra liv handlar om hur vi mår, våra funderingar, glädje, sorg, med- och motgång, sjukdomar, familjeliv, boende, trender, kläder, semestrar och en massa annat. Det är det som är livet och jag skriver om livet! Det kan ju inte bli mer nischat enligt mej.
Jag skriver om mitt liv, sånt jag själv letat information om och vill veta mer om. Fiffiga och prisvärda lösningar och produkter. Upplevelser som jag tycker är värda att testa och platser man borde besöka. Jag skriver rakt upp och ner utefter mina egna värderingar, utan att krångla till det. Enkelt utan krusiduller, precis som jag gillar det.

Hur skulle jag kunna nischa det mer? Jag snöar periodvis in på tex vikt, träning eller resor. Alltså nischar jag mej ju lite mer specifikt då och då… Just nu är det mycket kost, hälsa och Ebola… i januari kanske det är nåt helt annat. Men det är alltid livet som är i fokus. Att må så bra som möjligt.

Många av er som läser har hängt med sedan 2006. Snart 9 år. Det är en väldigt lång tid. Å jag inbillar mej att ni hänger med just för att det är en varierande läsning, precis som livet är… Det är ju inte bara en raksträcka med träning eller kost eller mode. Det är ju allt! Å det vet ju ni! Ni vill ju ha variationen och även en uppdatering som inte är superhappy…

Så jag tänker inte lyssna på pr-byråerna och göra som de vill. Jag tycker att jag är nischad som det är och läsarna som bara blir fler och fler. Nåt gör jag tydligen rätt, även om vissa tycker att jag borde göra annorlunda. Men jag gör som jag brukar och lyssnar på min magkänsla. Det brukar blir bäst så.

Tycker ni att jag borde göra nåt annorlunda? Är det något särskilt ni vill läsa eller veta mer om?

Svartsjuka och ett helt nytt liv!

Svartsjuka och ett helt nytt liv!

Kommentarer 0 kommentarer
1999

När Martin, Senior och jag står i kassan på Citygross idag så plingar det till i telefonen. Det är ett sms från fd särbon i Skåne. Extrabarnens pappa alltså, mannen som jag höll ihop med i nästan 6 år. Vi åkte mellan Helsingborg och Tumba som skottspolar, tills det inte funkade längre. Men det var faktiskt inte avståndet som ställde till det, utan en massa andra saker.

Så står jag alltså där och sms:ar med ett ex medan den käre sambon står brevid mej. I min värld helt naturligt, men tydligen inte i så många andras. Varken jag eller Martin har några problem med svartsjuka och det är väldigt skönt. Så efter några sms bjuder jag in ex-särbon på fika, utan att ens fråga Martin om det är ok. Nu tackade ex-särbon nej, kanske lite pga att hans nuvarande fru var med… å inte förrän jag frågat så sa jag det till Martin som bara säger ok till typ alla mina påhitt.

Ett antal sms senare, när vi väl hörs brukar det ta en stund, så har han hunnit berätta en hel del bla om ett dödsfall som berör mej. En av dem jag träffade mest när jag var i Skåne dog plötsligt, utan minsta förvarning och ex-särbon var en av dem som hittade honom. Detta hade tydligen berört honom mer än vad han kunde tro och han har haft en rejält jobbigt period. Å allt detta är ju fullkomligt naturligt för mej att förstå efter alla dödsfall som vi haft de senaste tre åren. Det är inte det minsta konstigt i mina ögon att man blir berörd och börjar fundera på sin egen dödlighet.

Jag berätta för honom att det bla är alla dödsfall som fått mej att ändra kurs i livet. Att allt annat än hälsan och familjen är oviktigt. Vi har bara här och nu, det är det enda vi vet något om och då gäller det att verkligen leva. Jag tog tag i min hälsa, fixade min vikt, opererade det som behövde lagas och korrigeras och slutade jobba. Lite extremt kanske, men jag mår bättre än på säkert 25 år.

2012

Att prata med någon man känt länge, och från den tiden då man inte mådde så där superbra, är himla nyttigt. Det känns som ex-särbon tillhör ett annat liv på nåt sätt. Vi hade det både bra och dåligt förstås, men vi har mängder med himla roliga minnen och jag har ju kvar alla barnen. Hans tre tjejer som jag också får ha i mitt liv än idag. Även om deras pappa och jag är ett avslutat kapitel så finns barnen kvar och vi träffas då och då. Å Martin accepterar detta helt och hållet, vi har tom varit på semester tillsammans.

Jag är så enormt tacksam över att Martin väljer att vara en del av mitt liv och accepterar min bakgrund helt och hållet, pushar mej att göra saker och aldrig skulle drömma om att hindra mej eller visa svartsjuka. Han säger som jag: väljer man att roa sej med någon annan och går för långt så är det slut, då har man valt bort det vi har tillsammans. Svårare än så är det inte i våra ögon. Men jag har ingen anledning att se mej om efter något annat. Martin är precis allt jag behöver och vill ha. Vi har varit igenom så mycket svart tillsammans och ändå kommit ut hela och fortfarande tillsammans på andra sidan.  

Männen jag träffat i mitt tidigare liv har fyllt sina olika funktioner men det är inte förrän nu som jag känner att jag verkligen lever och är uppskattad precis som jag är. Idag har Martin återigen visat att han är precis rätt för mej. Ex-särbon och hans barn är och har varit en viktig del i mitt liv som jag vill ha kvar. Å när vi pratar så pratar vi länge. Hur många går med på att deras partner har långa konversationer med sitt ex?  Min gör det – jag gör det – gör du och din partner det?

Årets kanske viktigaste bok

Årets kanske viktigaste bok

Kommentarer 0 kommentarer

Så gott som alla har någon slags relation till cancer. Har vi inte själva sjukdomen, så finns den hos en familjemedlem, en vän, en arbetskamrat eller en vän till någon vi känner. I princip alla kan berätta om någon som är eller har varit drabbad.

Själv är jag väldigt förskonad. Min morfar och moster dog i cancer, en bloggkompis mamma är drabbad och bloggvännen, allas vår Vimmelmamma Lotta har besegrat cancermonstret. Jag har det alltså inte i min direkta närhet, men det betyder inte att jag inte bryr mej.

För några veckor sedan släpptes årets kanske viktigaste bok, nämligen den Rosa Kokboken. Journalisten och författaren Anna Benson frågade ett helt gäng kända svenska kvinnor om de kunde tänka sej att bidra med recept till en kokbok, där pengarna från kokboken skulle gå till Cancerfonden. Anette Norberg, Anna Book, Anna Brolin, Anna Maria Corazza Bildt, Christina Schollin, Cissi Wallin, Jennifer Brown, Jenny Strömstedt, Kim Anderzon, Lulu Carter, Magdalena Forsberg, Marie Göranzon, Nanne Grönvall, Pernilla Wiberg, Regina Lund, Renée Nyberg, Sanna Bråding, Sara Varga, Tina Thörner och Valerie Aflalo har alla bidragit med både recept och personliga berättelser som sammanställts av Anna.

Av detta blev alltså en Rosa Kokbok och för varje sålt ex går hela 100 kr till cancerfonden. Så köp boken HÄR. För de där 199 kr som boken kostar får du en himla fin bok, massa bra recept och gör alltså en viktig insats för cancerforskningen. En himla bra julklapp!!!

 Idag hade jag äran att vara med på bokreleasen. Det var inte alls meningen, jag bara halkade in och det är jag väldigt glad för. Det var en härlig tillställning men många kända ansikten och böckerna gick åt som smör i solsken. De flesta köpte mer än en och passade på att få böckerna signerade av de ”kockar” som var där. Anna Book, Tina Thörner, Regina Lund, Sanna Bråding, Lulu Carter mfl skrev så pennorna glödde. Bland köparna såg jag Simon som vann Biggest Loser förra året (han ser ut att hålla vikten, by the way), Mirre och Robban från Robinson, Tina Lejonborg och Annelie Rydé.

Hittills har boken samlat in drygt 500 000 på tre veckor! Med din hjälp kan målet nås… 1 000 000 kronor. Du hjälper väl till?

