renoveringar -

Fyra veckor efter bröstförminskningen

september 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis fyra veckor sedan E-kupan blev en C-kupa och allt har gått mer än bra! Varenda dag kommer jag på nya saker som har förändrats och förbättrats. Senast idag faktiskt. Då satte jag på mej min nya höstjacka som är i rätt storlek och jag kunde dra dragkedjan heeeela vägen upp i halsen!

Förr har jag haft jackor ett par storlekar större, som då hängt som säckar på axlarna och ärmarna uppvikta flera varv. Ändå har det inte alltid gått att stänga den helt, utan en sjal har fått täcka halsringningen för att inte frysa. Men nu kan jag alltså ha 38/40, den sitter perfekt, går att stänga helt och jag ser dessutom vad jag pysslar med när den ska knäppas 🙂

Igår hade jag behå på mej för första gången, inget som rekommenderas riktigt än…. men jag skulle på premiär och ville att klänningen skulle sitta snyggt. Så jag tog ett eget beslut helt enkelt. Det blev dessutom en bygelbehå som läkaren absolut inte rekommenderar, men den var lite för stor och satt inte åt, så jag tyckte det var ok. Det handlade ju ändå bara om några timmar och kändes helt ok. Å jäklar va snyggt klänningen satt!!!

Idag tvättade jag rehab-behån och var tvungen att ha nåt annat så då tog jag en av de nya behåarna utan bygel under förmiddagen och det kändes helt ok det med. Asså… kläderna sitter ju så himla mycket bättre nu och det är rena fröjden att klä sej. Visst är det fortfarande lite svullet i sidorna och det blir lite handtag både på ryggen och i sidorna, men det är en miljoooon gånger bättre än förut.

Läkningen går alltså helt enligt planerna. Ärren börjar mjukna och ligger inte längre som långa korvar under brösten. Alla blåmärken är helt borta och även om ärren är rosa, så tycker jag ändå att de syns förvånansvärt lite. Nu spelar det ju ingen roll eftersom man ändå har behå där ärren går. Brösten börjar få en rundare form och en liten klyfta har börjat visa sej, tyngdlagen hjälper ju till när det gäller den saken. Jag är nästan tillbaka till samma omfång under bysten som jag hade innan, sånär som på tre centimeter. Så lite svullnad återstår.

Som ni ser så händer det mycket på fyra veckor. Men fortfarande är det försiktighet och sunt förnuft som gäller. From idag får jag träna försiktigt, hålla i kopplet själv när vi går med hunden och bära. Men jag får fortfarande inte springa, utföra hårdare träning eller bära tungt. Å fyra veckor till ska jag ha rehab-behån dygnet runt och tejpa såren. Å nu kommer ni inte få några fler bilder förrän på tvåmånadersdagen.

Var det värt det? Har det förbättrat mitt liv? JA!!!!!!! Det var värt precis allt! Kampen mot/med vikten, läkarebesök osv. Det var en himla massa krångel och en lååång väntan innan allt gick i lås, men det var absolut värt väntan och krånglet. Å det har förbättrat mitt liv enormt mycket! Jag har bara haft rejält ont i ryggen ett par gånger på en månad, jag som förr hade värk från morgon till kväll. Jag sover bättre, mår bättre, är piggare, känner mej snyggare, rör mej bättre och får så otroligt många komplimanger. Bara en sån sak!

Den som har problem med stor byst och seriöst vill göra något åt det – sök hjälp!!! Man måste ha under 25 i BMI det är första kravet, ingen idé att be om remiss innan det. Och sen ska varje bröst vara minst 800 ml stort och så ska man förstås ha väsentliga bekymmer av tyngden. Får man ok är det bara att tuta och köra. Operationen gör inte ont, efter gör det inte heller ont, det kliar och hugger lite bara. Kruxet är att hålla sej stilla när man inte tycker att man är särskilt ”sjuk”. Det är enda problemet… åsså att man inte har några kläder kvar som passar, men det är ju ett ganska trevligt problem.

Jag får massor med kommentarer och mail med frågor. Fråga på bara, frågan är väldigt angelägen för väldigt många kvinnor. Det är därför jag inte döljer något utan skriver helt öppet om mitt ingrepp. Jag hittade ingen information, så här finns info för dej som också letar. Håll till godo!

Fina möbler från Norge

september 20, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För några dagar sedan var Annelie och jag inbjudna till en frukost med Slettvoll och Studio St Paul. Slettvolls butik ligger mitt i stan på Regeringsgatan 65 och ändå lyckades vi inte hitta dit…

Men när vi till slut kom rätt så fick vi goda frukostmackor, te och färskpressad juice. Gott gott. Dessutom fick vi sitta i en superskön soffa vid ett otroligt fint bord och äta. När vi lyssnat på presentationen och ätit klart gick vi runt i butiken och tittade på allt fint.

Jag kan ju inte så mycket om inredningstrender, design och så. Men jag börjar få ett allt större intresse och vackra saker säger man ju inte nej till. Å här fanns vackra saker! Jätteläckra soffor och fåtöljer och soffbord som jag hade kunnat bära hem direkt! Inredningsdetaljer i massor, som filtar, kuddar, lyktor och en massa annat. Och i en mängd olika fäger och kulörer.

Slettvolls grejer görs i Norge och varenda detalj är handgjord. Det är tidlöst och gediget och varje möbel är unik. Känslan när man gå omkring i butiken är att man skulle kunna bosätta sej där direkt. Möblerna känns ”hemma” och skulle kunna passa hos oss alla. Det här är möbler som är till för att användas, inga utställningsmöbler till hemmet man inte får röra sej i. Slettvolls inredning passar in bland de möbler du redan har, meningen är att matcha gammalt med nytt.

Företaget har funnits sedan 1951 men jag har aldrig hört talas om dem förut. Men nu när jag sett deras möbler, både provsuttit och provlegat så är jag ganska såld. Just soffan som vi åt frukost i… och soffbordet som jag såg i en annan del av butiken… så mycket fint!

Leta rätt på butiken själv och gå en runda där. Jag lovar att ni kommer få en massa nya idéer som är användbara för hemmet och framtida förändringar hemma. Det kostar ju faktiskt inget att bara gå runt och titta 🙂

Tre veckor efter bröstförminskningen

september 19, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu börjar jag se resultatet! Det har gått tre veckor och visst är det fortfarande svullet i sidorna, men det mesta har blivit normalt. Tror jag…

Jag börjar återfå känseln, det är bara i själva snittytorna som det fortfarande inte känns något. Men det pirrar till ibland. Huggen är borta och det kliar inte längre, så de där nervtrådarna kanske har hittat varandra igen. Brösten har fått en rundare form och blivit lite större tycker jag, så nu har jag tom fått en liten klyfta igen. Såren har blivit lite mjukare och lite mindre, de är inte längre tjocka korvar som löper under bysten. Så det går framåt!

Jag har alltid sett mej själv som tjock oavsett vad vågen visat. I tisdags såg jag en bild av mej själv där jag faktiskt såg smal ut. Jättekonstigt. Men det är ju det alla säger, så nu måste jag ju tro på både andras och mina egna ögon. Jag är faktiskt smal, över hela kroppen! Fast jag har den där magen som jag råkade hitta efter operationen. Så tänk då när den är borta, jäklar va kul det kommer bli att se sej i spegeln!

Jag letade kläder till eventet jag skulle på igår och gick igenom tröja efter tröja… nu är det dax att rensa! De flesta är i storlek 42/44 och fladdrar i sidorna och ser jättekonstiga ut. Jag har blivit ungefär 10 cm mindre i omkrets och brösten sitter 8-10 cm högre upp, så tröjorna är lixom uttänjda på fel ställe. Många av min tröjor och blusar mm ser ut som säckar. Allt bara hänger. Så det måste bli lite nya kläder. Stackars mej 🙂

Å nu är det bara en vecka kvar av den totala vilan! Sen kan jag iaf börja göra några små magövningar, gå med hunden själv och lite sånt. Och om ytterligare två månader (efter återbesöket) kan jag träna och göra allt jag vill. Det ska bli väldigt spännande att ta första löpturen och testa yoga igen. Jag känner ju att hela jag är lättare, andas lättare och rör mej på ett annat sätt. Det kan ju inte bli annat än bra!

Men vet ni vad jag längtar mest efter? Att få ta ett bad! Att krypa ner i ett varmt skumbad och ligga där tills man ser ut som ett russin. Guuud så skönt! Jag tror att jag får göra det när det gått fyra veckor, men är inte säker. Jag hoppas verkligen det för när hösten kommer och det blir så där läskigt rått och kallt – då är badet min räddning. Så håll tummarna för att det blir så.

Jag säger det igen; jag är så glad att jag tog steget! Bland det bästa jag gjort och något som kommer att höja min livskvalitet med många procent. Så du som vill, men tvekar; gör inte det! Operationen gör inte ont alls, det är bara läkningen som tar en jäkla tid. Men jösses va skönt det är att vara av med E-kupan!

Har sett mina nya boopisar

september 8, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag har jag sett dem! Mina nya C-kupor eller om det är B…

Vi var uppe med tuppen och tog bussen in till stan redan innan 8. Klockan 9 hade jag återbesök på bröstmottagningen för att ta bort alla förband. Spännande värre!

Jag blev inkallad och alla lager med tejp togs bort, jag tvättades ren och sen fick jag titta. När tom sköterskan sa att det var himla snygga tuttar jag fått, så var jag inte sen att hålla med. 7,4 hg gör mycket! Nu ser de ut som när man var 14 ungefär 🙂

Ärren var jättefina på alla ställen utom på vänster sida mot armhålan, där var det som en liten buckla. Men jag är fortfarande ganska svullen, så man ser inte resultatet helt än. Först om 2-3 månader kan man se eventuella skavanker och dessa åtgärdas om de är för stora. Men alla sår är fina, rena och läker som de ska. Jag börjar få tillbaka känslen överallt också. Så allt går helt enligt planen!

Behån jag haft sen operation åkte i soporna och istället har jag nu en typ av sportbehå från Kappahl. De är betydligt enklare att ha under kläder eftersom den har bredare mellan axelbanden och alltså inte syns i halringningen som de andra gjorde. Den här kan jag ha under det mesta tror jag. Den är i ett mjukare material också och skaver inte som de andra gjorde.

Det som gäller from nu är att ha ärren tejpade i 3 månader. Ingen träning annat än promenader 2-3 veckor till och återbesök om 3 månader. Jag får inte ha någon riktigt behå på ytterligare ett par månader och då nånstans vet jag vilken storlek jag har.

