Browsed by
Etikett: norrland

Guitars-The Museum – Gitarrhimmel inte bara för frälsta

Guitars-The Museum – Gitarrhimmel inte bara för frälsta

Efter Vildmarksvägen tog vi oss till till Umeå, även kallad Björkarnas stad. Här finns en mysig strandpromenad och flera intressanta museer. Gitarrmuseet har vi velat se länge, eller Guitars The Museum som det egentligen heter, nu var det äntligen dax!

Jag var på en mässa för några år sedan och kom då i kontakt med skaparna till Gitarrmuseet. Jag blev intresserad direkt! Det är precis en sån där konstig, rolig grej som jag gillar – trots att jag egentligen inte har något större intresse för gitarrer.

Gutiars – The museum ligger mitt i centrum och finns där tack vare tvillingarna Michael och Samuel Åhdén och deras ofantliga intresse av gitarrer. De växte upp på 60-talet och vid ett tillfälle följde de med sin mamma för att handla om fick se en tidning som hade Beatles på omslaget. Inne i tidningen stod Brian Jones med en Gibson Firebird i händerna. Där startade gitarrintresset.

Idag har samlingen mer än 400 gitarrer, många unika med fantastiska historier. Men det är gitarrerna i sej som är viktiga, egentligen inte vem som spelat på dem. Men här finns bland annat en fiolbas som spelats på av The Beatles, en gitarr som spelats på av Abba, samt en väldigt speciell Fender Broadcaster från 1950.

Vi fick en guidad tur av Anders som verkligen älskar sitt jobb. Han är otroligt kunnig och kan även spela gitarr och gör det gärna under sina guidningar. Rundturen började kl 15 och redan 16 stänger museet, då hade vi inte hunnit fota det vi skulle – men han och en till stannade snällt kvar och gav oss den tid vi behövde.

Som sagt; jag är inte jätteintresserad av gitarrer, men här kan man inte bli annat är fascinerad. Vi hade kunnat gå runt hur länge som helst och kommer gärna tillbaka när det finns mer tid. Självklart kommer det en film på Youtube också, har bara inte hunnit med det än. Men är ni i Umeå, så måste ni besöka museet – jättekonstigt, annorlunda och jätteroligt!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

High Coast Destilleri – 63…

High Coast Destilleri – 63…

Är man vid Höga Kusten så är det lite kul att besöka High Coast Destilleri som ligger några minuter från bron. Här gör man whisky på både längden och tvären och mycket handlar om siffran 63…

Vingårdar, bryggerier och destillerier är alltid skoj. Inte för att jag kan, eller tycker jättemycket om alkohol, utan mest för att det är intressant. Jag tycker det är roligt att lära mej om tillverkningsprocessen, smaker och särskilt smakskillnader. Varför gillar jag INTE vissa röda viner, öl eller whisky. Vad är det jag gillar? Efter en mängd provningar har jag kommit fram till en hel del faktiskt, bla att det är rökigheten i whisky som jag inte gillar, eller mörkt öl, men ljust går bra.

Å det är därför det är kul att besöka tillverkare och gå på provningar. Att High Coast destilleri dessutom har en jättefin ställplats med magisk utsikt är en stor bonus. Vi parkerade och träffade Linus som visade oss runt.

Beläget på 63° N är High Coast Distillery ett av världens nordligaste whiskydestillerier. Breddgraden går dessutom rätt igenom lagerbyggnaden och har fått en särskild betydelse för deras senaste whisky som just fått namnet 63.

Precis där den 63:e breddgraden skär genom lagerhus 3 lagras whiskyn i… 63 månader såklart. Den lagras dessutom på 63 liters bourbonfat, med en rökighet på 63 ppm. Alkoholhalten, ja den är självklart på procenthalten 63 och den lagras 63 decimeter ovan marken och han som binder tunnan är såklart född -63… å så fortsätter det. Den här smakade vi såklart på och den var alldeles för rökig för mej, men Martin gillade den.

Vi var med på en provning och som alltid funkar de första tre bra, de som inte är rökiga – sen är det lixom kört. När provningen är slut åker mina rökiga droppar ner i Martin glas och hans orökiga ner i mina. Jag är ingen whiskyfantast, men där finns smaker och nyanser i drycken som kan vara väldigt goda. Så där att bara sitta och smutta på, pyttelite i taget. Men det händer typ bara på provningar, jag dricker aldrig whisky hemma.

Efter visningen och provningen gick vi tillbaka till bilen och fick en fantastisk solnedgång över Ångermanälven. Vi satt ute länge och njöt. Resan började närma sej sitt slut… sååå tråkigt! 5 veckor ute på resa, men inte den minsta hemlängtan – tvärtom. Ungefär en vecka innan hemresa börjar komma-hem-ångesten och den är oftast brutal. Så även denna gång.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Högakustenbron måste besökas!

Högakustenbron måste besökas!

Jag vet inte när jag hörde om Högakustenbron första gången, men när jag väl gjorde det – ja, då ville jag åka dit! Vi skulle åka med Birka Cruises till Härnösand 2020, men då stoppade pandemin alltsammans. Men nu har vi äntligen varit där!

Höga Kusten är såklart mer än en bro, men har man av världens längsta broar (1800 m) och är ett av Sveriges högsta byggnadsverk 180 m), ja då måste man ju ändå få skryta lite. Å den är häftig! Att bara kunna bygga ett helt besökscenter kring en bro är ju rätt speciellt. Klart man måste komma hit när man ändå är i närheten.

Vi kom fram till Höga Kusten strax efter lunch och trots att det var i slutet av säsongen så var det fullt på alla parkeringar. Tyvärr är folk inte läskunniga och hade ställt sina små personbilar på parkeringen för husbilar, så vi fick vänta en stund på att någon skulle åka så vi kunde få plats. Det är lätt att ställa en personbil på en parkering för en husbil, svårare för en husbil att parkera på en liten parkering för personbilar. Men folk tänker inte… Jag ska inte ens återge konversationen med en av förarna… det var typ ”jamen, alla andra gör ju så…”

Vi fick iaf en plats och begav oss ut för att upptäcka stället vi kommit till. Det första man ser när man kommer hit är den gigantiska parkeringen, med den lilla delen för husbilar och en separat för husvagnar till höger. Där är man inte heller läskunnig… Många husbilar hade ställt sej på platserna för husvagnar, vilket ledde till att husvagnar fick ställa sej på bussplatserna och då fick inte bussarna plats… Ni fattar ju kaoset… Ibland är det väldigt bra att göra som det står på skyltar, de finns lixom där av en anledning.

Passerar man förbi parkeringarna har man ett hotell med restaurang till höger och en massa butiker till vänster. Å rakt fram finns ett jättestort berg med en fontän och lekplats. Vi började med att kolla in butikerna och sen gick vi upp på berget. Bron då? Ja, den är så stor att man ser den direkt när man kommer fram och sedan från olika vinklar beroende på var man står. Uppifrån berget har man en storslagen utsikt över bron med naturen runt. Så fint!

Några hundra bilder senare gick vi tillbaka till bilen och då fanns det platser på parkeringen med utsikt över bron, så vi rullade dit, fixade middag och förberedde för natten. Och sen tog vi hundra bilder till, typ. Solnedgången över bron var magisk och när den sedan lystes upp med massor av lampor fick den ytterligare ett utseende. Hur många bilder kan man ta på en bro? Massor kan jag berätta!

Hade det inte varit för skarvarna i bron som lät som en borrmaskin varje gång bilarna passerade, så hade vi sovit kanon – nu sov vi gott så länge det var lite trafik och vaknade när trafiken blev tätare. Men en kul upplevelse ändå och vi fick fantastiska bilder.

Nu har jag sett bron och jag är nöjd, nästa steg blir att åka båt och få bilder från vattnet. Det måste ju bara bli magiska bilder – eller hur!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Är det värt att åka Vildmarksvägen?

Är det värt att åka Vildmarksvägen?

Vi är många som hört talas om Vildmarksvägen och många som även åkt den 50 mil långa sträckan. Nu har vi också gjort det!

Förra sommaren verkade det som att var och varannan drog iväg till Norrland och åkte Vildmarksvägen från Vilhemina i Västerbotten till Strömsund i Jämtland och sedan tillbaka till Vilhelmina via Hoting och Dorotea. Om inte annat så hörde man på nyheterna om den ökade turismen och problemen som detta förde med sej. Vi ville se vad det var som lockade, men väntade till augusti för att slippa det värsta kaoset.

Projektet Vildmarksvägen över Stekenjokk och namnet ”Sveriges vackraste väg” skapades på 80-talet för att marknadsföra djur, natur, vattenfall, kulturplatser, vandring och de lokala aktiviteterna. Men vägen byggdes redan 1969 och går alltså genom Vilhelmina, Strömsund och Dorotea. Delen över Stekenjokk är bara öppen 6 juni till 15 oktober, den orangea delen av vägen på kartan längre ner. Under vintern täcks just den delen av snö, men resten kan man uppleva hela året. Som en bekant sa -”Tänk att få sitta i den första plogbilen för året!” På bilder har jag sett snövallar som är 5-6 meter höga, i ett i övrigt helt vitt landskap, så himla häftigt!

När vi kom till Vilhelmina var det dock ingen snö, däremot regn och dis. Ett rätt tråkigt väder, särskilt om man ska fota. Dessutom är det rätt många vägbyggen, ett som är 2-3 mil långt precis vid Vilhelmina. Men har vi sagt att vi ska åka, så är det klart att vi ska göra det också!

Första biten var som sagt ett långt vägbygge, vi kom på eftermiddagen och var lite trötta efter helgen. Så vi nöjde oss med att bara åka en liten bit och stannade sedan på en större parkering vid Kultsjöån. Här forsade vattnet fram och dånade rejält, precis vid bilen hade vi ett litet vattenfall. På morgnen åkte vi vidare och bara några kilometer bort ligger Trappstegsfallet, hade vi vetat det hade vi såklart stått där istället – för det var sååå fint!

Vädret var fortfarande inte på topp, men från början regnade det iaf inte. Vi passerade Klimpfjäll och körde mot Fatmomakke. En sk kyrkstad där samerna förr samlades och fortfarande samlas vid högtider. De äldsta byggnaderna här är från slutet av 1700-talet, men det finns spår från ännu äldre byggnader. Här finns kåtor, stugor, bodar och en liten kyrka, å nog syns det att vissa av kåtorna är väldigt gamla.

Här finns ingen el och det är ljuvligt tyst. Mobilen funkar såklart inte heller, så i den lilla kiosken vid parkeringen ombes man att helt betala kontant. Jag som gillar kontanter jublar såklart och köpte ett par jättefina handledsvärmare. Under hela resan har jag dessutom letat efter hjortron och det hittade jag här!

Resan gick vidare till Stekenjokk som är Vildmarksvägens högsta punkt och det var väl också här som gruvan låg om jag förstått saken rätt. Vi parkerade, gick ut och tog våra bilder. Sen började det blåsa storm och ösregna. Här är rätt många renar som går lite överallt, de kurade ihop sej i regnet. Här finns ju ingenstans att ta skydd, det är en bit ovanför trädgränsen och alldeles kalt. Kalfjället lixom 🙂

Vi körde vidare i regnet och i Gäddede sprack det upp och där bestämde vi oss för att tillbringa natten. Vi hittade en lite större rastplats lite inne i skogen, men alldeles nära vattnet. Jättefint!

Nu hade vi nästan kört hela Vildmarksvägen, pga vädret blev det inte så många stopp. Men ett lite större och spännande stopp väntade i Strömsund. Alla som kan sin Dunderklump vet ju att han är från Jämtland, vi försöket faktiskt hitta vattenfallet som är med i filmen, men hittade inte rätt tyvärr. Vi gick och gick, i leran… det hade ju regnat rätt mycket… men hittade bara fram till det lilla fallet i Jormvattnet – inte det stora där Stjärnöga står och sjunger i filmen. Men nu skulle vi istället besöka Beppe Wolgers museum!

Vi parkerade och möttes direkt att Jätte Jorm som stod fint och välkomnande i entrén av parken. Väl framme vid museet var det stängt… vi frågade runt och då sa man att det var stängt pga sjukdom. Jaha… ingen skylt eller information, man hade väl kunnat sätta upp en lapp iaf? Men vi fick iaf komma in, ytterligare en gång blev vi betrodda med en nyckel 🙂

Vilket fint museum och vilken härlig nostalgitripp! Här fanns bilder, brev, böcker, filmer, ljudupptagningar och en massa annat från Beppe Wolgers otroligt intressanta och innehållsrika liv. Självklart fanns ett rum från filmen Dunderklumpen och dockorna från Beppes Godnattstund. Här gick vi länge och bara myste. Vi kan verkligen rekommendera ett besök på Beppes museum i Strömsund.

Å sen var ”äventyret Vildmarksvägen” slut. 50 mil på 2-3 dagar. Vi såg kanske inte så mycket, men det var ju pga vädret. Men vi såg att där finns mycket mer att se, så vi kommer tillbaka till utvalda delar en annan gång. Vi har ett gäng vattenfall att undersöka närmare, här finns måååånga! Och det blir nog härliga Norrsken här, men då ska man allt ha lite tur också.

Vi har fått ett hum om vägen, naturen och förstår fascinationen att komma hit. Och som sagt; tänk att få sitta i den där första plogbilen som öppnar vägen. Så häftigt! Så jo, det är värt att åka Vildmarksvägen, iaf om man gillar naturen, tystnaden, vattenfall och renar 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube