Bläddra efter
Etikett: Gambia

Tvära kast!

Tvära kast!

Om exakt en månad sitter jag i kvällsbrisen och äter middag. Då har vi vaknat första morgonen i Gambia, ätit frukost, hälsat på vännerna på stranden, grävt ner tårna i den varma sanden, ätit lunch, vilat lite och kanske tagit en liten promenad i omgivningarna. Förmodligen har aporna suttit på balkongräcket och tittat nyfiket på oss när vi suttit på vår balkong och njutit. De brukar komma närmare efter några dagar, men vi klappar dem aldrig!

Medan vi sitter här hemma i stormen och räknar dagarna, får vi veta att en av döttrarna i familjen vi hjälper dog häromdagen. Hon hade malaria för ett år sedan och har inte varit helt ok efter det. Istället för att be oss om hjälp för besök hos en riktigt läkare, gick man istället till bydoktorn… det brukar aldrig sluta så bra när familjen gör det valet. Förra gången amputerades ett finger… Man betalar med en get, ber till sin Gud och hoppas på det bästa. Ske Guds vilja. Hade vår kära Linda inte hjälpt Smile till en riktigt läkare när hans hand blev illa infekterad efter att han skurit sej, hade nog även han förlorat ett eller fler fingrar. Den här gången dog alltså en ung kvinna, som knappt ens börjat sitt liv. Vi fick inte ens chansen att hjälpa till! Hon fick inte chansen…

När Smile berättade att systern dött och att de var på väg till begravningen blev jag ganska frustrerad och upprörd. Vi hade ju kunnat hjälpa henne! Kanske iaf… Chansen hade hur som helst varit betydligt större än när bydoktorn är i farten med sina konstiga mediciner och instruktioner. Smile ville tydligen ta henne till en läkare, men som vanligt är det kvinnorna som vet bäst och går dit de alltid har gått. TROTS att vår och läkarens hjälp, hjälpt dem tidigare.

Så just nu känns det extra skönt att vi om bara 30 dagar är på plats och själva kan se vad familjen behöver och hur de verkligen mår. Vi har lite pengar kvar sedan vår insamling när familjens tak flög bort. Så vi kan hjälpa till med de nödvändigaste när vi kommer. Jag ska försöka få ordning på allt vi ska ta med oss den närmaste tiden, det ligger mängder med kläder i sopsäckar som ska sorteras, tvättas och packas. Vi siktar in oss på de unga vuxna i familjen den här gången, de får aldrig något annars – så det är lixom deras tur nu.

Som jag sagt tidigare; det enda man behöver är tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen. Har man även hälsan får man vara lycklig. Har man dessutom en liten slant över när maten är köpt är man rik! Jag ser fram emot den dag när Buba kör oss till byn Soma där Smiles familj bor. Då vi för första gången får träffa hela familjen. Då ska vi ha ris, kryddor och våra presenter (kläder, skor, ryggsäckar, kepsar, hygienartiklar mm) med oss. Det kommer att vara en lycklig dag för oss alla.

78 dagar kvar…

78 dagar kvar…

På tisdag åker vännen U till Gambia, tror ni att jag är avundsjuk?! För oss är det 78 dagar kvar, som om jag skulle räkna…  🙂

Redan nu pågår förberedelserna och något helt fantastiskt hände häromveckan. Jag fick ett sms från en av Martins fd kollegor på Viktväktarna som frågade om vi fortfarande behövde begagnade telefoner. Hon jobbar numera på ett ställe som testar bla telefoner och kunde ge oss flera stycken, om jag ville. Klart jag ville! Så i fredags åkte jag in till stan och hämtade upp en hel kasse med begagnade telefoner och en av dem åker till Gambia direkt på tisdag.

Martin fick nästan en chock när han såg alla telefoner. Sen fick han börja gå igenom dem för att se vilken som vi tror ska passa Smile bäst. Det var en mängd märken som vi aldrig hört talas om, så han fick googla och läsa på lite. Till sist kom vi fram till att en Dahl med extra batteri ska få åka till Afrika med vår vän U på tisdag. Så den ska jag leverera nu på eftermiddagen, så hon kan packa ner den tillsammans med allt annat.

Man får bara ha med sej en extra telefon per resenär, så vi får skicka med folk vart efter. Själva tar vi med fyra stycken när vi åker i januari. Telefoner är numera en nödvändighet i Gambia, särskilt när man ska söka jobb. Vi använder det för att kunna ha kontinuerlig kontakt med Smile via Facebook och Messenger. Det är billigt att både ringa och använda internet, men han brukar även leta upp något ställe med wifi för att prata med oss. På så sätt får vi bilder och information om läget och kan hjälpa honom snabbt.

78 dagar… på den tiden ska jag försöka få tag på ett par resväskor till och rensa bland alla kläder och annat som vi samlat ihop. Vi har väldigt mycket som ska med, kläder, leksaker och en massa annat. Det mesta lämnas kvar, även några resväskor. Smile får en massa saker till familjen och vår chaufför Buba ska också få en hel del. Att U hjälper oss med telefonen är guld värt! Det har ju inte gått några resor till Gambia på 18 månader, så arbetsituationen är akut. De första turisterna kommer på tisdag och kommer att vara mer än välkomna och få väldigt mycket uppmärksamhet. Äntligen kanske Smile kan hitta ett jobb och Buba få lite körningar. Att försörja sina familjer är svårt när turisterna och jobben uteblir. Men nu finns det hopp igen!

På tisdag får även vår kära Linda påfyllning av ost och grovt bröd som U har med till henne. Självklart har även vi med det när vi kommer, det är lixom en sjävklarhet. Utan Linda skulle vi inte kunna hjälpa på det sätt vi gör, så det är klart att vi förser henne med hennes nödvändigheter. Särskilt som jag dessutom ska skriva om henne när vi är där. Det blir intressant att intervjua en gammal vän som man tror att man vet mycket om…

Jo, jag längtar! Väldigt mycket! Att få flyga in över mangroveträsken och se hur Gambiafloden flyter fram mellan träden är något alldeles särskilt. Att första kvällen gå ut från hotellet, känna värmen, höra vågbruset och hälsa på alla vänner. Att första morgonen sätta på sej sommarkläder, köra ner fötterna i ett par sandaler och äta frukost ute i solen. Allt detta längtar jag enormt mycket efter! 78 dagar kvar…

Härliga människor!

Härliga människor!

Även idag har jag sprungit mellan pr-byråerna som en galning. Jag skulle egentligen bara besöka ett par stycken, men äntligen fick jag lite medvind och energi och körde hela pr-rundan på en gång. Så jag lyckades besöka hela 11 ställen och träffade så otroligt trevliga människor!

Jag har sett så fina saker, tagit mängder med bilder, pratat med massor med representanter, berättat om magasinet, knutit en massa bra kontakter och fått motion så det räcker för resten av veckan. När man träffar så många olika personer på så kort tid, märker man hur många som har helt fel jobb eller som är helt rätt för sitt jobb.

När man kommer till en pr-byrå presenterar man sej i dörren och blir oftast uppskriven på en lista, så de har koll på vilka som eventuellt kan tänkas skriva om deras produkter. Oftast blir man sedan visad runt av en representant och får veta allt om nästa säsongs nyheter. Oftast alltså. Då är allt toppen och man känner sej välkommen och skriver gärna om allt fint man ser. Men ibland är det ingen som ens noterar att man kommer, ingen som visar runt eller berättar om sakerna och knappt någon som svarar på ens frågor. Då är det lixom inte lika kul att skriva om grejerna, även om det är intressanta pryttlar. Men detta är ganska ovanligt. Det var nog bara två ställen som var så medan resten var väldigt glada, trevliga och hjälpsamma. Så nu har jag massor att skriva om!

Intressanta grejer är enkelt att skriva om, så är det! Så direkt när jag kom hem laddade jag ur alla bilder, över 500 på två dagar… och jag visste precis var jag skulle börja! Det som ligger närmast mitt hjärta; Afrika! Så imorrn kan ni läsa på Du i Fokus om Emma Israelssons välgörenhetssmycke till förmån för Panzisjukhuset i Kongo. Dr Mukweges otroligt viktiga arbete för att hjälpa barnen och kvinnorna som blivit utsatta för sexuellt våld. Missa inte det! Alla kan hjälpa till!

Emma är bara en av alla fina människor jag träffat de här senaste två dagarna och som amvänder sin talang till att hjälpa. Flera av pr-byråerna har dessutom gjort sitt för att bidra till välgörenhet. Hanna Liska PR gav fem kronor för varje bild som taggades med #nobeförbris till BRIS. Presskontakterna gav en summa för varje mailadress som skrevs ner i en gästbok och någon annan tio kr till någon annan organisation för varje besökare som kom under dagen. Det är alltså ganska många som försöker bidra och göra vår värld lite bättre. Det finns alltså hopp!

Imorrn är det också fullt upp! Då ska jag i bästa fall hämta begagnade mobiltelefoner från en butik som ska skickas till Gambia. Äntligen kan Smile få en ny bättre fungerande telefon, den han har nu fick han av oss för tre år sedan och den fungerar sådär. På tisdag åker en vän till Gambia och lämnar över telefonen till honom eller Linda. Kära Linda får greveost och grovt bröd som hon längtat efter  🙂

Så många som hjälper till att hjälpa. Det samlas pengar på olika sätt, till olika organisationer. En butik erbjuder oss telefoner, vi får hjälp att leverera telefonerna och även hjälp att hjälpa på plats av Linda. Det finns goda människor i vår värld som verkligen vill gott. Ibland kan man tvivla, men just idag känns det väldigt bra i hjärtat.

Inte ens 100 dagar kvar!

Inte ens 100 dagar kvar!

Dagarna bara swischar förbi, precis som vanligt i mitt liv. September är inne på sin sista dag, en månad som försvunnit i raketfart! Det har varit mängder med roligheter, bland annat ett helt gäng teaterföreställningar. Men den här veckan har allt lugnat ner sej betydligt och jag har lyckats komma ikapp med en del av allt som försummats här hemma. Bara att se botten på tvättkorgen är lycka ibland  🙂

Måndag och tisdag har mest gått ut på att ta hand om hunden och hemmet. Baileys har fått långa promenader, tassvård och mycket gos. Jag har tvättat, röjt köket, tagit hand om goodiebags och till slut lyckats dammsuga. När dammråttorna börjar likna flodhästar, då är det lixom dax… Åsså har jag tränat och gått igenom mailkorgarna hyfsat noga. Vad det gäller jobb så ligger jag efter så det bara visslar om det, men jag kommer nog aldrig att vara ikapp där.

Två dagar när jag varit hemma dygnet runt och bara gjort saker i min egen takt. Så huimla skönt! Så är det idag med, men ikväll ska jag iväg på roligheter igen. Då ska jag vara med vid boksläppet av Rosa Kokboken 2 på Birkaterminalen. Jag var med när den första släpptes förra året och det var en så himla mysig kväll, så det här vill jag inte missa. Att det är för en god sak gör ju inte kvällen sämre. Berättar mer om kokboken en annan dag.

Just nu låter jag bara tiden gå och räknar ner dagarna tills jag får åka till Arlanda och sätta mej på flyget till Gambia igen. Inte ens 100 dagar kvar nu! Jag chattar med Smile någon gång i veckan och han ser verkligen fram emot att turistsäsongen ska ta fart efter 18 månaders stiltje. En bekant åt oss åker ner i slutet av oktober, då ska han i bästa fall få en ny telefon och sen kommer vi ner efter nyår med kläder, smågrejer och skolsaker till familjen.

I år ser jag alltså inte fram emot jul som jag brukar göra, eller jo… det gör jag, men jag ser ännu mer fram emot januari. Då ska jag tina upp i 30-graders värme på en tom sandstrand i mitt favoritland. Å ni får förstås följa med! Antingen rent fysiskt, läs här ovanför hur ni ska göra för att åka med på resan, eller via bloggen – jag kommer att blogga så ofta jag kan. Det är en kombinerad jobbresa, då jag ska skriva om Linda som bor där, göra en resereportage och lite andra spännande grejer.

Å just när jag skriver detta sitter jag och fryser med en varm tekopp i handen. Hösten är skitjobbig! Hur mycket jag än klär på mej så fryser jag, det är en kyla som kommer inifrån och som gör ont inne i skelettet. Tydligen en ganska typisk fibrogrej. Så det där med att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder – det stämmer inte riktigt på mej. Jag behöver lite värme mitt i vintern för att helt enkelt stå ut. Eftersom förra årets resa ställdes in, kan jag lugnt säga att jag längtar så det gör ont!

Det är nästan så man skulle vilja börja plocka fram saker och kolla vad som ska med redan nu. Men det är liiite för tidigt än. Jag får nöja mej med att visa bilder och berätta allt om landet för U som åker dit i oktober. Vi ska ses på lördag och då ska jag frossa i biler och minnen. Hon kommer veta allt när vi är färdiga  🙂

Nu ska jag ta en liten tupplur, innan det är dax att fixa till sej och åka in till stan och träffa Babsan, Tilde de Paula, Lillbabs och alla andra som bidragit med recept till kvällens kokbok. Ha en fin eftermiddag och kväll everyhopa, det ska jag ha!

Drömresan!

Drömresan!

Dagens tema från Svenska Resebloggar är Drömresan. Drömmer gör vi nog alla om att resa till någon exotisk eller spännande plats. Jag har faktiskt redan gjort min stora drömresa, men jag har en kvar…

Den stora drömresan gick till Tanzania. 2010 åkte hela familjen på safari en vecka och sedan till Zanzibar på sol och bad en vecka. Det var min stora dröm och uppfylldes när jag fyllde 40. Just en safari, där man ser djuren i sin rätta miljö var något av det häftigaste jag gjort. Det kändes som man var mitt i en naturfilm och man bara väntade på att få höra en speakerröst berätta vad man såg.

Vi kom till Tanzania på juldagen och redan dagen efter satt vi i en jeep på väg till Ngorongoro. Vi såg precis allt man ska se, alla ”big five” på bara ett par dagar. Till och med den utrotningshotade noshörningen lyckades vi se, flera stycken faktiskt. Vi såg (och hörde) en gepard äta en gasell på bara några meters avstånd, lejon i soluppgången, giraffer som slogs och flodhästar på promenad. Vi åt picknick bland zebror och kissade tillsammans med hyenor. Det var helt fantastiskt!

Att efter en vecka i en dammig jeep få semester med sol, bad och kritvita stränder var helt perfekt! Vi sov middag i skuggan på stranden, gick långa promenader längst stranden och satt länge ute på kvällarna. Allt var helt perfekt! Nästan… jag fick salmonella och mådde lite dåligt, men det förtog ändå inte paradiskänslan.

Jag har alltså upplevt mina stora dröm, men jag har en kvar… när jag fyller 50 vill jag åka till Samoa! Kureduttön som ingen jag känner varit till och knappt känner till något om. Samoa är en liten ögrupp mitt ute i Stilla Havet, strax söder om ekvatorn och datumgränsen. Förr tog man sej dit med flyg via Tokyo, nu vet jag inte vilken väg man tar – men det ska jag ta redan på! Bästa tiden att resa hit är maj till oktober och jag fyller år i januari… så vi får väl se hur vi ska planera detta. Det är drygt 4 år dit…

Nästa resa går till Gambia, 107 dagar kvar, och sen ska vi på bröllopsresa nästa sommar. Då blir det förmodligen en kryssning i medelhavet, en av Martins drömresor faktiskt. Det ska bli så himla mysigt! En kryssning är ett väldigt behagligt sätt att resa. Man åker båt på natten och varje morgon kommer man till en ny spännande plats att upptäcka. Perfekt!

Vart går din drömresa? Har du redan gjort den eller har du den kvar?

Största reseminnet – kanske det viktigaste…

Största reseminnet – kanske det viktigaste…

Min utsikt varje morgon

Tre veckor framåt kommer svenska resebloggar att ha olika ämnen varje dag som man kan skriva om eller lägga upp en bild på instagram om man vill. Jag tänkte haka på de dagar som jag känner att det berör lite extra. Jag är ju trots allt en riktigt resenörd och ser hela jordklotet som en guldgruva av platser att upptäcka, människor att lära känna och kulturer att berikas av.

Dagens ämne var att berätta om sitt största reseminne och det gick jag genast igång på. Det finns lixom bara ett och är så självklart för mej. Självklart handlar det om Afrika, men inte om en särskilt plats utan om det ögonblicket då jag från luften för första gången flög in över mangroveträsken. Vi var på väg mot Gambia, då gick inflygningen över Saharas öknen, in en kort bit i Senegal och där börjar mangroven som sedan flyter in i Gambia och Gambiafloden.

I det ögonblicket kände jag att jag kom hem och ett stort lugn fyllde hela mej. Jag hade inte ens landat, men kände direkt att här skulle jag kunna bo resten av livet. Jag var hemma! Inte kunde jag i mina vildaste drömmar ens föreställa mej att jag bara någon månad senare faktiskt flyttade dit för att jobba där en period. Det fanns lixom inte på världskartan, men så blev det! Å det är det absolut klokaste jag gjort i hela mitt liv. Det förändrade mej som person och gav mej en helt annan syn på mej själv, andra människor och kulturer och faktisk en helt ny livssyn som jag haft med mej sedan dess.

Tänk om jag vid den där första inflygningen vetat vad som väntade mej. 20 år gammal med hela livet framför mej, tog jag ett livsavgörande beslut som jag aldrig någonsin kommer att ångra. Gambia fyllde mitt hjärta och är fortfarande en stor del av mej. Afrikas kontinent är så otroligt stor och det finns så mycket att se och lära sej där. Å jag är så glad att mina barn och Martin också älskar det och gärna åker dit. Nu har vi ju även vår familj där och måste ju åka tilbaka även för deras skull. Om 121 dagar får jag se Saharas öknen breda ut sej igen och mangroven slingra sej fram. Sen får jag sätta fötterna i den varma sanden och bara uppfyllas av dofterna, smakerna och atmosfären.

Vill ni följa med? Gör det då! Det är inte försent att boka. Kolla här uppe, under ”Häng med till Gambia” där står alla detaljer. Du är mer än välkommen  🙂

Värsta årstiden är här!

Värsta årstiden är här!

Så blev det återigen september. Sommaren är över… susck! Till råga på allt så bjuder höstens första dag på regn. Blä!

Jo, jag AVSKYR hösten och vinterhalvåret! Jag bor i fel land och borde har stannat i Afrika när jag väl flyttat dit. Men vad gör man inte för kärleken…? Jo, man flyttar hem, gifter sej, skaffar två barn som behöver trygg och bra sjukvård och livet rullar på. Sen skiljer man sej, men kan ändå inte flytta eftersom barnen fortfarande behöver den där sjukvården… så man anpassar sej men längtar… efter sol och värme året runt.

Nu är barnen stora, så egentligen skulle jag ju kunna flytta. Men då finns det en hund och en ny man att stanna kvar för och skulle de där barnen skaffa egna barn, så vill man ju finnas i närheten. Så istället för att flytta till värmen skriker jag högt om hur jobbig hösten är, reser bort några veckor och står på så sätt ut ytterligare en hlst och en vinter. 

Sverige är ett himla bra land, om det inte vore för de onödiga årstiderna hösten och vintern. Här finns allt man behöver när det gäller just sjukvård och här finns min familj. Så jag stannar även om längtan till värmen ibland riktigt sliter i mej. Det är tur att jag har en förstående man som ser när jag mår dåligt och då bär mej framåt med sin kärlek. Han uppmanar mej att göra något kul, ta en resa på egen hand eller ser till att vi tillsammans bokar något som vi båda kan se fram emot.

Idag städar jag undan sommaren. Tvättmaskinen är full med sommarkläder som ska hängas undan. Men bara till i januari får de vila, då åker vi till afrikas värme igen. Då får vi träffa vår andra familj och se hur det gått med hustak och raserade husväggar. 126 dagar kvar… något att se fram emot och längta till. Jag kan redan känna sanden mellan tårna och se mej själv sitta på balkongen och se aporna i träden som nyfiket kikar på mej. Barnen ska följa med, vi ska få tid tillsammans. Härligt!

Just nu smattrar regnet på rutan och jag hör hundens snarkningar från sovrummet. Jag har det bra. Ett bra liv. Jag har allt jag behöver och ska till och med gifta mej! Ändå känner jag hur melankolin sprider sej i kroppen och hur jag redan saknar sommaren och inte snabbt nog kan få april igen. April, månaden då livet återvänder. Men jag älskar julen, så jag får väl hoppas att tiden dit går snabbt. Å sen kommer alla födelsedagar och i allt detta ska ett bröllop planeras.

Man ska ju se positivt på allt sägs det. Ja, jag försöker. Det går sådär…

Behöver din hjälp!

Behöver din hjälp!

Som ni kanske kommer ihåg så hjälper vi en familj i Gambia. Jag bodde där på 90-talet och lämnade kvar mitt hjärta. När vi var tillbaka för några år sedan lärde vi känna Ismaila, vars familj vi sedan dess hjälpt på olika sätt.

Han och hans bror försörjer 13 personer tillsammans med mammans små odlingar. Övriga barn i familjen går i skolan, vilken man prioriterat. Det är en av anledningarna till att vi vill hjälpa dem. För att barnen ska kunna studera och få arbete i framtiden.
Vi har bla gett Smile, som han kallas, en mobil som han kan fota med och hålla oss uppdaterade. Igår kom det sorgliga bilder… Det är regnperiod just nu och ovädret har förstört familjens hus. De står utan tak och allt i huset är förstört. 
Nu behövs snabb hjälp! 13 personer står utan tak över huvudet och har inget mer än kläderna på kroppen. Jag har startat en insamling på min Facebook som hittills gett 1300 kronor, 500 har jag skickat över direkt.
Men de behövs mer! Så jag ber om hjälp från alla håll. Minsta korvöre är välkommet! Hör av er till mej via meddelande på Facebook eller mail mrinda@swipnet.se så får ni ett nummer att swisha över pengar till eller kontonummer. Vartenda öre går till familjen, inga mellanhänder tar något på vägen. De behöver tak, möbler, skolmaterial, mat och mycket annat.
Du kan göra stor skillnad med minsta lilla bidrag! 
Kolla! 28 år sen!

Kolla! 28 år sen!

5/6 1987

Idag har studenterna i Tumba Gymnasium haft sitt utspring. När jag passerade skolan på förmiddagen kom jag på att det på fredag är precis 28 år sedan jag själv stod där. Många av mina kasskompisar hade ingen aning om vad de ville med sin framtid, för mej var allt glasklart!

Jag skulle ju jobba inom flyget. Jag var för kort för att bli flygvärdinna, det fattades 3,5 centimeter. Så trafikassistent var alternativet och för att bli det skulle jag gå Turism & Reseliv, som då var en helt ny utbildning på ett år. Jag kom in och var yngst av alla i Sverige det året. Alla andra hade massor med erfarenhet, många var 35-40 år och hade jobbat utomlands. Där stod jag och hade knappt rest nåt. En av mina klasskompisar ägde och drev en resebyrå, jag låg liiiite efter kan man väl säga.

Men jag klarade mej igenom studieåret med godkänt i alla ämnen, samtidigt som jag jobbade så mycket jag kunde vid sidan om på 3 olika jobb. Å när jag var färdig åkte vi på semester till Gambia och där blev jag alltså kvar en säsong. Jag gjorde min praktik på Frösö Flygplats, men det blev ändå inget jobb inom flyget. Min dröm var att F18 i Tullinge skulle bli den storflygplats som alla pratade om och planerade för, men det blev ju inget av med det och då föll även jobbdrömmen. Istället jobbade jag på Oscarsteatern, flyttade till Gambia, kom hem, gifte mej och fick mina två ögonstenar Senior och Junior.

Även om man har en plan och följer den så gott man kan, så blir det ändå inte alltid som man tänkt. Men det kan ju bli bra ändå. Å när jag såg de där studenterna idag, så undrade jag lite vad de drömmer om och vilka planer de har. Hur ser deras liv ut om 28 år? Blev era liv som ni tänkte er? Lever ni er dröm?

Ibland måste man våga!!!

Ibland måste man våga!!!

För precis ett år sedan hade vi vår sista klass på Viktväktarna. Efter 14 år var det dax att göra något annat och ta ett väldigt läskigt steg ut i något vi inte visste något alls om. Jag skulle bli hemmafru och Martin sökte jobb, ingen av oss hade alltså någon inkomst alls…

Vi hade räknat ut hur länge vi kunde leva på vårt sparande och såg ljust på framtiden. Vi trodde ju att Martin skulle få jobb direkt med den utbildning han nu hade. Men det fick han inte… Det tog hela 7 månader innan han fick napp,  som iofs visade sej vara en riktigt lyckträff och värt att vänta på. Han trivs väldigt bra där!

Under tiden som vi var hemma tillsammans fortsatte Martin att förkovra sig i olika mindre kurser och jag ”roade” mej med att opereras några gånger. Jag var alltså väldigt tacksam att Martin faktiskt inte hade något jobb just då utan kunde ta hand om mej när det var som värst. Först fixades mina ögonlock, en operation jag inte alls hade räknat med men som ögonläkaren ville göra bums. Det var inte kul! Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv! Men snyggt blev det och nu ser jag hela världen igen  🙂

Sen var det dax för den STORA operationen, DRÖMMEN! Det jag väntat på i 15 år. Äntligen skulle min E-kupa tas bort och bli något litet och mer behändigt. Vad det skulle bli och hur det skulle se ut visste jag inte. Och jag brydde mej inte heller. Det fick se ut hur det ville, bara det blev mindre! Å det blev det! När jag vaknade upp efter operationen hade jag en nätt liten C-kupa som jag trivs jättebra med. Nu kan jag röra mej precis hur jag vill och mår toppen! Läkningen gick hur bra som helst och jag hade faktiskt inte ont en enda minut. Men jag fick ju inte göra något, så det var tur att Martin fanns där.

Hösten var ganska trist. Vi började bli lite stressade över jobbsituationen, men jobbade på med vikten istället. Det var många, långa promenader tillsammans då vi löste allt från middagsfrågan till världsfreden. På en sån promenad berättade jag om min idé om ett magasin och på bara några dagar hade Martin snickrat ihop en websida åt mej. Så det var bara att börja skriva, ansöka om eget företag och en massa annat. Å sedan dess har jag haft min bebis Du i Fokus som rullar på och ger oss möjlighet att göra och se en massa roliga saker. Jag tjänar fortfarande inte en krona, men jag har kul!

Så kom dagen då vi skulle åka till Gambia och sorgen var stor när resan ställdes in pga ebola i angränsande länder. Så mycket känslor det finns i kroppen och så ledsen man kan bli! Det tog tid att komma över det, men nu är en ny resa bokad så i januari drar vi iväg istället.

7 januari kom äntligen Martins första arbetsdag! Och sen kom första lönen! Äntligen kunde vi täppa till kasshålen som började bli ganska stora. Å några löner senare kunde vi börja spara lite igen. Vilken skön känsla! Nu har vi det inte särskilt fett, men vi klarar oss. Huvudsaken är att vi har så det täcker våra utgifter och att vi mår bra.

Vi tog steget ut i något helt okänt, men landande till slut med bägge fötterna åt rätt håll. Min hemmafrutillvaro blev inte riktigt som det var tänkt, istället blev jag redaktör för ett webbmagasin. Å jag har inte jobbat så här mycket på länge. Men jag har kul! Martin går till jobbet med ett leende på läpparna varje morgon, och trivs jättebra. Med vikten är det just nu lite sisådär… men bara sommaren sätter fart på riktigt så ska även det bli bra.

Ibland måste man våga göra något galet, våga chansa. Man har bara ett liv och det gäller att leva det fullt ut medan man kan. Jag vill inte ångra att jag inte vågade mer eller vara bitter över att jag stannade i något jag inte trivdes med. Livet är för kort för det! Våga följa era drömmar, gå emot strömmen, göra det oförväntade. Våga leva!!!

Ny Bloggresa till Gambia!

Ny Bloggresa till Gambia!

Vår strand!

Som ni vet så blev vårt förra försök till Bloggresa inställt pga Ebola. Detta utan att Ebolan ens var i närheten av vare sej Gambai eller Senegal, men alla blev typ panikslagna och avbokade allt som hade med Afrika att göra och då sprack även vår inplanerade resa.

Men nu kör vi igen! Och det var ytterligare en av de positiva grejerna jag ficik besked om i måndags. Alla bitar föll på plats och nu är iaf min lilla familj inbokad för avresa 5 januari. Vid förra tillfället var vi från början 11 personer som skulle åka, sen hoppade folk av längst vägen och när det väl var dags så var vi sju stycken. Vi får väl se hur det blir den här gången.

Konceptet är detsamma. Var och en bokar sin egen resa, man gör vad man vill på dagarna – men jag finns där som hjälp och ”fixare” vid behov och kan ge tips om och boka de utflykter man vill göra. Vill man så äter man lunch eller middag tillsammans, vill man hänger man på stranden tillsammans, vill man tar men en tur till stan tillsammans… vill man inte så slipper man!

Jag vill dock poängtera att det finns MASSOR att se och göra när man besöker Gambia första gången. Några ”måsten” faktiskt… som ett besök i Banjul, huvudstaden, en båttur på Gamabiafloden till fortet dit man tog slavarna innan de skeppades till tex Amerika och en låååångpromenad på stranden. Den är nästintill folktom och man kan faktiskt gå hela vägen till Senegal!

Vi åker med Ving och kommer att bo på Bakotuhotell i det större hotellområdet där hotellen ligger ganska tätt. Vi ville bo lite mer avsides, men det funkade inte av olika anledningar. Här har vi tillgång till Internet, bra matställen, stranden bara några meter bort och två supermarkets. Internet är viktigt för oss eftersom vi ska jobba när vi är där, både bloggen och magasinet ska uppdateras och jag ska skriva ett gäng artiklar.

Om ni vill följa med bokar ni alltså in er på samma hotell eller ett hotell i närheten. Vi åker från Stockholm 5/1 och kommer hem natten till den 20/1. Men det går bra att stanna bara en vecka också, det ska yngste sonen göra. Vår resa kostar runt 9000 kronor, plus halvpension på 2000. Det tar vi eftersom vi vet att maten är så attans bra på hotellet. Resan tar 8,5 timme, transfern ungefär 30 minuter. Det är bara en timmes tidskillnad, vilket gör att jag kan springa iväg på Formex samma morgon som vi kommer hem utan att vara helt jetleggad.

Så kom igen nu! Häng med oss till folktomma stränder, härliga människor, reaggemusik på stranden, lata dagar i solstolen, apor på balkongen, smakrik mat och en alldeles underbar semester fylld med upplevelser. Vi ska självklart hälsa på Smile och hans familj, ge dem kläder och allt annat vi samlat ihop åt dem. De ser verkligen fram emot att vi kommer och hälsar även er välkomna. Här har ni chansen att se hur det verkligen är att leva i Gambia och lära känna familjen. Ni kommer förändras, få andra prioriteringar och förmodligen bli lite förbannade också. Detta kommer att berika ert liv och därför välkomnar vi även barn och ungdomar på resan. Å du… det är helt ok att hänga med även om man inte har någon blogg 🙂

I januari åker vi! Du följer väl med?

Planerar du semester?

Planerar du semester?

Sommaren närmar sej och vi alla funderar väl på hur sommarsemestern ska se ut, var vi ska och hur vi ska ta oss dit. Det gör iaf vi. Vi vet att midsommar tillbringas på Öland med alla som vill, både kända och okända, gamla och nya vänner. Men sen vet vi faktiskt inte så mycket mer…

Vi funderar på weekendresor, solsemester till vintern osv… det är så många resor vi vill göra. Världen är ju ganska stor  🙂

När vi väl hittat vårt resmål så brukar vi kolla upp priserna på Flyg.nu, där finns mängder med flygbolag och resmål. Man ser direkt hur lång tid resan tar, hur många stopp det är på vägen och priset. Man kan även hitta sistaminutenresor på sajten.

Så nu får vi se hur vi gör, var vi åker och när… jag älskar att sitta och kolla runt på alla olika resmål. Känslan när man väl hittat det man vill ha och gjort sin bokning är oslagbar! Att ha ett datum att se fram emot, planera och räkna ner. Så härligt!!!

Hjärtat i Afrika

Hjärtat i Afrika

Som ni vet så är det i Afrika mitt hjärta finns. Var jag än är i världen och vad jag är gör, så är det i Afrikas sol jag trivs bäst. Allt är så okomplicerat och härligt, även om livet är svårt för många som lever där. Man kan väl säga att livet är väldigt annorlunda men att i alla våra länder finns problem av olika kategori. Här i Sverige har vi det väldigt bra men problem med rasism, utanförskap och brottslighet. I tex Gambia där jag har mitt hjärta mest, är problemen av en annan karaktär. Där är det svårt med jobb, man är beroende av turisterna och tillgången på rent vatten och bra utbildning kan vara avgörande för hur livet ska bli.

Igår var jag bjuden till en butik vid Slussen, som erbjuder ett lite nytt koncept. Lotta som äger Just Africa har sitt hjärta i Burkina Faso men säljer saker från nästan hela Afrika. Jag gick runt och verkligen insöp alla färger, dofter och tom smaker eftersom jag fick smaka på hibiskusbål. Butiken har som två avdelningar så nu ska det bli pop-upbutik i ena halvan. Där ger Lotta nu utvalda designers och kreatörer med rötterna i Afrika chansen att visa upp sina varumärken. Just nu kan man se LeNoirs fina kläder, om ett par veckor är det någon annans tur. Det fanns mycket fin men jag fastande särskilt för en t-shirt med texten Bosslady.

Kommer ni ihåg när vi var i Gambia? (tryck på länken så kan ni läsa) Då berättade jag om att man varje morgon sa ”Morning happy family and Bosslady” å här fanns alltså en tröja med texten. Tror ni att Gambiahjärtat började klappa lite extra? Jösses vad jag längtar tillbaka!

Så nu har jag kikat lite på resor. Som det ser ut så blir det avresa 5/1 och precis som förra gången är alla som vill välkomna att följa med. Jag ska kolla lite till så kommer det ett uppdaterat, fastsatt inlägg högst här uppe inom kort. Bloggresan blev ju inte av pga ebola, men nu är den på g igen. Vi måste ner och hälsa på Smile och familjen, han har tydligen varit med om en olycka och behöver vår hjälp mer än någonsin. Så häng på och få en riktigt härlig upplevelse!

Tills vi kan åka iväg får vi hålla till godo med Lottas butik. Gå dit vettja och få lite africafeeling  🙂

Vi gör på vårt sätt!

Vi gör på vårt sätt!

Jag vet inte vad ni tycker… men det här med Alla Hjärtans Dag… är inte det lite mysko? Måste man ha en särskild dag för att visa folk att man gillar dem? Är det inte bara ett komersiellt jippo? Jag måste säga att jag tycker lite synd om dem som har en partner som bara visar sin kärlek en gång om året… för att någon annan påmint dem om dagen. Det är väl en sak om partnern brukar uppvakta, men görs det bara en gång om året skulle jag bli fundersam. Å andra sidan kanske man är glad för den enda gången. Jag vet inte…

Här hemma gör vi iaf inget speciellt av dagen. Vi försöker uppvakta varandra och visa omtankte så ofta vi bara kan. Jag får alltid en fredagsbukett av Martin, igår blev det rosor. Den fjärde är vårt datum, dagen då vi ”kom överrens” om att testa livet tillsammans. Så den fjärde varje månad brukar vi iaf försöka komma ihåg, Martin är bättre på det är vad jag är. Martin är överhuvudtaget bättre på romantik än vad jag är, så jag brukar döva mitt dåliga samvete med att säga att jag iaf tvättar hans kalsonger med kärlek  🙂

Istället för att uppvakta varandra idag, så har vi tänkt lite extra på vår familj i Gambia. Vi har fört över pengar till dem och chattat med Smile en stund. Han har fått jobb i Senegal några dagar och är både tacksam och skräckslagen. Han ska lyfta timmer, det är ett både farligt och svårt arbete. Brottsligheten är hög där han ska vara, så mobilen lämnar han hemma i byn. Många skadas och dör i arbetet, skulle något hända kan han alltså inte kontakta varken familjen, vänner eller oss. Han bad mej att be för honom, men jag är ju inte troende så jag sa att jag skulle tänka på honom och hoppas att allt går bra. Han vet iaf att när han kommer hem, så kan han hämta mer pengar hos Linda. Med de pengar plus lönen han tjänar på timmerjobbet, kan familjen ladda förråden lite och betala skolavgifterna för resten av terminen.

Vi laddar för att åka dit. Rykten säger att Ving kommer att återuppta sina resor till hösten. Stämmer det så bokar vi in oss till februari nästa år. Då försöker vi få till en ny bloggresa! Så ni som är intresserade har ett år på er att spara pengar. Alla är välkomna att följa med! Smile räknar redan dagarna, han saknar oss alla men killarna mest. Han vet att den dag vi kommer så har vi kläder, småsaker till familjen och förmodligen en ny telefon med till honom. Tror ni att vi alla längtar?

Känner ni precis som vi att den här dagen är lite överskattad, så får ni gärna hjälpa oss att hjälpa familjen i Gambia. De behöver all hjälp de kan få. Släng iväg ett mail till mrinda@swipnet.se så tar vi detaljerna den vägen.

Avskydd och efterlängtad

Avskydd och efterlängtad

23 /2 2014

Äntligen är det februari! Egentligen avskyr jag den månaden eftersom det är då mest snö brukar komma och temperaturen sjunker mer än behagligt… Vädret växlar och det mår jag inte bra av. Men det är också sista vintermånden och man märker för var dag hur det blir ljusare. För oss innebär det också att födelsedagarna är över!

Jag avslutar raden av födelsedagar, min var igår, och resultatet är att vikten gått upp, godisbegäret är orimligt och kroppen i sämre skicka än i december. Vi får se imorrn på måndagsvägningen hur illa det är. Men ett par kilo upp blir det alltid, hur mycket jag än försöker att vara duktig. Den här vintern har ändå motionen var helt ok, så tänk hur illa det hade varit annars…

Just nu är det 2 plusgrader och snön vräker ner. Det är tungt att skotta, blött och riktigt obehagligt ute. Inte ens hunden vill gå ut. Jag hade hellre tagit 2 plus och regn, gärna med lite blåst så snön regnat bort och blåsten torkat upp allt slask. Februari… snart är det mars och då börjar rabatterna vakna, fåglarna kvittra och solen värma. 27 dagar dit… Å då får vi veta om Ving återupptar resorna till Gambia igen. Hoppas hoppas! Kanske bloggresan blir av till hösten istället  🙂

24/2 2014

Vid den här tiden på året brukar jag vara riktigt nergången i skorna. Kroppen brukar göra rejält ont, kännas tung och humöret vara i botten. I år är jag trött, men kroppen känns ok. Visst gör den ont, men det gör den ju alltid. Viktökningen är såklart sur, men i år känns det ändå inte oöverstigligt att komma på rätt köl igen. Jag går minst 7000 steg om dagen, ute eller på bandet. Jag tränar 1-3 ggr på Curves i veckan och har gjort sedan i november. Jag är alltså igång mer än jag varit tidigare år.

Nu är det 5 månader sedan bröstförminskningen och det har förstås också betydelse för mitt mående. Ryggen har inte samma påfrestning, jag sover bättre och kan röra mej precis hur jag vill. Jag har inte sprungit på kanske en månad, men vet att jag kan om jag vill. Så de där januarikilona ska nog försvinna relativt snabbt och sen ska jag tillbaka till operationsvikten och sen ta tag i de där sista som jag vill bli av med. 6-7 kg ska totalt bort i nuläget. Inte orimligt alls och det får ta den tid det tar.

Idag är jag jättetrött ändå känner jag att jag mår ganska bra. Det finns hopp – snart är våren här!