Ni som funderar på bröstförminskning borde verkligen ta steget. Det är bland det bästa jag gjort! Det svåraste var att gå ner i vikt, allt annat har varit en baggis. Jag andas lättare, sover bättre, har inte ont i rygg eller nacke, kan knäppa alla mina jackor och ha vilka kläder jag vill. Jag antar att jag kan träna vad och hur jag vill också, men det får jag ju inte testa än… Jag vill poängtera att jag inte haft ont någonting alls av operationen. Det var ju det jag var mest rädd förr 🙂

Ställ vilka frågor ni vill, jag delar gärna med mej. Själv hade jag ingen att fråga och det är ju därför jag skriver!

Varför?

september 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Besökarna på bloggen har ökat rejält sista tiden. Jag vet inte om det beror på att man tror att man ska få se nakenbilder eller kanske tom operationsbilder. Jag tackar självklart för besöken, det är ju läsare vi bloggare vill ha.

Några av er undrar säkert varför jag skriver så öppet som jag gör. Det är mycket enkelt. När jag fått besked om ingrepp jag själv ska gå igenom har jag sökt information och nästan aldrig hittat någon. Särskilt åkommor som vi kvinnor behöver hjälp med finns det ytterst liten information om. Alltså har jag tagit det som en av mina uppgifter att informera så mycket jag bara kan. Jag har tom lovat läkaren som gjorde min första operation att sprida informationen så mycket det går. Hon tyckte nämligen att det var riktigt sorgligt att kvinnor inte vet vilka ingrepp de kan göra för att få en enklare vardag. Det var läkaren som brände min slemhinnor i livmodern som sa så och sedan dess har det bara fortsatt.

Jag letade och hittade inget varken om att bränna slemhinnor, hur man mår efter en tvt, hur bedömningen för bröstförminskning går till eller en så enkelt sak som att operera ögonlocken. Nu har jag skrivit de senaste 3-4 åren hur allt förarbete går till, hur operationen/ingreppet går till och hur läkningen och eftervården är. Och nu letar andra och hittar faktiskt information och vågar på så sätt göra det som behövs för att göra deras liv lite bättre och friskare. Alltså har jag fyllt en lucka och hoppas av hela mitt hjärta att det ska hjälpa ännu fler. Å det vet jag att det gör. Jag får kommentarer och mail ganska ofta från kvinnor som fått hjälp eller som väntar på olika ingrepp. Även nära vänninor har till slut bett om hjälpen när de sett och läst att jag mår så bra som jag gör. Å jag ser ju på sökorden vad folk letar efter. ”Slippa mens” är ett av de vanligaste 🙂

Så jag fortsätter att skriva och visa bilder. Ni kommer inte att se något mer naket än vad en sommardag på stranden visar. Nakenbilder får ni aldrig se på min blogg, inte av mej iaf. Igår satt jag i solen i bara bandagen men det visar ju inget mer än vad bikini gör. Skönt var det iaf. Solen ger mej energi och får mej att orka lite till. Idag ska jag leta upp mer respektabla kläder och visa mej band folk för första gången sedan operationen i fredags.

Spännande att träffa vänner igen idag. Äntligen känner jag att jag trivs i min kropp och är lagom stor överallt. Men vad säger vännerna om min förändring? Kommer de att se någon skillnad? Kommer kläderna skava? Kommer jag att orka hela dagen? Vad händer om vi får en massa att bära hem… jag får ju inte bära tungt. Jaja, det visar sej. Idag ska jag fira jul med Ica, det är bara några månader för tidigt… men kul ska det bli!

Jag vill göra skillnad och med den här bloggen vet jag att jag gör det! Visst är det ibland lite glamorösa grejer jag får gå på, men oftast är jag ju bara en helt vanlig mamma. Eller ovanlig kanske. Jag strävar hela tiden efter att få ett friskt liv och att må så bra som möjligt. Det ovanliga är att jag delar med mej av det jag gör för att andra också ska kunna göra detsamma. Jag önskar alla lycka och välmående till alla och jag menar det verkligen!

Ha en fin dag! Det ska jag ha 🙂

Behöver tips!

september 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Att se sin magen igen ”live” efter 30 år var ingen angenäm upplevelse. En liten chock kanske man kan säga… Jag hade ju sett på bilder (och i spegeln) att den inte var i bästa skick, men nu när jag faktiskt ser den igen ”på riktigt” (uppifrån) så känns det som att jag måste göra något typ NU!

Magen är degig och alldeles säckig. Jag vill ha en fast mage som inte dallrar när man går. Innan operationen skulle E-kupan få plats i och döljas av kläderna, nu känns det som att magen behöver den hjälpen. Å ja! Jag håller in magen på bilden :-p

Jag mår faktiskt helt ok, även om bilderna visar rejäla blåmärken från sida till sidan. Igår tog vi en kort promenad genom området och det kändes helt ok. Så bara jag jobbar med benen är läget helt under kontroll, det är överkroppen som behöver hållas stilla ett tag till.

Inatt sov jag riktigt dåligt, det gick inte att ligga på sidan som jag kunde igår. Så idag är jag himla
trött, men i hyfsat skick ändå tycker jag. Så det blir en dag till i soffan, men kanske en stund i solen också. Jag har ätit frukost ute, det var hela 30 grader i solen! Me like! Fortsätter det drar jag nog av mej kläderna och lägger mej i solstolen efter lunch.

