På Valborgsmässoafton körde vi över bron till paradiset, Öland alltså. Vi brukar alltid börja eller avsluta vår vistelse på ön med en natt på Arontorp. Den här gången bjöds det inte bara på godaste kroppkakorna, utan även på en alldeles fantastisk solnedgång.
Från Timmernabben till Öland tar det kanske 40 minuter. När Martin hade jobbat klart filmade vi ställplatsen, tog de sista bilderna, packade ihop oss och drog iväg. Jag tror att vi var framme vid 14-snåret. Någon timma senare körde våra kompisar upp brevid oss och allihop parkerade rumporna i varsin solstol en stund. Vädret var helt fantastiskt!
En rätt skön känsla infann sej, där vi visste att vi hade tre härliga dagar framför oss. På en av världens vackraste öar. Dessutom med bästa sällskapet!
När klockan närmade sej middagstid gick vi den korta biten till restaurangen för att äta varsin portion härliga Ölandskroppkakor. Det är skillnad på småländska och öländska, de sistnämnda är lite gråare och har en ”slemmig” yta. Det beror på att man använder rå, riven potatis i Öländska, istf kokt. Jag tycker de är så otroligt goda och påminns alltid om min morfar och moster och somrarna på Öland som liten.
Jag minns när min mamma och moster stod i köket och rev potatis för glatta livet. Och att den största grytan kom fram. Hur de pressade potatisen, formade bollar som fylldes med fläsk. Allt enligt min morfars recept. Kroppkakorna las försiktigt ner i grytan och när de flöt upp till ytan var de färdiga. Vi var många som skulle äta, så det tog hela dagen. Sedan tävlade vi om vem som orkade äta flest. Jag tror att mitt rekord låg på 7 eller nåt sånt.
Numera är det ingen tävling, jag äter tre eller fyra. Med magarna fulla av kroppisar, tittade vi på Förrädarna innan kvällen bjöd oss på en vansinnigt vacker solnedgång. Alla fyra trillade ut ur bilen med varsin kamera och jag vet inte hur många bilder vi tog, men det blev många. Å några av bilderna blev riktigt bra.
Efter en god natts sömn började vi sedan 1 maj med en rejäl brakfrukost. Arontorp har en generös och galet god frukostbuffé, som bara kostar 89 kronor. När man ätit den behöver man ingen lunch, man blir proppmätt. Även på frukosten kan man äta kroppkakor, men gårdagens som är stekta. Gott det med, men jag föredrar de nykokta.
Efter frukosten packade vi ihop oss och rullade norrut. På vägen till helgens mål passade vi på att visa kompisarna några av våra favoritplatser på norra Öland. Jag har ju trots allt tillbringat väldigt mycket tid på ön och har några smultronställen. Om dessa ska jag berätta i nästan inlägg 🙂
Efter en effektiv helg, och avskedsparty av Sveriges Eurovisionbidrag, var det dax att packa ihop oss. Att åka på långresa i april är knepigt. Vädret kan bli precis hur som helst, så man får packa både långkalsonger och bikini.
Jag bytte ut alla vinterkläder efter den förra turen och fyllde redan då på med underkläder och basplagg. Så det mesta var redan på plats i husbilen, nu skulle bara allt annat in. Bland annat skulle ju bokhyllan fyllas på, jag vill ha ”riktiga” böcker – har svårt för läsplattor och ljudböcker. Jag vill ju dessutom fota det jag läser och då krävs en tryckt bok. Fyra veckor blir en liten hög…
I början av veckan klippte jag mej och fixade fransar och bryn. Då ser man lixom ok ut även om man bara drar en borste genom håret på morgonen. Vi bytte från vinterdäck (sent omsider), fyllde på gasolen, handlade och tankade.
I onsdags jobbade Martin halvdag, sen drog vi iväg. Siktet var inställt på jobb, att leta upp campingar och ställplatser som vi kan skriva om. För detta krävs dock fler än vi på platsen och hyfsat fint väder. Just nu när det inte är så många ute med sina husbilar kan detta vara en liten utmaning, men vi har lyckats rätt bra.
Efter en tidig middag på Rasta i Ringarum tog vi sikte på Timmernabben där vi tänkte stå i gästhamnen. Men där var det fullt, så vi hamnade på den gamla festplatsen istället. Och där blev vi faktiskt rätt många och solen sken dessutom som på beställning.
På torsdagen var det halvdag. Medan Martin satt och jobbade passade jag på att gå runt och fota lite. Det är en helt ok ställplats, som vi gärna återkommer till. Allt finns och priset är bra. Dessutom öppet året om.
Här nedan kan ni se filmen vi gjorde:
När han var klar filmade vi snabbt platsen, innan vi packade ihop oss för att åka vidare. Sen körde vi över bron och drog åt handbromsen på Arontorp på södra Öland.
Jag tycker att både Melodifestivalen och Eurovision tillhör vårens höjdpunkter. Vi kanske inte följer det slaviskt, men tittar när vi kan och finalerna missar vi ogärna. Att då få vara med och skicka i väg vår svenska vinnare till årets final i Wien var ju hur soligt som helst!
Man kan tycka vad man vill om låtarna i den svenska uttagningen och sedan i Eurovision-finalen, det är ändå en rolig folkfest. (Nästa) alla tittar, men inget har sett det… vi tittar och gör det gärna tillsammans med andra. I år går finalen av stapeln medan vi har vår stora husbilsträff. Alltså har vi fått hjälp att fixa en riktig Eurovision-kväll, med quiz och sändning. Det ska bli sååå roligt!
Så när Österrikes Ambassad bjöd in till ”Send Off-Party” för Felicia ville vi såklart vara med. Där var en himla massa bekanta, journalister, radiomänniskor- och tv-profiler. Vi stod mest och hängde med Helena och Peter från FreedomTravel.se och Mathias Gade från tidningen Gorumet. Ett kul gäng, god mat, schyssta uppträdanden och Robert Fux som superb konferencier. En väldigt rolig kväll helt enkelt.
Och självklart var Felicia där. Vår svenska och lite mystiska sångfågel, från Botkyrka och Tullinge – där jag själv bott halva mitt liv. Extra kul såklart. Hon bjöd oss på sitt bidrag till Eurovision och fick såklart stående ovationer. Jag är väl inte helt såld på låten och tror kanske inte att den är årets vinnare i Eurovision, men den är mer än ok och jag lyssnar gärna på den. Å jag håller såklart på Sverige och det ska bli väldigt roligt att se hennes 3 minuter på scen, de har tydligen ändra numret totalt och lagt till en massa spännande effekter.
Jag måste också nämna Robert Fux lite extra. Den här galet trevliga, snygga och talangfulla människa. Han är alltså halvösterrikare och mixade både engelska, tyska och svenska under kvällen. Han är rolig, karismatiskt och iögonfallande. Lång i vanliga fall och dessutom klackar på en halvmeter samt en röd helt otroligt utstyrsel. Han och Peter Englund är nog mina favoriter bland klädskapare. Lite galna på ett positiv och roligt sätt. De skulle gärna få göra make-over på mej vilken dag som helst!
Det var en helt fantastisk kväll. Vi önskar så klart Felicia ett stort L***A T**L, men det får man inte säga – för det betyder otur. Istället säger vi ”Ha en riktigt roligt stund på scen och njut av kvällen och Eurovisionbubblan”. Så får vi se hur det går. Det blir kul!
Vi har åkt mycket i Skåne under de senaste åren och besökt rätt många ställen på vägen. Österlen är ju känt för sin spännande natur och alla sevärdheter, men det finns ju så många andra spännande områden och platser. Här kommer 13 tips på ställen som vi har besökt och gillar. Hoppas det kan hjälpa er när ni ska åka runt 🙂
Vårt jobb är ju att testa campingar och ställplatser, för en campingtidning. Världens bästa jobb tycker vi såklart. Det innebär att vi måste röra oss över hela landet och besöka så många ställen vi kan under sommarhalvåret. Då Öland är en stor favorit och vi ibland har jobb i både Skåne och Halland, blir det att vi ofta åker från öst- till västkusten. Då tar vi gärna kustvägen genom Skåne. Vi har måååånga platser kvar att besöka, men här är ändå en del.
Tänk er att vi åker från Kalmar och kör medsols mot Höganäs.
Lilla Vinslöv ligger inte riktigt mitt i Skåne, men nästan. I närheten av Hässleholm och ca 4 mil från Hörby. Här finns en liten trivsam camping med härlig ägare och fina promenadstråk. Eftersom det är en camping finns såklart alla faciliteter som tömning, påfyllning, kök och sånt. Men det finns även en liten kryddträdgård där man får ta det man behöver.
Här trivdes vi väldigt bra. Bara 30 platser, så man får ringa och kolla läget om man ska dit.
Kör man ner mot Skånes östra kust och siktar mot Stenshuvuds Nationalpark, hittar man snart Kiviks Familjecamping. En lugn camping med butik, minigolf och grillplatser.
Det är inte bara nära till Stenshuvud utan även Kiviks musteri såklart, samt en mängd andra sevärdheter. Vi har här i april 2022, så det har säkert hänt en del sedan dess – men då var allt fräscht och fint.
Här finns såklart både kök, tömning för toa och gråvatten och allt annat en campare kan behöva.
Kommer man öster ifrån så ser man en jättestor varmkorv på vänster sida, i höjd med Löderupp. Korven är kännetecknet för Solans Mack och Ställplats. Ett otroligt charmigt ställe på Österlen, med en himla trevlig ägare.
Ställplatsen ligger kanske 500 meter från en jättefin sandstrand och trevlig restaurang. Men även ställplatsen har mat, här finns bla pizza och kanongoda hamburgare. En bekväm plats att stanna på längs vägen, där det finns både tömning av både gråvatten och toa – samt tvättmöjligheter. Dock inget kök.
Kåseberga Ställplats som ligger också längs vägen, en bit bortom Solans Mack, precis nedanför Ale Stenar. Det tar kanske 10 minuter att gå upp till stenarna och är ungefär lika långt att gå ner till hamnen. Ett tips är att gå upp till Ales Stenar vid solnedgången, det är magiskt!
Ställplatsen är en gammal fotbollsplan, servicehuset är ett omklädningsrum. Här är rätt enkelt, men ändå trivsamt. Jag tror det är 24 platser med el som inte går att förboka – men det är alltså rätt stort. Här finns allt man behöver, såsom tömning, toa och dusch. Samt boule- och tennisbana, och en sån där dygnetruntöppet-butik som man använder bank-id för att handla i.
Här kan ni se vår film från Kåseberga Ställplats, som det såg ut 2022:
Fortsätter man längs kusten kommer man snart till Beddinge strand och Trelleborg. Å där finns även Trelleborg Strand Camping. Här står man ett stenkast från den långa bryggan och sandstranden. Inte så stort, men väldigt trivsamt. Det finns en särskilt del med husbilsplatser. Här trivdes jag verkligen!
Det är ju en camping, så allt finns och är fräscht och fint. Stora kök med matplatser men även en restaurang vid stranden. Vi var här i april -22 och då renoverades det och fixades lite överallt och är säkert jättefint nu.
Ytterligare en bit bort ligger Falsterbo Restort, som drivs av samma ägare som Trelleborgs Camping. Medan Trelleborgs Camping känns lite mer familjärt, känns Falsterbo Restort som värsta lyxstället!
Receptionen har en butik och en stor härlig takterrass, minigolf och en massa annat. Man ser inte stranden, men en lång härlig strand finns bara fem minuter bort.
Här finns 22 husbilsplatser närmast stranden och det kan ju låta härligt – tyvärr var det väldigt mycket träd och buskar och begränsat med sol där. Det var också ganska nära tömningen av gråvatten och toa som man måste passera varje gång man skulle till stranden. Ingen fara egentligen, då det var rent och fräscht – men kanske något man ändå vill känna till.
Vi gillade det, perfekt när man skulle cykla runt och upptäcka Falsterbo och Skanör. Lagom cykelavstånd till allt.
Här har vi en jättestor camping med utsikt över Öresundsbron, så fina solnedgångar!
När vi var här 2022 byggdes campingen om, så nu är den säkert jättefin. Där vi stod var det ett jäkla liv från tidig morgon till kväll, pga grävmaskiner – så vi fick byta från campingtomt på gräs till husbilsplats på asfalt. En stor plats med bekvämt avstånd till lokalbussen. Mysigare på gräs, men detta var helt ok.
Vi gillade campingen som ligger med lagom cykelavstånd till Malmö Centrum. Då cyklar man dessutom förbi Limhamn där man kan stanna för en glass. Här finns såklart allt man behöver, det är ju en camping.
Här har vi inte bott, men cyklat förbi och kollat läget. I april var det inte många tillgängliga platser (12 på vintern), det är nämligen en båtklubb där platserna är upptagna av båtar tills båtsäsongen börjar.
Men det finns hela 50 platser när båtarna är i vattnet och då skulle jag tro att det är väldigt mysigt här. Här kommer vi absolut att stanna nästa gång (kanske i år). Vi gillar ju hamnar 🙂
Här finns både toa, dusch, tömning, påfyllning och grillplatser. Och denna går att boka har jag för mej.
Så himla mysigt ställe, trots att det är jätte, jättestort. Här finns en stor hamn, mitt i ett industriområde med nästan 100 ställplatser och en massa små Attefalls-hus. Samt tre restauranger som tydligen är himla bra. Man står precis vid vattnet och bjuds på fantastiska solnedgångar.
Ställplatsen ligger väldigt bra, det tar ca 10 min att cykla in till Landskrona och man kan ta båten till Ven. Här finns både tömning och påfyllning. Det går inte att boka, men på hemsidan ser man om det finns platser kvar.
När vi besökte Parapetern i maj 2022 blev det en av våra favoriter, men nu skulle vi aldrig stå där. Det var rätt trångt och oorganiserat då, men nu är det ju helt galet.
Man trycker in ekipagen, så pass att vissa inte kan komma ut om inte någon annan flyttar sej först. Så var det iaf när vi var där och tittade sommaren 2025. Jag vet inte hur många platser som finns där, kanske är det ett 20-tal – men dubbelt så många står där.
Det är dock ett perfekt ställe att stå när man ska upptäcka Helsingborg. Det är verkligen nära till allt. Dessutom ser man över till Danmark och när solen skiner känns det som man är utomlands.
Här finns tvättmöjligheter och ett fräscht servicehus med toa och dusch.
Här är filmen från Ställplatsen i Norra Hamnen, från 2022.
Bryggeriet – Oxhallen
Numera står vi istället vid Bryggeriet – Oxhallen, som ligger en liten bit från Knutpunkten. Och med bekvämt avstånd till båtarna som går mellan Helsingborg och Helsingör. Det tar kanske 10-15 minuter att gå in till centrum och Kärnan.
Här står man inte särskilt mysigt, men det är funktionellt och tryggt eftersom området är inhägnat. Det är fem platser har jag för mej och de går att förboka, så det är ju ändå bra.
Här finns typ ingenting. I bästa fall är toan öppen, så man kan använda den. Där finns faktiskt en restaurang, som vi inte lyckats testa än. Inget ställe för en semester, men för ett kortare stopp. Perfekt om man tex ska ”tura” eller gå på teater.
Här är film från Oxhallen:
Bananpannkakan
I Höganäs ligger den roliga och lite galna ställplatsen Bananpannkakan. Här styr Micke med säker hand, med Birgitta som sin högra hand. Här finns också en massa höns, skrotgrejer, plaja del bananaz och dammen med guldfiskar. I grillkåtan tänds grillen för gemensam middag kl 18 varje kväll, denna intas vid bordet som är en gammal flygplansvingen. Senare på kvälen brukar byns ”sheriff” komma ridande. Det är så supergalet och supercharmigt att man bara smäller av.
Här är 35-årsgräns, vilket kan störa en och annan – men det finns mängder med ställen runt om som är mer familjevänliga. Här får inte barn vara pga att det är en gammal skrot och fortfarande finns en del mindre barnvänliga föremål kvar. Och dammen är inte heller inhägnad.
Nästan på gränsen till Halland och i närheten av Örkelljunga ligger Persköp. En liten och väldigt populär ställplats som ligger som i en liten skogsglänta vid vattnet. Det går inte att boka och är nästan alltid fullt. Man checkar in via en tavla på väggen, där man ser vilka platser som finns lediga.
44 väl tilltagna platser med EL 10A alla med varierande natur. De flesta med utsikt över sjön. Här finns både tömning och fyllning. Dessutom en liten glasskiosk med självbetjäning.
Här kan ni se film från Persköp:
Vi gillar Skåne!
Skåne har så otroligt många fina platser, vi gillar verkligen att åka runt där. Det finns massor att se och göra och många fina ställen att bo på. Vi har sett mycket och bott på många, men har minst lika mycket kvar.
Jag har valt att inte lägga ut några priser, eftersom de ändå ändras nästan varenda år. Hälften av filmerna är från 2022, det har förmodligen hänt en del sedan dess. Vi ska uppdatera de vi kan nästa gång vi är i närheten. I år ska vi försöka bo på Cirkus i Malmö, som ska vara något extra. Ge oss gärna tips om fler roliga, mysiga eller extra fina campingar och ställplatser. Även utanför Skåne 🙂
Ni får gärna följa våra resor på vår youtube-kanal ”Jikitas på äventyr”. Där finns mer än 200 campingar och ställplatser filmade. I hela Sverige, från norr till söder. Titta gärna där om ni är på väg någonstans. Fler blir det!
Det blåste inte bara hela helgen, vi blev också blåsta när vi skulle köra vidare. Det blev inte alls som vi tänkt oss…
Strax efter lunch på måndagen var det dax att rulla vidare. Kompisarna skulle hem till sej, medan vi skulle vara ute några dagar till. Vi letar ständigt efter nya platser att skriva om och hade hört att Bommersvik skulle vara bra. Det är en kursgård med väldigt fina omgivningar, vid vattnet. Där finns både vandrarhem, restaurang och ställplats. Vi har varit där, men då som gäster på en fest som hölls på restaurangen.
Det skulle vara öppet, så vi åkte dit och hade ställt in oss på att stå här två dagar för att jobba. Vi kom fram, ställde oss på plats och började leta efter information om hur vi skull betala för oss och samtidigt få koder till toa, bastu och annat som skulle ingå i avgiften. Det fanns ingen mer info än att man skulle ta kontakt med receptionen, så vi gick dit. Låst. Ringde numret som stod på dörren. Inget svar.
Till anläggningen finns en bom, som bara har öppet under dagtid. Den ville vi ju inte bli fast bakom, så när ingen svarade och ingen info fanns – ja, då åkte vi vidare. Vill de inte ha våra pengar, så är det mest synd om dem. Lite synd om oss som inte kunde göra ännu ett planerat jobb, men de kanske inte är värda att skriva om i en tidning när deras info är så usel?
Vad skulle vi göra nu då? Hem kunde vi inte åka, för huset var utlånat. Och vi ville inte heller åka hem… Så vi kontaktade Södertälje Husvagnsklub, där vi stod för några år sedan. Vi kan inte göra något jobb på stället, men där är iaf trivsamt att stå. Vi var mer än välkomna och körde dit.
Tråkvädret fortsatte hela tisdagen. Så jag passade på att läsa klart en bokserie som jag påbörjade första dagen på rull. Men på onsdagen sken solen, så jag kunde gå ut med kameran lite.
När Martin jobbat klart körde vi den korta biten hem och helt plötsligt hade 12 dagar på rull passerat. Jag avskyr att komma hem! Vill inte vara hemma! Där är alldeles för många krav och måsten. Trädgården ska tas om hand, huset måste tvättas, skräp ska köras iväg, mm mm. Bara en massa tråkigt jobb och sånt som man måste göra som husägare. Jag avskyr det, men vi kan inte sälja riktigt än. Men jag längtar!
Nu blir vi hemma ett par veckor, sedan drar vi ut på rull igen. Då blir vi borta ännu längre 🙂
På Skärtorsdagen flyttade vi oss till Trosa Havsbad och Camping. Våra kompisar, Helene och Krister, hade anslutit och det var dax att påbörja vårt påskfirande. Det blev en blåsig historia…
Vi packade ihop oss och körde den korta biten från Gästhamnen till Havsbadet. Där installerade vi oss och tog en promenad. Solen sken, men det hade börjat blåsa lite. Det var ändå inte värre än att vi kunde ta fram grillen för vårens första grillmiddag. Vi hade fyndat en hel laxsida, som vi la på grillen och sedan åt tillsammans med vår falska potatissallad. En sallad som alla älskar när vi bjuder på, receptet finns HÄR.
Man hade ju hoppats att den utlovade stormen skulle missa oss, men det gjorde den såklart inte. Det var grått och trist när vi flyttade in på torsdagen och på långfredagen blåste det upp och regnade precis hela dagen. På påskafton vaknade vi till snö, sådärkul… Aprilväder kallas det visst… Vi satt och jobbade i varsin bil och var ändå helt ok med det.
Det är så bra med kompisar som man känner så väl att det inte finns några krav på ständigt socialiserande. Även om vi firar helgen ihop, så kan vi sitta var för sej. Så Martin och jag skrev klart och skickade iväg ett par jobb till tidningen och Helene kunde göra klart en grej för kursen hon går. Alla var väldigt nöjda när det var dax att samlas för middag. Det är alltid lika skönt att skicka iväg de där texterna. Den här gången gick även en faktura iväg, på alla jobb vi gjort hittills i år. Katching!
Med intresse för mat
Att säga att Helene är intresserad av mat är nästan en underdrift. Hon lever mat. Tycker om att planera den, att handla, att laga den och äta. Det som inte finns i hennes kyl är inte värt att ha och har vi glömt något finns det med allra största säkerhet att låna hos henne. På påskafton bjöd hon in till lunch med smörrebröd, chips med dip samt rom och lite gott i glaset. Ingen av oss är särskilt mycket för den traditionella påskmaten, detta var helt perfekt och väldigt gott.
Om påskafton bjöd på en tråkig start, så var avslutet desto bättre. På eftermiddagen fick vi en hel regnbåge och på kvällen fick vi en helt fantastisk solnedgång att njuta av. Natten till söndag, påskdagen, var spännande, då blåste det 22-23 sekundmeter och hela bilen gungade. Någon hade fått sitt förtält sönderblåst, saker hade flyttat sej och campingen hade delvis förvandlats till en mindre sjö pga allt regn. Vi stod hyfsat skyddat och på en liten platå, så vi kunde komma ur bilen utan att bli våta om fötterna. Men det var rejäla pölar överallt.
På måndagen vaknade vi till strålande sol, men det blåste en del fortfarande. Så pass att vi valde att stanna kvar fram till lunch, för att det skulle hinna mojna lite. Det är inte kul att köra 4 ton husbil när det blåser. Så vi tog en promenad, fotade lite, pratade med campingägaren och fixade lite i bilen.
Trosa Havsbad och Camping är ingen jättestor anläggning, men har ändå nästan 300 platser. Nuvarande ägare tog över för 4-5 år sedan och håller på att få den riktigt fin. Allt är inte öppet än, men tydligen ska restaurangen vara riktigt bra. Inte så konstigt då campingägaren är kock och även driver Fina Fisken inne i Trosa.
Måste komma tillbaka
På grund av dåligt väder, och att allt inte var öppet, kunde vi inte ta bilder till en artikel – så vi måste komma tillbaka och det har vi inget emot alls. Så himla bekvämt med en camping bara någon halvtimma hemifrån och dessutom nära vackra Trosa. Vi kommer gärna tillbaka!
Vi firar inte högtider som de flesta andra och det gör inte våra kompisar heller, tack o lov. Vi har inget behov av en massa mat och traditioner, utan har det gärna lite enklare. Det mest värdefulla med högtider är den lediga tiden, de röda dagarna. För även om Martin bara jobbar 80% är det himla skönt när han är ledig lite mer, det är då vi hinner jobba ikapp. Och vi brukar vara väldigt bra på att utnyttja den lediga tiden, både för att jobba och röra på oss.
Så jo, vi gillar påsken – men kanske på ett annat än sätt än ”vanligt fölk”.
Vi landade alltså i Trosa Gästhamn någon dag tidigare än vi tänkt. Det gjorde absolut ingenting, det är ju sååå fint. Eftersom vi inte varit här tidigare, mer än några timmar för några år sedan, passade vi på att kolla in staden ordentligt.
Att stå med husbilen i en gästhamn, mitt i en stad är… intressant. Oftast är där väldigt mycket aktivitet, både från lokalbor och besökande. Många åker till en hamn med bil, ställer sej och bara är en stund. Så var det även här, trots att man egentligen inte hade någon vidare fin utsikt där vi stod.
De som kommer med bil och ställer sej så, har inte riktigt koll på att det är folk i husbilarna. Som kanske sover. De har nämligen en förmåga att komma sådär vid 7-tiden på morgonen och stå med motorn igång…
Så är det på nästan alla ställplatser som är i städer och det är bland annat därför som jag ibland sover med öronproppar. Trodde aldrig att jag skulle klara det, men man vänjer sej faktiskt. Särskilt om man har ett sängsällskap som snarkar… då är öronproppar guld värt 😛
Från hamnen går en jättefin strandpromenad längs ån som löper genom hela Trosa. Här finns vackra gamla hus, restauranger och små caféer. Här står också mängder med folk och fiskar, en av dagarna var det säkert 50 pers på ett och samma ställe. I alla åldrar. Så himla härligt att se folk som faktiskt gör något och umgås. Och de fick napp också, fast fisken kastades i igen. Här fiskar man inte för att få mat, utan för att det är kul. Både på gott och ont, antar jag…
Vi gick längs den där strandpromenaden flera gånger, bla för att Coop ligger en bit upp. En fin väg för att gå och handla alltså. En av kvällarna besökte vi även en av restaurangerna, med kompisar som bor här. På restaurang Ankaret valde jag en himla god oxfilépasta, medan Martin tuggade i sej en hamburgare. Att gå ut en kväll och bara ha 5 minuter hem är ju bara så lyxigt!
I Gästhamnen finns det 6 el-platser för husbilar och en bit bort ytterligare ett tiotal utan el. De står egentligen finare, men när vi jobbar så måste vi ha el och det är rätt bekvämt att ha servicehuset nära. Detta hade vi rätt framför nosen och kunde bekvämt både duscha och använda diskrummet. Nog för att vi har allt i bilen, men det går mycket vatten när jag ska duscha. Håret är ju rätt långt och det tar tid att skölja ur schampo och balsam. Då är det bekvämt med dusch som man kan låna.
Vädret visade sej från sin bästa sida och solen värmde så pass att jag en av dagarna kunde mysa i min soffa igen. Som jag längtat. Jag kunde tom ta av mej tjocktröjan och slumrade faktiskt till lite när jag satt där och läste. Så himla härligt!
Här stod vi alltså söndag-torsdag, en lång tid för att vara oss. Men det blev ju en dag längre eftersom vi typ flydde från det föregående stället. När Martin jobbar är det ibland knepigt att byta plats, så den här gången fick det bli lite extra länge. Så nu kan vi Trosa tycker vi nog, men vi kommer gärna tillbaka!
Jag hade alltså ett läkarbesök sent på fredagseftermiddagen, men så fort det var avklarat drog vi iväg. Min läkare är i Södertälje, så vi siktade på Skansholmens Camping som bara är någon halvtimma bort.
Det finns inte jättemånga campingar eller ställplatser direkt söder om Stockholm. De som finns tänkte vi utforska de närmaste dagarna och började alltså i Skansundet. Här står man fint vid vattnet, där bilfärjan går till Grödingelandet. Vi visste att själva campingen var öppen, men inte om även toaletter och duscha var det.
Det är lite konstigt… campingarna berättar ganska tydligt när de stänger för säsongen, men inte när de öppnar. De borde ju vilja ha gäster så fort det går på våren och tydligt tala om vad som är öppet. Men icke. Detta är tyvärr ett rätt vanligt beteende. Så vi får chansa och den här gången var toan fortfarande stängd. Det innebär att även toatömningen är låst och då blir det problem.
Vi har allt i bilen, både toa och dusch, som vi använder. Men finns det ingen toalett på campingen/ställplatsen, behöver vi kunna tömma toan inne i bilen. De blir full på knappt två dagar. Är både toa och toatömning stängd, har vi problem. Nu har vi en extra toakassett, men man vill ju inte åka runt med en full hur länge som helst…
Vi kom iaf fram till Skansholmen, installerade oss och njöt av kvällssolen. Nu visste vi att vi hade nästan två veckor härligt husbilsliv framför oss. Vi det knallblå vattnet och framför oss och hela 12 svanar brevid oss. Sämre ställen har vi stått på.
Men eftersom vi varken hade toa eller toatömning här, och inte heller kunde göra något jobb på platsen – så valde vi att fortsätta vidare dagen efter. Vi hade läst om Håkenäs Ställplats, som hade fått höga betyg. Där fanns iaf ett öppet servicehus och vi skulle kunna tömma toan. Så vi lämnade Skansholmen och körde några kilometer bort.
Håkenäs var inte alls som vi trodde. Det låg längs med en ganska hårt trafikerad väg på en rätt tråkig asfaltsplan. Hur den platsen kunnat få höga betyg är totalt obegripligt. Vi tyckte inte ens att den höll att skriva om, men så såg vi att tidningen redan haft ett reportage därifrån. Vi skulle stanna två nätter, men det blev bara en – vi tyckte verkligen inte om platsen. Men vi fick en himla fin solnedgång och sällskap av Maria och Moxie, det var kul!
De gjorde oss även sällskap till Trosa, dit vi valde att åka dagen efter. Vi hade bokat tisdag-torsdag i Trosa Gästhamn, men kom alltså dit någon dag tidigare. Där står man nära jättefina promenadstråk, butiker och restauranger. Dessutom med både toa, dusch och tömning. Och faktiskt billigare än den där Håkenäs 😛
Här kunde vi bo in oss ordentligt och jobba under veckan.
Förra veckan handlade nästan allt bara om förberedelser inför nästa husbilstur. Årets första längre tur, men nästan två veckor på rull. Som vi längtat, men bilen måste ju ha sitt för att hålla. Så det fick han.
Vinter- och sommarcamping är två ganska olika saker. Vi gillar bägge, men visst sjutton är allt enklare på sommarhalvåret. Nu var det dax att plocka ut vintern och packa in sommaren. Äntligen!
Ut åkte draperier, fårfällar, bubbelplast och en massa annat. Bubbelplast, tänker ni… varför det? Jo, vi har gigantiska takfönster där kallraset såklart är ett faktum. Dem har vi därför isolerat med dubbelplast mellan fönsterpartiet och jalusin för att inte släppa ut värmen. Funkar hur bra som helst. Men det blir rätt mörkt inne i bilen, så det är riktigt lyft att plocka bort dem och släppa in ljuset igen.
När allt var ute var det dax för städning. Sådär som om bilen skulle säljas typ, en rejäl storstädning alltså. Varenda liten millimeter gick jag igenom, samtidigt som Martin tog hand om om utsidan. Stackars Ralle (husbilen heter så), han har sällan varit så skitig. Kanske Sveriges skitigaste husbil faktiskt. Men efter en rejäl svabbning var han ren och fin igen. Det tog typ en hel dag.
Innan vi packade in sommarutrustningen gick vi igenom alla ljusslingor och solcellslampor. Vi använder väldigt mycket sånt, då det är billigaste alternativet att utnyttja solljuset såklart. Några av förra årets lampor hade gett upp, men de som funkade packades in igen. Några behöver vi komplettera, det blir när vi kommer till Ullared nästa gång. Bästa stället att köpa lampor faktiskt.
Innan säsongen kör igång är det även dax för service och besiktning. Bägge gick utan problem, vilket såklart känns jätteskönt. Sen var det bara att packa in alla nödvändigheter, fylla husbilsbiblioteket och tanka. I fredags fixade vi det sista och drog iväg. Jag hade ett läkarbesök i Södertälje på eftermiddagen, som inte gick att ändra. Så det var bara att ta husbilen dit, hitta en tillräckligt stor plats där Martin fick vänta medan jag träffade läkaren och sen kunde vi dra iväg.
Storytel Awards är en sån där gala som man lixom drar ut på. I början på hösten får folk nominera sina favoritljudböcker, sedan ska det röstas bland de nominerade. I början på året bjuds det in till ett mingel där finalisterna avslöjas. Och sen är det den stora galan. Ett halvårs njutning typ 🙂
Jag läser mycket, det vet ni redan. Men det är bara något år sedan jag faktiskt började lyssna på böcker. Jag har inte kunnat det förut, utan har tappat tråden hela tiden. Hej hej utbrändhet lixom… men nu kan jag!!!
Så nu lyssnar vi massor i husbilen och sedan någon månad tillbaka har jag faktiskt ljudböcker som komplement till mina fysiska böcker. Ibland får jag recensionsex som är någon bok in i en serie, då kan jag lyssna eller läsa E-böckerna som är innan. Så nu har Martin fixat familjeabonnemang på Storytel, så jag kan lyssna på vad jag vill – när jag vill. Me like!
I torsdags var det dax för den Storytel Awards, eller Stora Ljudbokspriset som det hette förut. Bokbranschens egna Oscarsgala, typ. Alla var där, burkar det ju heta – men så var det faktiskt inte den här gången. Jag saknade rätt många av de ”gamla rävarna”. Den mest saknade för oss personligen var såklart Sammy Jeridi, som hade fått förhinder. SÅ himla tråkigt.
Många nya ansikten
Största anledningen till frånvaron var förmodligen för att där var många nya finalister. Har man för vana att vara finalist och plötsligt inte är det, kan det nog kännas lite surt och kanske avstår man därför från hela kalaset. Jurygrupperna var också utbytta till stor del, där saknades också väldigt många. Lite tråkigt kan jag tycka, Storytel Awards är så mycket mer än bara ett pris. Det är en chans för författare, inläsare och förläggare att träffas under himla trevliga former. Många fattar det, andra gör det inte…
Några som fattat detta är våra vänner Caroline och Leffe Grimwalker. Tillsammans har de varit i final tre gånger, Leffe har ensam varit i final hela sju gånger. De har gått tomhänta därifrån vartenda år, men haft lika kul ändå. Alltid uppklädda till tänderna och festar som det inte finns någon morgondag. I år vann de äntligen! Och vi fick vara där och glädjas med dem. Så kul!
Har man galna kompisar med häftiga kläder, som dessutom är villiga att fotas – så är det klart man tar chansen. Många bilder blev det…
Kvällens gala leddes av Sarah Dawn Finer och till sin hjälp hade hon Isaac and The Soundmachine. De gjorde ett helt ok jobb och allt gick väldigt smidigt. I år serverades ingen mat under prisutdelningen, därför gick allt lite snabbare än vanligt. Efteråt serverades dock den största tårta jag någonsin sett och när vi gick hem stod korvgubben beredd utanför. Bästa avslutet på en festkväll måste vara korv med bröd.
Trevliga möten
För mej blev det också en lite speciell kväll. Jag vet ju att många följer mej på instagram och där lägger jag ju upp allt jag läser. Recensionerna på Du i Fokus blir dessutom allt fler, så jag borde ju fatta att en och annan i bokvärlden vet vem jag är. Men att det var så många kunde jag aldrig tro. Flera gånger under kvällen blev jag stoppad av både författare och förläggare. De tackade för fina bilder och trevliga recensioner. Jättekul såklart! Men överraskande.
Jag gick som vanligt runt med filmkameran, medan Martin fotade Röda Mattan. Här nedan kan ni se film från kvällen, där alla vinnare och deras tacktal är med. Missa inte Caroline och Leffes, det är faktiskt jätteroligt. Missa inte heller Denise Rudbergs tacktal, äntligen vann hon. Är så glad att vi filmade allt just i år 🙂
Detta är verkligen årets roligaste gala. Det är roliga människor och de flesta är rätt prestigelösa och kommer dit bara för att ha kul. Att vinna verkar mest vara som en stor härlig bonus, men såklart en rejäl bekräftelse. Vi som bevakar galan får alltid suveränt bemötande, god mat och bra platser för foto. Man har lixom tänkt på allt. Och detta kan jag säga efter att ha bevakat galan sedan 2016, det är ju några år. Betydligt fler än nuvarande pressansvarig faktiskt.
Nu hoppas jag bara att Storytel Awards blir publik. Att ljudboksälskare och bokälskare ska kunna köpa biljetter och vara med på galan. Jag vet att många vill vara där. Jag tjatar vidare och hoppas att det en dag ska bli verklighet. Skulle du vilja vara där om det blir så?
För några år sedan hade jag ingen direkt koll alls på Bo Kaspers orkester. Jag kände igen deras sätt att spela, men inte mer än så. Hösten 2023 var vi på vår första konsert med dem, för ett jobb, och fattade direkt grejen med deras musik. Nu har vi varit på vår andra konsert.
Att recensera scenshower ger oss ibland möjlighet att se sånt som vi annars inte hade sett. När vi fick inbjudan till att recensera Bo Kaspers första gången, gick vi dit med helt öppet sinne. Vi, eller kanske mer jag… visste nästan ingenting alls om dem. Men oj så bra det var!
De har ju ett rätt speciellt gung. Musik man kan ha sådär i bakgrunden, medan man gör annat, men även lyssna mer intensivt på. Jag lyssnar iofs inte särskilt mycket på musik, mest i bilen eller konserter på tv. Men jag gillar Bo Kaspers, så när de nu firar 35 år tackade vi såklart ja till att recensera deras jubileumskonsert.
De blev en riktigt fin kväll på Göta Lejon och som det brukar heta ”alla var där”. Det var många roliga möten med gamla bekanta, som jag inte sett på ett tag. Och konserten var riktigt, riktigt bra. En lång och generös show, där små filmsekvenser visades samtidigt med musiken för att visa bandets karriär genom åren. Otroligt smart och tillsammans med mellansnacket blev det verkligen en kväll genom minnenas allé.
Vaddå recensera?
Att recensera en show, teater eller konsert, är något helt annat än att vara där privat som en i publiken. Jag ska ju ta in allt, inte bara det som händer på scenen. Utan även hur scenen ser ut, hur mellansnacket är, hur publiken reagerar, scenkläder och interaktionen med publiken. Martin har sitt jobb innan allt börjar, när han fotar röda mattan och tar sisådär 3-500 bilder en vanlig premiärkväll.
Efter föreställningen ska vi skynda hem för att skriva recensionen så fort som möjligt. Absolut senast innan lunch dagen efter. Vi brukar vara hemma vid 23-tiden, då laddar Martin ur kameran och redigerar bilderna medan jag skriver recensionen. Oftast har jag förberett den lite innan, genom att kort skriva lite historia och handling om det är en teater. Sen tar det kanske 1-2 timmar att skriva klart allt, få in bilderna och trycka på publicera. HÄR kan ni läsa vår recension.
Den här gången var det en rolig röd matta med gäster som inte så ofta går på premiärer, bland annat Peter Haber och hans fru Lena. Han är tydligen en stor fan av Bo Kaspers. Men där var såklart även de som ofta minglar och som vi brukar träffa. En kul kväll!
Men nog känns det att man blir äldre… de här kvällarna blir ju rätt sena och vi är rätt sänkta dagen efter. Å det blir värre och värre… får se hur länge vi orkar. Några år till blir det iaf. Och Bo Kaspers har vi inget emot att se flera gånger. Kolla in dem om i inte gjort det, skönt gung ju!
I mars 2006 fick jag för mej att jag skulle starta en blogg. Den hamnade på Expressen, som var en av få portaler som fanns då. Jag kände ingen som bloggade, hade bara ett behov av att skriva. Tänk vilken resa det skulle bli!
För 20 år sedan var bloggar rätt ovanligt. Portaler fanns på Expressen, Metro, Passagen och ett par ställen till. Jag kunde ingenting om datorer, html eller sånt. Jag kunde skriva, det är allt. Och jag hade ett behov av att uttrycka mej, men ingen kanal för att göra det. När jag hörde talas om bloggar blev jag nyfiken, men att ta steget till att starta en… dit var det långt.
Men så hände något…
2006 – Efter tio år inom politiken blev jag nominerad till Riksdagen. Jag skulle alltså ha personvalskampanj och även jobba som valarbetare åt en kommun. Jag kunde, som första person, beskriva hur allt gick till inifrån. Hur man möblerar en valstuga, hur det går till när man väljer bilder och utformar en personvalskampanj, utsattheten som valarbetare i valstugan och en massa annat.
Jag startade bloggen och döpte den till ”Riksdagen nästa” och valde Expressen som min plattform. Det small till direkt. Expressen publicerade nämligen sk ”oneliners” ur våra bloggar i pappersupplagan av tidningen. Och mitt ämne var unikt, alltså blev det ganska många onliners, under kommande halvåret. Som en liten följetong från valstugan på torget i Huddinge, kanske man kan säga.
Jag stod dock rätt långt ner på listan och visste att jag inte skulle bli invald, men det var kul att får vara med i den där galna karusellen. Direkt efter valet i september, döpte jag därför om bloggen till ”Ensamma Mamman”. Efter att först ha kollat av med Cecilia Torudd att det var ok att använda namnet, då hennes seriestrippar hade samma namn. Hon sa ja!
Ensamma Mamman av underbara Cecilia Torudd
2008 – Expressen lägger ner och jag flyttar bloggen till Blogspot. Det är den enda portal som jag då hittar som jag kan importera hela bloggen till, jag vill ju inte förlora något. Efter lite meck ligger den där, nästan i sin helhet. Bilderna vill inte följa med över, men texten finns iaf.
Jag träffar Martin och är ju inte ”Ensamma Mamman” längre. Så efter en tid och noga övervägande döper jag om bloggen. Den är numera så stor och välkänd att ett namnbyte känns lite knepigt, alltså håller jag det enkelt och lägger bara till Fd – före detta. Och sedan dess har den hetat så.
2013 – Jag tror att det är ungefär här som jag blir inbjuden till mitt första sk Bloggevent. Så förutom de jag lärt känna på Expressen och fortfarande har kontakt med, kommer jag nu in i en gemenskap med folk som faktiskt tjänar pengar på sina bloggar. Som har detta som sitt jobb, helt eller delvis. Jag knyter kontakter, lär mej mer och får snart mitt första betalda uppdrag via någon slags förmedling.
Nånstans här startar jag instagram också. Mest av nyfikenhet och på kul, som de flesta andra. Men detta blir snart ett komplement till bloggen och det går snabbt att få rätt många följare. Ingen är mer förvånad än jag 😛
Hemmafru med sociala medier
2014 – Martin har omskolat sej och börjar en helt ny karriär. Han tjänar så pass bra att jag kan bli hemmafru om jag vill. Så jag börjar lägga mer tid till bloggen och sociala medier, eventen blir fler och allt börjar kännas väldigt spretigt. På hösten startar vi därför onlinemagasinet Du i Fokus – duifokus.se för att avlasta bloggen, så den kan gå tillbaka och bli min dagbok igen. Som det var tänkt från början.
Du i Fokus tar form och det som skulle vara ett hobbyprojekt spårar ur totalt. Sedan dess har magasinet varit mitt arbete och det jag dagligen gör. Där kan jag skriva om det som inte handlar om mej, det är lixom bara jobb.
2018 – Bloggen växer ännu mer och det kommer fler förfrågningar om samarbeten. Blogspot börjar kännas för litet, så efter 10 år på Blogspot tar jag steget och skaffar egen domän. WordPress blir bloggens nya verktyg. Jag gillar inte förändringar, men det är bara att tugga i sej och lära sej allt nytt. Som tur är fattar ju Martin sånt, så när något krånglar rycker han in och reder ut det jag ställt till med.
2021 – Vi är mitt i pandemin och Sverige har en massa restriktioner. De senaste åren har jag skrivit mycket om resor, allt det tar ju slut när covid seglar in över världen. Så vi köper husbil och börjar åka Sverige runt och hittar massor med nytt att skriva om. Och filma. För helt plötsligt har vi en Youtube-kanal också. Och den växer snabbt, så pass att vi efter ett år faktiskt kan tjäna några kronor varje månad.
2022 – hade vi vår första husbilsträff och efter den hör campingtidningen Husbil & Husvagn av sej och vill att vi ska skriva en kort text om träffen. Efter det får vi skriva ett par texter till, men det blir ingen riktig fart på skrivuppdragen. Förrän jag, våren 2024 (?) av en slump träffar chefredaktören på Husvagn & Camping på en lunch, och frågar fräckt om han inte behöver en skribent. Det gör han!
2026 – Idag är alltså bloggen och sociala medier större delen av mitt jobb, men så finns även uppdraget för campingtidningen som är det som ger mej en stadig inkomst. Martin har gått ner på 80% på sitt IT-jobb, för att rodda med Youtube och som min fotograf resterande tid. Numera bor vi större delen av tiden i vår husbil och älskar vårt nya liv!
Jag tror inte att särskilt mycket av detta skulle hänt utan bloggen. Den gjorde att jag fick en massa bra kontakter, blev ett ”namn” och den öppnade en massa spännande dörrar. Saken blir ju inte sämre av att jag är en sån som vågar ta chansen och oftast tackar ja till konstiga erbjudanden.
Så idag firar jag bloggens 20 år och klappar mej själv på axeln för att jag vågade kasta mej ut i en värld som jag inte visste något om. Men det gjorde ju nästan ingen då, vi var pionjärer allihop. Och se som det blev. Det är himla kul att ha varit med hela vägen, iaf nästan från början.
Jag vet att vissa har lite svårt för Per Andersson. Kanske förståeligt eftersom det oftast är hans hysteriska sidor som visas. Men jag har sett andra sidor och vet vad han går för. Och vill därför uppmana er: Döm aldrig boken efter dess utsida…
Jag försöker alltid att bilda mej min egen uppfattning om både saker, händelser och personer. När det gäller Per Andersson har jag inte haft någon åsikt eller uppfattning alls egentligen. För länge sedan träffade jag honom på en premiär där vi siktade in oss på exakt samma godsak i en godisskål och det blev en slags fäktningskamp med varsin skumtomte i handen. Oförargligt och rätt roligt.
Lite senare, eller om det var före… var jag på en presentation om förställningen ”The book of mormons”, där han och Linus Wahlgren berättade om musikalen och hängde med oss en stund. Då hörde jag honom sjunga för första gången och jäkla så bra han sjöng. När vi några år senare fick inbjudan att se julshowen ”Tomten och Bocken” var det ingen tvekan om att tacka ja. Här kom han ännu mer till sin rätt och visade sin sångtalang på mer än ett sätt. Han kan sjunga!
Sedan dess har jag intervjuat honom flera gånger och sätt honom i bla Diggiloo-ensambeln. De har ju alltid en komiker med sej på sin turné och förra sommaren var det just Herr Andersson. Han var otroligt rolig och tog ut svängarna totalt. Tramsigt? Både ja och nej.
Strax innan jul förra året, var det premiär av hans Kardborreshow. En väldigt annorlunda föreställning som formas av publiken. Där hänger ett stort tygskynke på scenen, med rutor och namn på olika sketcher. Publiken kastar sedan bollar som fastnar i någon av rutorna, denna sketch ska han sedan genomföra på studs. Alla föreställningar blir alltså olika och han själv vet aldrig i vilken ordning numren kommer. Det kräver en mångsidig artist att klara en sån grej.
Per Andersson är ett proffs, men få har nog förstått det. Han är dessutom en modig komiker som vågar gå utanför sin comfortzon och kasta sej ut på okänt vatten. OCH han har en jäkla massa talanger. Har ni inte hört honom sjunga, så hoppas jag verkligen att ni får chansen. Kardborreshowen är en väldigt annorlunda show och jag imponerades så många gånger av hans mångsidighet. Jag tror att vi skrattade från första minuten till den sista. Vi gav fyra stjärnor i vår recension. Ni kan läsa den HÄR!
Visst kan det väl vara tramsigt lite då och då, men jag tycker att hans seriösa sidor kommer fram mer och mer. Han har blivit mer personlig med sin publik, visar mer av sin personlighet och är mer sårbar. Och då blir han dessutom lättare att ta på allvar, även om det är humor han sysslar med.
Så ni som tycker att han bara är tramsig. Ge honom en chans. Se hans kardborreshow, hör honom sjunga, se honom i Diggiloo från sommaren 2025 (finns på TV4-play tror jag). Se på honom med nya ögon och lyssna på det han faktiskt säger. Det finns mycket som snurrar i Anderssons skalle och det mesta är faktiskt briljant. Jag tycker faktiskt att han är lite missförstådd…
Kardborreshowen går just nu som turné lite överallt i Sverige. Skaffa biljetter om ni vill skratta.
I förra veckan var vi på en sk roadshow där Tanzania visade upp en mängd olika verksamheter. Under kvällen pratade vi med alla utställare, som hade mycket intressanta att berätta om. Kvällen avslutades med en utlottning och vi vann!
Ni som följt mej under åren vet att jag älskar Afrika och att jag även bodde där under en tid. Halva mitt hjärta finns kvar i lilla Gambia och vi återkommer dit så ofta vi kan. Men nu var det länge sedan… jag tittar på resor nästan varenda dag, men det är både för dyrt och omständligt. Ving hade charterresor till Gambia i säkert 40 år, men slutade under pandemin. Nu har Apollo resor, men det är med reguljärflyg och tar väldigt lång tid. Men snart måste vi åka tillbaka oavsett.
En safari i Tanzania var min dröm och när jag fyllde 40 (2010) blev den drömmen verklighet. Vi hade en fantastisk resa med en veckas safari och en vecka på Zanzibar. Det var verkligen en drömresa på alla sätt. Vi såg alla ”Big Five” på bara ett par dagar och sedan en massa andra andra djur som inte ingår i den exklusiva gruppen.
Att vara på en safari är som att befinna sej mitt i ett naturprogram, helt fantastiskt. Men det är rätt jobbigt också faktiskt, efter 6-7 dagar är man helt slut och har sand typ överallt. Att då avsluta med en vecka på Zanzibar och de härliga vita stränderna, var helt perfekt. Jag som aldrig badar, för att det alltid är för kallt, gjorde faktiskt det. Flera gånger!
Men detta är alltså länge sedan. Att höra alla presentationer och se alla fina bilder gav såklart en galen längtan tillbaka. Vem vill inte flyta fram i en luftballong över savannen, en tidig morgon i soluppgången? Vem vill inte gå på milslånga stränder och njuta av solen? Vem vill inte se en grupp zebror som leker eller en buffelhjord som svalkar sej vid ett vatten? Det finns så otroligt mycket att se och uppleva och tycker man om att fotografera, ja… då har man snart kramp i avtryckarfingret.
På roadshowen var ett 30-tal utställare på plats och de som hade pratat med flest fick tävla sinsemellan om första priset. Det var jag (och Martin) och Christian från Mat- och resebloggen. Vi två hade lyckats prata med alla och fick därför svara på några utslagsfrågor om Tanzania. Och jag vann! Nu kom det svåra. Jag fick nämligen välja pris bland de som snart skulle lottas ut till resten av besökarna. De 5-6 alternativen rabblades upp och på typ två minuter skulle jag alltså bestämma mej.
Efter lite velande blev det 4 nätter på en fin lodge i Arusha och 2 dagar med utflykter i parkerna Tarangire, Serengeti och Ngorongoro. För två personer. Nu ska vi bara hitta ett sätt att ta oss dit och kolla med några av de andra företagen som var där. Så kan vi åka dit och göra några riktigt roliga resereportage. Vilka filmer det kan bli!
Så nu försöker vi att knyta ihop allt. Vår tanke är att åka i februari/mars nästa år och vara borta ett par veckor. Vi kommer inte att åka till Zanzibar, utan istället leta upp de finaste stränderna i Tanzania. Vi vill hitta ett alternativ till att åka ut på öarna.
Så nu hoppas vi att detta ska gå i lås. Vi har vunnit roliga grejer förut, som sedan fallit platt. En hotellövernattning här eller en utflykt där. Utan resan dit blir en sån vinst rätt dyr i slutänden. Här var det ändå nästan en veckas vistelse på ett fint hotell, samt utflykter, så vi ska verkligen försöka få till det.
Nog för att Egypten hör till Afrika och där har vi ju varit rätt nyligen. Men jag längtar tillbaka till ”bushen” och djuren, det som är mer utmärkande för kontinenten. För Afrika är ju inget land, det är en kontinent med väldigt många spännande länder. Vi har besökt några, kanske fler än många andra – men har väldigt mycket kvar. Just Tanzania har vi iofs rest runt i förut, men där finns mycket kvar att se. Jag hoppas verkligen att vi kommer dit igen!
Veckan har varit full med roligheter, men höjdpunkten var när Helena och Peter (aka FreedomTravel) bjöd in till fest. Och som på alla bra fester, slutar den i köket. Det gjorde den iaf för mej…
Redan i höstas pratade Helena och Peter (FreedomTravel) om att arrangera ett event där de ville samla några intressanta destinationer, samt ett gäng vänner och kollegor dvs reseskribenter, journalister, bloggare och influencers. Vi bollade lite fram och tillbaka och kom fram till att detta var bäst att hålla en dag mitt i veckan i slutet på vintern, eller början på våren, innan resesäsongen för de flesta av oss kör igång ordentligt. De letade lokal och kom fram till ett datum. I torsdags var det dax!
Helena hörde av sej på förmiddagen och bad om hjälp, så jag åkte dit en liten stund i förväg. Men när jag kom dit var allt redan perfekt uppstyrt, så jag kunde mest gå runt och ta lite bilder innan alla andra kom. Utställarna var på plats och snart började folk att trilla in, både gamla och nya bekanta. Där var faktiskt lite husbilsfolk också, kul kul. Och det var ju tur att jag tog mina bilder innan, för sen fick jag lite annat att göra…
Helena och Peter hade fullt upp med att hälsa välkomna, presentera sina gäster och håll korta små anföranden. Det minglades och skålades, snart var lokalen full med folk. Alla med samma intresse; resor. Representanter från Uzbekistan, Tunisien, Tyskland, Österrike och Slovakien var på plats för att berätta om sina resmål och mat från Uzbekistan serverades. Peter hade dessutom stått och rullar chokladbollar till hela gänget, som kanske var sisådär 50-60 pers. Många chokladbollar vare… 😛
Vilken färg är du?
Helena höll ett kul litet välkomsttal, där hon gick igenom olika typer av personligheter. Presentationen hölls på engelska, men ni kan säkert förstå vad bilderna säger. En gul personlighet gillar en bra historia. Blå planerar allt som går att planera. En röd tar kommandot och blir en slags reseledare. Och den gröna ser till att alla trivs och har det bra.
Självklart kan man vara en blandning av flera och jag konstaterade snabbt att jag är både gul och röd. Det får gärna hända något som blir en bra story, och jag är inte rädd för att leda gruppen. Det visade sej väl ganska snabbt och tydligt under kvällen. Och även här, eftersom det blev en bra story 😛
En himla trevlig tillställning helt enkelt. Men så såg jag hur disken började hopa sej och hur killarna som skulle hjälpa till började se lite stressade ut. Tydligen funkade inte diskmaskinen som den skulle. Glasen började ta slut, mingelborden svämmade över av disk. Å jag är ju som jag är. Så jag hoppade in och började peka med hela handen. Rensade borden och ställde mej att diska. Det var det där med röd personlighet…
Medan presentationerna hölls diskade jag vin-, champagne- och vattenglas för glatta livet – medan killarna fortsatte att plocka undan. Vi kunde fylla på med rena glas och få lite ordning på torpet igen, medan kvinnor i vackra klänningar dansade förbi. Och efter sisådär hundra diskade glas kom äntligen diskmaskinen igång. Då klev jag undan och killarna fick klara sej själva igen. Tills alla hade ätit klart och folk började runda av, då hjälpte jag till att städa av lite – så att Helena och Peter helt kunde ägna sej åt sina gäster. Ni fattar varför jag inte tog så många bilder va? Det föll lixom bort.
Om jag nånsin kommer fram till Samarkand…
Tyvärr missade jag ju en del, typ det mesta, av presentationerna. Men hann iaf prata med Tyskland, Tunisien och Uzbekistan innan kvällen var så slut. Så nu får vi se om det kanske blir höstens resmål, det skulle vara helt fantastiskt att få se Samarkand. Platsen som Evert Taube sjöng om och som jag hört om sedan jag var liten.
Man brukar ju säga att på en bra fest samlas de flesta i köket, så detta måste ju varit en himla bra fest. Men jag tänker nog inte diska för hand något mer i år. Jag har gjort mitt 🙂
Nu undrar jag såklart vilken personlighet ni är? Vilken färg är din? Är det en mix av flera kanske?