Anette
Norberg, Anna Book, Anna Brolin, Anna Maria Corazza Bildt, Christina
Schollin, Cissi Wallin, Jennifer Brown, Jenny Strömstedt, Kim Anderzon,
Lulu Carter, Magdalena Forsberg, Marie Göranzon, Nanne Grönvall,
Pernilla Wiberg, Regina Lund, Renée Nyberg, Sanna Bråding, Sara Varga,
Tina Thörner och Valerie Aflalo – See more at:
http://www.rosakokboken.se/produkt/rosa-kokboken/#sthash.kfvMXcOz.dpuf
Anette
Norberg, Anna Book, Anna Brolin, Anna Maria Corazza Bildt, Christina
Schollin, Cissi Wallin, Jennifer Brown, Jenny Strömstedt, Kim Anderzon,
Lulu Carter, Magdalena Forsberg, Marie Göranzon, Nanne Grönvall,
Pernilla Wiberg, Regina Lund, Renée Nyberg, Sanna Bråding, Sara Varga,
Tina Thörner och Valerie Aflalo. – See more at:
http://www.rosakokboken.se/produkt/rosa-kokboken/#sthash.kfvMXcOz.dpuf
Anette
Norberg, Anna Book, Anna Brolin, Anna Maria Corazza Bildt, Christina
Schollin, Cissi Wallin, Jennifer Brown, Jenny Strömstedt, Kim Anderzon,
Lulu Carter, Magdalena Forsberg, Marie Göranzon, Nanne Grönvall,
Pernilla Wiberg, Regina Lund, Renée Nyberg, Sanna Bråding, Sara Varga,
Tina Thörner och Valerie Aflalo. – See more at:
http://www.rosakokboken.se/produkt/rosa-kokboken/#sthash.kfvMXcOz.dpuf
Anette
Norberg, Anna Book, Anna Brolin, Anna Maria Corazza Bildt, Christina
Schollin, Cissi Wallin, Jennifer Brown, Jenny Strömstedt, Kim Anderzon,
Lulu Carter, Magdalena Forsberg, Marie Göranzon, Nanne Grönvall,
Pernilla Wiberg, Regina Lund, Renée Nyberg, Sanna Bråding, Sara Varga,
Tina Thörner och Valerie Aflalo. – See more at:
http://www.rosakokboken.se/produkt/rosa-kokboken/#sthash.kfvMXcOz.dpuf
Anette
Norberg, Anna Book, Anna Brolin, Anna Maria Corazza Bildt, Christina
Schollin, Cissi Wallin, Jennifer Brown, Jenny Strömstedt, Kim Anderzon,
Lulu Carter, Magdalena Forsberg, Marie Göranzon, Nanne Grönvall,
Pernilla Wiberg, Regina Lund, Renée Nyberg, Sanna Bråding, Sara Varga,
Tina Thörner och Valerie Aflalo. – See more at:
http://www.rosakokboken.se/produkt/rosa-kokboken/#sthash.kfvMXcOz.dpuf
Anette
Norberg, Anna Book, Anna Brolin, Anna Maria Corazza Bildt, Christina
Schollin, Cissi Wallin, Jennifer Brown, Jenny Strömstedt, Kim Anderzon,
Lulu Carter, Magdalena Forsberg, Marie Göranzon, Nanne Grönvall,
Pernilla Wiberg, Regina Lund, Renée Nyberg, Sanna Bråding, Sara Varga,
Tina Thörner och Valerie Aflalo. – See more at:
http://www.rosakokboken.se/produkt/rosa-kokboken/#sthash.kfvMXcOz.dpuf
Anette
Norberg, Anna Book, Anna Brolin, Anna Maria Corazza Bildt, Christina
Schollin, Cissi Wallin, Jennifer Brown, Jenny Strömstedt, Kim Anderzon,
Lulu Carter, Magdalena Forsberg, Marie Göranzon, Nanne Grönvall,
Pernilla Wiberg, Regina Lund, Renée Nyberg, Sanna Bråding, Sara Varga,
Tina Thörner och Valerie Aflalo. – See more at:
http://www.rosakokboken.se/produkt/rosa-kokboken/#sthash.kfvMXcOz.dpuf
En gammal hand

En gammal hand

Kommentarer 0 kommentarer

Sitter på akuten och håller min farmors kalla hand. Hon sover lugnt just nu.

Personalen på hennes boende ringde ambulans i morse när de inte fick kontakt med henne och hon inte öppnade ögonen.

Detta fick jag veta när jag satt i en förhandling i tingsrätten. Så det var bara att sitta kvar och sedan snabbt springa iväg när allt var klart.
När jag kom till akuten var min faster på plats och man skulle precis göra ett EEG på farmor. Nu var hon piggare och protesterade en hel del. Det är min farmor det!
När undersökningen var färdig var min faster tvungen att gå och vi blev ensamma i ett eget rum en stund. Farmor säger att hon fryser och famlar runt med händerna. Jag tar hennes hand och hon somnar lugnt. Handen är alldeles kall.
En lite skrynklig hand. Tänk vad den varit med om. 94, nästa 95 år… Hon har levt ett långt och innehållsrikt liv. Min farmor. En lite tant med skinn på näsan. Just nu sover hon lugnt, vi vet inte om det är för gott eller om hon kommer att vakna igen.
Nya C-kupans konsekvenser…

Nya C-kupans konsekvenser…

Kommentarer 0 kommentarer

Äntligen har jag tagit mitt bad! Jag vågade inte kolla med någon om det var ok, utan tog beslutet själv. Rätt eller fel? Ingen aning, men det var förbaskat skönt! Å såren är helt tillslutna, så det var nog ingen fara.

Idag drog jag av mej min rehab-behå och tog på mej den enda riktiga behå som jag äger just nu. Jag skulle nämligen rensa bland mina kläder och ville ha ”rätt” form på kroppen. Sen gick jag systematiskt igenom varenda tröja och klänning. Kvar blev två högar, en med kläder jag fortfarande kan ha och en som åker till Gambia. Det var rätt mycket som var ganska mycket för stort…

Det tog några timmar att gå igenom allt, men nu finns det plats i klädlådorna för lite nytt. Strax innan rensningen hade jag gått igenom Bonprix´s rea och beställt hem 6 st behåar, en klänning och två toppar. Jag har chansat på behå-storleken och tagit en med större omkrets utan bygel under läkningen och en med bygel och min vanliga omkrets när halvåret har gått och jag kan använda vad jag vill. 179 kr per trepack tyckte jag det var värt  🙂

Men det är 5 veckor kvar med rehab-behån som ska sitta på dygnet runt. Den är som en sportbehå ungefär och ger ett ganska ihoptryckt intryck. Det gör ju att kläderna inte riktigt sitter som de ska, men vad gör väl det. Som Martin säger så har jag ytterligare 40-45 år kvar att sedan använda vilka kläder jag vill. I bästa fall… man vet ju aldrig vad som händer.

Så visst får en ny kropp konsekvenser, men det är ju bara trevliga såna. E-kuporna åkte för länge sen, det var rena befrielsen att rensa ur dem. Så nu väntar jag bara på att få börja forma om resten av kroppen också. Magen ska trimmas rejält! Jag ska bli stark! Smidig! Som jag ser fram emot våren, då jäklar!!!

Hur känns en pistol riktad mot skallen?

Hur känns en pistol riktad mot skallen?

Kommentarer 0 kommentarer

Som nämndeman i Tingsrätten får man höra berättelser av olika slag. Vissa berör mer än andra och ibland leder berättelserna till fortsatta funderingar för mej. Som idag. Idag har jag lyssnat till fyra olika kvinnors berättelse om hur det känns att få ett vapen riktat mot sej.

Fyra kvinnor som inte känner varandra men som blivit rånade under en och samma förmiddag, på samma sätt, av samma gärningsmän. Jag lyssnar, funderar och blir faktiskt fascinerad av deras berättelser. För vad vet jag om hur det känns att få ett vapen riktat mot sej? Jag vet inte ens hur jag tror att jag skulle reagera. Det fascinerande är att de här kvinnorna i stor sett har reagerat likadant. Deras berättelser är nästintill lika, så det är kanske precis så man reagera när en sån sak händer?

Hur har de reagerat då? Med förvåning faktiskt! Samtliga har frågat gärningsmännen om det är ett skämt. De har funderat på om vapnet är äkta, men aldrig sett en riktigt pistol och därför inte vetat vad de ska tro. De har ifrågsatt rånarna, blivit förbannade, stretat emot och i vissa fall ropat på hjälp. När allt varit över har de inte anmält händelsen till polisen förrän de berättat för någon och denne sagt att de ska anmäla. Å först därefter har de blivit skakiga och fått dödsångest.

Det jag tycker är riktigt intressant, men även lite sorgligt är att de inte automatiskt ringt polisen. De har blivit utsatta för ett rån eller rånförsök, med vapen och ändå ringer de inte polisen direkt. När den ena tar telefonen för att ringa vet hon inte ens vem, vad eller vilket nummer hon ska slå. Är det av chocken eller är vi verkligen så oinformerade?

När de sedan inser att de faktiskt haft ett vapen riktat mot sej kommer rädslan och ångesten. De trodde verkligen att deras sista stund var kommen. Att de skulle dö precis där och då. Vilka tankar far då genom skallen? Tänker man på sina barn först? Så borde det ju vara… Att barnen kommer mista sin mamma, allt man själv missar, om det ska göra ont mm. Fruktansvärt!

Å sedan kommer förstås sviterna i form av mardrömmar, oro, svajigt humör och en massa annat. Samtidigt som man är nervös för rättegången som man vet att man måste närvara vid och då även träffa förövarna igen. Förövarna som kanske förstört hela livet för dem. Ganska mycket känslor alltså.

Å där sitter jag och ska lyssna på allt. Å den tanken som får fäste i min skalle är alltså: Hur sjutton känns det egentligen att få ett vapen riktat mot sej? Jag hoppas jag aldrig får veta det.

Varför?

Varför?

Kommentarer 0 kommentarer

Besökarna på bloggen har ökat rejält sista tiden. Jag vet inte om det beror på att man tror att man ska få se nakenbilder eller kanske tom operationsbilder. Jag tackar självklart för besöken, det är ju läsare vi bloggare vill ha.

Några av er undrar säkert varför jag skriver så öppet som jag gör. Det är mycket enkelt. När jag fått besked om ingrepp jag själv ska gå igenom har jag sökt information och nästan aldrig hittat någon. Särskilt åkommor som vi kvinnor behöver hjälp med finns det ytterst liten information om. Alltså har jag tagit det som en av mina uppgifter att informera så mycket jag bara kan. Jag har tom lovat läkaren som gjorde min första operation att sprida informationen så mycket det går. Hon tyckte nämligen att det var riktigt sorgligt att kvinnor inte vet vilka ingrepp de kan göra för att få en enklare vardag. Det var läkaren som brände min slemhinnor i livmodern som sa så och sedan dess har det bara fortsatt.

Jag letade och hittade inget varken om att bränna slemhinnor, hur man mår efter en tvt, hur bedömningen för bröstförminskning går till eller en så enkelt sak som att operera ögonlocken. Nu har jag skrivit de senaste 3-4 åren hur allt förarbete går till, hur operationen/ingreppet går till och hur läkningen och eftervården är. Och nu letar andra och hittar faktiskt information och vågar på så sätt göra det som behövs för att göra deras liv lite bättre och friskare. Alltså har jag fyllt en lucka och hoppas av hela mitt hjärta att det ska hjälpa ännu fler. Å det vet jag att det gör. Jag får kommentarer och mail ganska ofta från kvinnor som fått hjälp eller som väntar på olika ingrepp. Även nära vänninor har till slut bett om hjälpen när de sett och läst att jag mår så bra som jag gör. Å jag ser ju på sökorden vad folk letar efter. ”Slippa mens” är ett av de vanligaste  🙂

Så jag fortsätter att skriva och visa bilder. Ni kommer inte att se något mer naket än vad en sommardag på stranden visar. Nakenbilder får ni aldrig se på min blogg, inte av mej iaf. Igår satt jag i solen i bara bandagen men det visar ju inget mer än vad bikini gör. Skönt var det iaf. Solen ger mej energi och får mej att orka lite till. Idag ska jag leta upp mer respektabla kläder och visa mej band folk för första gången sedan operationen i fredags.

Spännande att träffa vänner igen idag. Äntligen känner jag att jag trivs i min kropp och är lagom stor överallt. Men vad säger vännerna om min förändring? Kommer de att se någon skillnad? Kommer kläderna skava? Kommer jag att orka hela dagen? Vad händer om vi får en massa att bära hem… jag får ju inte bära tungt. Jaja, det visar sej. Idag ska jag fira jul med Ica, det är bara några månader för tidigt… men kul ska det bli!

Jag vill göra skillnad och med den här bloggen vet jag att jag gör det! Visst är det ibland lite glamorösa grejer jag får gå på, men oftast är jag ju bara en helt vanlig mamma. Eller ovanlig kanske. Jag strävar hela tiden efter att få ett friskt liv och att må så bra som möjligt. Det ovanliga är att jag delar med mej av det jag gör för att andra också ska kunna göra detsamma. Jag önskar alla lycka och välmående till alla  och jag menar det verkligen!

Ha en fin dag! Det ska jag ha  🙂

4 operationer på 3 år

4 operationer på 3 år

Kommentarer 0 kommentarer

Tre dygn efter min bröstförminskning måste jag erkänna att jag är väldigt otålig när det gäller att se det slutgiltiga resultatet. Men jag provade en behå med C-kupa i morse och den satt nästan perfekt. Jag är inte riktigt lika svullen i sidorna men har rejäla blåmärken och såren kliar. Nu är iaf ordningen återställd och naglarna är målade igen  🙂

Sedan jag började min kroppsrenovering för knappt 4 år sedan har jag gjort fyra operationer, varav tre i narkos. 2012 brände jag slemhinnorna i livmodern och har sedan dess sluppit mensen, 2013 fäste jag upp mitt urinrör och slapp läckage vid ansträning/träning, 1 juli 2014 lyfte jag ögonlocken så jag ser det jag ska och nu har jag alltså minskat brösten. Nu räcker det! Även om jag har ont i händerna, så får den operationen vänta.

Nu vill jag ha det lugnt ett tag, läka och känna in mina nya kropp. Alla ingrepp jag hittills gjort har ökat min livskvalitet med flera tusen procent. För 4 år sedan var jag trött, hängig, ledsen, tjock, orörlig och tyckte inte alls om det jag såg i spegeln. Jag blev illa behandlad på min vårdcentral och bytte därför vårdgivare. På Järna VC tog man mängder med prover och undersökte mej från topp till tå och hittade en himla massa fel som utreddes vidare och behandlades. Tack Dr Kompis för att du lyssnade och gav mej livet tillbaka!

Jag fick diagnos sömnapné direkt, vilket gjorde att jag fick förståelse för min trötthet och kunde ta bort det dåliga samvetet som hela tiden sa att jag var lat. Jag började sova middag och var för första gången på många år hyftsat pigg. I kombination med första operationen då jag brände slemhinnorna och på så sätt slapp förlora mängder med blod en gång i månaden så kunde jag återigen göra saker utan att vara för trött eller ha koll på almanackan. Vilken känsla! Jag fick tillbaka livet kändes det som.

Uppmuntrad och uppiggad av detta faktum vågade jag söka hjälp för mina urinläckage. Jag hade gått ner i vikt en del och ville kunna träna och springa obehindrat, men de där dropparna som kom förstörde ju allt och hämmade mej totalt. Jag fick operation direkt där man fäste upp urinröret som tydligen lossnat under min första förlossning. Sedan dess kan jag göra precis vad jag vill och hösten 2013 nådde jag min målvikt och vågade be om remiss till bröstförminskning. Jag hade inget större hopp, men blev alltså godkänd och operationen gjordes i fredags.

Medan jag väntat på vidare utredning och operationstid för bröstförminskningen har läkarna hittat lite annat smått och gått på vägen. I december 2013 fick jag veta att det fanns misstanke om fibromyalgi, vilket konstaterades i januari 2014. När jag kollade upp ryggen i vintras och påtalade min benlängdskillnad
fick jag helt plötsligt hjälp med klack på skorna, en hjälp jag
tydligen haft rätt till hela mitt liv men inte vetat om…  Jag har snapping hipp på bägge höfterna, karpaltunnelsyndrom och triggerfinger. När jag skulle kolla upp min gråstarr tyckte ögonläkaren att mina ögonlock hängde i vägen alldeles för mycket. Jag fick göra en synfältsundersökning som gav honom rätt och i juli opererades detta.

