Jag ligger lite efter i min offentliga dagbok och har inte hunnit berätta om senaste premiären vi var på. Förra måndagen (2/12) jobbade vi på röda mattan igen, då var det nämligen premiär av den nya Jönssonligan-filmen.
Jag har kanske sett en hel film om Jönssonligan, någon av de första är det i såna fall. Jag kan alltså inte säga att jag är något större fan och kan allt om dem. Men man har ju ändå karaktärerna i sej på något sätt och ser scener framför sej när man pratar om dem. Som när Gösta Ekman hänger i klockan eller Birgitta Andersson i sin prickiga klänning. Men mer än så är det inte… å då har jag ändå jobbat på SF… skäms på mej 😛
Nu när ligan har fått nya skådisar så var det ändå såklart självklart att gå dit. Vi vet ju hur omtyckta de är, både karaktärerna och skådisarna som nu ska gestalta dem. Å det blev en himla mysig kväll!
Vi kom till Filmstaden Sergel på Hötorget, strax innan minglet började. Martin riggade sin kamera och jag riggade min. Så ställde vi oss på plats, Martin vid fotoväggen och jag i trappen som alla var tvungna att passera. Bästa stället för att hitta kul gäster för intervjuer och kul intervjuer blev det. Kolla filmen där ni bla får höra en nervös Robert Gustafsson. Så udda! Han är alltid cool som en filbunke när vi ses.
Bara att komma tillbaka till Sergel var en nostalgitripp. Jag jobbade på SF när biografen byggdes 1995 och var faktiskt den allra första telefonsvararrösten till biljettbokningen. Lite har gjorts om, men det mesta ser ut som då. Då hade vi uniformer med blå byxor och mörkröd kavaj, dem har jag faktiskt skänkt till ett klädlager som vi ska besöka inom kort.
Det blev en rätt lång stund med mingel och intervjuer, det var många gäster som skulle in. Har jag inte fel så hade man öppnat upp hela 4 salonger där samma film körde samtidigt. Innan filmen gick huvudpersonerna runt och hälsade i alla salonger. Man kan väl säga som så här… filmen kom inte igång på utsatt tid 😛
Utrustade med popcorn, läsk, chips och ölkorv satte vi oss ner och filmen rullade igång. Som sagt; jag kan inte särskilt mycket om filmerna, men det här var ju himla bra! Vi ska ju inte bara rapportera, utan även recensera. Så sinnet är vidöppet och man lyssnar på publikens reaktioner samtidigt som man studerar det som händer på bioduken. Vår recension kan ni läsa här.
Här ser ni några bilder från kvällen.
Vi hade absolut en rolig stund där i biomörkret och tyckte att den nya Jönssonligan levde upp till namnet. Den var lite uppdaterad och modernare i tonen samtidigt som skådespelarna fått göra sin version av sin karaktär. Ändå kände man igen sej i dem. Vi gillade det!
Har ni koll på Jönssonligan? Ska ni se, eller har ni redan sett, nya filmen?
Birka var en av våra absolut favoritfartyg, innan hon gick i konken under pandemin. Det var en ganska stor sorg när hon lades i malpåse och många av våra vänner ombord stod utan jobb. Men nu trafikerar hon Östersjön igen, vi gick ombord och fick en nostalgitripp som heter duga 🙂
När vi klev på nya Birka Gotland för någon vecka sedan, var det första gången på fem år. Fartyget kom tillbaka i våras, men vi har inte haft tillfälle att åka förrän nu. Självklart kommer vi väl ihåg julkryssningarna med ”gamla” Birka. När fartyget var pyntat från topp till tå och Sjösalen var en vintervärld med snö och ”flygande” älvor. Det var vi tvungna att tänka bort helt, för vi visste att det inte skulle vara så nu och att vi inte skulle ha det i bakhuvudet när vi testade årets julbord.
Så med minnet raderat klev vi ombord, och kände oss direkt som hemma. Däck 5 med den ljusa lobbyn var rätt ny när Birka slutade gå, här såg fortfarande nytt och fint ut – men med lite nya möbler. Vi har alltid gillat premiumhytterna här och de såg ut precis som vi mindes dem. Det är särskilt det lilla burspråket jag gillar. Här kan jag sitta och titta ut hur länge som helst. Egentligen var det bara buffématsalen som var lite ombyggd, det lilla båset i mitten var borta, den förändringen var enbart positiv.
Vi började med att fota och filma julbordet. Och såklart hälsa på dem vi numera känner ombord, många är från ”gamla” Cinderella som bytt rutt. Sedan var det dax att släppa på resten av gästerna och vi kunde börja testa maten. Även om vi ska glömma ”gamla” Birka, så är mycket likt. Utbudet är fortfarande rätt sparsamt, här är ingen stor dignande buffé, utan mer utvalda favoriter. Det mesta av lokala råvaror, tillagat ombord och väldigt gott.
Janssons brukar vara en favorit här, samt köttbullarna och lutfisken. Och så var det även nu. Köttbullarna är som smågodis typ, så himla goda. Allt är dessutom smakfullt presenterat i kopparkastruller och fina skålar. Inga tråkiga aluminumkantiner här inte. Men 18 olika sorters sill är att ta i… dessutom är godisbordet borta, nu får man en liten påse med ett par nävar blandat godis i. Jag vill välja själv!
Vi har fått kommentarer på youtube att tittare vill se oss äta maten, inte bara visa den. Detta funkar ju inte överallt eftersom det behövs lite mer plats. Men här gjorde det det, så vassegoa lixom. Se oss äta 😛
Mätta och belåtna tog vi ett snabbt varv i taxfree för att kolla utbudet där, innan vi gick till nattklubben Backstage för att kolla in julshowen. Tre trallande jäntor, skoja bara, tre himla duktiga sångerskor bjöd på show med både julmusik och andra låtar. Nöjda och typ svimfärdiga av trötthet stupade vi i säng. På morgonen var det dax att börja filma fartyget, vi har ju som sagt inte varit ombord sedan hon började gå igen och vi filmar ju alla fartyg som vi åker på. Iaf en gång. Så det var bara att börja jobba.
Vi kollade in däck tio med baren och SPA, de olika restaurangerna och alla utrymmen som vi får gå in i. Det mesta hann vi med innan det var dax för brunch i Salongen. Det är ett favoritställe på båten, jag gillar att sitta här och äta och se över vattnet. Ja, jag gillar att titta på vatten 🙂
Den uppdukade brunchen är kall, sen finns det även varma alternativ att beställa till. Vi skulle ju testat utbudet och både fota och filma, så vi tog två vardera. Och man får faktiskt beställa så många man vill, enligt personalen i restaurangen. Så det blev både Shakshuka, avokado på toast, steak och lite annat. Allt väldigt gott! Det går inte ens att nämna allt som fanns på brunchen, det var typ allt man kan önska och lite till.
När vi ätit filmade vi det sista och tog det lugnt i hytten en stund, sen var det dax att kliva av. 23 timmar går snabbt ibland. Särskilt när man har roligt och dessutom fullt upp. Att både fota/filma/testa julbord och filma ett helt fartyg är lite för mycket på så kort tid. Så vi vet inte riktigt hur filmen om båten blir, kanske får vi göra om det i vår när ljuset är bättre. Det återstår att se.
Det var iaf himla härligt att vara ombord igen. Birka är ett väldigt fint fartyg som vi gärna åker med och rekommenderar.
Tredje julbordet var ombord på Finnlines ganska nya båt FinnSirius. Den här gången fick vi sällskap av våra husbilskompisar. Det blir lite annorlunda när man både ska jobba och umgås, samtidigt.
Vi tog husbilen på snöiga vägar från Grisslehamn till Kapellskär. Vi tyckte att vi var smarta som tog Finnlines julbord också när vi ändå var i närheten. Den där milen mellan orterna var inte kul att köra. Det var massor med snö och vägarna är rätt smala där uppe i Norrtälje. Vi hann precis fram innan det blev mörkt, vilket var väldigt skönt.
Jag vet inte hur det kom sej att vi fick sällskap, men det fick vi. Våra husbilskompisar Helene och Krister bokade också in sej och mötte upp oss på parkeringen. Vi satt en stund i vår husbil och pratade, men det var rätt kallt ute och även i bilen efter en stund. Vi tänkte att det finns väl något litet café eller nåt i terminalen som vi kan sitta på och gick dit rätt tidigt. Båten skulle komma in 17.45 och gå 21.45.
Vi gick in i terminalen redan vid 17 för att fika, men där var det stängt. Så vi fick sitta i en ouppvärmd terminal och vänta ett par timmar tills det var dax att gå ombord. Vanligtvis får man komma på strax innan 20, men vi var typ ensamma att boarda – så vi fick gå på lite tidigare. Då hade vi frusit konstant i typ 3 timmar, det var såååå skönt att komma in i hytten som var väldigt varm.
Vi var så hungriga allihop. Så vi började med att gå upp i caféet, som känns som en liten bistro där man kan köpa allt från bakverk och mackor till finare middag. Alla valde hamburgare utom Helene som gick loss på musslorna, som tydligen var väldigt bra. Vi satt rätt länge och åt, sen upptäckte vi båten och avslutade kvällen i baren. Nu var vi så trötta att vi bara satt och skrattade.
Morgonen började med en liten sovmorgon. Högtalaren hakade nämligen upp sej vid 5.40 och började surra och skrapa väldigt högt efter ett utrop och gjorde det omöjligt att sova. Utropen hörs dessutom för alla, oavsett om man ska av eller ej – vilket gör att man vaknar i onödan. Detta måste de göra något åt. Vi stoppade i öronpropparna och lyckades faktiskt somna om. Min nya medicin gör mirakel med min sömn!
Ganska snart efter vårt sena uppvaknande var det brunch på Mickes fina restaurang, med bubbel (alkoholfritt), härliga delikatesser och smårätter. Här satt vi rätt länge, fotade och filmade lite. Sen hade vi några timmar över, så vi tog med oss våra datorer och kameror och satte oss i VIP-loungen för att jobba.
Loungen är så himla bekväm. Här finns bra utrymmen för att jobba, allt är förbetalt så det är bara att ta för sej av fika, godis, smårätter, kaffebröd, vin och läsk mm. Vi fick faktiskt en hel del gjort, vilket var himla skönt eftersom vi ligger konstant efter med jobb när vi göra de här julbordstesterna. Det är väldigt mycket material som samlas ihop och ska göras något med. Martin redigerade film och jag skrev en blogg lite snabbt innan jag började med grunderna för en julbordstext. De ska ju ut så snabbt det bara går.
Strax innan julbordet öppnade gick vi dit tillsammans med en representant från båten för att fota och filma. Finnlines har egentligen inget traditionellt julbord utan en skärgårdsbuffé med juliga inslag. Här finns några olika sillsorter och lax, men en del av det finns även på den vanliga buffén. Min favorit blev en lax med saffranssås och jag tycker inte ens att saffran är särskilt gott 🙂
Mätta och belåtna tog vi ett varv runt fartygen för att filma det. Är det första gången vi är på en båt så försöker vi att filma det så mycket vi kan för att visa hur det ser ut. I mars var vi på jungfruturen med FinnCannopus som är FinnSirius systerfartyg med ett halvår nyare. Den filmen kan ni se HÄR.
Vi gillar Finnlines fartyg. Det är fraktfartyg som tar mest lastbilar, men två av våningsdäcken är för passagerare och känns så härligt lyxiga. Det är stora panoramafönster och luftiga utrymmen där man kan sitta och bara njuta av utsikten. Hytterna är fräscha och fina. Allt är lixom trivsamt. Dessutom är maten outstanding och personalen väldigt trevlig. Allt utom avrese- och ankomsttiderna är bra. Man får välja på att åka sent (21.45) eller komma hem i ottan (05.45).
Vi hade lite tid över innan vi skulle vara tillbaka i Kapellskär, så vi satte oss återigen i loungen med Helene och Krister. Det är jätteroligt att ha sällskap, men det blir ju lite annorlunda när man ska jobba samtidigt. Nu har ju även de både blogg och youtube och vet vad vi pysslar med, så det gör ju såklart saken lättare. De är dessutom väldigt förstående när vi drar iväg och lämnar kvar dem lite här och där, för att vi har en tid bestämd med någon.
Så var vi tillbaka i Sverige och det var dax att kliva av. Det är inte kul att ställa ifrån sej husbilen på en parkering mitt ute i ingenting, men personalen på plats lovade att ha lite koll. När vi åkte var det 10 minus och snö, när vi kom tillbaka var det nollgradigt och nästan snöfritt. Men isgata. Alla fyra gick som pingviner mellan terminalen och bilarna, det var svinhalt. Å detta skulle vi köra hem i, dessutom i mörker.
Men allt gick bra och ett par timmar senare rullade vi in hemma i Tumba igen. Vi hade haft ett väldigt roligt dygn och även mysig vecka med snöstorm och husbilsmys i Grisslehamn. Nu skulle vi vara hemma i hela tre dygn innan det bar iväg igen.
För att testa årets andra julbord fick vi ta oss till Grisslehamn och Eckerö Linjens fartyg. Det varnades för snöstorm, så vi åkte dit redan på tisdagen trots att båten inte gick förrän på fredagen. Å nog kom det snö och båtar ställdes in, men när vi skulle åka så var allt lugnt och fint igen. Det blev några riktigt mysiga timmar ombord.
Vi bor i Tumba, det är rätt långt från Grisslehamn. Första gången vi skulle testa Eckerö Linjens julbord tog vi bussen från stan. Vi åkte vid 6 på morgonen och kom hem vid 21 på kvällen. En liten tur på sisådär 15 timmar för ett par timmars jobb. Sedan dess har vi tagit husbilen och passat på att ta några dagar på rull samtidigt. Grisslehamn är fint och trivsamt att stå i, så det gör oss ingenting.
På fredagen var det dax. Klockan 14.20 stod vi på plats enligt direktiv från ”högre ort”. För att få bra bilder behöver vi komma in någon kvart innan gästerna. Innan den vackra uppläggningen blir sabbad, så att säga… Efter att ha fotat och testat julbord i sju år vet ganska bra hur vi jobbar mest effektivt och hur mycket tid vi behöver.
Vi blev insläppta och började jobba. Martin filmar, bägge fotar. Vi tar fler bilder än vi behöver, det är bättre att ha för mycket än för lite. Allt går snabbt, vi är så samspelta, det blir nästan som en dans. När vi har allt vi behöver är det dax att börja testa. Nu har gästerna släppts in och det blir ett trivsamt sorl.
Enligt tradition ska man gå sju gånger, det gör inte vi. Jag brukar ta en tallrik med kallskuret, en med varmt och en med efterrätter. Sen kan det bli en ”för-efterrätt” också, mitt eget ord för att ta lite räkor innan efterrätten, om det finns plats i magen 🙂
Just Eckerö Linjens julbord är alldeles lagom stort. Där är inget överdåd, utan mer sparsmakat och med kvalitet. Det mesta är lokala råvaror och lagat ombord, fräscht och väldigt gott. Man har satsat på ett traditionellt julbord med rätter som man känner igen från svenska julbord och lagt till lite från det finska. Här finns alltså jansson, skinka, köttbullar och prinskorv, men även lådor av olika slag, svartbröd och annat från vårt grannland i öst. En god kombination och man lämnar julbordet väldigt nöjd. Och mätt.
Vi hittade några favoriter. Eckerö Linjens skinka och janssons är väldigt god, men även den pepparkaksgratinerade rotfruktslådan med getost var något alldeles extra – den ska vi försöka kopiera och ta med till vårt eget julfirande. Vid efterrätterna hittade vi glass och en massa olika såser, bla en pepparkakssås som var to die for. Asså… den måste vi hitta och köpa hem. Sååå jäkla god. Ser ni den nånstan så köp! Eller gör inte det, ni kommer inte kunna sluta äta 😛
Efter lite taxfree-inköp var det dax att kliva av båten igen, mätta och belåtna. Vi hade en natt kvar i hamnen och behövde inte äta nåt mer den dagen. Nu var det bara att sätta igång och göra något av materialet, resultatet ser du HÄR och här nedan.
Detta var andra bordet av fem, näst på tur var bara någon mils bilfärd bort.
Innan vi köpte vår första husbil tänkte vi att campar, det gör man på sommaren. I oktober ställde vi alltså av Peppe (första husbilen) för att låta honom vila under vintern. Men guuuuud så tråkigt det var! Så året efter köpte vi vinterdäck och sedan dess har vi campat året om. Det är ett väldigt bra sätt att förgylla den tråkigaste tiden på året.
Jag hade aldrig ens tänkt tanken att vintercampa, men nu är det något jag tycker är så mysigt. Lite omständligt ibland, men ett bra sätt att snabba på en tråkig årstid och sätta lite guldkant på iskalla dagar. Innan vi bytte husbil till Ralle, som vi har idag, var det lite knöligt med plats för vinterkläder och att inte kunna använda vattnet som vanligt, men vi vande oss ganska snabbt. Nu har vi en lite större bil som dessutom är mer anpassad för vintern.
Peppe var så liten att när man klätt på sej vinterkläderna, fick man gå ut för att ge plats åt den andra att klä sej. Så har vi det inte nu. Vi kan klä oss samtidigt utan problem och kan fortfarande röra oss inne i bilen. En knapp meter mer på längden och några centimeter på bredden är väldigt mycket i en husbil.
Vi ska dock tömma bilen på vatten nu och kommer att använda vatten på dunk resten av vintern, för att inte riskera att rören ska frysa sönder. Låter vi bilen stå med el när vi är hemma, skulle vi kunna låta vattnet vara kvar – men det kan ju bli strömavbrott när man är borta och då kan allt frysa söder. Sånt kostar mycket pengar att fixa, så det tänker vi inte riskera. Man vänjer sej rätt snabbt med att använda vatten på dunk. Dusch får man lösa, antingen på ställplats eller camping.
I tisdags åkte vi till Grisslehamn, det var perfekt väder och vägen var torr och fin. Men vi visste att ovädret var på gång… vi hade jobb på fredagen och vågade inte köra dit på torsdagen, inte heller på onsdagen, å tur va väl det. När vi drog åt handbromsen på tisdagen var det barmark, på onsdagen kom kylan och regnet, natten till torsdagen kom snöstormen. När vi vaknade hade vi fått massor med snö, tack och lov att vi inte väntade med att åka. Nu kunde vi i lugn och ro jobba från bilen, tryggt och säkert. Även om vi var rätt insnöade.
På torsdagen skickade vi ett meddelande till ägaren och frågade om de hade tänkt att ploga på sin vinteröppna ställplats, eller om de kunde dra loss oss om vi fastnade när vi skulle flytta bilen på fredagen. Direkt kom en man med sopborste och snöskyffel och gjorde en liten väg till servicehuset och garanterade att det både skulle plogas och finnas beredskap om vi fastnade. När vi vaknade på fredagen var det plogat och vi kom iväg som det var tänkt.
Att vintercampa är speciellt. Jag avskyr vintern. Alltså AVSKYR! Men i husbilen blir det uthärdligt. Där är så mysigt och ombonat. Mycket mysigare än hemma. Vist är det lite meck med att hålla kylan ute, det har vi löst med golvvärme och två filtar som sitter fast med kardborreband. Andra köper sk Masatäcke, men det fäster man på utsidan och jag vill kunna glutta ut vid behov utan att vara tvungen att gå ut. Våra filtar är en både billig och enkel lösning som funkar alldeles utmärkt och gör stor skillnad.
Största problemet de här dagarna var att luckan till toan frös fast totalt, så den gick inte att tömma. Men vi hade ju toa i en liten bod brevid oss, så det gjorde inte så mycket. Och på söndagen var det plusgrader så luckan gick att öppna igen. Dessutom hade vi väldigt lite vatten med oss, vi trodde att vi skulle fylla när vi kom fram i torsdags – men vattenkranen var avstängd. Så gör många för att ledningarna inte ska frysa, men andra talar om det… Så det där med dusch blev ju också omöjligt. Men då fanns ju servicehuset tänker ni. Japp, å där var hela 12 grader ”varmt” 😛
Men det sa vi också till om och fick ett extra element, så snart var det varmt, skönt och duschvänligt. Så visst finns det vissa grejer att tänka på när det blir minusgrader och visst kan det vara lite krångligt, men det gör inget. Det är värt lite krångel, för det är så mysigt.
Jag tycker att det är så synd att så många med husbil ställer undan sina bilar halv året. Många gör det utan att ens ha provat vintercamping, man ska lixom bara göra så. Har man provat och inte gillade det, fine. Men säg inte att ni inte vill campa för att ni inte gillar vintern. För det gör inte jag heller, men vintern blir ju mycket bättre av att dra ut på rull. Iaf i mina ögon. Prova!!! Nu kanske gillar det 😉
Men visst, det är ju inte samma liv som när man campar på sommaren. Det där att sitta ute och mysa är ju inte jättelockande, även om jag vet många som gör det genom att tända eld och lägga fårskinn i stolarna. Mej lockar det inte, vi sitter hellre inne och myser. Precis som vi gör hemma, bara att det är mycket mysigare och färre krav i husbilen.
Så vart vill jag kommer med detta då? Det vete sjutton faktiskt. Jag kanske bara vill samla ihop mina tankar att jag för första gången har något som jag faktiskt tycker om med vintern? Att den numera är uthärdlig och går fortare och vill peppa andra vinterhatare med husbil att iaf testa. Vi åker ju till solen också, men det är kanske inget man gör över helgerna utan mer som långresa ett par veckor.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli en ”sån som campar” och definitivt inte på vintern. Men jag testade och gillade det, väääldigt konstigt – men va sjutton – jag är ju lite konstigt. Vintern i fin på bild, och inifrån en husbil 🙂
Jag är frilansskribent och sk digital kreatör med uppdrag överallt och hela tiden. Jag kan förstå att det är svårt att förstå att jag faktiskt jobbar när jag äter ett julbord eller går på en fin strand. Men så är det faktiskt.
De flesta ser nog en journalist som någon som sitter med glasögonen på näsan, djupt koncentrerad framför en dator och skriver på sin senaste text. Den bilden är rätt, men den är lixom bara slutet på jobbet. Man ska ju samla ihop materialet och ha något att skriva om också. Det är detta folk ofta glömmer.
När vi packar inför en resa får vi alltid höra ”Ha en trevlig semester”, det får alla som skriver om eller rapporterar från olika resmål. Så säger man ju inte till en sjöman, flygvärdinna eller pilot som går till jobbet. Det gör man ju inte. Men vi får konstant såna kommentarer, så jag tror inte riktigt att alla förstår hur en skribent/journalist eller digital kreatör jobbar. Vi ska på en resa, ett jobb, inte semester.
Just det… jag kallar mej hellre för skribent än journalist. Jag skriver ju så mycket mer än journalistiska texter. Det där med digital kreatör då? Asså… influencer… nääää, det tycker jag inte om att kalla mej. Jag vet inte hur mycket jag influerar någon, men kanske inspirerar? Jag vet inte, men digital kreatör är jag definitivt. Så är det när man har både instagram och youtubekanal. Då är det lixom avgörande att samla material och det är oftast inte det minsta glamoröst faktiskt. Även om det kan se ut så på bilderna.
Hur går det till då?
Det beror på… som det brukar heta. Om det är en lunch där något presenteras, ett julbord som ska testas, en produkt som ska provas eller ett resmål som ska utforskas. Allt det här tror jag ändå att man kan förstå ganska enkel. Problemet kommer när vi är på en längre resa eller ute med husbilen, som nu.
Vi står med husbilen i Grisslehamn och jobbar, precis som vem som helst – förutom att vårt kontor ser lite annorlunda ut. Husbilen är inte vårt fritidsboende, vi har inte semester – den är vårt rullande hem och vårt kontor. Vi tog oss hit i tisdags för att slippa åka i oväder, då vi har ett uppdrag här på fredag. Att köra nästan 4 ton bil i snöstorm är inte särskilt lockande. Nu står vi på plats medan snön yr utanför och har det hur bra som helst. Medans vi jobbar.
Att samla material till en text eller film innebär ganska mycket jobb, planering och tid. Tar vi tex julborden så måste vi först veta helt säkert att vi får komma in innan alla gäster. Så att bilder blir fina och lockande. Det är ju det som är hela grejen, tydliga bilder så man verkligen ser vad som finns där. Det blir ganska många mail fram och tillbaka innan alla har rätt information. Vi får oftast bara någon kvart på oss att ta bilderna, då gäller det att vi bägge vet exakt vem som ska göra vad.
Sen ska vi börja smaka maten. Är det ett julbord så smakar vi nyheterna och det som folk är mest intresserade av (julskinka, köttbullar osv). Orkar vi något efter det, testar vi även annat också. Under tiden kan det hända att vi tar någon bild på tallriken eller en filmsnutt medan vi äter. Jag brukar direkt skicka iväg några stories på instagram också.
Det är efter detta som det mesta jobbet börjar. Bilder och film ska redigeras, all information ska kokas ner och en text ska skrivas. Medan Martin redigerar bilderna, skriver jag texten. När jag skrivit klart lägger jag in bilderna och han korrekturläser. När vi är nöjda publiceras texten i Du i Fokus. Men vi är inte klara där.
Medan jag börjar förbereda ett blogginglägg fixar Martin filmen för youtube. Ibland är det bråttom, men oftast är det upp till oss när dessa kommer ut. Men vi ligger alltid väldigt mycket efter, just nu publiceras filmer från i somras… Bloggen är ju mest min dagbok, så jag kommer ihåg allt om jag behöver gå tillbaka och kan påminnas. När filmen är klar är det jag som gör den helt färdig för att publiceras. Där ska vara bild och text, ibland även länkar.
Men det är inte klart ens där. Nu ska allt pushas för på olika ställen på sociala medier. Vi har tre olika Facebook-sidor, samt flera olika grupper med olika teman och fyra instagramkonton. Jag överdriver inte om jag säger att jag har runt 6-7 timmar med mobilen i handen, varje dag. Å andra sidan sitter ju folk framför en dator och jobbar hela dagarna, jag gör det mest via mobilen.
Då har jag inte tagit med våra beställda uppdrag… de tar ju såklart ännu mer tid, för då måste allt vara så perfekt det bara går. Det behöver vi inte fundera på i våra egna kanaler. En text till tex campingtidningen vi skriver för tar kanske 3-4 arbetsdagar bara att skriva och 2-3 dagar att samla materialet.
Så när vi sitter där i vår husbil eller packar inför en resa, så är det alltså jobb. Kanske ett lite lyxigare kontor än vad andra har, men det är ändå jobb. Vi får jätteroliga uppdrag och har roligt innehåll i vårt liv, så är det – men det är ett jobb som vi tar seriöst.
Vi fattar att det kan vara svårt att förstå när vi sitter där på en fin strand eller med bubbel på en premiär. Då ska ni veta att vi nästan aldrig ens smakar alkohol förrän jobbet är klart, det som är i glaset är oftast alkoholfritt. Hur sjutton skulle vi annars kunna göra intervjuer eller hålla filmkameran stadigt?
Detta är vår vardag, vi jobbar vart vi än är. Det kanske låter lite rörigt, men så är vårt liv. Helt snurrigt och kanske lite svårt att förstå. Men kul 🙂
Är man på en ny plats så ska man såklart upptäcka den. Det tycker iaf vi. Så när vi hade en dag i Åbo passade vi på att kolla in den finska staden. Och fick smaka en av världens godaste pizzor, på riktigt alltså!
Det har gått kryssningar till Åbo i decennier, men det har nog inte varit någon tur där man kunnat kliva av förut. Som det varit till Helsingfors, där man haft hela dagen på sej i land. Men sedan någon månad så har TallinkSiljas Baltic Princess en tur i veckan, där man är i Åbo varje onsdag mellan 10 och 18 ungefär. Himla kul tyckte vi och var ju tvungna att testa när vi ändå hade ett julbord att testa.
Innan vi åkte kollade vi upp lite av det som staden har att bjuda på, där finns en hel del. Men så här på hösten, närmare jul, kan ju vädret ställa till det lite, så vi bokade bra en sak i förväg och det var ett besök på slottet. Det ligger nämligen bara ett stenkast från båten, tar kanske 6-7 minuter att gå, så det kan man göra även vid dåligt väder. Å vädret var inte toppen… blåsigt och rätt kallt, men uppehåll.
Vi klev av båten och gick den korta biten till slottet, man ser det från båten. Det är faktiskt baksidan man ser och även den vägen man kommer när man går från båten, det hade ju inte vi koll på och gick in den vägen. Inte förrän vi var inne i slottet och kunde titta ut, samtidigt som vi såg en modell av hela bygget, fattade vi att vi alltså inte sett framsidan än. Jaja, då var det bara att ta allt lite bakvänt och sedan ta resten.
Slottet (Turun linna) är stort! Skitstort faktiskt. Från receptionen leder en otroligt pedagogisk snitslad bana runt hela kalaset, så man inte ska missat något. Det är mängder med trappor och ojämna stengolv, värsta träningspasset faktiskt. Men det är så intressant!
Åbo slotts är mer än 700 år gammalt och börjar sin historia runt 1280-talet. Från början ett sk lägerkastell som så småningom utvecklades till en mäktig gråstensborg. År 1556 utnämnde Gustav Vasa sin son Johan till hertig över Finland. Utnämningen var början på en ny fas i slottets byggutveckling. Då byggdes festvåningens salar. Johans renässanshov i Åbo slott gav startskottet till renässansen i Finland.
Slottet har vid ett tillfälle nästan brunnit ner och sedan förstördes det nästan helt under bombningarna 1941. Efter krigsslutet inleddes restaureringsarbetet, som blev färdigt 1961. En stor del av utrymmena har återfått sina ursprungliga skepnader och är idag en av stadens finaste sevärdheter. Här visar flera olika utställningar slottets händelserika historia. Det är så otroligt intressant att gå runt här!
Vi gick kanske 2 timmar, sen var vi helt slut i benen. Jag vet faktiskt inte hur många våningar vi såg och hur många trappor vi sprang upp och ner för, men det var ett helt gäng långa, smala trappor och iaf 3-4 våningar. Vi hade kunnat kvar längre om vi orkat och inte blivit hungriga. När klockan drog över 13, var det lixom dax att hitta något att äta.
Så vi lämnade slottet och gick längs kanalen in mot stan. Jag ville se Saluhallen (Turun kauppahallissa). Efter lite letande hittade vi den långa, röda tegelbyggnaden lite bakom stora torget. Här snackar vi tradition och historia. En riktigt härlig saluhall helt enkelt, men massor av olika varudiskar, små caféer och matställen. Vi gick ett varv först för att se vilka olika alternativ vi hade att välja på. Det var inte alls svårt att bestämma sej. Här finns en mycket speciell pizzarestaurangen.
Restaurang 450 C har deltagit i en mängd tävlingar och placerat sej som bäst på 29:e plats i hela Europa. Självklart ville vi äta där. Vi bad den Italienska pizzabagaren att göra den godaste pizzan som skulle göra sej bäst på bild. Han funderade ett tag och serverades oss efter en stund en sk vit pizza med mortadella och buffelmozzarella. Asså… mums! Det kan vara den goaste pizza jag någonsin smakat!
Nästan pinsamt att säga det, men sen orkade vi inte mer. Vi hade nästan 16 000 steg i benen och visste att vi skulle filma och fota julbordet ganska snart. Vi skulle stå upp lite till och måste vara lite pigga i benen en liten stund till. Så vi letade rätt på en busshållplats och åkte tillbaka till hamnen. Nu var det dessutom rejält kallt och började skymma.
Vi missade alltså en hel del, bla gamla stan, det gamla fängelseområdet och en massa annat. Men då har vi ju en anledning att komma tillbaka. Fast då får det bli på sommaren, med lite värme och längre dagar. Kommer tillbaka gör vi iaf!
För någon vecka sedan var det dax för årets Hälsomässa, eller Allt om Hälsan som den egentligen heter. Dagen började med yoga och slutade med ett väldigt roligt möte 🙂
Jag har besökt mässan vart enda år de senaste 15-20 åren. Under några år runt 2010 jobbade jag även där och stod i Viktväktarnas monter. Det var på den tiden när VV hade en ganska stor shop med både godis, livsmedel och kokböcker. Det var alltid väldigt mycket folk i montern och många som ville veta allt om VV, kostprogrammet och en massa annat. Det var himla kul och jag kan sakna det ibland.
Numera är jag där mest som journalist och lite som digital kreatör. Jag letar efter kul grejer att skriva om samtidigt som Martin och jag samlar material till våra youtube-kanal och sociala medier. Ni kan se filmen vi gjorde längst ner i inlägget.
För media börjar alltid mässan med en frukost, då vi får veta allt som händer under mässan, nyheter och annat som är bra att veta. Sedan ett par år tillbaka har den även börjat med någon form av aktivitet, i år var det yoga. Jag är mer än dålig på yoga och är kanske ensam om att bli superstressad. Övningarna går för snabbt, jag hänger inte med och blir irriterad. Avslappningen på slutet är typ det enda jag kan ta till mej.
Efter yogan var det dax att ta sej an mässan. Vi brukar börja med att gå runt allt så fort vi kan för att filma allt innan det kommer en massa besökare. Sen tar vi ett varv till när vi tittar mer ingående på alla montrar och hälsar på alla vi känner. I år var det framförallt Carina och Jerker som driver Rosenserien som vi ville träffa lite extra och Madeleine som är expert på träning för kvinnor mm. Vi har fått kontakt via instagram och haft lite koll på varandra under en ganska lång tid.
Mässans tema i år var kvinnohälsa och särskilt klimakteriet. Madeleine har tillsammans med en läkare precis öppnat en klinik för kvinnor, klimakteriet, träning och allt annat som hör därtill. Självklart ville jag göra en intervju om detta. Bara att äntligen ses var väldigt roligt. Att vi även fick till en himla bra intervju var en stor bonus. Det finns så mycket att säga och så många myter att slå ihjäl kring kvinnors hälsa. Jag hoppas att vi kunnat bidra med något. Ni kan se intervjun ca 18 minuter in i filmen och får bedöma själva.
En rolig mässa som dessutom är viktig. Vi kommer tillbaka nästa år igen 🙂
Många frågar om Egypten. Hur det är, är det säkert och vad kan man göra? Vi har varit där många gånger, på olika platser. Senast över nyår förra året och snart bär det av dit igen. Därför tänkte jag sammanfatta mina tankar för er som är nyfikna och kanske funderar på en resa till det stora ökenlandet.
(Det visade sej inte vara så lätt att göra en kort sammanfattning, den blev ganska lång… håll till godo!)
Jag var tidigt intresserad av antiken och läste varenda roman om det gamla Egypten. Såklart drömde jag om att se de mäktiga pyramiderna i Giza. Vem gör inte det? Jag kommer såväl ihåg när vi flög till Seychellerna och faktiskt såg pyramiderna från luften, hur små de såg ut och hur besviken jag blev 😛
Det var såklart en synvilla, de är gigantiska! Något jag fick uppleva första gången i landet. Min första resa till Egypten var 2001, barnen var 6 resp 7 år gamla. Resan gick till ett rätt oexploaterat Hurghada, där hotellen låg en bit bort från stranden och det var nära till citykärnan. Vi var fast beslutna om att se så mycket vi kunde av landet och gjorde utflykter till både Kairo och Luxor. Om vi inte skulle komma dit igen. Första mötet med Kairo blev en ögonblicklig förälskelse som fortfarande håller i sej. Sedan dess har det blivit många besök i landet och flera besök i den kaosartade huvudstaden.
Den här texten inriktar sig mest till er som aldrig varit i Egypten, men är nyfikna på landet. Jag har varit där ett tiotal gånger nu, på olika platser och tycker nog att jag sett så pass mycket att jag kan ge matnyttiga tips och råd. Jag gillar ju dessutom att resa i lite annorlunda länder, gärna på den afrikanska kontinenten. Ni som redan innan är ”anti” Egypten, muslimska länder och liknande – kan sluta läsa här.
Till att börja med vill jag börja med att påminna om era pass. För att resa till Egypten SKA era pass vara giltiga minst 6 månader EFTER HEMKOMST. Det är det första ni ska ha koll på. Mååånga missar detta har jag förstått, det är inte kul att bli nekad vid avresa och vända hemåt igen. Så kolla passen om ni ska resa snart, sen kan ni läsa vidare 🙂
Ska vi ta det här med kriget i Gaza på en gång? Gazaremsan ligger vid Medelhavets sydöstra hörn, med en pytteliten bit som gränsar mot Egypten. I övrigt är Gaza omslutet av Israel. Sharm el Sheik är den turistort som ligger närmast, det är 39 mil fågelvägen. Till Kairo är det 34 mil, men betydligt längre landvägen såklart. Till Hurghada som är på andra sidan Röda Havet är det över 70 mil landvägen. Att jämföra med Stockholm – Lvov (Ukraina) som är 46 mil fågelvägen eller Krakow – lvov som är 32 mil. Till Polen åker många utan att ifrågasätta säkerhetsläget kring Ukraina. En reflektion bara, som jämförelse till alla frågor om Egypten.
Vi har bekanta i både Hurghada och Kairo och frågade såklart dem innan vi åker ner förra vintern. Ingen av dem har ens märkt av kriget. UD avråder inte från resor, vilket de gjort periodvis då och då av andra orsaker – men det var länge sedan nu. Hade det varit farligt att åka till Egypten eller Kairo så hade UD såklart haft en avrådan. Jag lutar mej på det.
Var ska man åka då?
Sharm el Sheik är både fint och trivsamt, men det undviker vi faktiskt just nu med tanke på Gaza. Sharm ligger i Sinaiöknen, här fanns nästan ingenting innan hotellen började byggas på 80-talet. Så är det iofs på många platser i Egypten. Därför är resorten oftast med flera restauranger eller sitter ihop med ett annat resort. Självklart är det väldigt populärt med ökenutflykter här, både på kamelryggen och med fyrhjuling. Sharm är otroligt häftigt för den som dyker eller gillar att snorkla, det är glasklart vatten och massor med färgglada fiskar. En av våra resor hit tog maken och killarna dykcert här. De gjort all teori hemma i kalla Sverige och uppdyket på plats, ett smart upplägg tyckte vi.
Jag vet inte om någon svensk charterarrangör har resor till Sharm just nu. Vi kommer att åka tillbaka, men inte nu.
Vi har valt området runt Hurghada de senaste resorna och besökt allt från Port Ghalib i Marsa Alam en bit söder ut – till El Gouna strax norr om Hurghada. Marsa Alam är lite likt Sharm el Sheik med absolut ingenting utanför resorten. Det är kanske inte jättenära, men ändå kanske det bekvämaste stället att bo om man vill uppleva Assuan och Abu Simbel. För besök i Luxor funkar allt runt Hurghada, det ligger lixom rak västerut. Självklart ska man åka på utflykt när man är i Egypten, iaf om det är första gången man besöker landet. Men vi återkommer till det.
Det ser inte ut som särskilt många har resor till Marsa Alam för tillfället, varför vet jag inte. Där bodde vi iaf på Siva Port Ghalib, detta kan ni läsa om HÄR. Vi var här årsskiftet 2016/2017 och trivdes väldigt bra. När vi åkte till Hurghada förra året var det alltså några år sedan sist, till nästa gång blir det däremot väldigt tätt. Att vi valde Egypten förra året var helt pga priset. Två veckor med flyg, mat och med tillägg för barnfritt hotell för typ 30 000 över nyår, är ett väldigt bra pris. Att det blir nu igen är av nästan samma anledning, men också för att det är nära, enkelt, solsäkert och liten tidsskillnad.
Förra året valde vi The Grand Palace i Hughada som är ett sk Red Sea Hotel, i år valde vi Makadi Spa i Makadi Bay som ingår i samma kedja. Ni kan se allt om Grand Palace HÄR. Det kommer en film om Makadi Spa inom kort. Makaid är en ort som vi hört mycket gott om som vi ville kolla in och se om det är så bra som alla säger. Det var ok, men vi är inte överväldigade. Makadi ligger långt från huvudvägen, så det är knepigt att göra något utanför området. Att snorkla här var däremot helt suveränt, med ett rev precis utanför hotellet.
Överhuvudtaget är hotellen i Egypten väldigt fina. Det är oftast större resort med flera restauranger både inne på hotellet och direkt utanför. Rummen är stora och rymliga, vanliga färger är vita väggar och turkosa textilier. Allt byggt i sten, så wifi-signalen har svårt att nå igenom väggarna. En rekommendation är att köpa sim-kort på flygplatsen. Där står alla operatörer direkt i ankomsthallen och hjälper snabbt till att aktivera kortet. Ta en operatör där du ser att det funkar direkt och inte behöver vänta 30 minuter, då minska risken att bli lurad. Vi tar numera Vodafone, som funkar bra. Det brukar finnas wifi att köpa till på hotellen, de funkar sådär…
Vilka utflykter ska man göra då?
