Bläddra efter
Etikett: renoveringar

Har blivit lite problem…

Har blivit lite problem…

När en läkare säger så, blir man inte särskilt lycklig… men vi tar det från början:

Idag var det alltså dagen O som i Operation. Strax efter 7 i morse skrevs jag in på avdelning 15 på Södertälje sjukhus. Jag fick till och med samma säng som senast, ett gott tecken kanske? Sköterskan sa att jag var inbokad till 9.20, så jag skulle alltså få vänta i två timmar ungefär. Vid 8.40 gick jag och bytte om till de ubersexiga sjukhuskläderna och gjorde mej redo.

Inget hände och klockan blev 10.20… vid 11.20 kom den opererande läkaren upp till avdelningen och pekade på två av oss fyra som låg där. ”Ni två ska göras samma operation och vi har stött på två problem. Det första var ett akutfall som tog tid” Detta kunde jag och den andra patienten förstås ursäkta, men sen kom det… ”Nästa problem är att vi bara har ett operationsset kvar och vi ska göra två operationer. Den av er som frivilligt avstår från operationen idag kompenseras med 1500 kr, annars får vi singla slant” Va? Vaddå? Då bröt jag ihop.

Här har jag haft ångest i flera veckor och planerat halva mitt liv för den här operationen. Jag tänkte minsann inte åka hem förrän den var gjord! Ungefär detsamma sa den andra tjejen och där låg vi… Läkaren gick ut och kom tillbaka några minuter senare och kunde då meddela att man skickat efter ett sett från Huddinge Sjukhus som skulle komma med taxi. Under tiden skulle man operera… MEJ!!! Det kanske finns en gud trots allt? Snacka om lättnad och att 10 kilo föll från axlarna.

Sen gick det snabbt. Kissa, i med lite piller, ner till operation, in med infart i armen, smärtstillande och sen var allt igång. Jag var ungefär så lullig som när man tagit 2-3 glas vin i snabb takt. Alltså pratbar, men lite lätt avtrubbad och MYCKET bedövad och smärtstillad. Läkaren gjorde ett (eller flera, har inte så mycket koll) snitt under urinröret där ett band fördes in för att hålla urinröret på plats. Bandet drogs sedan igenom en massa ligament mot vardera ljumske och fästet med stygn i ljumsken. Detta tog kanske en kvart och vi pratade och hade ganska trevligt allihopa.

När allt var klart åkte jag direkt upp till avdelningen där mamma väntade och jag fick te och en massa annat att dricka. När benen bar fick jag mer te och mackor och sen började väntan på att blåsan skulle börja fyllas. När jag tyckte att det var dax att gå på toa mättes innehållet i urinblåsan med ultraljud, sen gjordes samma sak när jag kissat. Allt för att se att systemet fungerade och det gjorde det  🙂

Sen kunde vi sakta gå till bilen, för att åka hem. Nu började det göra ont… vart efter vi närmade oss hemmet tilltog ontet och när jag väl intog soffan gjorde det jäkligt ont. Två värktabletter och en myshund senare somnade jag på soffan och när jag vaknade började familjen trilla in. Nu är det helt ok, så länge jag sitter still. När jag rör mej känns det som en REJÄL träningsvärk som av ett hårt benpass helt ouppvärmd efter flera års vila. Jag kan helt enkelt inte röra benen utan att ljumskarna tar livet av mej. Så jag halvligger i soffan och ger familjen order. Men av själva operationssåret eller bandet känner jag ingenting.

Det var ju eftervården jag var mest fundersam över och nu gäller följande: Jag får gå (så fort jag mår bra) hur mycket som helst. Jag ska ta det rejält lugnt i två veckor och får inte träna, cykla, rida, bära tungt, bada eller ha sex på fyra veckor. Stygnen trillar bort av sej själv och jag ska ha ett telefonmöte med läkaren om två veckor.

Så nu är den här ångestladdade dagen över! Imorrn väntar roligare saker, då ska jag på blogglunch  🙂

Klart!

Klart!

Då är nog det mesta fixat inför morgondagens ”äventyr”.
Sista tvätten är hängd, vi har storhandlat (tröstchoklad är inköpt), hemmet är ok städat och ikväll ska jag ta den obligatoriska operationstvagningen med allt vad det innebär… Sen är jag redo, tror jag…

Imorrn kl 7.15 ska jag skriva in mej på avdelningen, få droppnål och sexiga kläder. Sen får vi se när jag körs ner till operation. Eventuellt kommer min mamma att följa med mej dit redan på morgonen och stanna tills jag är klar. Förra gången fick jag skjuts dit och blev hämtad när allt var klart, så det blir en ny erfarenhet att ha sällskap. I bästa fall är jag hemma igen innan lunch.

Jag ska alltså fixa en, vad man tror är, gammal förlossningsskada. När jag fick någon av killarna 1993 eller 1995 måste mitt urinrör släppt från en muskel och det har jag alltså inte kollat upp förrän nu. Visst har jag känt att något varit fel, men problem med de ”nere regionerna” tas inte riktigt på allvar och man vill inte propsa på något med risk för att bli till åtlöje. Men jag hade alltså rätt och fick operation (sk TVT) beviljad direkt när jag väl tog hjälp, 20 år senare… hur korkad får man va att vänta så länge???

Det enda jag vet är att man ska sätta ett band under urinröret för att hålla det på plats och att ingreppet tar ca 15 minuter. Sen är det totalt lugn som gäller några veckor och en rejäl smärta. För att inte bara fokusera på operationer, ont och stillasittande har jag tackat ja till en blogglunch på tisdag. Oavsett hur jag mår och hur ont det gör, så är det bra att ha något skoj att se fram emot. Det är mitt sätt att ignorera allt läskigt som ska göras och smärtan som ska komma. Läskigt imorrn, kul i övermorrn!

Nu håller jag tummar å tår att allt ska gå bra och bli precis så bra som alla säger. Snart kan jag gå långa promenader utan att bli kissnödig, shoppa loss i köpcentrum utan att leta efter toa och nysa/hosta utan att korsa benen  🙂

Tänk på mej lite extra imorrn så hörs vi när allt är över!

Fräcka fredag!

Fräcka fredag!

Så var det fredag igen och jag har tagit en liten sovmorgon tillsammans med Baileys. Även om det inte är riktigt lika trist väder idag, så är det nog bara en tidsfrågan när det där regnet kommer…

Så vi får väl se hur det blir med promenaden idag. Just nu verkar den dagliga frågan vara om promenaden blir ute i naturen eller inne i vardagsrummet? Det återstår att se.

Idag är jag alltså ledig och det är Senior också, så han ska hjälpa mej med en del som ska göras idag. Vi ska handla, åka till sopen med skräp, tvätta och städa. Nu ska hemmet förberedas för min konvalescens som börjar på måndag. Sen kan jag inte göra så mycket på några veckor och då vill jag ha ordning runt mej. Att ligga på soffan och se dammflodhästarna flockas blir bara stressande. Så här ska städas!

Känner mej ganska tom på roliga eller intressanta bloggämnen just nu. Så det får bli detta korta och ganska tråkiga inlägg nu, så kanske det kommer något fyndigare senare idag. Just nu har jag lixom bara operation i skallen…

Ni får ha en bra dag, så kanske vi hörs lite senare idag. Ta hand om er!

Mindre orolig nu

Mindre orolig nu

De senaste dagarna har bara sprungit iväg. Som jag berättat förut så går mycket just nu ut på att planera inför tiden efter min operation som jag har nojjat  en del över. Det är alltså inte själva operationen jag oroar mej för, utan tiden efteråt. Jag har inte hittat konkret information om konvalescensen och fått en mängd olika information när jag letat själv och frågat folk.

I ett landsting säger man att man ska hålla sej lugn 12-16 veckor efter operation och när jag läste det dog jag nästan lite gran. I Malous program för några veckor sedan hade man just min operation som ett av exemplen och en sjukgymnast som jag chattade med sa 6-8 veckor. Medan jag på ett annat ställe läste 2-4 veckor utan lyft och träning. Alla olika besked gjorde mej alldeles snurrig och ganska uppgiven.

Igår var jag och träffade narkossköterskan och passade då på att gå upp på avdelningen och fråga och blev lite klokare och mindre nojjig. Beskedet var att jag ska hålla mej helt lugn i ungefär två veckor, iaf tills stygnen släppt och sen känna efter själv. Däremot ska jag inte lyfta något som är tyngre än 5 kg de närmaste veckorna. De flesta blir sjukskrivna minst en vecka, men om jag måste jobba ca 30 timmar efter operationen så ska jag vara medveten om att det är ok men att jag nog kommer ha för jäkla ont. Så jag har bett Martin kolla om han kan jobba hemifrån på förmiddagen så han kan lasta bilen och köra oss dit första passet efter operationen. Att springa Vårruset 5 veckor efter operation skulle inte vara något hinder så länge jag är medveten om att jag inte kommer att kunna träna ordentligt och att jag har ett alternativ att faktiskt gå hela loppet… skulle jag?

Med de här svaren känns det mycket bättre. Jag kommer ju få mer direkta förhållningsorder av läkaren som opererar mej direkt efter operationen. Men nu vet jag ändå på ett ungefär vad som väntar efteråt och att jag helt enkelt får och kan lita på min egen kropp och känna efter. Det kommer att gör rejält ont efteråt, men det är jag mindre orolig för. Jag får helt enkelt ladda med smärtstillande. Herregud, hur illa kan det va? Jag har ju fött två barn och faktiskt nästan dött på kuppen!

Så nu har jag drygt en vecka på mej att förbereda allt; tvätta all tvätt, fylla på lagren på jobbet, handla hem det tyngsta och mest nödvändiga, kolla vem eller vilka som kan hjälpa mej att gå med Baileys osv. Allt för att underlätta för mej sen, så att jag får det lugnt och kan läka som jag ska. Det blir nog ganska mycket soffhäng på dagarna.

Nu ska jag ta en tur på löpbandet. Jag har ju både ett viktmål och ett löparmål innan operationen, så det är bara att köra igång. Ha en fin dag där ute i cybervärlden  🙂

Motivationen har återvänt!

Motivationen har återvänt!

Jag är så taggad just nu. Motivationen har återvänt rejält och just nu kan inget eller ingen stoppa mej! Veckans vägning visade 0,4 ner, så nu är det 1,5 kg till vikten jag hade innan jul och 2 kg till mål. Det skulle jag vilja fixa innan 1 Juni då vi ska på bröllop, men jag skulle gärna klämma 2 kg till…

Å just nu känns det faktiskt inte omöjligt alls. Jag har snöat in totalt på mitt löpband. Jag kan stå där hur länge som helst och bara gå och gå… idag var det Oprah och jag som gick 5 km på drygt 50 minuter. Tanken är att gå de där 5 kilometrarna dagligen så att de blir lättare och lättare och däremellan springa så ofta och långt jag orkar. Kan jag gå 5 km på 40-45 minuter så är det ok tycker jag. Men innan operationen (22/4) är min förhoppning att jag ska kunna springa hela sträckan. På fredag ska jag träffa operationsplaneringen och då får jag veta hur livet efter op ser ut och när jag får börja springa igen. I värsta fall får jag väl gå Vårruset? Men då vet jag iaf att jag orkar göra det på en helt ok tid.

Så just nu är jag ganska insnöad på det här med motion, vikt, mat och operation. Jag har två veckor på mej att göra allt så bra som möjligt och helt enkelt köra skiten ur mej innan jag blir liggande på soffan i minst en vecka. Jag försöker dessutom att planera och förbereda jobb och allt här hemma, så att den där tiden i soffan ska bli så lätt som möjligt. Jag kommer inte att bli sjukskriven, det går helt enkelt inte. Annars blir de flesta sjukskrivna 2-4 veckor, men jag kan ju inte ställa Martin i skiten. Därför måste vi planera så att jag kan fortsätta jobba trots allt. Problemet är att jag inte får bära mer än max 5 kg de närmaste 4-6 veckorna efter op och bara väskorna som ska med till jobbet väger minst det dubbla. Så jag fnular på att sätta en låda på en pirra och lägga väskorna i… det kanske funkar?

Som det känns nu så är det på nåt sätt 2 veckor kvar av mitt rörliga liv och jag måste göra så mycket jag bara kan tills dess. Så jag nördar in på mitt löpband, min våg och min mat och vet ni? Det känns så himla bra!

1 april – bloggen förändras

1 april – bloggen förändras

Då är vi ett litet steg närmare våren hoppas jag, nu när det är både april och sommartid! Den där förbaskade tidsomställningen får mej ur balans och allt känns fel under några dagar. Men det ser inte ut som att våra politiker ser faran för kroppen och knoppen riktigt än, för att det ska bli någon ändring på ett långt tag.

Första april, då ska man luras och bli lurad. Jag gillar inte det. Jag vill kunna tro på folk och att de ska kunna lita på mej, alltid. Visst, ett snällt lite lur kanske man kan tåla, men inte när det handlar om allvarliga grejer. Vad tycker ni?

Jag håller på att fixar lite med bloggen på uppmaning av Stoffisen. Han vill att flera ska hitta hit och läsa och tyckte därför att jag skulle ha en gillasida för bloggen på Facebook. Så det fixade jag igår, klicka gärna här och gilla sidan. Sedan en tid tillbaka finns jag även på Twitter, antingen klickar ni på knappen uppe till höger eller söker på .

Stoffisen kommer att göra en del inlägg här hos mej i form av debatter, tankar och funderingar. Han har väldigt många kluriga funderingar som ni säkert kommer att vilja kommentera och diskutera vidare.

Så det händer lite grejer av varierande art. Bloggen utvecklas och förändras… Missa inte det!

Världens bästa påskpresent!

Världens bästa påskpresent!

Jag är så himla glad, för jag har ”fått” världens bästa  påskpresent!

Vi hittade ju ett löpband på Blocket igår och idag var vi och tittade på det. Det är några år gammalt, men knappt använt och nu var man ganska desperat att bli av med det. Det tar nämligen ganska mycket plats… det är ett rejält löpband, inte ett sånt där litet som man enkelt ställer upp mot väggen… Detta är ca 60 cm brett och 2 meter långt. Och det behöver vi eftersom Martins 46:or ska få plats på bandet och inte bara kunna trippa utan faktiskt springa på bandet.

Så efter att ha avnjutit en rejäl påskmiddag hos Martins föräldrar drog vi iväg till Rönninge för att titta på det. Killen som sålde ska skiljas sej och berättade också att han hade ett barn med autism och ett med asperger… Välkommen till vår värld… undrar varför de ska skilja sej (obs! IRONI)… been there done that lixom…

Efter en kort förhandling plockades löpbandet isär så gott det gick och lastades in i bilen. Vi hade med oss Junior som bärhjälp och det var ju en himla tur. 100 kg löpband tar man inte på ryggen direkt. Väl hemkomna började Martin att montera ihop mackapären och sen kunde jag testgå den. Det kommer bli så himla bra och det bästa av allt är att Baileys inte är ett dugg rädd för den utan snarare nyfiken.

Så nu har Martin dragit på sej gympadojorna och kört igång ett viktminskningsprogram för att testa. Det finns en massa program som man ställer in för sin längd och vikt. Jag är helt säker på att den kommer att bli väl använd av de flesta av oss. Världens bästa påskpresent som inte går att äta!!!

Grattis bloggen 7 år!

Grattis bloggen 7 år!

Här om dagen fyllde bloggen 7 år, den 26 mars 2006 tror jag det var som jag skrev mitt första inlägg. Då var det för att jag blev nominerad till Riksdagen och tyckte att en blogg kunde vara en bra skyltfönster och ett sätt att beskriva en valkampanj inifrån. Under åren har ”skyltfönstret” förändrats och mer blivit ett sätt för mej att reda ut tankar och funderingar.

Några av er har varit med från allra första början och varit med mej genom valkampanjer, hierarkier och bråk inom politiken och i Tingsrätten. Ni har stöttat mej som ensamstående mamma, barnens skolbyten, trassel med lärare och trevliga födelsedagar och studentbjudningar.

Vi har rest tillsammans och ni har fått besöka Egypten flera gånger, Indien, Barcelona och Krakow. Varit med på roadtrip genom Europa, sett vilda djur i Tanzania och härliga stränder på Zanzibar. Ni var med när jag fick återse mitt kära Gambia efter 22 år.

Tillsammans har vi kämpat med vikten och trassel på jobbet. Ni har också varit med vid renoveringar, operationer, hundköp och när Martin kom in i mitt liv. Vi har gjort en hel del tillsammans, bloggen, ni och jag. Å mer ska det bli! Det ligger en massa spännande framför mej som ni får dela med mej.

Hipp hipp hurra för bloggen idag! Ni följer väl med 7 år till?

Nu blev det läskigt!

Nu blev det läskigt!

Jag håller ju på att renovera min kropp och fixa till de saker som stör mej och som inte fungerar som de ska. För ganska precis ett år sedan brände jag slemhinnorna i livmodern och fick ett helt nytt liv. I januari fick jag veta att mitt urinrör sitter snett och löst och idag kom operationstiden… nu blev det lite läskigt… Nu blev det allvar.

Den förra operationen kunde bara göra mitt liv bättre. Antingen skulle det hjälpa bra eller knappt märkas, men det kunde inte förstöra något. Det blev 150 % bättre! Hela mitt liv är bättre och jag är så otroligt glad för att jag sökte hjälp, stod på mej och sedan fick operationen. Då var jag inte ett dugg orolig, bara förväntansfull.

Idag fick jag veta att jag återigen ska in för operation måndagen den 22 april, den här gången för att ”hänga” urinröret på plats. Många många kvinnor har problem med läckage vid tunga lyft, nysningar eller vid fysisk aktivitet. Men det är mycket skam i detta och man vågar inte söka hjälp. Jag vill kunna springa, hoppa och nysa som jag behagar och slippa leta efter toa så fort jag kommer nånstans. Alltså sökte jag hjälp och läkaren sa att en enkel operation skulle hjälpa mej.

Urinröret har släppt från sitt fäste, vilket tydligen är ganska vanligt för de kvinnor som genomgått en eller flera förlossningar. Operationen går ut på att man med hjälp av ett gummiband fäster urinröret på rätt plats igen. Gummibandet sätts fast i ljumskarna och dras under urinröret. Det kan bli lite ömt och det tar lite längre tid att tömma blåsan, men man blir av med den ständiga oron att inte hinna på toa och det är värt hur mycket som helst. Några få känner av det där gummibandet ett tag efter operationen, jag hoppas jag slipper det…

Problemet är att operationen görs 5 veckor innan jag ska springa Vårruset tillsammans med 30 stycken av våra medlemmar och jag ska vila från träning och löpning 4 veckor efter operation. Jag sökte på internet och en läkare sa vila tills kroppen känns ok, så jag tror jag lyssnar på den läkaren istället.

Men nu är paniken nära! Det är hur läskigt som helst med operationen eftersom jag kommer att vara vaken. Jag har ingen med mej eftersom Martin praktiserar… å jag måste komma igång med löpningen snabbare än jag hade tänkt mej. Nu måste snön försvinna!!!

Om exakt en månad är det gjort!

Har gjort slut!

Har gjort slut!

Min tandläkare  🙂

Så är det gjort. Efter tre år. Min tandläkare och jag har gjort slut. Värre än så är det alltså inte  🙂

Men det kan vara nog så traumatiskt. Att hitta en bra tandläkare som man trivs med är faktiskt inte så lätt. Nu går jag på Tandläkarhögskolan och då gör man slut vart tredje år ungefär, så är det bara. De senaste tre åren har jag haft en ung, jättetrevlig tjej, vid namn Linnea, som skött mina tänder. När jag kom till henne var jag sjuk. Min kropp var infekterad och jag mådde riktigt dåligt, allt detta avspeglades i min mun som var i ett bedrövligt skick.

Linnea har tillsammans med sina lärare fixat alla mina tänder och vart efter jag blev frisk i kroppen, kunde vi även se resultat i munnen. Efter mängder med mediciner och behandlingar är jag nu både frisk i kroppen och munnen och mår bra igen. Hon har varit skitduktig och kommer att bli en alldeles utmärkt tandläkare när hon tar sin examen om 85 dagar. Jag är jättenöjd och önskar Linnea all lycka i framtiden. Hon ska ju gifta sej i sommar också  🙂

Som patient på Tandläkarhögskolan måste man ha gott om tid. Att man har ett stort tandvårdsbehov, är rädd eller har andra problem spelar ingen roll. Alla blir bedömda och får man ok, blir man deras patient. Varje besök varar upp till 3 timmar, vilken kan kännas i både rygg och mun ibland, men kostar bara 150 kr. Det spelar ingen roll vad som fixas under de där besöken, om det så är 10 hål och 100 röntgenbilder – summan är ändå 150 kr.

Många tror att det är läskigt att ha en elev som gräver i munnen på en, men så är det ju inte. Eleven undersöker och bedömer vad som ska göra, sen gör en lärare samma sak. Eleven måste sedan få godkänt för varje steg som görs och det är därför besöken är så långa. Så egentligen blir det ju faktiskt mer noggrant gjort än hos en vanlig tandläkare som jobbar snabbt och vill ha in så många patienter som möjligt för att tjäna pengar. Här bli man ju kollad både en, två och tre gånger och man kan alltid komma tillbaka akut om något känns mysko.

Till hösten eller nästa vår ska jag presenteras för en ny elev, som jag sedan ska tillbringa tre nya år med. Så får vi se vad som finns att göra i munnen då. Tills dess får jag klara mej själv, jag och min bettskena  🙂

Ditt favoritrum?

Ditt favoritrum?

Är riktigt superduperasirriterad just nu men vill inte fasta i den känslan och låta den förstöra min dag, så därför skriver jag ett inlägg om något helt annat än det jag är förbaskad på. Det är väl smart?

Har ni något favoritrum? Ett rum där ni spenderar eller vill spendera största delen av tiden. Jag vet att många har köket som sin favoritplats och ni som känner mej vet att så är det inte i mitt fall. Här hemma lagar vi enbart mat i köket, vi äter inte ens där… å då är det alltså ett ganska stort och fint kök. Jag avskyr att laga mat och tillbringar minsta möjliga tid i köket, i princip använder jag det bara för att komma till tvättstugan. Vaddå vem som lagar maten? Martin förstås  🙂

Jag tillbringar mest tid i vardagsrummet där jag oftast både äter, glor på tv, läser och surfar på datorn. Men det är nog inte min favoritplats. Det står mellan sovrummet och badrummet. Fast jag trivs inte i mitt sovrum just nu, det är för trångt och för rörigt. Den dag någon av sönerna flyttar ut blir det nog mitt favoritrum, för då åker två arbetsplatser ut. Då ska kontoret ut och sovrummet ska enbart bli just  sovrum.

Så det är nog badrummet som vinner första platsen som mitt favoritrum. Mitt fina badrum som renoverades förra året och som blev så jäkla bra! Pärlemorvita väggar, svart golv och där finns både dusch och badkar. Oftast använder jag badkaret med skum och hett vatten. Ett ex sa att jag bränner bort skiten, så varmt vatten tyckte han att jag hade  🙂

I mitt badkar kan jag ligga i timmar och läsa eller bara vara. Det var det första som sattes in när vi köpte huset 1992. Jag överlever inte utan badkar! Det är det bästa som finns när man varit ute en kylig vinterdag eller när man mår dåligt. Funkade rätt bra att lindra förvärkar med också.

Så mitt favoritrum är alltså badrummet. Vilket är ditt och varför?

Överraskad sambo :-)

Överraskad sambo :-)

Före klippning

Igår gjorde jag ytterligare en grej som jag längtat efter länge. Jag klippte mej kort! Allt mitt halvlånga hår försvann och det var superskönt. Jag har dragit mej för att ha en kort frisyr eftersom jag då måste klippa mej så himla ofta. Men jag tycker egentligen att det är snyggare med korta frisyrer än långa (som egentligen bara är hår och ingen frisyr alls), så går gjorde jag slag i saken.

Varje gång jag kommer till frisören så säger jag att de får göra precis vad det vill med mitt hår och varenda gång blir det ändå samma sak som gången innan. En av tjejerna som gärna vill klippa mej är så himla tråkig och jag ser ut som en tant när jag går därifrån. Men den andra tjejen som klipper är helt annorlunda och testar lite. Så igår kollade jag noga vem som jobbade och lyckades komma när den första tjejen var upptagen med en kund och den andra inte hade nåt att göra. Yes!

Efter klippning

Jag satte mej i stolen och sa ”Gör precis vad du vill” och tydligen hade hon en bra dag för hon lyste upp och sa ”Tänk om jag vill klippa dej kort då”. ”Gör det då” sa jag och hon tittade förvånat på mej och undrade om jag verkligen menade det. ”Hör du inte vad jag säger? Gör vad du vill!” Hon frågade om jag var helt säker och jag sa att jag är helt säker och sen satte hon saxen i håret och klippte av allt. En liten stund senare gick jag därifrån med en kort, härligt sportig frisyr.

Jag berättade inte för någon vad jag hade gjort. Senior konstaterade bara att jag hade klippt mej, medan Junior flinade stort och sa att det var fint. Jag stod i köket när Martin kom hem och han tvärstannade när han såg mej. Han har aldrig sett mej i kort hår men han gillade det han såg. Snacka om att han såg överraskad ut, jag brukar ju inte kunna hålla tyst om såna här saker  🙂

Efter middagen (som jag nästan hade färdig när Martin kom hem och han dog nästan av chocken) färgade jag över alla gråa strån. Så nu är jag både korthårig och enfärgad. Känner mej nästan som en ny människa. Folk frågar hur jag vågar? Vaddå? Det är ju bara hår!!! Det växer ut och i mitt fall växer det väldigt snabbt. Frisören konstaerade igår att det har växt ca 10 cm sen strax innan jul. Så vaddå? Det är snart långt igen, om jag vill  🙂

Erbjudande till mina läsare!

Erbjudande till mina läsare!

Idag har jag utnyttjat ett presentkort på pedikyr som jag fick när jag fyllde år i januari. Det är inte det att jag är långsam, nä… jag ville hitta RÄTT tidpunkt att utnyttja det och den tidpunkten var idag. Jag vill bli fin om fötterna till semestern  🙂

Jag åkte in till stan ganska tidigt, köpte te på Hötorgshallen (mitt vanliga hallon-lakrits och champagne för att ge bort) och sen åt jag lunch vid Hötorgets tunnelbana där man har goda wraps och jag tänkte ge mej själv en liten nostalgitripp. Vi köpte nämligen ofta mat där när jag jobbade på Sveavägen och vad jag minns så tyckte jag att det var gott, det tyckte jag inte idag…  När jag ätit var det dax att börja gå bort mot Östermalm och Östermalms Hudvårdsklinik på Östermalmsgatan 61.

Det var inte helt lätt att ta sej fram i snömodden och jag är väldigt glad att jag varken jobbar eller bor i stan! Bara att ställa ifrån sej bilen är just nu ett omöjligt uppdrag, det är inte plogat nånstans faktiskt! Men jag kom iaf fram och blev välkomnad av en jättegullig tjej som kom från Botkyrka visade det sej ganska snabbt. Klart hon var trevlig då  🙂

Salongen var liten och jättemysig och drevs av den gulliga tjejen och hennes mamma. Jag fick te och blev sen ompysslad till max. Fötterna fixades och hon konstaterade att med så fina fötter kunde jag inte ha kvar mitt avskavda nagellack på händerna… så helt plötsligt satt jag där med nymålade naglar även på händerna. I matchande färg förstås  🙂

Vi pratade resor, kultur, religion, språk, barn… you name it! Det fanns ingen ände på samtalsämnen och när vi började prata om bloggar och Facebook erbjöd hon direkt mina läsare 20% rabatt på alla behandlingar. Uppge bara MARLENE i bokningen, så får ni rabatten. Det är bra priser redan från början, så varför tveka? Å här finns allt; massage, ansiktsbehandlingar, Make up, pedikyr, manikyr… allt du vill göra kan du göra här! Boka här!

Mitt i allt prat tittade hon på mej och sa rakt ut att hon ville ta hand om mina ögonbryn och jag kunde inte annat än hålla med, de var verkligen skitfula. Jag har såna där vildvuxna bryn som växer ihop och jag har lixom inte tålamod eller kunskap att ta hand om dem själv, så de får leva fritt om man säger så…

Så nu är jag fixad från topp till tå kan man väl säga. Jag har TVÅ ögonbryn, alldeles perfekt tjocka och välsvarvade, alla mina naglar är fint rosa. Sådär sommarfina som man vill ha dem på semestern. Så nu är jag redo för Gambia även kroppsligt. Synd bara att jag glömde växla pengar på hemvägen… men men, det får vi väl fixa i helgen då.

Jösses vilken bra dag! Å vilken trevlig tjej som tog hand om mej. Henne önskar jag verkligen den bästa av alla världar och god karma. Om du läser detta så hoppas jag att du får en riktigt fin jul.

Hötorgshallen i sej är lite rörig, men ska man köpa te så säljs världens godaste teer där och av världens trevligaste personal! Dessutom till ett vettigt pris. En jättebra present!

Ohälsosam röra

Ohälsosam röra

Har legat på soffan idag och titta på ”How clean is your house” och ”Wifeswap”. Program som verkligen drar fram det absolut värsta hos folk. Att ha så stökigt runt sej att man inte ens kan ligga i sin egen säng eller hittar sin toalett är illa. Att byta ut sin halvröriga fru mot en som har renhetsmani kan inte heller vara så lätt… Jag förstår inte dem som är med i programmet, men jag förstår hur man kan ha det.

Mitt hem har varit ordentligt rörigt i perioder. Kanske inte så att det varit fara för vår hälsa, men ändå tillräckligt för att man ska må dåligt av det. När det är så stökigt att man inte vet vart man ska börja gör man lixom ingenting till slut. I bästa fall har man ett utrymme i hemmet vart man kan slänga in den mesta skiten, så att man slipper se den. Hos mej var det mest rörigt och för mycket grejer. Jag såg det, men orkade inte ta tag i det. Det var ju inte bara röran, det var ju allt… allt det där som måste fixas i ett hus. En trasig tapet här, en saknad list där osv… Jag trivdes inte, men visste inte vart jag skulle börja.

Men så en dag kom energin och jag kunde med små myrsteg ta tag i ett hörn i taget och när Martin flyttade in började vi sälja av grejer på Trader och då gick det snabbt. Helt plötsligt såg man skillnad, det skapades utrymme och luften blev lättare att andas. Så fort vi fick mer utrymme var det ännu lättare att göra sej av med grejer och hela livet kändes lättare. När den mesta skiten var väck bytte vi ut möbler som inte längre fyllde sin funktion eller var onödiga och skapade på så sätt ännu mer utrymme. Har man rörigt runt om sej, blir det ofta rörigt i skallen och det slukar energi. När grejerna var borta kunde jag helt plötsligt tänka igen och jag kunde se framför mej hur jag ville att mitt hem skulle se ut.

Våren 2011 var nästan alla grejer borta och jag började förvandla hemmet som jag ville ha det. Rummen målades eller tapetserades, ändrade färg och möblerades om. Energin var tillbaka och då gick det snabbt att förändra och det var kul! På bara några veckor var alla rum fixade och jag kunde äntligen känna mej stolt över mitt hem. För första gången på nästan 20 år kunde jag säga att jag trivdes hemma. Ganska sorgligt om man tänker efter, men så var det.

Idag har jag ett hem som är lättstädat, med ganska lite grejer, som är trivsamt och som jag helst inte vill lämna ens för att gå till jobbet. Energislukaren är borta även om det blir lite rörigt ibland, jag vet ju att det går snabbt att fixa om jag vill. Men jag kan verkligen förstå dem som har ett ohälsosamt rörigt hem, kanske tom farligt med bakterier osv. Man vet helt enkelt inte vart man ska börja och skiten växer en över huvudet. Om man bara visste då hur mycket energi man skulle få om man tog tag i röran… jag visste det inte då  – nu vet jag och jag hoppas att jag kan ge fler den insikten. Börja röja i ett hörn och ge inte upp, så kommer resten av sej själv… men man måste våga slänga, massor!

Det är grejerna som är problemet, de flesta har för mycket grejer och nånstans måste man börja, inget hörn eller rum är rätt eller fel. Det är lixom ”bara” att börja… och inte ge upp. Och sen känna energin återvända  🙂

Två tuffa år…

Två tuffa år…

I dag fick Martin veta att han kommit in på Teknikhögskolan och därmed ska plugga i två år. Detta besked har vi väntat på, det är lixom det som avgör hur resten av vårt liv ska bli.

Den 20 augusti är hans första skoldag och i juni 2014 är han färdig applikationsutvecklare och har då väldigt ljusa arbetsmöjligheter som det ser ut just nu. Vad det betyder vet jag inte riktigt, men det har nåt med datorer att göra. Och applikationer… antagligen  🙂

Däremot vet jag att det betyder att vi har två tuffa år framför oss med plugg och jobb. Han kommer inte att kunna ta företagsklasser och då får vi mindre pengar i plånboken. Men det var därför vi renoverade huset så mycket vi kunde under förra året och nu fixade badrummet som sista grej. Så vi är förberedda. Våra kvällsklasser ska vi ha kvar som vanligt, men det kommer att ligga mer administrativt arbete på mitt bord.

Men det ska nog gå bra. Vi får hjälpas åt att få det att fungera och det handlar ju faktiskt ”bara” om sisådär 700 dagar eller nåt. Å dagarna går som bekant väldigt fort. Det mest spännande och det största frågetecknet kommer sedan… vad händer sommaren och hösten 2014? Den som lever får se…