E resp C

Så man kan väl säga att de senaste åren inneburit en mängd läkarbesök av olika slag, ibland flera i veckan. Idag ser jag tydligt skillnaden när jag tänker på hur jag mådde hösten 2011 och hur jag mår idag. Skillnaden är total! Alla ser den, särskilt min familj. Å jag känner den, i precis hela kroppen! Visst har jag dåliga dagar, men nu vet jag att de beror på dålig sömn och/eller fibron. Men jag kan röra mej hur och när jag vill, snart kan jag även träna hur och vad jag vill. Varken blödning, läckage eller stor byst stoppar mej längre. 44 år gammal har jag fått det liv och den rörlighet jag önskat sedan jag var runt 15 och fick ont i kroppen första gången.

Det har varit mycket jobb och en hel del smärta. Men det har varit värt det. Alla operationer och ingrepp har gett mej ett helt nytt liv. Ett rörligt och mer levande liv. Ett rikare och roligare liv. Min kropp begränsar mej inte längre utan gör det jag ber den om. När det gäller svensk sjukvård har jag inget att klaga på alls – tvärtom! Å jag har fått hjälp både av privata vårdcentraler, kommunala sjukhus och privata sjukhus. Jag har tagit hjälpen där jag fått den och varit nöjd, jag har inte valt beroende på om de varit privata eller ej. Det enda jag valde bort var Tumba vårdcentral eftersom de viftade bort mina problem. Och på förekommen anledning vill jag även poängtera att jag inte varit sjukskriven en enda dag och alltså inte belastat samhället på detta sätt. Något läkarna i fredags var ganska fascinerade över  🙂

Mitt råd till alla er är att söka hjälp om det är något ni undrar över eller har problem med. Är det nåt fel som behöver fixas så är ni värda hjälpen. Det kanske tar lite tid och gör lite ont, men det kanske är värt det i slutänden? En del kanske tycker att mina ingrepp varit lyxåtgärder, men de som ser mej håller inte med. Jag har ett helt nytt liv, det kanske du också får om du vågar ta tag i problemen? Vi har ett långt liv att leva och våra kroppar ska hålla till mycket. Jag vägrar låta en dålig kropp begränsa mej och mitt liv. Jag vill leva!

Because I´m worth it!

Jag är redo!

Jag är redo!

Kommentarer 0 kommentarer

Huset är hyfsat städat, väskan är packad och jag har gjort första operationstvätten. Jag är nog så redo jag kan bli inför morgondagens operation. Å vet ni? Jag är helt lugn. Inte det minsta nervös faktiskt. Än…

Alltid när man ska sövas så kommer tankarna; det kan ju gå fel. Jag kanske inte vaknar mer. Men testamentet är skrivet och både Martin och killarna vet hur jag vill ha min begravning. Det kanske låter makabert, men jag vet hur det är att planera begravning för en ung människa som inte sagt ett smack om sina önskemål. Hur folk blir osams och några missnöjda med ceremonin. Det vill jag skydda min familj från.

Men allt kommer så klart att gå bra! Jag är först i kön till operation, så jag borde köras ner vid 8. Om ni vill kan ni hålla kolla på instagram, där kommer det uppdateringar när jag körs ner och när jag vaknat. Mitt alias på instagram är: marlenerinda. Följ med med där!

Så om allt går som det ska är jag tillbaka på avdelningen innan lunch och hemma i soffan sen eftermiddag eller tidig kväll. Där kommer jag att ligga fram till tisdag typ… å bli uppassad och äta godis.

Vi hörs imorrn när jag vaknat igen. Tills dess kan ni väl hålla tummarna för mej och tänka på mej lite extra där vid 8-snåret och ett par timmar framåt.

Så otroligt ledsen och besviken

Så otroligt ledsen och besviken

Kommentarer 0 kommentarer

Dagen igår började rätt så bra, men på eftermiddagen brakade allt. Först blev det trassel med sonen och när vi höll på att reda ut det såg jag en status på Facebook som fick min tillvaro att gunga rejält. Det stod ”Ving ställer in alla resor till Gambia fram till jul”. Va? Jag fick panik!

Först blev jag ledsen och besviken över att vår resa ställs in, sen blev jag oroad över alla våra vänner där. Så jag startade chatten med Ving för att kolla vad som hänt. Jodå, man ställer in samtliga resor fram till 23/12 pga för få bokningar. Det är alltså inte direkt på grund av ebolan, utan indirekt. Folk är rädda för sjukdomen och vågar inte åka till Gambia.

Ebola är en sjukdom som förs vidare när man blandar kroppsvätskor, ungefär som HIV alltså. Det går att bota, men då krävs en speciell medicin eller att man upptäcker sjukdomen tidigit. Ebolan har inte nått varken Gambia eller Senegal och finns alltså inte i de länderna. Men precis som vid HIV så överreagerar folk och får panik. Ving har hela tiden sagt att man följer UD´s rekomendationer och UD har inte avrått från resor till varken Gambia eller Senegal. Men eftersom paniken sprider sej pga folks okunskap så uteblir bokningarna och man kan inte gå med tomma flyg, alltså ställs hela säsongen in.

Besvikelsen är stor, men sen kommer oron. Inga flyg – inga turister – inga jobb – inga pengar – folk kommer att dö! Inte pga ebolan utan pga utebliven turism! Våra vänner och deras familjer kommer att få det väldigt, väldigt svårt. Vi som skulle åka ner och hjälpa vår familj med en massa saker som skulle underlätta deras liv. De skulle få hjälp med kläder, hälsokontroller och en hel del annat. Vi skulle bla följa med Smile och söka jobb på den svenska jordnötsfabriken där vi skaffat kontakter. Nu kan vi bara fortsätta skicka pengar, som inte kommer att räcka… Hur ska jag kunna berätta detta för Smile som senast igår skrev hur mycket han såg fram emot att träffa oss igen.

Det gör ont i mej! Hjärtat känns dubbelt så stort och spricker snart av sorg, besvikelse och oro. Visst är det tråkigt att vår resa inte blir av, men vi kan åka nästa år. Värre är att vi inte vet hur våra vänner ska klara sej och vilka som fortfarande lever den dag flygen går igen.

Har ni ett hjärta i kroppen och några hundralappar i månaden över så önskar jag att ni tar ett fadderbarn med SOS-barnbyar i Gambia. Då går ni in på länken, klickar i att ni vill bli by- eller barnfadder och sen kontaktar ni SOS på telefon 08 – 545 832 00 och ber specifikt om Gambia. Det går nämligen inte att välja på sidan. Vill ni däremot hjälpa till med ett pengabidrag, men inte bli fadder så kan ni sätta in pengar på Plusgiro 90 02 29-6 och märka insättningen med Gambia så kommer pengarna rätt. Vill ni hjälpa vår familj skickar ni ett mail direkt till mej mrinda@swipnet.se, så pratar vi mer den vägen.

Barnen behöver er. Folket och hela landet behöver er. Ett isolerat land är ett land i kris, som riskerar att dö. Ni kan göra skillnad. 

Inget recept för lycka

Inget recept för lycka

Kommentarer 0 kommentarer

I morse möttes vi alla av det tragiska beskedet att Robin Williams valt att avsluta sitt liv. En person som jag beundrat sedan jag såg första avsnittet av Mork och Mindy. Hans död visar väl tydligt att rikedom och framgång inte automatiskt är ett recept på lycka?

Ibland måste vi nås av såna här besked för att förstå vad som verkligen är viktigt. Jag gjorde det när min vännina dog 12/8 2000. Tänk att det är på dagen 14 år sedan… usch va jag saknar henne! Hennes död fick mej att förändra mitt liv, till det bättre. Jag är en mycket klokare och trevligare person idag, men det har varit ett hårt arbete.

Ändå sitter jag här och har haft svårt att välja kläder till dagens många event. Idag börjar nämligen julen 2014… jo, så är det! Idag ska jag springa runt på ett gäng olika pressvisningar och kolla på nyheter inför jul. Perfekt för den här julnörden som redan har köpt de första julklapparna. Det handlar nämligen om pynt, tillbehör, hösten och vinterns kläder mm. Å jag vet aldrig vad jag ska ha på mej. Jag kan ju inte så mycket om mode och vad som är inne, men jag försöker lära mej… samtidigt vill jag att det jag har på mej ska vara bekvämt. Å så får ju inte volangerna synas för mycket…

Resultatet blev väl ganska ok, det tycker iaf Martin. Jag kan röra mej som jag vill och får plats med allt jag behöver i fickorna, så jag slipper ha väska med mej. Å blinget är på plats  🙂

Men vad spelar egentligen kläderna och blinget för roll, det viktiga är ju att vi mår bra och att våra nära och kära mår bra. Å precis allt det har jag idag! Det är det viktigaste av allt!