Tvära kast!

Tvära kast!

Om exakt en månad sitter jag i kvällsbrisen och äter middag. Då har vi vaknat första morgonen i Gambia, ätit frukost, hälsat på vännerna på stranden, grävt ner tårna i den varma sanden, ätit lunch, vilat lite och kanske tagit en liten promenad i omgivningarna. Förmodligen har aporna suttit på balkongräcket och tittat nyfiket på oss när vi suttit på vår balkong och njutit. De brukar komma närmare efter några dagar, men vi klappar dem aldrig!

Medan vi sitter här hemma i stormen och räknar dagarna, får vi veta att en av döttrarna i familjen vi hjälper dog häromdagen. Hon hade malaria för ett år sedan och har inte varit helt ok efter det. Istället för att be oss om hjälp för besök hos en riktigt läkare, gick man istället till bydoktorn… det brukar aldrig sluta så bra när familjen gör det valet. Förra gången amputerades ett finger… Man betalar med en get, ber till sin Gud och hoppas på det bästa. Ske Guds vilja. Hade vår kära Linda inte hjälpt Smile till en riktigt läkare när hans hand blev illa infekterad efter att han skurit sej, hade nog även han förlorat ett eller fler fingrar. Den här gången dog alltså en ung kvinna, som knappt ens börjat sitt liv. Vi fick inte ens chansen att hjälpa till! Hon fick inte chansen…

När Smile berättade att systern dött och att de var på väg till begravningen blev jag ganska frustrerad och upprörd. Vi hade ju kunnat hjälpa henne! Kanske iaf… Chansen hade hur som helst varit betydligt större än när bydoktorn är i farten med sina konstiga mediciner och instruktioner. Smile ville tydligen ta henne till en läkare, men som vanligt är det kvinnorna som vet bäst och går dit de alltid har gått. TROTS att vår och läkarens hjälp, hjälpt dem tidigare.

Så just nu känns det extra skönt att vi om bara 30 dagar är på plats och själva kan se vad familjen behöver och hur de verkligen mår. Vi har lite pengar kvar sedan vår insamling när familjens tak flög bort. Så vi kan hjälpa till med de nödvändigaste när vi kommer. Jag ska försöka få ordning på allt vi ska ta med oss den närmaste tiden, det ligger mängder med kläder i sopsäckar som ska sorteras, tvättas och packas. Vi siktar in oss på de unga vuxna i familjen den här gången, de får aldrig något annars – så det är lixom deras tur nu.

Som jag sagt tidigare; det enda man behöver är tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen. Har man även hälsan får man vara lycklig. Har man dessutom en liten slant över när maten är köpt är man rik! Jag ser fram emot den dag när Buba kör oss till byn Soma där Smiles familj bor. Då vi för första gången får träffa hela familjen. Då ska vi ha ris, kryddor och våra presenter (kläder, skor, ryggsäckar, kepsar, hygienartiklar mm) med oss. Det kommer att vara en lycklig dag för oss alla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *