Bläddra efter
Etikett: Gambia

Äntligen!

Äntligen!

Kommentarer 0 kommentarer

Senior är lite trött på mej, jag har nämligen sagt att vi ska städa förrådet i sisådär 3 veckor, men nu är det faktiskt gjort! Efter lunch idag började jag plocka ut grej för grej och strax innan 21 ikväll var vi färdiga.

Det var totalt kaos där inne! Grejer överallt, en del som ska slängas, en del som ska iväg till second hand, en del som ska med till Gambia och en del som ska säljas. Dessutom stod det en liten byrå längst in som jag ville ha i mitt träningsrum och ett skrivbord som ska bort.

Så vi körde igång och bland det första jag hittade var ett getingbo, så det var bara att åka iväg till ICA och köpa insektsspray för att få bort skiten. Getingboet var ifs i garaget, men vi skulle byta plats på två hyllor och var tvungna att hålla på även där. Så det var bara att förgifta getingarna och fortsätta fixa i förrådet medan getingarna flyttade. Ut med grejerna, ut med hylla, skrivbord och byrå, möblera om lite och in med en annan hylla som tidigare stod i garaget och ut med den andra hyllan till garaget. En liten lätt rokad som tog typ 6 timmar…

Innan vi plockade in alla grejer igen gick vi igenom nästan varenda pryl. Det blev flera stora högar vart efter sorteringen fortskred. Vi har nu en STOR hög som ska till sopen, en något mindre hög som ska till Second Hand, ett par kartonger som ska till loppis eller säljas på Tradera och en lite större hög som ska med till Gambia i november. Hoppas Ving är generösa när det gäller övervikt… många nallar, skrivböcker, pennor och kläder blire…

Jag sorterade och Martin ställde grejerna på rätt plats. Imorrn blir det en tur till sopen och en till Second Hand. Stackars Baileys kunde inte ens komma fram till oss när det var som värst, gången mellan huset och förrådet var helt belamrad. Så jag fick fixa en gång som han kunde ta sej fram genom för att vara med oss.

Vi hittade spår av den lilla mususling som stört oss under vintern. Han eller hon hade ätit upp lite gammal tapet och markväv och gjort ett fint bo och dessutom ätit upp lite av Martins te och en massa popcorn som låg i en låda. Om det var just den musen som vi sedan fick i råttfällan vet jag inte, vet bara att ytterligare en låg död i garaget och dött ganska nyligen. Så nu får vi väl ställa dit en ny fälla för säkerhets skull.

Nu är det alltså ordning! Så himla skönt! Vi är helt slut och ryggarna gör rejält ont. För första gången på väldigt länge sitter jag faktiskt med lite rom och cola i ett glas. Jag som nästan aldrig dricker, men nu var det faktiskt riktigt gott. Jag kommer att sova gott inatt.

Nu vet vi hur mycket grejer vi redan har till Gambia. Vi behöver iaf inte fler gosedjur… inte fler pennor heller tror jag… och inte mer kläder… men en och annan mobil skulle sitta fint. Så säg till om ni har telefoner över som bara ligger, men de måste vara med wifi och obundna.

Nu blir det lite tv och sen sängen. Jag kommer att somna bums!

Kommer UD stoppa resorna?

Kommer UD stoppa resorna?

Kommentarer 0 kommentarer

Om 138 dagar är det meningen att vi ska åka till Gambia. Men Ebola sprids just nu i Afrika och idag hörde jag att den kommit till Gambia. Än så länge obekräftade uppgifter, som jag hoppas är oriktiga. Ebola är nämligen en av de grymmaste sjukdomarna som är näst intill omöjligt att bota med 90 % dödlighet.

Jag chattade precis med Ving´s kundtjänst och frågade vad de vet och det är inte mycket än så länge. UD har inga rekommendationer vad det gäller Gambia, å då anses allt lugnt. Skulle UD avråda från resor så får vi tillbaka hela summan eller omboka utan kostnad. Jag har ingen aning om hur vi gör isf… det får vi ta ställning till då.

Det är ju inte oss det är frågan om i det fallet, utan våra vänner som bor i Gambia. Linda, Smile och hans familj och alla andra vi känner där. Malaria är nog så problematiskt, men det går ju att bota. Ebola är något helt annat, helt fruktansvärt!

Så nu hoppas jag att uppgifterna inte stämmer och att man ska få läget under kontroll innan november. Inte för vår skull, vi kan vänta, utan för alla som bor i Gambia och länderna i Väst Afrika. Det här är lixom det sista man behöver där. Turisterna behövs för att de ska överleva, utan turister blir det katastrof.

Det här känns så fruktansvärt att det är svårt att ta in. Sprids smittan kommer vänner att dö, det är en verklighet. Å här sitter jag och gnäller om svullna ögon… det gäller att ha perspektiv…

Gambia = Sex?

Gambia = Sex?

Kommentarer 0 kommentarer

Jag blir så jäkla trött på folks fördomar om Gambia! Åker man dit är man tydligen bara intresserad av sex. Å är man dessutom kvinna så är det ju självklart att man åker dit för att skaffa sej en svart man med rejäl utrustning. Att landet har annat att erbjuda finns tydligen inte på kartan…

Vi åker ju tillbaka i höst, om 143 dagar för att vara exakt. En av våra vänner som ska med lämnar sin familj hemma för att uppleva landet på egen hand och för att få ro att fundera på sin framtid lite mer ostört. När hon berättar detta för sina bekanta så får hon mängder med gliringar om vad hon ska där att göra. Väldigt många frågar rent ut om hon ska dit och ragga, eftersom det är det man gör där.

Fy fan säger jag bara! Folk är så jäkla patetiska! Det har alltså gått så långt att vår vän tvekar på om hon ska följa med oss överhuvudtaget eftersom hon är rädd för vad folk ska tro. Jag förstår henne, samtidigt som det för mej blir ännu viktigare att hon följer med för att visa för alla dumskallar att en ensam vit kvinna kan åka till Gambia utan att ta sej en svart man. Jag gjorde ju det!!! Jag tom bodde där utan att lockas det minsta.

På de här människorna låter det som om Ving har värsta sexresorna och att det inte finns något annat att göra där. Att landet har en fantastisk natur, härlig kultur, god mat och underbara människor har man helt missat. Till Gambia åker man för att få sex, punkt. Om man är kvinna alltså. Jag blir så förbannad!

Vi ska åka tillbaka i höst för att hjälpa en familj på 12 personer som inte har någonting! Vi ska dessutom åka dit för att lämna grejer till en tjejlag i fotboll från ett svenska tjejlag som samlat massor med grejer till dem. Vi ska besöka byn som Kunta Kinte föddes i, en jordnötsfabrik och SOS-barnbyar. Vi ska dessutom njuta av värmen, maten och musiken och umgås med en massa svarta människor – både män och kvinnor! UTAN att ha sex!!! Å vår vän kommer att komma tillbaka till Sverige utan att ha varit det minsta otrogen mot sin nuvarande man men med hjärtat fyllt av Afrika. Hon kommer dessutom att ha lärt sej en himla massa om sej själv och vad som är viktigt i livet. Det kan hon stoppa ner i halsen på sina fördomsfulla bekanta som trodde något helt annat.

Gambia är inte synonymt med sex och det handlar inte bara om vit kvinna som hittar en svart man. Ni som tror det borde få en tvångssemester i landet faktiskt. Så ni får se vad ni missat i livet. Ett land där rikedom inte sitter i pengar och saker, utan att känna stolthet för sitt arbete och det viktigaste är att kunna försörja sin familj. Att hälsa är viktigast och att man måste ta hand om varandra när tex grannbarnens bägge föräldrar dött i malaria. Det som vi svenskar inte kan fatta eftersom man bara ska ha och ha i det här landet.

Ja, jag är förbannad. Riktigt rejält! Min vän ska inte behöva försvara sitt val att åka med oss bara för att hon åker som ensam kvinna. Förstör inte hennes upplevelse genom era fördomar, håll dem för er själva om ni nu tänker så. Jag ska nog se till att hon får sitt liv bästa resa och att hennes tid i Gambia fylls med upplevelser så att hon sedan kan komma hem och berätta om för sina fördomsfulla vänner. Och sen får hon nog byta ut sin bekantskapskrets. Såna ”vänner” ska ingen behöva ha!

Punk!

Sveriges vackraste ögon?

Sveriges vackraste ögon?

Kommentarer 0 kommentarer

Har ni lyckats klura ut vilka jag träffade igår, som jag ska skriva om idag? Om ni följer mej på Instagram så vet ni att det handlar om Susanna Delastacia och Carina Lidbom.

Är det nån gång man får komplex så är det när man ska fotas med vackra människor och det gör jag då och då. Igår var ett sånt tillfälle. När man träffar kvinnan med Sveriges vackraste ögon så måste man ju ha bildbevis, men ack så grå och trist man ser ut brevid henne… Jaja, jag är jag och det är inte så mycket att göra åt saken.

Susanna blev iaf väldigt glad över att jag sa att hon har Sveriges vackraste ögon och som alltid när jag ger en komplimang så får jag hör att jag är ovanlig. Ovanlig för att jag ger just komplimanger till folk jag inte ens känner. Men vaddå? De där ögonen har jag beundrat länge och nu fick jag tillfälle att säga det till henne. Hon blev glad och då blir jag glad. Alla glada!

Vi pratade lite och det visade dej att vi hade gemensamma bekanta. En både vacker och trevlig kvinna, ett möte jag uppskattade väldigt mycket! Hoppas vi ses fler gånger  🙂

Under kvällen fick jag även krama om Carina Lidbom som jag faktiskt lärt känna tack vare Vingresor! Vi åkte bägge på en sistaminutenresa till Gambia 1989 och Ving hade vänligheten att placera oss i samma rum vilket ju var himla kul. 25 år sen… det har hänt lite sen dess kan man nog säga. Då hade Carina något år tidigare varit med i en av Sällskapsresefilmerna och hade en blomstrande karriär framför sej. Men det jag fastnade för var hennes kärlek till Afrika och berättelserna om uppväxten i Liberia.

Carina köpte en lägenhet i Gambia och fortsatte att åka dit regelbundet, medan jag åkte hem, gifte mej och skaffade barn. Våra vägar har korsats lite då och då på nån filmgala, nåt mail osv och igår fick vi återigen krama om varandra och prata lite om vårt kära Afrika. Lägenheten har hon sålt och numera är det jag som är återkommande i landet igen medan Carina riktat sina insatser mot Liberia igen. Våra hjärtan klappar för Afrika och det vi försöker få fram är att man måste våga åka dit och när man väl är där måste man även våga gå utanför hotellområdet och faktiskt prata med invånarna i landet. Det är fantastiska människor som vi kan lära otroligt mycket av.

En härlig avslutning på kvällen alltså och nu hoppas jag att det inte dröjer lika länge tills vi träffas nästa gång. En del människor lämnar avtryck i ens liv även om man kanske aldrig mer träffas eller ses väldigt sälla, Carina är en sån människa. Jag är väldigt tacksam att Ving placerade oss tillsammans så jag fick höra om mungon hon hade som husdjur och hur annorlunda hennes första år i skolan var och om kärleken till sin familj. En fin människa helt enkelt!

Efter att ha träffat de här två vackra, starka och karismatiska kvinnorna kunde man ju inte må annat än bra. Så det var med en go känsla i magen som vi gick genom stan och åkte hem till vår förort igen. Lite kallt var det, men värmen i hjärtat var desto större.

Tre bra grejer

Tre bra grejer

Kommentarer 0 kommentarer

Just nu går det runt en utmaning på Facebook där man ska skriva upp tre positiva grejer varje kväll under sju dagar. Jag blev utmanad och ska skriva mina sista tre idag, men jag funderar på om man inte borde fortsätta. Det är bra att fundera över positiva saker så man inte glömmer hur bra man har det.

Jag brukar ha ganska lätt att se det positiva i livet och ta vara på glädjestunder. Den första dagen av utmaningen var enkel, så även andra och tredje dagen. Men när trasslet med operationerna blev för mycket och en massa annan skit gjorde sej påmind var det inte riktigt lika enkelt. En av dagarna gick det bara inte att komma på tre grejer och det skrämde mej lite faktiskt. Att inte hitta tre små saker som är bra på ett helt dygn är ju ganska sorgligt. Så det blev att tänka lite till och till slut kom jag på något ändå.

För jag har ju ett bra liv! Ett väldigt bra liv! Jag har i princip allt jag önskar och lite till. Jag är frisk (nåja, nästan…), jag har ett hem, jag får äta varje dag, jag har två fina barn som har jobb bägge två, jag har bägge mina föräldrar i livet och jag har världens bästa man och en galen hund. Vi kan resa lite då och då, har pengar så vi klarar oss och har tid att umgås med varandra och nära och kära.

Vi bor i ett land där det råder fred och vi får uttrycka vår åsikt utan att riskera straff. Det finns ju oändligt mycket att vara tacksam över och ändå tog det stopp bara för att jag haft en jobbig dag med en massa bråk om operationstider och en massa annat. EN dag med motgångar och pga det var det svårt att se allt bra.

Då tänker jag på Gambia och synsättet där. Där har man oftast mat på bordet (eller i koppen, man har oftast inget bord…) och tak över huvudet, that´s it! Det är svårt att få jobb och de flesta har dåligt med eller inga pengar alls. Många är sjuka i malaria eller har magmask, MEN alla har ett stort leende! Man har varandra, man har sin familj och man hjälps åt! Jag har aldrig hört en enda av mina vänner gnälla eller tycka synd om sej själva och när vi blev av med alla våra pengar erbjöds vi hjälp av de som knappt har något alls ”Because we are family…”.

I Gambia är det självklart att man hjälps åt och att man är tacksam och gläds över det man faktiskt har. Jag har ju alltid tänkt så förut, hur kunde jag glömma det? Det är dax att återigen få tillbaka mitt Gambiska tankesätt. Jag har ju så otroligt mycket att vara tacksam över och det händer ju faktiskt bra saker hela tiden.

Just idag är jag lite extra tacksam över att jag faktiskt lyckats få en operationstid! Efter mycket tjat gick jag (istället för att ringa) upp till ögonmottagningen och sekreteraren tog ett eget beslut och bokade in mej. Så den 1 Juli ska jag äntligen operera ögonlocken/ögonbrynen så att de kommer på rätt plats igen. Snart kommer jag att se som jag ska igen och det känns så himla bra!

Vad har du att vara tacksam över?

Tråkiga besked från Gambia

Tråkiga besked från Gambia

Kommentarer 0 kommentarer

Ibland får man lite extra perspektiv på saker och ting, oftast är det när det händer tråkiga saker… Igår när jag satt på ett flashigt event och käkade trerätterslunch fick jag meddelande på Facebook från Smile i Gambia. Han skrev bara kort att den malaria har drog på sej för några veckor sedan nästan är borta och att hans bror dog tidigt på morgonen igår.

Här sitter jag alltså och ska smaska i mej en massa gott, samtidigt som jag precis fått veta att våra fina vän numera är ensam försörjare av 13 personer. Hans mamma driver iofs ett litet jordbruk som gör att de nästan är självförsörjande av det mest nödvändiga. Men Smile har fortfarande inget fast jobb och letar konstant efter något att göra som ger honom betalt och mat för dagen. Han får tillfälliga jobb över dagen, men inget fast. Han är både förtvivlad och uppgiven.

För några veckor sedan hörde min pappa talas om ett företag i Gambia som håller på med cashewnötter och som fått nåt fint pris. Det är en svensk man som startat allt och numera sysselsätter flera hundra personer. Vi berättade detta för Smile som åkte till byn där företaget skulle finnas, men han hittade ingen att prata med. Häromdagen hittade jag kontaktuppgifter till företaget på Facebook och mailade mannen som är grundare till alltsammans. Å bara någon timme efter Smiles tråkiga meddelande, svarade den här Stefan och sa att han gärna ville träffa Smile och se om de kan komma överens.

Men detta har vi inte berättat för honom än, eftersom Stefan inte är på plats i Gambia just nu. Han skulle höra av sej mer när han kommer tillbaka och då kan vi berätta mer för Smile istället för att ge honom förhoppningar nu. Men nu håller vi verkligen alla tummar och tår att den här kontakten ska ge familjen den hjälp de så väl behöver, särskilt nu när läget blivit ännu värre.

Men det är många som hjälper till i det tysta. Alla våra medlemmar har under snart 18 månader hjälpt oss att hjälpa familjen. Vi har haft en liten låda i kassan som de fått lägga pengar i och på så sätt kunnat skicka ner 200-300 kr i månaden som hjälpt familjen att överleva många gånger. Pengarna har gått till medicin, myggnät, fotbollar, skolkläder, skolböcker, examenskläder och en massa annat. Nu ligger det 2000 kr i ett kuvert som vi samlat ihop och som pytsas ut vartefter. Å många har frågat vad som händer nu när vi slutar… Vår efterträdare har dock ett stort hjärta hon med, så insamlingen kommer att fortsätta med hennes hjälp. Våra fina medlemmar kan fortfarande fortsätta att hjälpa oss att hjälpa  🙂

Det blir en bra anledning till att åka och hälsa på ibland, så kan vi tömma lådan och se hur det går för alla. Några av dem ska faktiskt med till Gambia i höst också och själva få se landet och träffa familjen. Så himla kul ska det bli! Å det finns fortfarande chansen både för er andra att hjälpa till och följa med. Skicka ett mail till mej mrinda@swipnet.se så får ni ett kontonummer att sätta in ert bidrag på. Vill ni åka med oss så bokar ni bara in er för avresa den 18/11 och boende på ett hotell i närheten av eller på Holliday Beachclub.

Jag gillar när man kan hjälpas åt att hjälpa och att det lilla man gör inte är för litet. Den här familjen har ingenting! Deras kök regnade bort och förstördes under förra regnperioden, vattnet är dåligt, skor finns knappt att få tag i… sånt som vi tar för självklart. Minsta lilla bidrag är värt precis hur mycket som helst! Så hjälp oss gärna att hjälpa och följ med oss att se det härligaste landet på jorden med de finaste människorna som finns.

Hur mår ditt vatten?

Hur mår ditt vatten?

Kommentarer 0 kommentarer

I fredags fick jag ett akut anrop från Smile i Gambia. Som ni vet så har vi en familj som vi hjälper där och nu berättade han att han fått malaria igen. Tack vare vår hjälp blev han frisk förra gången och har hållit sej frisk sedan vi var där jul/nyår 2012/2013. Men nu var det alltså dax igen…

Snabbt som ögat satte jag över pengar till vår svenska kompis som han kunde hämta. Vi bestämde att pengarna skulle gå till läkarbesök, medicin, bra mat och rent. Smile behöver mycket vätska eftersom man har ganska hög feber vid malaria och då är så klart vatten både bäst och billigast.

Just det där med rent vatten tänker man inte på särskilt mycket i vårt rika land, men i Gambia är det en lyx. Familjen tar det mesta av sitt vatten direkt från Gambiafloden och där är det inte särskilt rent jag kan lova… som turist får man inte längre bada i floden, så illa är det. Men när jag bodde där på 90-talet badade vi och de flesta fick också sk Banjul-belly. Rännskita på ren svenska.

Här i Sverige har vi bra vatten, men även här behöver man ibland kolla upp sin vattenkvalitet. Detta kan man göra på bravatten.se där kan man också få tag i hjälpmedel om man behöver rena sitt vatten och råd hur man ska gå till väga. Har man egen brunn så ska man kolla upp sitt vatten lite då och då, särskilt om man har små barn i hushållet. Vanliga vattenbekymmer som ofta syns är för höga halter kalk och järn, men även av nitrit och nitrat som inte syns men kan vara skadligt för oss människor.

Jag skulle gärna ta med någon form av reningsverk till Gambia när vi ska dit i november. Men det måste ju vara något som funkar utan el och är lätt att hantera. Jag vet inte vad som finns, men det kanske någon av er vet. Rent vatten är det viktigaste och mest livsnödvändiga som finns! Utan rent vatten överlever vi inte, så kolla upp vattnet där ni bor lite då och då. För era barn och er hälsas skull.

Att faktiskt leva

Att faktiskt leva

Kommentarer 0 kommentarer

Oftast så går livet bara sin gilla gång och man är i sitt lilla ekorrhjul och gör det man ska utan att fundera särskilt mycket. Man gör det man ska lixom och tiden bara passerar…

Men så kanske man drabbas av sjukdom eller någon närstående dör och helt plötsligt stannar livet upp igen och är inte alls lika självklart. För en liten stund förlorar naturen sina färger och man börjar fundera över vad man egentligen håller på med.

För mej har det funnit flera såna stunder, den första när jag var i Gambia och för första gången upplevde och på nära håll levde bland fattiga människor som i princip bara ägde det som fanns på kroppen. Det var första gången jag reflekterade över hur jäkla bra jag har det. Då var jag 20 år.

Sen fick jag barn, två små grabbar med massor med sjukdomar, men det var faktiskt inget jag reflekterade särskilt mycket över. Då. Det lixom bara var så. Men det skulle komma senare… När jag var 30 dog min bästa kompis och jag fick någon slags av livkris då jag helt plötsligt insåg att jag inte skulle finnas för mina barn för alltid. Min väninnan lämnade efter sej en liten 6-åring och jag såg mina barn i hennes lilla dotter. Och helt plötsligt ville jag förändra mitt liv och göra det bättre, både för mej och mina barn.

Livet kom väldigt nära, men även döden och det måste jag säga var nog det bästa som kunde hända mej. Självklart saknar jag min väninnan, men hennes död har gjort mej och mitt liv en miljon gånger bättre. Jag har henne att tacka för så oändligt mycket. Tack var hennes död tog jag tag i mitt eget liv, min hälsa och mitt välmående och är idag en mer hälsosam och lycklig människa. Idag vet jag att mina barn har många bra minnen av sina småbarnsår och vårt liv tillsammans, inte som förut då jag var en ledsen, tjock och deprimerad mamma. Nu gav jag mej också tid att sörja de där friska barnen som jag aldrig fick och istället glädjas över mina fina ungar som lärt mej så otroligt mycket.

För 3-4 år sedan drabbades vi återigen av flera hemska dödsfall och återigen ställdes livet på sin spets och jag fick återigen anledning av utvärdera mitt liv. Återigen blev jag smärtsamt medveten om att livet går ut på att levas inte att överlevas… det handlar om att må bra och njuta av det man har och samtidigt göra det bästa av det man har. Å jag insåg att det är precis det vi gör i vår familj. Jag lever det liv jag vill leva. Det gör oss inte rik på pengar, men jag är istället rik på liv.

Å nu behöver jag inte längre ett dödsfall för att påminna mej om allt bra. Jag kanske inte vaknar varenda morgon och är tacksam över det jag har, men inte långt ifrån. Jag känner genuin glädje över mitt liv och alla saker jag får uppleva och människor jag får träffa. Jag är faktiskt nyfiken på varenda dag! Jag är mer öppen för intryck, nya människor och nya upplevelser. Jag vågar ta plats för att jag är jag, inte för att jag behöver bekräftelse eller uppmärksamhet. Idag lever jag!

Man behöver nog några hårda smällar för att bli vuxen och för att uppskatta det man faktiskt har. Nu sitter jag här med lite diagnoser av varierande slag, men det är faktiskt inget som stör mej särskilt mycket. Mitt liv kommer att förändras väldigt mycket det närmaste halvåret, en stor förändring kommer jag att berätta om den 5 april… Den dagen vet alla berörda, då ska ni också få veta  🙂

Många trådar…

Många trådar…

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har så många tankar och funderingar i min skalle just nu att det bara snurrar. Det är så mycket jag vill göra och skriva om, men det är för mycket som trängs i min skalle för att jag ska få någon ordning på det.

Jag har ett jättebra liv just nu, det är hur mycket skoj som helst som händer och jag får nya roliga bekantskaper hela tiden. Jag har alltså inget alls att klaga på och det gör jag inte heller. Det är bara det att jag inte vet vilken tanke jag ska utveckla och i vilken ordning eftersom alla är lika intressanta.

Martin och jag satt och pratade om framtiden idag, platser vi vill se och saker vi vill göra. Bägge vill åka till Sydafrika och räkna djur, ett av alla biståndsarbeten man kan göra. Det kan vi tänka oss att göra om kanske 8-10 år. Jag hörde mej själv säga att jag vill göra mer i HBTQ-frågorna, eftersom den senaste tidens händelser i världen gör mej galen. Så det ska jag kolla upp.

Dessutom vill jag komma i form också, mitt livs bästa form helst. Jag har inte haft ont på några dagar nu och är sugen på att börja springa igen. Men jag vill att det ska vara hållbart, så jag inte får ont och tvingas vila en längre tid igen. Några kilo ska bort och vikten ska vara stabil innan operationen, då vet jag ju att jag måste vila minst 8 veckor. Om 6 år fyller jag 50, då ska jag må som bäst och trivas med mej själv är min enkla lilla plan.

Jag jobbar alltså bara två dagar i veckan, men har knappt ens tid med det. Bortskämd? Kanske det. Men jag känner mer och mer att jag är ämnad för att göra något annat, jag borde faktiskt hålla på med bistånd av något slag och mer frivilligarbete. Martin däremot vill ju helst pyssla med sina datorer och får han sitt drömjobb så kan han försörja oss bägge två. Då gör jag precis vad jag vill med min tid. Jag vet att jag inte kan jobba heltid, knappt ens halvtid. De timmar jag kan jobba vill jag göra nytta och helst förändra hela världen. Drömma kan man väl få göra?

Många tankar är det och det enda som det faktiskt är ordning på just nu är mina två arbetsdagar i veckan och resan till Gambia. I skallen snurrar: vänskap, familj, fattiga barn, utsatta barn, hbtq, uganda, ryssland, politik, OS, bojkott, blogg, event, semester, ullared, vikt, jobb, fibromyalgi, utredningar, ögon, operationer… ja allt man kan tänka sej i en salig blandning.

Imorrn är tanken att jag ska göra ett seriöst inlägg i debatten om HBTQ och huruvida den tysta bojkotten av OS gjorde någon verkan eller ej. Jag måste bara få ihop alla tankar och trådar till en samlad tanke och en tråd. Det kanske går…  🙂

Volontär i Afrika

Volontär i Afrika

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har en dröm som jag inte pratat så mycket om än så länge. Min stora dröm om att bli kontaktfamilj blev ju till slut uppfylld och vi har vår lilla pojke. Den stora drömmen som hittills varit helt omöjlig att förverkliga har jag bara berättat för några få om… nu ska ni också få veta.

Min dröm är att åka som volontär till något afrikanskt land (helst) och vara med vid ett skolbygge, ta hand om barn på något barnhem, räkna elefanter, ta hand om utrotningshotade djur eller nästan vad som helst. Bara det är i Afrika och gör nytta!

En vän skrev i sin blogg att loppet är kört och att hon borde gjort detta innan hon fick barn. Jag ser det helt tvärtom! Det är nu det är dax! Nu när barnen är stora och klarar sej själva, jag har en helt annan erfarenhet och mognad och ingen att ta ansvar över mer än mej själv. Det är aldrig för sent att åka iväg som volontär, tvärtom så åker många som pensionärer eller tillsammans med sina vuxna barn.

En släkting var iväg till Sydafrika för något år sedan och räknade djur. De hade en fantastisk månad i bushen och fick se alla vilda djur i sin naturliga miljö. Det är så djur ska upplevas! Jag imponeras av Operation Smile som opererar barn med läpp- gom- och käkspalt under väldigt sparsamma förhållanden. De ger barnen ett helt nytt liv och en helt annan framtid än de annars skulle ha.

Visst gör vi nytta med vår hjälp i Gambia och det kommer vi förstås att fortsätta med. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Så en längre tid i ett projekt måste det nog bli i framtiden. Låt säga om tio år kanske, när vi inte längre har en hund som ska tas om hand och då Martin kanske kan vara borta en längre tid från jobbet och följa med. Problemet är inte att göra något, utan att välja bland alla projekt. Så många lockande projekt och länder…

Det är min hemliga dröm som numera alltså inte är hemlig längre. Vad är din?

Händer mycket nu…

Händer mycket nu…

Kommentarer 0 kommentarer

Det snurrar fort just nu… Å ni vet ju vad jag tycker om det: inte! Jag gillar när det händer grejer, men ibland händer det lite väl mycket och skallen kokar lixom över av intryck som ska smältas.

Nu är iaf resa till Gambia bokad. Det blev lite på och avbokningar innan vi fick läget under kontroll. Vi är 7 stycken som drar iväg i november, vi var 11 från början. Men fortfarande kan fler ansluta sej till oss, det är bara att man höra av sej så försöker vi boka in er på samma hotell och går inte det så finns det flera andra hotell i närheten. Så än finns det möjlighet att åka iväg på årets häftigaste bloggresa  🙂

Å igår gick jag och vann en kryssning som måste utnyttjas innan 1 mars. Så det blev snabba ryck att fixa hundvakt och kolla vem som skulle med på den. Vi ringde upp lillpojken och frågade om han ville följa med, hans reaktion kan ni läsa i ett senare inlägg. Han sa inte nej om vi säger så…

Så jag är egentligen bara glad att dagens heldag i tingsrätten bara blev en dryg timme. Nu har jag hunnit fixa en massa detaljer som jag inte skulle hunnit annars. Det känns som man fått en extra dag den här veckan och det var behövligt.

Martins praktik är slut så vi har dessutom en ledig dag tillsammans innan han ska sitta i skolbänken igen imorrn. Han känner sej inte helt hundra och ligger just nu i soffan och läser Status12. Vi har bestämt att vi ska ta en lunchdate och äta sushi för att slippa laga mat och ta upp tid med det.

Återkommer senare under dagen med tankar och funderingar om lite annat…

Trollet i Gambia

Trollet i Gambia

Kommentarer 0 kommentarer

Kommer ni ihåg flickan på bilden? Hon bor i byn Juffure i Gambia, byn där Kunta Kinte föddes. Vi träffade henne när vi var där i januari förra året och gav henne ett gosedjur. Det var hennes första köpta leksak och hennes första egna ägodel. Hon sprang runt hela byn lyckligt gallskrikande och visade upp sin skatt  🙂

Jag glömmer henne aldrig! Och idag när vi pratade om resan här hemma, så visade det sej att detta är ett av de starkaste minnena även för resten av familjen. Junior kallar henne för trollet ”Kommer ni ihåg det där lilla Trollet som fick en Ior”. Så berättade vi om mötet för hans flickvän och visade bilden. Det kanske var det som fick flickvännen att bestämma sej? För idag sa hon att hon tänker följa med oss tillbaka i höst. 

Kanske får vi träffa den lilla flickan igen? Ior är förmodligen både skitig och välanvänd, men vad gör det? Hon kan få ett nytt gosedjur, bara vi hittar henne. Vi vet var hon bor, så vi ska nog leta rätt på henne. Ett spännande möte som jag är säker på blir väldigt känslosamt. Igen.

Vi har ett rum kvar, så är ni sugna på att följa med så får ni höra av er senast imorrn (söndag). Den 18 november åker vi. Vill ni se fler bilder och följa oss nu och på våra resor, så följ mej på Instagram genom att klicka på knappen uppe till höger eller sök på marlenerinda. 

Kolsyra i blodet :-)

Kolsyra i blodet :-)

Kommentarer 0 kommentarer
”min” strand 🙂

Just nu känns det som kolsyra i blodet, jag är så glad! Igår var en väldigt bra dag, då det hände mycket kul och några trassliga trådar redde upp sej. Det som får mitt blod att bubbla är förstås att resan till Gambia är bokad!

I november åker vi, om 271 dagar för att vara exakt, 3 glada bloggare och 6 medföljare (2 med vilande bloggar) som kanske blir bloggare på vägen. Vingresors chefer ser inte nyttan av att ha ett bra samarbete med bloggare och  ger oss inte minsta lilla rabatt trots att vi bokat för 11 personer. Men  tjejen som hjälpte oss gav oss suverän hjälp så hon ska ha all kredit, trots tjuriga chefer… Alltså har vi två platser kvar om någon av er är sugen. Ni har till måndag på er att fundera  🙂

När bokningen var gjord kände jag ett totalt lugn, samtidigt som det spratt i hela kroppen. I november är jag tillbaka och den här gången får jag visa landet för fem nyfikna människor som aldrig varit där. Aldrig varit i Afrika! Jag hoppas att de kommer att gilla det… Smile blev överlycklig och frågade flera gånger om det var sant. Jag sa att vi kommer att fylla väskorna med kläder, leksaker och skolmaterial. Allt som hans stora familj behöver, men har svårt att köpa.

Vi kommer att bo på ett hotell på stranden, lite närmare min svenska kompis Linda. Lite avsides från turister och ljud, förra gången bodde vi mitt i smeten och hade lite svårt att sova på nätterna pga (o)ljuden utanför. Stranden där vi kommer att bo är nästan helt tom och nationalparken Bijilo ligger granne, där finns mängder med apor som även letar sej in på hotellområdet. Guuuud vad jag längtar!

Det hände fler kul grejer igår, bla något som har med Martins framtid att göra. Men det berättar jag mer om när allt är helt klart och alla berörda vet. Detta är något som kommer att förändra hela vårt liv och något vi väntat på. Så bitarna faller på plats…

I går var det en strålande vårdag med torr mark och gympadojjeväder och vi bokade vår resa till solen. Idag ligger vit snö som ett tjockt täcke över hela Tumba så man längtar ännu mer till Afrika, och snön fortsätter att vräka ner… så otroligt onödigt, men så klart helt naturligt i februari. Vi har haft tur ändå den här vintern.

Å de bra dagarna avlöser varandra. Idag får jag äta lunch med en av mina bästa vänner, vi ska äta sushi förstås! Jag är ledig och ska jobba undan lite, medan Martin och Senior jobbar. Ikväll ska Martin iväg med några klasskompisar på AW, så jag får hela kvällen för mej själv också. Me like! Det blir mys i soffan med hunden och nagelfix. Hör ni hur bra jag mår! Hur mår du?

Bloggresa till Gambia!

Bloggresa till Gambia!

Kommentarer 0 kommentarer

RESAN ÄR INSTÄLLD PGA FÖR LITE BOKNINGAR INDIREKT PGA EBOLA!
Vi siktar på att åka hösten 2015 istället.

 Som ni säkert vet så har jag bott en tid i Gambia och nu har vi även en lärt känna Smile som vi
hjälper. Vi hjälper faktiskt hela hans familj på hela 13 personer.

Gambia är ett fantastisk land med fantastiska människor och har man besökt landet vill man bara komma tillbaka. Tyvärr är turistsäsongen väldigt kort och därför är det svårt för invånarna att få jobb, vilket medför att en del har det riktigt dåligt ställt. Smile hoppar runt och tar de jobb som finns, det är bara han och hans bror som försörjer hela familjen. Mamman gör så gott hon kan med odlingar av olika slag. Så vår hjälp på 250 SEK i månaden är ovärderlig.

Jag pratar med Smile via Facebooks chatt ganska ofta och ibland berättar han saker som gör att vi skickar ner lite mer pengar. Det kan vara någon som är sjuk, att det varit svårt med jobb eller som nu när han ena syster ska ta sin examen. Så nu har han fått lite extra för att hon ska kunna köpa något att ha på sej på den stora dagen. Så här på alla hjärtans dag känns det extra skönt att veta att vi bryr oss alla 365 dagar på året och inte bara idag.

Eftersom jag vet att många är nyfikna på landet men inte riktigt vågar sej dit på egen hand, så ska vi nu försöka fixa en gemensam resa. Kalla det Bloggresa eller vad ni vill, man behöver inte ha en blogg för att åka med. Syftet är att sprida att Gambia är mer än ”Vit kvinna – träffar svart man”. Att kulturen och musiken är otrolig, maten god och naturlivet rikt. Det här är ett land som behöver sina turister och det är helt ofarligt att åka hit. Dessutom slipper man den bökiga tidsskillnaden som finns till många andra länder.

Planen är att vi ska åka med Vingresor (enda bolaget som har charter dit) tisdagen den 18 november 2014. Det hotell som verkar mest troligt är Holiday Beach Club som ligger i Kololiområdet, direkt vid stranden. Det kostar ca 8400 kr för resa och två veckors boende, vill man ha halvpension kostar det ungefär 1600 kr extra. Inte skyhöga priser alltså, men helt klart mycket pengar – å det är därför vi börjar planera nu så vi kan boka tidigt medan de billigaste alternativen fortfarande finns kvar. Dessutom måste man se över sina vaccinationer och fixa till detta innan avresa.

Om du är intresserad av att följa med så slänger du iväg ett mail till mrinda@swipnet.se och berättar vilka ni är och om det är någon under 17 år som ska med. Det är lite billigare för barn, men jag vet inte exakt hur mycket. Tanken är att var och en bokar sin egen resa, Vingresor är snåla med grupprabatter, men jag ska kolla detta en gång till när jag vet hur många vi är.

Jag har massor med förslag på saker man SKA göra och saker man BORDE göra, men självklart väljer man själv vad man gör och hur mycket man vill umgås med oss andra. Men en båttur på Gambiafloden med besök i Kunta Kintes by Juffure tycker jag att man ska göra. Ett besök på Brikamas trämarknad tycker jag att man borde göra… bland annat… å självklart ska vi träffa Smile och hans familj!

Som sagt; alla är välkomna att följa med! Så hör av er!

Igår firade vi!

Igår firade vi!

Kommentarer 0 kommentarer

Igår firade Martin och jag att vi varit ett par i 6 år. 4 februari verkar vara en dag då det händer… jag har fem bekanta som fyller år och vi har alltså vår årsdag då. Det verkar vara en bra dag  🙂

Eftersom Martin har praktik på dagen och vi jobbar på eftermiddagen/kvällen, så kom han hem med en bukett rosor redan dagen innan. Långskaftade, röda rosor, som sattes i en vas mitt på bordet i köket. Det var lite snärjigt med hundepromenader, klippning och jobb igår – men när vi kom hem så hade jag köpt hjärtformade glassbakelser som vi åt. De var verkligen jättegoda! Så vi ska köpa fler till Alla Hjärtans Dag när Minior är här.

Som Martin sa igår: ”Sex år, det känns både kort och långt. Det har hänt massor, men tiden har gått jättefort”. Å så är det verkligen. Det har hänt massor! Vi har rest en del, vi har sett Polen, Barcelona, Tanzania, Zanzibar, Egypten, Gambia och London tillsammans. Gjort ett gäng kryssningar med både barn och föräldrar. Ungarna har gått igenom högstadiet och gymnasiet, en har flyttat hemifrån, de har fått jobb. Martin har pluggat och vi har jobbat.

Det händer mycket på sex år, nu får vi se vad som händer framöver. Mycket spännande är på gång…