Jag tar för givet att nästan alla är nyfiken på pyramiderna och vill se dem i verkligheten. Det är en upplevelse! Från Hurghada är det en rätt jobbig resa att ta sej med bil genom öknen till Kairo, men man kan flyga också. Det är dock himla häftigt att se soluppgången över sanddynerna, kameler på rad och att uppleva den galna trafiken in till huvudstaden. Den är… speciell…
Man brukar bli hämtad vid 1-tiden på natten, komma fram lagom till allt öppnar och är tillbaka på hotellet vid 22-tiden. Om man inte väljer att stanna över natten, vilket vi gjort några gånger. Kairo är verkligen en speciell stad med väldigt mycket att se. Här finns inte bara pyramider, utan Sfinxen, Egyptiska museet, den stora moskén, basarerna och mycket annat. Det ”ska” upplevas.
MEN även om Kairo är ett måste, så är vi mer fascinerade av Luxor. Man fattar lixom inte hur häftigt det är förrän man man besökt båda städerna. Kairo är en STOR upplevelse, där man känner sej väldigt liten. I Luxor har man antikens historia rätt framför näsan, bokstavligen. Här finns tempel som är flera tusen år gamla, man går bokstavligen där Faraonerna en gång också gått. Här finns Konungarnas Dal med alla gravkammare, Hatchepseuts Dödstempel, man kan åka faluk (båt) på Nilen och en massa annat. Luxor tar andan ur en på ett helt annat sätt än Kairo och man bör besöka bägge någon gång i livet. Alltså måste våra vänner följa med oss till Egypten flera gånger 🙂
Sen måste man såklart ta en båttur, snorkla eller dyka. Jag är ingen badare, men sitter gärna på båten och ser fiskarna uppifrån. Vattnet är faktiskt så pass klart att man kan göra det, även om det såklart är häftigt att simma bland dem. Fiskar kan man också se vid bryggor, så även om man inte åker iväg eller snorklar så kan man uppleva undervattensvärlden lite ändå.
Vi upplever helst nya platser med fötterna. I Egypten kan det bli lite knepigt. I Marsa Alam fanns inget utanför resortet, det gick inte att gå särskilt långt där utan att hamna i öknen. I Hurghada däremot finns bebyggelse en bra bit från hotellen hela vägen in till Hurghada stad och även en bit förbi mot El Gouna. Inne i Hurghada finns butiker, restauranger och små torg där man kan sitta och fika. HÄR finns mer att läsa om Hurghada.
Det man ska veta är att försäljarna är rätt påstridiga. Såklart, vi är ju vandrande plånböcker och deras möjlighet till inkomst. Vill man inte handla så säger man bestämt nej. Låt er inte dras med in i en butik mot er vilja, säg nej och fortsätt att gå.
Utanför de stora sevärdheterna i Kairo och Luxor är det ännu värre. Här drar folk i en, bokstavligen. Vi väljer därför att använda en lokal guide, då får man hjälp att säga nej och kan gå hyfsat ifred. Detta är ju inte unikt för Egypten, så är det i många länder där man lever på turismen. Man får helt enkelt acceptera att vi ses som pengar.
NÄR ska man åka då?
När som helst faktiskt. Det är varmt året om, även om det är svalare runt nyår. När vi var där första gången kom vi i mars till 40 graders värme. Vid vattnet kan det vara helt ok, i en stad som Kairo eller Luxor blir det varmt. Vi har åkt runt nyår flera gånger och för några år sedan var det rätt svalt, nu känns det som det blir varmare och varmare. Förra året var det drygt 25 grader varje dag, men solen går ner tidigt och det blir svalt på kvällarna. En tjockare tröja eller tunnare jacka är nödvändigt.
Växla pengar?
Förr brukade vi växla ett par hundra innan vi åkte, det är alltid lite lättare att ha lokal valuta när man kommer fram. Numera är det svårt att växla i Sverige, inte ens Forex har Egyptiska Pund hemma. Men Euro funkar på de flesta ställen och uttagsautomater finns överallt utanför hotellen. Så numera tar vi med Euro och bankkort, så tar vi ut det som behövs på plats eller betalar i Euro. Vi undviker dock att betala med kort, det känns inte alltid helt säkert.
Blir man magsjuk?
Förr var magsjuka väldigt vanligt när man åkte till Egypten. Främst när man handskades mer med kontanter, pengarna var riktigt äckliga. Eller när man åt från bufféer där mat stått framme länge eller grönsaker som sköljts i dåligt vatten. Vi har åkt till Egypten i över 20 år och jag har faktiskt aldrig varit magsjuk där. Det har jag däremot varit i många andra länder, därför har vi alltid koltabletter och immodium nerpackat i reseapoteket.
Vi som gillar Egypten blir aldrig mätta på landet. Här finns så mycket att se, upplevelserna tar lixom aldrig slut. Å vissa saker kan man se om och om igen, som Kairo och Luxor. Det är lika häftigt och fascinerande varje gång. Och för varje gång kan man ta in mer och mer, när man vet vad man har att vänta sej och den där förstagångsupplevelsen har lagt sej.
Det finns mycket att säga om Egypten, men jag tror att jag stannar här. Inlägget blev väldigt långt bara med detta lilla. Att sammanfatta ett så speciellt land är svårt. Och jag skulle vilja säga att så länge UD inte säger något, så åk! Jag har alltid känt mej trygg där.
Det finns så prisvärda resor och det är ett väldigt bekvämt resmål. Bara 5 timmars flygtid, behagligt klimat, fräscha hotell, massor att göra om man vill, god mat och minimal tidsskillnad. Men det är ju såklart inte ett resmål för den som är orolig och tänker sitta på hotellet hela vistelsen. Då skulle jag åka någon annanstans.
Vi trivs i Egypten och kommer att fortsätta att utforska landet. Det finns mycket kvar att se även om vi sett mycket hittills. Drömmen är att se Alexandria, ta en kryssning på Nilen och uppleva Assuan. En dag så blir det så.
Vår nya husbil hade sk stödben när vi köpte honom, men det ena gick sönder tidigt i höstas. Första tanken var såklart att laga det, med det slutade med att vi i samarbete med Al-Ko Tech monterade nya istället. Det blev att gnugga sina små grå, men till slut satt de på plats.
Detta är alltså ett betalt samarbete, något vi sällan gör och enbart med företag vi verkligen tycker om eller vill testa. Al-Ko Tech träffade vi på Elmiamässan i september. De erbjöd oss att testa deras stödben och se hur de är att montera själva, istället för att laga de trasiga.
När vi ”lånade” vår bil från verkstan för ett par veckor sedan, var det egentliga målet att låna våra vänners verkstad i Norrköping och montera de nya stödbenen. Så på fredagen kl 16, när verkstaden stängde för helgen, körde vi in genom portarna och började mecka. Eller… Martin började mecka, med Kristers hjälp. Jag satt och läste, medan Helene gick på fest. Allt skulle ju filmas för youtube, så jag stod standby hela tiden vid varje moment.
Vi började såklart med att packa upp lådan med grejer och se vad som fanns där. Två metallben och en påse skruv, typ. Sen var det dax för Martin och Krister och tänka. Hur skulle de sitta och var? Var skulle de nya borrhålen göras osv osv? Självklart blev det lite fel, så första benet tog i runda slängar 3,5 timma att sätta på plats, medan det andra bara tog en halvtimma. Det är alltså väldigt enkelt när man vet hur man ska göra. Men så är det väl med allt?
Ni kan se hur vi gjorde här på filmen:
Nu sitter iaf fungerande stödben på plats igen. Det ena benet sitter pyttelite snett (det ser man på filmen) – å andra sidan så är det väldigt sällan man står på helt plan mark. Så det spelar ingen roll tycker vi.
De gamla stödbenen kan ha gått sönder pga att vi drog ner dem med skruvdragare som kan dra lite för hårt. De flesta gör så och oftast går det bra. Men de nya kommer vi för säkerhets skull att dra för hand med vev. Det är inte särskilt mycket jobbigare faktiskt, men grejerna kanske håller bättre.
Det har varit lite grejer vi vill fixa, för att den ska bli som vi vill ha den. Eftersom vi tänkt behålla honom länge och vi bor ju rätt långa perioder i bilen. Ralle är ju vårt deltidshem och vi åker året om, då ska det vara funktionellt och trivsamt. Nu är faktiskt det mesta gjort, bara lite småfix kvar.
Vi trivs så otroligt bra med Ralle och skulle absolut kunna bo helt i honom. Den dagen kommer 🙂
Jag var på min första ”riktiga” premiär 1986. Då hade jag precis börjat jobba på Svensk Filmindustri och var alldeles ny i den världen. Många galor har det blivit under de här 38 åren, men det finns en som varit på långt många fler än mej, nämligen Leif Schulman. Han släppte nyligen en bok om kändisfester och galor, och vi var med på bokreleasen.
Jag kommer inte ihåg vilken min första filmpremiär var, däremot kommer jag ihåg den första film som jag var med och arrangerade gala för, det var 1987 och Pelle Erövraren med Max von Sydow. 1988 var ett stort premiärår med bla Cocktail och Roger Rabbit. Oj, så roliga fester vi fixade. Efter det har det bara rullat på.
Leif Schulman är infödd i en värld med kända föräldrar och deras minst lika kända vänner. Han gick på sin första fest redan 1966, 20 år före mej alltså. I boken ”Kändisfest” har han valt ut ungefär 80 minnesvärda fester. Så roligt att se och läsa om, jag har faktiskt varit på fler av dem – även några av de på 80 och 90-talet. Han har också delat med sej av lite skvaller bla om Jan Gulliou och Alice Timander. En väldigt fin bok som man gärna kan ha framme. En sk coffetablebook.
Foto Patric Laijronsdotter
Är det fest så är det, den här arrangerad av Alexander Erwik som gillar extra allt. Alltså dök såklart Alice Timander upp på festen, aka Admira Thunderpussy/Adam Risberg. Det var en väääldigt lång Alice, jag har träffat henne – hon var inte kort, men definitivt inte 2 meter lång. Jag hade svårt att se hen i ögonen utan att bryta nacken av mej, om man säger så 😛
Det var en väldigt härlig fest, där många var rejält uppklädda enligt dresskoden. Jag intervjuade såklart Leif om hans bok, men även Alexander om hur man kommer in på gästlistan hos de stora festfixarna. Jag fick även ett snack med härliga Peter Englund som gör det häftigaste kläderna till både fest och mello. Lotta Grey, aka Vimmelmamman, hamnade också framför vår kamera – hon har bevaka mingel för Hänt i nästan 20 år och har en massa kul att berätta. Ni kan se filmen här nedan:
Det blev en sån där uppsluppen och rolig kväll som man inte vill gå hem ifrån. Här fanns gott att äta från Ridderheims, gott i glasen från bla Love Spirit samt glada vänner och bekanta. Whats not to like lixom?
Det var dessutom en unik kväll då fyra av Sveriges största festfixare samlades på Röda Mattan för en gemensam bild med Leif. Här var Mia från Wonderland Event, Alexander från Erwik Communication, Micael Bindefeld samt Daniel från Subito. Ett gäng som definitivt kan fixa fester!
En bra kväll helt enkelt. När vi till slut bröt upp kom Dogge, så vi fick Dogge-Taxi till förorten. Så himla bekvämt att vi bor i närheten av varandra.
När jag hörde att det skulle göras musikal på en massa schlagerlåtar blev jag såklart nyfiken. När ”De e det här vi kallar kärlek” hade urpremiär i Malmö kunde vi inte gå, men nu när den kom till Stockholm var vi på plats. Vicken härlig kväll!
Göta Lejon på Götgatan har renoverats, med varsam hand som man brukar säga. Å det har verkligen blivit fint. Ovanför kassan har man byggt en bar med sittplatser så man kan se ut över entrén och minglet. Men där hade vi inte tid att sitta, vi jobbade ju.
Martin fotade röda mattan, men jag filmade faktiskt inte – det var för trångt att gå runt med en filmkamera och prata med folk. Istället iakttog jag, pratade med folk och bistod Martin så mycket jag kunde. Ett trångt mingel är svårt att jobba i, särskilt när folk tränger sej förbi oss som jobbar för att få egna bilder på ”kändisarna”.
19.30 var det dax att sitta på plats och se ridån gå upp. Vi hade förberett på oss om tre timmar, lite för mycket för vår smak – men det gick blixtsnabbt. Jag tittade inte på klockan en enda gång, plötsligt var det bara slut. Å det var så bra. Ett riktigt glädjepiller! Ni kan läsa vår recension HÄR.
”De e det här vi kallar kärlek” är alltså en musikal baserad på 26 olika schlagerlåtar. Av bla Lasse Holm och Ingela Pling mfl. Ett kanske lite banal historia, men det gör inget. Jag älskar det förutsägbara som känns precis som att läsa en härlig feelgoodbok. Man vet att det ska trassla till sej lite och sen reda ut sej på slutet. Så ska det lixom vara. Mysigt och glatt. Detta kryddas även med 80-talskläder, roliga anekdoter och en och annan humoristisk fundering på framtiden.
De där tre timmarna var absolut inget problem den där gången. När föreställningen var slut dansade man därifrån på lätta steg och nynnade såklart på musiken. Gillar ni schlager och har vägarna förbi Stockholm så måste ni faktiskt se den.
Det har varit ett galet tempo sedan vi kom hem. Innan vi åkte iväg senaste gången var vi på invigning av restaurangen ART, i förra veckan var vi på invigning en ny vinbar – Capannone Bottega. En god kväll kan man nog säga 🙂
Capannone på Roslagsgatan har funnits några år. Martin har varit där och ätit lunch, det har inte jag. Restaurangen har italienskt tema, mat som jag gillar – alltså såg jag fram emot kvällen väldigt mycket. När vi jobbar på ett mingel så dricker vi aldrig något medan vi jobbar, däremot kan vi smyga till oss några smakbitar för att få lite energi. Det var vi tvungna till den är gången, annars hade vi hungrat ihjäl.
Gästerna kom nämligen i två olika omgångar, hälften kom kl 18 – andra halvan kom 19. Baren är nämligen väldigt liten och trång. Hade alla kommit samtidigt hade man inte kunnat vända sej om därinne. Röda Mattan var utanför, där gästerna också fick vänta tills de blev insläppta. När första gänget släpptes ner på undervåningen, fick nästa komma in.
Alltså fick vi ett litet glapp när det inte kom några gäster, då smög jag in och hämtade assietter med italienska delikatesser som torkad skinka, bröd och ost. Så fräscht och gott. Jag skulle kunna äta ihjäl mej på torkad skinka. Det är ju sååå gott. Brödet var något av det godaste jag smakat!
Medan Martin fotade, sprang jag runt och filmade. Efteråt stannade vi faktiskt kvar en stund, det händer inte jätteofta. Men det här stället ville vi utforska lite mer, så vi gick ner till de andra när vi kändes oss färdiga. Hittade två tomma stolar precis vid kvällens DJ, där vi parkerade en stund med varsitt glas vin i handen. Jag drack vitt och Martin tog rött, det är så det brukar vara – därför dricker vi ganska sällan eftersom vi inte kan dela en flaska vin.
Man märker att det är ett bra event när gästerna börjar betala sina drinkar själva och inte bara går iväg när gratisdrickat är slut. Å så var det den här kvällen. Här var dessutom en del gäster som inte brukar ses på såna här bjudningar. Såna är såklart extra roligt att få med på bild.
Jag gillar italienska smaker och var väldigt nöjd med det jag fick smaka under kvällen. Så nu vill jag komma tillbaka för en hel middag. Så mysigt ställe med olivträd som rumsavdelare och mysiga takfönster. Läckert helt enkelt. Så vi kommer tillbaka!
Kolla gärna in filmen här ovan, så ser ni både vilka som var där och hur restaurangen samt vinbaren ser ut.
Höst innebär teater. Medan vi var på mässa i Jönköping hade två teatrar premiärer som vi alltså missade. Det var Svenska Revyn på Scalateatern och Dreamgirls på Chinateatern, dem såg vi ikapp förra veckan. Jag blir sällan stum, men nu hände det.
Jag tycker om att skratta och jag älskar musikaler, att se både revy och musikal på en och samma vecka är alltså inte dumt alls i mitt tycke. En bra start på hösten kan man väl säga. Eftersom vi missat premiärerna behövde vi inte ha några kameror med oss, utan hade lyxen att komma bara några minuter innan föreställningarna började och glida ner i stolarna för att njuta. Men det är ju ett jobb, vi ska ju titta kritiskt för att recensera, så koppla av gör vi inte om ni trodde det.
Det började alltså i onsdags då vi såg Svenska Revyn på Scalateatern. Den börjar redan 18.30, vilket är lyx. Då kommer man ju hem hyfsat tidigt och kan skriva recensionen direkt, utan att stupa av trötthet. Fast inte när föreställningen är tre timmar… vilket denna var. Tre timmar i en väldigt varm salong, helt utan syre. Hjärnan var mos på slutet.
Om jag säger Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg och Johan Ulveson, så fattar ni kanske på ett ungefär vilken slags humor vi pratar om. Henrik älskar ju kupletter och historia och sätter sina kollegor i jobb kan man väl säga. Här avhandlas enkelt sagt en hel del av Sveriges historia, kungar genom åren, lite politik, dialekter och allsång.
Det är roligt, jag blir definitivt road och får skratta – men alldeles för långt. Henrik Dorsin är skicklig, Vanna Rosenberg är en fantastisk sångerska och Johan Ulveson är något av det roligaste som just nu går i ett par skor. Så är det bara. Här är recensionen från Svenska Revyn.
Dagen efter var det dax för en bokrelease, den ska jag skriva om separat. På fredagen gick vi på teater igen, nu var det dax för Dreamgirls. Ända sedan jag fick veta att den skulle komma och särskilt sedan jag fick veta att Laila Adele skulle vara med har jag sett fram emot detta orimligt mycket. Det är ju så spännande när en bekant äntligen får en huvudroll och chansen att äntligen visa upp sin talang. Jag var rätt säker på att detta skulle tända hennes alldeles egna strålkastare. Å så blev det!!!
När vi kom in i salongen visade det sej att vi var fler som missat premiären, där var några bekanta i publiken som hälsa glatt. Ridån gick upp och vi slängdes direkt in i en talangtävling där Laila, Janice och Mary kommer in som Deena, Effie och Lorrel. Allt är hyfsat lugnt fram till strax före pausen, då får Laila sitt första stora solo och tänder den där strålkastaren som jag pratade om tidigare. Publiken sitter först som tända ljus, innan de ställer sej upp och jublar. Helt galet. Stående ovationer mitt i en förställning är väldigt ovanligt. Laila får tre stycken!
Laila och jag lärde känna varandra 2017 då jag tog en bild av henne på Gröna Lund som hon såg och vi började prata. Sedan har åren gått, vi har bla sett henne i shower som Tomas Ledins sidekick och som röst i tecknade filmer. Alltid lika proffsig, ödmjuk och varm – men det stora genombrottet har låtit vänta på sej. Tills nu. Nu har hennes alldeles egna strålkastare tänts och den kommer inte att slockna. Jag satt där i teatersalongen och var stolt som en tupp, att få se henne där på scenen. Stråla av lycka. Vi är alltså inte ens släkt – ändå är jag så stolt över henne.
Publiken var som galen efteråt. Jag var helt utmattad. Efter första solot var jag knockad och skrev genast ett meddelande till henne. ”Satan så bra”, det var också det som sedan stod i recensionen. Den kan ni läsa här. Jag trodde hon skulle vara helt slut efter föreställningen, så jag frågade inte ens om vi kunde ses – men där stod hon när vi kom ut ur salongen. Lite trött såklart, ändå energifylld och lycklig. Hon gör det hon älskar och hon har äntligen slagit igenom. Jag är så glad för hennes skulle och att få vara med på hennes resa.
Dreamgirls kommer att spelas på Chinateatern ända fram till slutet av januari. Här finna alltså chansen för er att köpa en riktigt bra julklapp till era nära och kära. En upplevelse är den absolut bästa presenten i mina ögon, en teaterupplevelse är väldigt fint både att ge bort och att få. Så gör det!
Nu laddar vi om för mer teater, den här veckan blir det faktiskt en premiär också. Häng med på min instagram så ser ni vad jag hittar på @marlenerinda 🙂
Veckan på Elmiamässan är över. Fem dagar med mer än 35 000 besökare, jag har inte ens träffat 2% av dem – men är helt slut. Massor med härliga möten som gett energi, men tagit min röst 😛
Mässan började alltså i onsdags, en vecka sedan redan! Helt galet vad tiden går fort. Sedan dess har det gått i ett. Vår Influencerhörna har varit öppen 10-18 varje dag, utom söndagen då vi hade stängt för att hinna gå runt själva.
Hit har folk kommit för att sitta ner, prata lite, ladda telefonen och få hjälp med olika grejer på sociala medier. Vi har hjälpt till med allt från att byta namn på instagram till att publicera någons första film på youtube. Det är en ära att få förtroendet att göra detta och så himla kul att få hjälpa folk framåt!
Varje dag har vi haft ett stort vinstregn med jättefina priset. Sisådär tio glada vinnare har gått från hörnan varje eftermiddag. Lite att rodda med, men också himla kul att se hur glada alla blivit. Vi har även pratat med olika företag, satt dem in i de regler som gäller för samarbeten och lite annat smått och gott. Vi har alltså gjort en himla massa olika grejer, men främst har vi träffat och pratat med alldeles fantastiska människor som älskar camping. Och vi har haft en livesändning med info från mässan och intervjuer med några som var där. Den kan ni se här nedanför.
Å när dagen varit slut har de gemensamma kvällsmiddagarna tagit vid. Vi är några som samlats vid vår bil, bla våra vänner Helene och Krister Berggren som vi träffar lite då och då och arrangerar nästa husbilsträff med. Men även Anne och Stefan som vi firade midsommar med och ska fira nästa midsommar med också, samt Agneta och Markku som vi träffar alldeles för sällan. Samtliga är himla mysiga och hjärtliga människor som bjuder på sej själva. Och alla har även egna Youtube-kanaler, klicka på deras namn så hittar ni kanalerna.
S
Efter den långa mässdagen har vi alltså ätit middag tillsammans och sedan suttit och pratat till sent. Det har inte blivit jättemycket sömn, men väldigt mycket kvalitetstid med härliga vänner. För så är det verkligen, detta är vänner som vi fått tack vare våra husbilar. Ingen av oss har nog något större nätverk av vänner, men nu har vi hittat varandra. Å det känns så himla fint!
Varje morgon har vi sprungit runt och filmat de olika hallarna, på lördagen blev vi intervjuade av vår egen redaktör till campingtidning vi skriver för och på söndagen kunde vi titta runt på mässan lite mer för vår egen skull. Då pratade vi med olika utställare, roddade samarbeten och tackade våra sponsorer till lotterierna.
Vi träffade även mässans ledningsgrupp som konstaterade att vår hörna är en bra grej och att de vill fortsätta utveckla den. Sverige är unikt vad det gäller influencers inom camping och vi är ju dessutom lite äldre än andra influerare. Många av oss är 55+ och har följare som är minst lika gamla och äldre.
Nog för att det finns många digitala kreatörer som är långt mycket större än vad vi är, men våra följare är en köpstark skara med tid, nyfikenhet och tjockare plånbok än de som kanske följer våra yngre kollegor. Detta börjar företagen att upptäcka och då måste även de utbildas i vad som gäller vid samarbeten. Att det inte är ok att betala med produkter, utan det ska skickas faktura på belopp som går att betala räkningar med.
Det är nämligen så att om man gör ett samarbete mot en produkt, så måste man betala skatt på produkten och då har man ju faktiskt betalat för att göra reklam. Det kan vara ok om det är något man ändå tänkt att köpa, men hur många yoga-byxor eller väskor kan man ha lixom…? Tänk på detta du som funderar på att samarbeta med ett företag. Du ska ha betalt för det jobb du faktiskt gör. Skatt ska betalas och skatteverket granskar fler och fler av oss digitala kreatörer – så gör rätt!
På söndagen landade vi faktiskt ett samarbete, vilket får ni se snart. Det händer inte särskilt ofta eftersom jag inte orkar jiddra med priser och sånt. Det krävs säkert 20 mail innan man kommer överens och bara en förfrågan av kanske 100 ger ett samarbete. Många frågar, men vill inte betala. Men nu gick det alltså i lås, tjoho!
I övrigt tittade vi på det vi skulle, sa bye bye och lämnade mässan. Väldigt trötta, men även tacksamma och nöjda. Å den här gången vet vi ju att vi kommer tillbaka nästa höst, vi behöver inte vänta på besked och fundera.