Men jag behöver alltså er hjälp! Vilka magövningar finns det där man kan ligga ner och inte påverka överkroppen? Benen är det ju inget fel på lixom… men överdelen behöver fortfarande vila. Ge mej era bästa träningstips för en snygg mage 🙂

4 operationer på 3 år

september 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tre dygn efter min bröstförminskning måste jag erkänna att jag är väldigt otålig när det gäller att se det slutgiltiga resultatet. Men jag provade en behå med C-kupa i morse och den satt nästan perfekt. Jag är inte riktigt lika svullen i sidorna men har rejäla blåmärken och såren kliar. Nu är iaf ordningen återställd och naglarna är målade igen 🙂

Sedan jag började min kroppsrenovering för knappt 4 år sedan har jag gjort fyra operationer, varav tre i narkos. 2012 brände jag slemhinnorna i livmodern och har sedan dess sluppit mensen, 2013 fäste jag upp mitt urinrör och slapp läckage vid ansträning/träning, 1 juli 2014 lyfte jag ögonlocken så jag ser det jag ska och nu har jag alltså minskat brösten. Nu räcker det! Även om jag har ont i händerna, så får den operationen vänta.

Nu vill jag ha det lugnt ett tag, läka och känna in mina nya kropp. Alla ingrepp jag hittills gjort har ökat min livskvalitet med flera tusen procent. För 4 år sedan var jag trött, hängig, ledsen, tjock, orörlig och tyckte inte alls om det jag såg i spegeln. Jag blev illa behandlad på min vårdcentral och bytte därför vårdgivare. På Järna VC tog man mängder med prover och undersökte mej från topp till tå och hittade en himla massa fel som utreddes vidare och behandlades. Tack Dr Kompis för att du lyssnade och gav mej livet tillbaka!

Jag fick diagnos sömnapné direkt, vilket gjorde att jag fick förståelse för min trötthet och kunde ta bort det dåliga samvetet som hela tiden sa att jag var lat. Jag började sova middag och var för första gången på många år hyftsat pigg. I kombination med första operationen då jag brände slemhinnorna och på så sätt slapp förlora mängder med blod en gång i månaden så kunde jag återigen göra saker utan att vara för trött eller ha koll på almanackan. Vilken känsla! Jag fick tillbaka livet kändes det som.

Uppmuntrad och uppiggad av detta faktum vågade jag söka hjälp för mina urinläckage. Jag hade gått ner i vikt en del och ville kunna träna och springa obehindrat, men de där dropparna som kom förstörde ju allt och hämmade mej totalt. Jag fick operation direkt där man fäste upp urinröret som tydligen lossnat under min första förlossning. Sedan dess kan jag göra precis vad jag vill och hösten 2013 nådde jag min målvikt och vågade be om remiss till bröstförminskning. Jag hade inget större hopp, men blev alltså godkänd och operationen gjordes i fredags.

Medan jag väntat på vidare utredning och operationstid för bröstförminskningen har läkarna hittat lite annat smått och gått på vägen. I december 2013 fick jag veta att det fanns misstanke om fibromyalgi, vilket konstaterades i januari 2014. När jag kollade upp ryggen i vintras och påtalade min benlängdskillnad
fick jag helt plötsligt hjälp med klack på skorna, en hjälp jag
tydligen haft rätt till hela mitt liv men inte vetat om… Jag har snapping hipp på bägge höfterna, karpaltunnelsyndrom och triggerfinger. När jag skulle kolla upp min gråstarr tyckte ögonläkaren att mina ögonlock hängde i vägen alldeles för mycket. Jag fick göra en synfältsundersökning som gav honom rätt och i juli opererades detta.


E resp C

Så man kan väl säga att de senaste åren inneburit en mängd läkarbesök av olika slag, ibland flera i veckan. Idag ser jag tydligt skillnaden när jag tänker på hur jag mådde hösten 2011 och hur jag mår idag. Skillnaden är total! Alla ser den, särskilt min familj. Å jag känner den, i precis hela kroppen! Visst har jag dåliga dagar, men nu vet jag att de beror på dålig sömn och/eller fibron. Men jag kan röra mej hur och när jag vill, snart kan jag även träna hur och vad jag vill. Varken blödning, läckage eller stor byst stoppar mej längre. 44 år gammal har jag fått det liv och den rörlighet jag önskat sedan jag var runt 15 och fick ont i kroppen första gången.

Det har varit mycket jobb och en hel del smärta. Men det har varit värt det. Alla operationer och ingrepp har gett mej ett helt nytt liv. Ett rörligt och mer levande liv. Ett rikare och roligare liv. Min kropp begränsar mej inte längre utan gör det jag ber den om. När det gäller svensk sjukvård har jag inget att klaga på alls – tvärtom! Å jag har fått hjälp både av privata vårdcentraler, kommunala sjukhus och privata sjukhus. Jag har tagit hjälpen där jag fått den och varit nöjd, jag har inte valt beroende på om de varit privata eller ej. Det enda jag valde bort var Tumba vårdcentral eftersom de viftade bort mina problem. Och på förekommen anledning vill jag även poängtera att jag inte varit sjukskriven en enda dag och alltså inte belastat samhället på detta sätt. Något läkarna i fredags var ganska fascinerade över 🙂

Mitt råd till alla er är att söka hjälp om det är något ni undrar över eller har problem med. Är det nåt fel som behöver fixas så är ni värda hjälpen. Det kanske tar lite tid och gör lite ont, men det kanske är värt det i slutänden? En del kanske tycker att mina ingrepp varit lyxåtgärder, men de som ser mej håller inte med. Jag har ett helt nytt liv, det kanske du också får om du vågar ta tag i problemen? Vi har ett långt liv att leva och våra kroppar ska hålla till mycket. Jag vägrar låta en dålig kropp begränsa mej och mitt liv. Jag vill leva!

Because I´m worth it!

Bilder dag 2 efter operationen

augusti 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Före, dagen efter och idag.

Nu börjar det känns riktigt bra faktiskt!
Det bästa av allt är att jag hittat en ställning i sängen, så jag fått
sova och att magen funkar igen. Att inte ha varit på toa ordentligt sedan i torsdag gör att man till slut får panik. Men nu är det problemet också ur världen, tack o lov!

Jag lyckades med hjälp av fyra kuddar lägga mej på sidan och kunde på så sätt få en riktigt hyfsad sömn inatt. Så jag känner mej ganska pigg faktiskt, även om jag vet att jag kommer att sova middag minst en gång ändå idag.

Idag har jag dessutom tagit första duschen efter operationen och jösses va skönt det var! Nu doftar jag av min egen tvål igen istället för den där äckliga operationsregöringen. När jag skulle duscha åkte de yttersta kompresserna av, enligt doktorns instruktioner. Så nu fick jag se lite till av resultatet, inte så illa faktiskt. Inte alls så mycket blod som jag trodde och inte heller så långa snittytor som jag trodde. Allt helt, rent och fint. Så nu har jag bara tejp över såren. Några blåmärken börjar synas och sidorna är ännu mer svullna, men det gör inte särskilt ont.

Jag ser ut som en ångvält kört över mej ungefär. Ganska platt och bred, men det ska väl ordna sej med tiden antar jag. Jag har inte särskilt ont, bara när jag reser mej och lite när jag går. Jag kan röra armarna så länge jag inte sträcker dem för långt över huvudet, då stramar det lite i såren. Så det blir en lugn dag även idag, ända tills på tisdag har jag lovat mej själv att inte göra mycket mer än ligga på soffan.

Av det jag ser idag är jag, trots svullnaden, riktigt nöjd. Den här storleken passar min kropp bättre, jag tycker att jag andas lättare nu när trycket är mindre, jag får aha-uppleveleser flera gånger om dagen när jag upptäcker att jag kan göra saker på ett annat sätt än tidigare. Bland annat så spiller jag direkt ner i knät istället för att spillet stannar halvvägs 🙂

Så nu ska den här otåliga människan utrusta sej med tålamod och låta läkningen ta den tid den tar, INTE LÄTT! Nästa måndag ska jag tillbaka till läkaren och ta bort tejpen och se resultatet och sen ska jag ta hand om tejpningen själv 5-6 månader. Jag ska ta det helt lugnt 3-4 veckor, får inte träna på 6-8 veckor… sen får vi se hur jag mår. Så det tar lite tid att komma tillbaka, men då får det väl göra det då. Jag har väntat i 15 år, jag vet hur man gör när man väntar.

Men vad säger ni? Visst är det skillnad, även om det är svullet?

Bröstförminskningen gjord!

augusti 29, 2014 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Äntligen hemma!
Allt har gått bra, men jag höll på att bli kvar över natten. Som tur var ändrade läkarna åsikt och släppte hem mej. Men vi tar det från början…

Klockan 5 i morse stod jag återigen i duschen och tvättade bort mina baciller igen, två gånger som jag blivit tillsagd. Något jag vägrade erkänna just då var att jag reagerade på rengöringsmedlet och blev ganska tjock i halsen… men det försvann innan jag träffade personalen. Å sen glömde jag bort det. Vet inte vad som hänt om jag hade sagt något…

Jaja, klockan 6 kom min pappa och hämta mej och Martin. Det var väldigt skönt att ha honom med hela dagen, även om han nog hade ganska tråkigt. Vi var där alldeles för tidigt, men man vet ju inte med stockholmstrafiken och bättre tidigt än för sent. Jag skulle ju in först, så vi tänkte inte chansa. Vid 7 blev jag hämtad, inskriven och fick byta kläder. Till såna där ubersexiga operationskläder med knästrumpor, bautatrosor och framknäppt skjorta. Men jag fick faktiskt en morgonrock att dra över allt, det var nytt!

Jag blev ritade på, en massa streck som värsta picasso-målningen. Medan läkaren målade, lyfte melonerna och hade sej, konstarerade hon att det var himla tunga grejer. De kanske inte var så superstora, men väldigt tunga. Hon ”vek” ihop bröstet och visade på ett ungefär hur det skulle bli. Jag konstaterade att jag inte skulle se så stor skillnad, eftersom mitt perspektiv ovanifrån kommer att vara ungefär lika. I spegeln kommer jag däremot att se stor skillnad eftersom det mesta är under och sånt jag inte ser uppifrån. Hon frågade vad jag önskade för storlek och jag sa att det gärna fick bli en liten C.

Vid 7.30 la jag mej på operationsbordet och gjordes färdig för operation. Jag vet bara att jag fick kanylen i handen och sen är jag inte med igen förrän på uppvaket när jag frågar vad klockan är och svaret var 12.10. Jag bad också om att få min telefon, men somnade om igen. 12.34 skickade jag sms till Martin att jag levde och sen somnade jag igen. Jag fick ligga länge på uppvaket och kom inte upp på avdelningen igen förrän strax innan 14. Då kom Martin och satt ho mej resten av dagen. Å han hade Salmiakki med till mej!

Det var två kvinnliga läkare som opererade mej, den ena träffade jag vid första besöket och den andra var den som ritade på mej. Jag kände mej absolut i trygga händer. Det är första gången jag är i en operationssal full med folk och alla är kvinnor. Bägge kom upp efter operationen och berättade att allt hade gått som planerat och att de tagit bort nästan 4 hg per sida. De kunde inte ta så mycket som de brukar göra, eftersom det inte hade varit ”jag” då. Så en C, möjligen en liten D kan det ha blivit. Det är helt ok för mej, jag tycker de är jättesmå! Men man vet inte förrän om 6-12 månader, när allt ”hängt” till sej.Då först ser man hur det blivit och om några korrigeringar behöver göras.

Operationen gick alltså bra, men det hade varit svårt att väcka mej och första budet jag fick var att jag pga detta samt lågt blodtryck skulle få vara kvar för övervakning över natten. Min sömnapné i kombination med morfin är tydligen inte så bra, så man var helt enkelt lite orolig för mej. Pga detta fick man även byta ut min smärtstillande medicin till en utan morfin. Å jag hade verkligen väldigt svårt att vakna, det kände jag själv. Jag var vaken 30-40 minuter och sov 20-30 minuter hela eftermiddagen. Men vid 17 kände jag mej helt ok och blodtrycket hade gått upp till 110/60. Så jag fick faktiskt tillåtelse att åka hem ändå!

Så det var bara att dra av sej de sexiga kläderna och hoppa i onepiecen istället. Å som en liten telletubbie knallade jag ut genom dörrarna vid 18.30 och åkte hem. Å då kände jag skillnaden! Nästan 8 hg lättare på framsidan gör skillnad. Jag kan se min mage! Det har jag bara gjort i spegeln sedan jag var typ 14… Å jag kan ligga uppallad på kuddar utan att ha tuttar under hakan och nästan kvävas. Fattar ni hur skönt det är?

Så länge jag sitter eller ligger still så har jag inte ont alls. Men när jag reser mej så stramar det och varje steg dunkar i såren. Men absolut inte på samma nivå som när jag opererade ögonlocken. Jag ska ändå ta smärtstillande med infektionshämmande två gånger per dagen för sälkerhets skull och för att kunna sova. Jag känner att såren börjar svullna under armarna och hettar litegran, så jag får hålla koll ordentligt så det inte blir nåt trassel.

Hade jag inte tagit smärtstillande så hade jag nog öppnat en flaska champagne. Blommor fick jag av Senior! Tänk att den här dagen faktiskt kom. I november 1999 blev jag godkänd första gången, men var tvungen att hoppa av tåget pga barn alla sjukdomar etc. Men nu är det faktiskt gjort. Bättre sent än aldrig. Å jag måste faktiskt säga att det inte var alls så farligt som jag trodde, även om jag inte ska ropa hej riktigt än förstås. Jag är så glad att jag tog tag i detta igen och att det gick vägen. Jag slipper min E-kupa!!!

Ps. Apropå tuttar… missa inte tävlingen, bara två dagar kvar!

Jag är redo!

augusti 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Huset är hyfsat städat, väskan är packad och jag har gjort första operationstvätten. Jag är nog så redo jag kan bli inför morgondagens operation. Å vet ni? Jag är helt lugn. Inte det minsta nervös faktiskt. Än…

Alltid när man ska sövas så kommer tankarna; det kan ju gå fel. Jag kanske inte vaknar mer. Men testamentet är skrivet och både Martin och killarna vet hur jag vill ha min begravning. Det kanske låter makabert, men jag vet hur det är att planera begravning för en ung människa som inte sagt ett smack om sina önskemål. Hur folk blir osams och några missnöjda med ceremonin. Det vill jag skydda min familj från.

Men allt kommer så klart att gå bra! Jag är först i kön till operation, så jag borde köras ner vid 8. Om ni vill kan ni hålla kolla på instagram, där kommer det uppdateringar när jag körs ner och när jag vaknat. Mitt alias på instagram är: marlenerinda. Följ med med där!

Så om allt går som det ska är jag tillbaka på avdelningen innan lunch och hemma i soffan sen eftermiddag eller tidig kväll. Där kommer jag att ligga fram till tisdag typ… å bli uppassad och äta godis.

Vi hörs imorrn när jag vaknat igen. Tills dess kan ni väl hålla tummarna för mej och tänka på mej lite extra där vid 8-snåret och ett par timmar framåt.

Vad ser ni?

augusti 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det här är ett väldigt utelämnande inlägg. Ganska naket och direkt från insidan av min skalle. Ärligt om ni frågar mej. Naivt kanske, om ni frågar någon annan.

När jag ser mej själv i spegeln med kläder på ser jag helt ok ut, förutom de där melonerna på överkroppen som aldrig passar i några kläder. När jag ser mej själv utan kläder är det värre… då ser jag förstås också de där melonerna, men även en otroligt ful mage. Eller magar, det ser lixom ut som någon dragit åt runt midjan och skapat en över- och en undermage. Där är det tänkt att bli muskler och en enda mage till nästa sommar.

Jag ser också hur sned jag är och hur ojämt långa benen faktiskt är. Den där klacken på 12 mm som jag har på ett par av mina skor är faktiskt befogad och inte alls någon lyx från landstinget.

Det ni ser på bilden är 156,5 cm och 58,6 kg. En ok vikt till den längden. Ni ser också en E-kupa som kanske inte ser så problematiskt ut i era ögon. Men den hindrar mej alltså från att träna som jag vill, göra yoga, sova gott och ha vilka kläder jag vill. Den ger mej även ryggont och värk i nacke och eventuellt bidrar trycket över bröstet till den sömnapné som jag har. Där är läkarna inte helt säkra, men forskning pågår.

Imorrn har jag förmodligen en C-kupa istället och kommer att sova ännu sämre några veckor. Jag ska nämligen sitta upp och sova och får inte ligga på mage. Fatta vilket underbart humör jag kommer att vara på. Men jag är redo! Eller är jag det? Har jag tagit fel beslut? Kommer jag att ångra mej? Tror faktiskt inte det. Jag har väntat i 15 år!

Jag längtar till våren då jag ska börja träna som jag alltid drömt om och bygga en starkare kropp. Då ska min bild av mej själv förändras och jag ska ge allt för att må så bra jag någonsin kan. Just nu ser jag bara stora meloner som är i vägen vad jag än gör och en ful mage. Ni ser säkert något annat, men det är ni de.

Att lägga ut bilder på sej själv när man är nästan naken är ju helt sinnesjukt egentligen. Men jag vill ha något att jämför med efter operationen och tänker att jag måste se sanningen i vitögat. Min sanning. Jag tycker inte om det jag ser, nästa år hoppas jag att jag gör det.

Helt slut!

augusti 20, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu ska jag berätta hur allt gick igår. När vi kom hem på eftermiddagen var jag helt slut och kollapsade i soffan. Jag orkade inte sätta mej upprätt ens och skriva och för en gångs skull lyssnade jag på kroppen och gjorde som den ville. Jag låg som en diva på soffan hela kvällen och jäste.

Iaf… vi drog iväg till stan vid 12. Innan hade jag haft svårt att välja kläder, det blev ju höst på direkten! Men vi kom iaf iväg och tog sikte på Kungsholmen. Först hälsade vi på hos en kompis som hade en kasse med grejer till Bloggdagens goodiebag. Stackars Martin fick bära runt på den resten av dagen… men men, vi trodde ju inte att den skulle vara så stor…

Redan strax efter 13 checkade vi in på St Göran, trots att jag inte hade tid förrän kl 14. Vid 14.20 undrade jag om vi var bortglömda, då hade vi väntat över en timme och ingen hade ens tittat åt vårt håll. Men strax efter blev jag iaf uppropad och fick träffa mannen som ska sköta min överlevnad och sen till att jag andas men inte känner något nästa fredag. Han heter Gunnar och det gör min pappa också, så det blir nog bra 🙂

Vi gick igenom mina uppgifter och ingreppet, men ganska flyktigt. Han var mest intresserad av en del andra saker som gäller mina tidigare diagnoser… å inte sjutton vägde han mej heller!!! Men han tyckte kanske att jag såg ”normal” ut? Vad vet jag… Besöket tog max en kvart och sen sprang vi iväg och åt. Vi hade ju inte vågat göra det innan eftersom jag inte visste om jag skulle vägas eller inte. Medan vi åt öppnade sej himlen och regnet vräkte ner!

Jag var helt slut, så istället för att åka tillbaka in till city och kolla efter skor till mej så tog vi direktbussen till Tumba som går från Fridhemsplan och sen kollapsade jag alltså. Inte hjälpte det att sonen trasslade lite igen på kvällen, men det var inget värre än vi varit med om förr. Vi klarar det mesta och är rätt härdade numera, tyvärr. Men varje sån liten ”brandhärd” gör mej väldigt trött och jag behöver energi just nu, inte mer av det som gör mej trött.

Å just nu är jag trött! Så ett par dagar har hundpromenaderna uteblivit, jag har inte orkat helt enkelt. Martin har fått gå ensam med Baileys och jag har pysslat här hemma istället. Nu har vi ju tvätt för tre igen… Att hösten kom så plötsligt är väldigt jobbigt. Värmen får mej att må så himla bra och direkt när tempen faller så blir kroppen som ovillig att göra något. Ungefär som ormarna alltså, jag kanske var orm i mitt förra liv?

Nu ska jag iväg till Curves och prata om Bloggdagen och sen in till stan med Annelie och gå på ett par vintriga pressvisningar. Sen ska vi se om jag kan leta rätt på de där skorna jag behöver, vi får se om jag orkar.

Ha en riktigt bra dag everyhopa!

Jag klarar det!!!

augusti 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I början av sommaren såg det ganska hopplöst ut. För bara två veckor sedan såg det nästan lika hopplöst ut… men förra veckan började jag se ljuset och nu är jag faktiskt nästan säker på att jag klarar det, Det handlar förstås om vikten som socialstyrelsen satt för att godkänna min bröstförminskning. BMI ska vara max 25, det går inte att förhandla om.

Måndagen efter vi slutade jobba på Viktväktarna vägde jag 63,8. Målet var 59 blankt. Då skulle jag vara säker på att inte bli hemskickad från operationsbordet. Jo, det kan man tydligen bli om man väger för mycket. Jag är kort, med kläder har jag ett BMI på 24.98 när jag väger 60,6. Dit var jag alltså tvungen att ta mej. Skulle det gå? Jag hade ingen större förhoppning. Särskilt inte som jag tidigare snittat 0,1-0,2 när jag skött mej exemplariskt.

Förra måndagen (vi väger oss på måndagar) vägde jag 59,9 utan kläder och 60,4 med de kläder jag tänkte ha vid nästa läkarbesök. Då började jag tro att det var möjligt. Idag sa vågen 58,7 och med ganska tunga kläder 59,7. Så imorrn när jag träffar narkosläkaren kommer han/hon bli nöjd. Jag har gått ner sedan första besöket, precis som de ville och jag har nu ett BMI på 23,97. Jag klarade det!!!

Om 11 dagar ligger jag i bästa fall på uppvaket och operationen är över. Jag väger som jag ska nu och så fort läkningen är klar ska jag börja bygga en starkare och smidigare kropp. Jag vill ha en kropp som bär mej och gör det jag vill. Jag har inte gått ner i vikt för att bli snygg, utan för att leva längre och få en stark kropp. För att må så bra som möjligt. Snart börjat kapitel 728 i mitt liv, kapitlet då jag kan röra mej som jag vill 🙂

Tävling! Vinn presentkort!

augusti 16, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag blev lite generad när frågan kom, men sa självklart ja! Klart jag ville ha en tävling tillsammans med Mysshopen! Pryd som jag är så höll jag nästan för ögonen när jag kollade igenom sortimentet… men när jag hittade underkläderna och nattlinnena så var saken biff. Vilka fina grejer!

Nu har jag fått hem ett prov på lite av det fina, ett behå-set i råååååsa! Den ska jag ha efter operationen när jag läkt färdigt 🙂

Nu har TVÅ av er chansen att vinna ett presentkort på 150 kr vardera, att spendera och köpa vad ni vill för i Mysshopen. VAD NI VILL! Det kan ju vara sexleksaker… men det finns alltså jättefina underkläder också. Säger jag som nästan duschar med handduken om kroppen… men det är jag det!

För att vara med och tävla är det några grejer som ni måste göra:

1. Svara på frågan;
Hur många produktkategorier har Mysshopen?
Skriv ditt svar i en kommentar nedan och skriv även dit din mailadress.

2. Gilla Fd Ensamma Mamman på Facebook HÄR.

3. Vill ni kan ni även gilla Mysshopen på FB, men det är frivilligt 🙂

Tävlingen avslutas efter min operation, söndagen den 31/8 kl 23.59.

Lycka till!!!

En riktig skitdag!

augusti 6, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

De senaste dagarna har varit lite turbulenta och det gillar inte jag. Eller rättare sagt min knopp gillar inte sånt. Jag slår på alla försvarsmekanismer på en gång och blir superstressad! Förmodligen något som ligger kvar sedan min utbrändhet. Så jag blockeras, får svårt att fokusera och tappar all kraft och ork. Helst vill jag bara dra täcket över skallen och sova.

Det är en sak när man själv satt igång stressen, men när någon annan gjort det och man inte har kontroll… då blir det knepigare. Särskilt som man inte kan komma ifrån den. Hade det varit någon annan som satt igång allt, hade jag kunnat smita undan… men nu handlar det om barnen… då finns det ingen annan utväg än att rida igenom stormen och göra så gott man kan.

Det har trasslat till sej lite för Senior och varit lite turbulent runt honom, så nu har vi till slut kommit överens om att han ska flytta hem igen. Det är ingen optimal lösning, men den bästa just nu. Så mitt träningsrum återgår till att bli hans rum, jag kan ändå inte träna förrän till jul igen så det är ok. Men att få hem en utflyttad, vuxen son är inte helt enkelt. Det fick vi ju smaka på när han var nyopererad och sov hemma några nätter i maj. Jösses… säger jag bara…

Den här gången finns det dock inget alternativ och vi får helt enkelt göra det bästa av situationen. Men det innebär en stress för mej och då går jag upp i vikt. Å det har jag inte råd med just nu! Så igår deppade jag ihop totalt och började ställa in mej på att bli hemskickad på operationsdagen. Man kontrollvägs direkt innan och väger man för mycket kan operationen ställas in. Så det ställde jag in mej på och var totalt under isen hela kvällen. Mina 15 års väntan hade varit förgäves. Hela världen kändes orättvis och jag var sååå ledsen och uppgiven.

Men efter att ha tyckt synd om mej och deppat hela kvällen så kändes det mycket bättre när jag vaknade i morse. Jag ger inte upp! Jag ska kämpa hela vägen in i kaklet! Men det är svårt när läget är som det är och jag riktigt känner hur jag sväller vissa dagar. Men vi gjorde en helt ny matplanering och tog bort all salt mat, maträtter jag tycker extra mycket om och tar mycket av och har ökat upp promenaderna. Eventuellt får det bli en och annan löptur också, men det är svårt när man har astma att springa just nu när det är så fuktigt. Jag kunde knappt andas när vi var ute och gick nyss.

Funderar på att åka till Viktväktarna i Huddinge och hälsa på ikväll. Få lite nytt veckomaterial, träffa all gamla goa medlemmar och kolla hur vår arvtagare har det. Vi får se hur det blir… men det skulle vara kul. Allt blir nog bra. Allt ordnar sej till slut, på nåt sätt… Imorgon är en annan dag, i bästa fall en bättre.