För precis ett år sedan var vi på en riktigt häftig utflykt, något jag dröm om rätt länge. Ett par dagar tidigare hade vi landat i ett varmt och soligt Dominikanska Republiken. Min 50-årsdag var på g och min önskan om ett valsafari skulle uppfyllas.
Jag har en sk bucketlist, men inte för platser att besöka – utan på bilder jag vill ta. En av dem har länge varit den perfekta bilden av en valfena. Ni vet en sån där som splashar till i vattnet. En sån som alla naturfotografer tar och som är så fina. En sån ville också jag ta.
Dagen innan min stora dag var det dax. Vi åkte buss tillsammans med 7-8 andra turister från olika håll i världen, till hamnen i Semana, ungefär tre timmar från vårt hotell i Bayahibe. Därifrån åkte vi båt, bara rakt ut, och såg nästan direkt valar som lekte lite längre bort. Där var flera olika små valfamiljer som simmade runt oss och efter en liten stund var några av dem rätt nära.
I vårt fall var det frågan om knölvalar. De är rätt stora, typ 10-15 meter och kan väga upp till 35 ton. De borde alltså kunna åstadkomma rätt stora vågor, men knappt en krusning blev det är de dök upp och ner i vattnet. De är så otroligt graciösa i sina rörelser och självklart är deras kroppsform en fördel när de dyker också.
Ser ni båten? Foto: Martin Jikita
Jag tog mängder med bilder och filmade även lite. Så kom hoppet! Det där perfekta med nästan hela kroppen över ytan, det fick Martin med på bild – jag var för långsam. Sen kom det jag väntat på, splashet med bakfenan och jag lyckades ta min efterlängtade bild. Det var så häftigt! Jag blev alldeles lycklig när jag såg resultatet.
Det är rätt häftigt att sitta i en båt, mitt ute på vattnet och se när valarna leker runt en. Jag kände mej inte så liten då, men när jag såg bilderna efteråt insåg jag hur små vi faktiskt var. Valarna var mycket större än båten som låg närmast, den ser ut som en liten barkbåt i jämförelse.
Det här med natur- och djurbilder är så spännande. Jag har tagit flera av mina drömbilder, men där finns några kvar än. Å ju fler man lyckas ta, desto fler poppar upp på önskelistan. Djuren har jag som sagt redan lyckats med till stor del, men naturen finns kvar. Jag skulle bla vilja ta den perfekta bilden av ett vallmofält, det finns otroligt fina på Öland. Tulpaner i Holland, lavendel i Frankrike och solrosor i Italien finns också med på listan.
Länge fanns bilden på ett riktigt gult rapsfält med på önskelistan också, den tog jag i våras. Tror jag missat att skriva om det… vi tog en majdag på ett av fälten i närheten där vi bor och lekte med kameran. Självklart var vi noga med att inte förstöra något, så bilderna är faktiskt tagna i ett traktorspår som gick mitt i allt det gula, men som inte syntes när man vinklade kameran lite. Den med bara hatten har jag tagit, de andra två är Martins bilder.
Just den här typen av bilder kräver en hel del planering och tålamod, något jag har ganska lite av. Man ska invänta rätt årstid, rätt väder/ljus, himlen ska vara rätt och en massa annat. Vi har väntat för länge flera gånger och kommit precis när både vallmo och raps blommat ut. Men när man lyckas, då blir man ju bara så lycklig!
Tänk att vi ändå hann göra min 50-årsresa till Dominikanska Republiken i januari 2020, innan all skit med corona körde igång. Vi kom hem ett par veckor innan världen stängde och jag är så otroligt tacksam för det!
Jag som reser rätt mycket hade ett väldigt lugn år kan man väl säga, precis som alla andra. Eller ja… en och annan gav sej ju iväg, men vi stannade hemma. Jag är kroniskt sjuk och i riskgrupp och vill inte riskera att bli fast i ett annat land.
Så under 2020 blev det alltså ett par veckor i den karibiska solen och sedan klämde vi även in en helg i Söderköping på Husby Säteri i juli över vår bröllopsdag. Thats it! Med tanke på världsläget så kändes det helt ok och jag accepterade situationen som den var utan större problem. Vi hann ikapp hemma och var mer än nöjda med det.
Men nu! Det är kallt, en massa snö, solen lyser med sin frånvaro och kroppen gör så ont. NU längtar jag verkligen bort, det spelar faktiskt ingen roll var – bara där är sol och minst 25 grader varmt. Men vi väntar… avvaktar, följer rekommendationerna och ser fram emot ett vaccin. Och tittar på resesajterna och lockas av att trycka på ”boka”. Men gör det inte.
Vi antar att man kanske kan börja resa igen i mitten av sommaren. Om det blir som myndigheterna säger och alla som vill fått sitt vaccin i juni, då borde det ju vara ok att resa i juli… eller vad tror ni? De andra länderna måste ju också hålla den takten för att världen ska öppna upp igen, och det gör nog de flesta förutom fattigare länder som i tex Afrika och Asien.
Så nu har vi en plan! Följer allt vår plan så hoppas vi kunna ta en kryssning i den Grekiska övärlden i slutet på juli, över vår bröllopsdag. Vi firar 5 år som gifta och vill fira ordentligt, vår bröllopsresa var en medelhavskryssning – så vad kan passa bättre? Nu kan vi bara hoppas att alla myndigheternas planer går i lås, så fort första sprutan sitter i armen – ja, då bokar vi! Sen är det bara att vänta på nästa spruta, att vaccinet ska sprida sej i kroppen och att tiden ska gå snabbt till avresa.
Jag saknar verkligen långa sandstränder och barfotapromenader och vill så gärna ha en vinterresa att se fram emot. Jag saknar att packa en resväska, att planera och räkna dagar. Jag saknar till och med att flyga, trots att jag tycker att det är såååå tråkigt!
Efter alla de senaste pressträffarna jag haft (digitalt) med Karibien är jag så sugen på att beta av öarna där. Vi kan ingen spanska och tröttnade lite på att inte fatta något när vi var på Dominikanska, så nu har vi bestämt oss för att börja med de engelsktalade öarna. De är måååånga 🙂
Alternativet är såklart en Västindienkryssning så man får smakbitar av många öar samtidigt. Men jag vill bara ligga på en strand och njuta, inte fundera på utflykter eller sevärdheter vid varje stopp – utan bara lata mej. Dessutom vill jag slippa allt, vill inte ens fundera på var jag ska äta, så ja… jag vet att många av er ryggar tillbaka nu – men jag vill ha all inclusive.
Till vårt försvar ska jag kanske tillägga att vi gör ganska många utflykter med lokaltrafik och rör oss mycket utanför hotellområdet även när vi åker med all inclusive. Så vi bidrar en hel del ändå till landets ekonomi. Om jag ens behöver försvara vårt val att åka så, men det är alltid någon som reagerar negativt på detta, så därför…
Jag vill flyga till en destination, bli körd till hotellet, göra utflykter när det passar och om jag har lust och i övrigt bara lata mej. Med andra ord: charter! Så nu tittar vi (jag) ungefär varje dag om Ving eller TUI har släppt sina resor till…. (trumvirvel) Aruba! Vi har tittat på Mexiko och Jamaica också – men jag har varit där och vill ha något nytt. ”Gamla” resmål åker man bara tillbaka till för att det är enkelt (eller väldigt billigt), för att träffa vänner eller för att visa maken som inte varit där.
Så nu hoppas vi alltså kunna ta en kryssning i Grekiska övärlden i slutet av juli och ta en tur till Aruba i januari 2022. Släpps allt på så skulle det kunna bli en snabbis till Gambia under hösten, men då blir det en sista minuten, bara en vecka, för att kolla familj och vänner där. Då är det fritt fram för den som vill att hänga med 🙂
Så ser våra resplaner ut. Tror ni de håller? Hur ser era planer ut?
Vi fortsätter att visa upp vackra Öland och tar oss söderut. Som jag skrev förut så brukar man säga att norra delen börjar vid Borgholm, alltså tar den södra delen också vid där.
Vi börjar dock lite norr ut ändå, i Alböke. De som sett ”Bonde söker fru” kanske kommer ihåg kamelbonden från Öland? Bengt har sina kameler i Alböke som ligger någon mil norr om Borgholm och är ett måste att besöka vilken ålder man än är i.
När de första kamelerna kom till Öland var det nog många som tyckte att det var helt galet, men det visade sej rätt snart att det var en ganska bra idé. Kamelerna har växt i antal och just när vi var där så var de väldigt sociala och nyfikna, oftast brukar man bara se dem på avstånd.
Målet för dagen var Ottenby och fyren Långe Jan. Så vi susade förbi Borgholm, det fick vänta till kvällen – vi hade nämligen hört talas om julbelysningen som man tydligen bara måste uppleva på kvällen. Man kan inte stanna och fota varenda väderkvarn, men de är ju så fina att det blev rätt många på vägen. Även den här dagen var kampen mot dagsljuset ett faktum, så alla stopp fick göras väldigt snabbt.
Från vårt hus i Löttorp är det 12 mil till södra udden, så det var redan lunch när vi närmades oss Färjestaden. Vintertid vet man inte riktigt vad som är öppet när det gäller matställen, så man får lixom ta det som finns. Vi såg en stor vit byggnad med texten ”Välkommen till det Öländska köket” som vi passerade, vi körde vidare men ångrade oss och vände tillbaka. Å tur var väl det!
Här fick vi se vår absolut första drive-in för kroppkakor! Så himla roligt! Kön var lång, men betades av in en imponerande takt. Vi misstänkte att det var vår enda chans till att få både lunch och framförallt nykokta kroppkakor och gick in, för man kunde äta inne i restaurangen också. 95 kr fick vi betala för 3 gigantiska kroppkakor, samt ett fint salladsbord och kaffe på maten. Heeelt ok! Och vilka kroppkakor! Nästan i min morfars klass.
Dessutom kunde man köpa gårdagens för halva priset att ta med hem, så det gjorde vi förstås också! Då får man dem förpackade i små lådor med vätska från koket och de blir riktigt bra när man sedan värmer dem. Så detta kan nog bli en rutin när vi åker till Öland nästa gång. Att svänga av vägen efter bron och köpa med kvällens middag. I ”driven” förstås 🙂
Mätta och mycket nöjda drog vi vidare. Ett av målen var att fota Ölandsbron i sin helhet. Vilket inte är jätteenkelt, men man måste ju försöka! Vi hittade en plats och precis just då sken solen vackert så bron nästan såg självlysande ut. Tycker det blev en hyfsad bild trots att jag bara har en liten pocketkamera 🙂
Första historiska stoppet för dagen, blev vid Kungsmuren även kallad den Stora muren. Den uppfördes 1653 på uppdrag av Karl X Gustav och ligger norr om Ottenby kungsgård och sträcker sig i öst-västlig riktning, 5 km, tvärs över ön. Syftet var att stänga in de kungliga dovhjortarna och på det viset garantera en tät viltstam vid den kungliga jakten. Hjortar finns det, men vi såg inga när vi åkte förbi. Här finns sälar också, men vi såg inga såna heller.
Jag vet inte vad det är med mej och södra udden, men det regnar ALLTID när jag är där. Och på vintern kommer regnet på tvären, i form av små ilskna isbitar. Vi hann precis ut ur bilen och fram till fyren när det började ösregna, såklart. På bara någon minut var vi dyngsura och iskalla så det blev bara ett par bilder innan vi var helt genomfrusna och tog vår tillflykt till bilens värme igen.
Vi väntade en stund, men regnet avtog inte – lite småsura vände vi tillbaka norrut igen. Nu föll mörkret snabbt och med allt vilt som finns på ön är det ingen nöje att köra i mörker. Det finns ju massor mer att se på södra delen, bla Eketorps Borg, Djurparken och mängder med fornlämningar, vackra hamnar och annat som ni säkert redan vet om. Men på vintern är dessa inte jätteroliga att besöka faktiskt. Särskilt inte när det regnar isbitar.
Men vi hade ju Borgholm kvar och när vi kom fram var det helt mörkt. Julbelysningen var precis så fin som vi hört. Det var nästan tomt och helt tyst när vi gick omkring och bara myste. En väldigt mysig liten promenad runt en av mina favoritstäder i världen. Borgholm var väldigt speciellt för mej under några somrar på 70-talet. Här fanns nämligen Gula Paviljongen som vi hade sommarshow varje tisdag kl 19 under ledning av Hasse Funck.
Hasse är borta sedan många år, paviljongen stod kvar länge men är riven nu. Precis som mycket annat på Öland, saker har förändrats väldigt mycket under åren. Men mycket är sej likt också, och det såg vi under våra rundturer. Det viktigaste för mej är nog att kustvägen får vara kvar som den alltid varit, att Borgholms slottsruin ser ut som den alltid gjort, att väderkvarnarna rustas och får stå där de gjort i så många år och att stränderna bevaras.
Det är ett problem att vara ett turistparadis som många älskar och vill besöka, naturen slits och folk förstör. Vi som planerar för ett liv i husbil har kanske ett extra ögat åt det hållet och blir ledsna när vi ser hur folk parkerar i den ömtåliga naturen och låter sitt skräp vara kvar efter en övernattning. Så får det inte gå till!
Med det sagt vill jag verkligen uppmana er att besöka Öland året om. Kanske inte när fåken har gått och det är höga snövallar överallt, men det blir häftiga bilder och något man väldigt sällan får uppleva 🙂
Öland är egentligen vackrast i april-maj, har finaste solnedgångarna i juni-juli och härligaste vädret i augusti. Men att vara här utanför turistsäsongen när det är alldeles tyst, man kan gå på mittsträcket på vägen och verkligen upptäcka varenda liten millimeter helt på egen hand, är något alldeles särskilt. Just tystnaden är ljuvlig och det bästa av allt tror jag.
Fler bilder finns, och fler kommer vart efter, på min instagram @marlenerinda
På Öland bor det runt 25 000 personer, på sommaren ökar den siffran mångfalt. Däremot är det inte många turister som besökt ön under vintern, därför tänkte jag berätta lite om Öland utanför turistsäsongen.
Vädret på Öland är lite extremt av sej kan man kanske säga. Är det varmt så är det skitvarmt, är det kallt så är det svinkallt och blåser det så blåser det rejält. Under vintern är det nästan alltid svinkallt och halv storm, å det är därför jag inte vill bo på ön på heltid – när det snöar så snöar det på tvären typ. Det är inte ofta särskilt mycket snö, men när det är det – då är det mängder!
Temperaturen visar just nu 3-4 grader plus, men vi är ju på en ö så vinden, fukten och kyleffekten gör att det känns betydligt kallare. Är man i lä så är det rätt skönt, men alla som varit här vet ju hur mycket lä det går att hitta… inte så mycket. Här är platt platt platt, inget som skyddar alls.
MEN det är precis lika fint här oavsett årstid! Så att åka runt och leka med kameran är helt fantastiskt när man än gör det. Ofta sitter det konstnärer och målar lite överallt året om. Färgerna är magiska både på vintern, sommaren, våren och hösten.
I lördags åkte vi iväg för att kolla in norra udden. Solen kikade fram lite blygt, gråskalan var rätt kompakt från början – men vi fick en fantastisk solnedgång. Det är inte mycket som slår solnedgången på Öland, med havet som bakgrund 🙂
Man brukar säga att norra Öland börjar vid Borgholm, vi bor i Löttorp som ligger 3-4 mil från norra udden. Det är på den här delen av ön som de långa badstränderna finns. Böda, Lammet & Grisen, Lådbilslandet, fyren Långe Erik och raukarna är väl sånt som folk känner till, men här finns en massa mer. På vintern är det naturen som lockar, alla ”turistgrejer” är stängda.
När vi ska visa vänner vårt paradis, börjar vi med att åka genom den långa björkallén i Böda Ekopark och fortsätta vägen till Trollskogen och museijärnvägen Böda skogsjärnväg som finns i den östra delen högst upp på ön. Udden är som en klo, i den östra delen finns spännande grejer mitt ute i skogen och i den västra delen av klon finns bla fyren.
Det är lite för blött för att gå i Trollskogen just nu, men där finns tre olika promenadspår, alla går genom tät och spännande skog och man kommer ut vid ett vrak på stranden. Går man här på sommaren gör man det i sällskap med kossor som är på sommarbete. På vintern är man helt ensam och det är alldeles tyst. Museijärnvägen var från början nästan 3 mil, idag är den typ 3 km. På sommaren kan man åka med ångloket Mormor, det går långsamt och är jättemysigt. På vintern är de bara den lilla perrongen och spåret som syns, ångloket och vagnarna står i tryggt förvar i den små vagnhallarna som finns där.
Sen får man alltså åka tillbaka lite, för att komma till den andra delen av klon. På vägen åker man förbi bla Neptuniåkrar som är magiskt vackert på våren. Kusten fylls av blommande blå blommor och konstnärerna sitter på rad och målar. Perfekt fotomotiv med konstnärer och allt, om ni frågar mej! Just nu är det däremot bara grått, grått, grått… så det körde vi bara förbi. Nu var fyren Långe Erik vårt mål.
Trots plusgrader och sol så var det iskallt pga vinden och vattnet. Bara den lilla minut det tar att ställa in kameran eller slå in pinkoden på mobilen gör att fingrarna typ fryser till is. Men vad gör man inte för att få fina bilder? Solen hade börjat gå ner och färgerna var helt magiska. Att efter flera månader får se solen och en solnedgång över havet kan göra en förfrusen själ alldeles lycklig.
Efter mängder med bilder och helt stelfrusna fingrar var det dax att vända hemåt igen. Hade det varit ljust lite längre hade vi kört in vid Byrum, tittat på raukarna och kört kustvägen/Landborgen ner till Löttorp – nu körde vi direkt hem istället. Men dagen innan hade vi faktiskt tagit just den turen och sett på allt fint på vägen.
Landborgen går flera mil längst den västra sidan, vi brukar åka från Byrum till Sandvik. På vägen finns ett antal små sjöbodar och fiskestugor, små hamnar och fina små hus. Här finns också platsen där Martin friade till mej (där jag pekar) och som grädde på moset ser man Blå Ljungfruns siluett längs hela vägen. En otroligt härlig väg att framförallt cykla på sommaren.
Självklart finns det mycket mer att se, men detta är ungefär vad man hinner en kort vinterdag när man tävlar mot ljuset. Det är inte kul att köra runt i mörker här, det finns alldeles för mycket vilt på vägarna. Dagarna är dock lite längre här mot i Stockholm, solen går upp någon kvart tidigare och ner någon halvtimme senare. Tid som vi utnyttjar till max!
Jag hoppas att jag lyckats locka någon av er att se mer av Öland utanför turistsäsongen. Här är ljuvligt just nu om man bortser från kylan, det är lugnt och alldeles alldeles tyst.
Nyårsafton för oss började redan tidigt på morgonen. Martin gick upp 5 och jag en stund efter, redan klockan 7 satt vi i bilen och påbörjade de 50 milen till vårt svenska paradis.
De senaste veckorna hemma i Tumba har varit riktigt jobbiga. Sedan mitten av november har det smällt rejält i närheten av vårt hem, det har varit såna där smällar så man lyft ur soffan vissa gånger. Det har varit mycket värre än tidigare år och jag är tacksam över att pälsbollen slipper uppleva årets fyrverkerisäsong. Vissa kvällar har det låtit som tredje världskriget utanför och vi kunde ju bara gissa hur det skulle bli på självaste nyårsafton.
För ett par veckor sedan bestämde vi bla därför att nyår skulle firas på Öland. Vi kan lika gärna sitta där och jobba mellan nyår och trettonhelg och byta ut våra fyra Tumba-väggar mot fyra Ölands-väggar. Så det gjorde vi!
Vägen ner var nästan tom. Vi tog gott om tid på oss, åt frukost i bilen i Söderköping och lunch på Donken i Oskarshamn. Stannade för att fota vid Ölandsbron, tog små avvägar och omvägar, innan vi till slut kom fram till vårt hus i Löttorp på norra Öland vid 14-tiden. Då packade vi snabbt in våra grejer och gick direkt ut på promenad.
Solen sken, det var 4-5 grader varmt och alldeles ljuvligt. Nästan tomt på folk, men ett rådjur mötte vi allt. Och det var så tyst! Från tredje världskriget hemma i Tumba till total tystnad, det var så skönt. Vi var ute och gick i kanske 40 minuter och sen kröp vi ner i sängen för en tupplur innan middagen.
Vår nyårskväll blev väldigt lugn. Vi åt en trerättersmiddag, tittade lite på tv och inväntade 12-slaget. Det var lite fyrverkerier, mycket för att vara här – men inget emot det vi haft senaste veckorna. Kvart över 12 tror jag, vi låg i sängen och somnade nog direkt. På nyårsdagen vaknade vi vid 8.30 av att regnet smattrade lite på taket. Vi försökte ta en promenad på förmiddagen, men den fick ett hastigt avslut när det kom en rejäl hagelskur.
Vädret ser inte toppen ut de dagar vi ska vara här. Lite tråkigt förstås, men det får bli som det blir. Vi tänkte finkamma Öland på intressanta platser att se medan vi är här, så mycket som vädret tillåter. En del visas förstås upp här, men de flesta bilderna kommer på instagram @marlenerinda Häng med där om ni vill se hur Öland ser ut på vintern. Lite annorlunda är det faktiskt.
Har ni varit på Öland bortom turistsäsongen? Det är faktiskt väldigt skönt 🙂
För någon vecka sedan åkte vi till stan (med bil) för att titta på Nobel Week Lights, då passade vi på att kolla runt lite på stadens julbelysning samtidigt. Det var så fint att jag vill dela med mej till alla er som inte kan åka dit själva 🙂
Stockholm är alltid fint upplyst i juletid. Jag har noterat det även tidigare år, men nu när kameran fått en annan position i vårt liv har det lixom blivit ännu tydligare. Alla har nog noterat älgarna som står lite överallt, men har ni tittat noggrannare på hur tex fasaderna på olika byggnader är upplysta?
Vi började vid Stureplan, där stod vackra granar med belysning och hela fasaden till Sturecompagniet glittrade. Birger Jarlsgatan fram till Nybroplan var upplyst med små hjärtan och vid Nybroplan stod älgparaden och väntade. Jag är ju inget fan av älgar sedan vår krock, men de här är helt ok. Här brukar Strömmas båtar ligga med vacker belysning, men det var inte så mycket i år. Strömbron däremot är upplyst på bägge sidor och längst bort ser man den gigantiska granen bortom slottet. Slottet ja! Här står ljusstakar i fönstren och vägen fram är vackert belyst.
Utanför centralen står bågen med den traditionsenliga misteln. Där stannade vi förstås för en kyss. Hamngatan brukar vara rejält upplyst, men så är det inte i år. Här står några fina granar, men hängande lampor över Klarabergsgatan funkar nog inte med tanke på Spårvagnen. Nere på Sergeltorg däremot står älgarna som vanligt och lyser upp plattan.
När vi gick runt småregnade det och det var nästan tomt på folk. Det är förstås en fördel när man ska ta bilder. Åk gärna in en vardagkväll om ni kan, det är rätt mysigt att gå runt i stan just nu. Å ute får man ju faktiskt vara!
Nu börjar det dra rejält i resetarmen på mej. Jag längtar efter värme, solen och ljuset. Här i Stockholm har vi inte haft en enda timme av sol senaste tre veckorna och det känns väldigt jobbigt i kroppen. Man blir nästan knäpp av att inte få något solljus alls på så lång tid. Jag fattar inte hur man överlever högst upp i Norden.
Automatiskt börjar jag självklart fundera på resor jag vill göra, en är att åka tillbaka till Kroatien som både jag och Martin älskar. Vi har sett mycket där redan, men något jag skulle vilja göra är att utforska övärlden, vi har ju egentligen bara sett Brac och det finns så många fler.
Enklast skulle förstås vara att segla mellan öarna, men vi är ju inga båtmänniskor… men det kan man tydligen bortse ifrån. Med More Sailing kan man hyra både båt och besättning, man behöver varken veta vad som är babord eller styrbord ens. Det kan redan proffsen ombord och man lär sej i bästa fall en hel del om segling under resan.
More Sailing har inte bara seglingsresor i Kroatien, utan även i Grekland, Italien och Karibien och man kan hyra båt utan besättning också. Alla de här ländernas övärldar vill man såklart veta mer och om se mer av, men Kroatien skulle vara en bra början för oss och sedan fortsätta med den Grekiska övärlden som vi också är väldigt nyfikna på. När man ändå är i farten lockar såklart även Italien och härliga Karibien.
Stranden Zlatni Rat på ön Brac
Just seglingsresor i Kroatien utgår ifrån kusten runt Split. Man blir hämtad på flygplatsen och körd till i Marina Kastela som ligger bara ett stenkast ifrån Splits flygplats. Sedan seglar man runt i regionen Dalmatien och besöker bland annat Solta, Brac, Hvar och Vis. Varje ö har sin egen historia att berätta, med sina traditioner, seder och lokala festligheter. Här finns gömda vikar historiska städer längst kusten. Brac kan vi, men de andra har vi länge varit sugna på att besöka. Ska man se dem en och en, så innebär det flera resor – att segla sparar både tid och pengar. HÄR kan du beställa katalog kostnadsfritt och se alla härliga resor.
Kroatien gillar vi för att det är nära och enkelt att ta sej till. Vädret är perfekt från maj till september, men hyfsat bra även resterande månader. Skärgården är rätt skyddad vilket innebär att det sällan går särskilt mycket vågor, vilket gör seglingen och livet ombord behagligt. Guuud så härligt det skulle vara! Eller hur?
Så när corona är över är detta ett av resealternativen vi överväger. Vi har rätt många alternativa resplaner nu 🙂
För precis ett år sedan såg jag fram emot en spännande vecka på Filipinerna. Vår resa började minst sagt med vissa problem – jag får fortfarande ångest och lite ont i magen när jag tänker på det.
Vi checkade in och fick direkt veta att flyget var försenat men att vi nog skulle hinna med anslutningen Doha. Det gjorde vi inte… Vi var 7-8 personer från början, hälften bokades om och hann med ett flyg ganska direkt – 4 av oss leddes till VIP-loungen där vi skulle spendera natten och flyga vidare på morgonen.
Vi hittade varsin fåtölj och efter lite mat i magen somnade vi, lite för gott… Jag vaknade med ett ryck 8.12, mitt flyg skulle gå 8.25. Jag tittade mej runt för att se om de andra behövde väckas, men de var inte där. Panik!!! Jäklar vad jag sprang! Å jag hann!!!
Ni som varit på Dohas flygplats vet att den är enorm. Man måste ta tåg mellan terminalerna och att jag överhuvudtaget sprang åt rätt håll och hittade rätt direkt är inget annat än ett mirakel. Man hade precis börjat boardingen när jag kom fram och där stod mitt resesällskap i kön och trodde att jag redan var ombord.
Jag sprang så jag hade blodsmak i munnen och min astma har nog aldrig varit så dålig. Jag hostade nästan så jag kräktes och jag var lite rädd att man skulle tro att jag var sjuk och plocka av mej. Jag bad om ett glas vatten och förklarade läget för flygpersonalen som var mycket förstående. Väl på plats i flygstolen kunde jag andas ut och slappna av. Men jag kan när som helst minnas känslan när jag vaknade och tittade på klockan… den paniken! Fyyyy faaaan säger jag bara.
Vi kom fram ett halvt dygn senare än de andra och var rätt slut när vi kom till Dusit Thani Hotel vid 1.30 på morgonen. Klockan 8 skulle vi träffas i lobbyn, ca 15 personer från olika länder, och sedan var det fullt program. Jag var inte där på någon nöjesresa, utan en sk pressresa, och skulle alltså få mängder med information och se massor med intressanta platser under tiden i landet.
Första dagen spenderas i Manila. Trots att vi kördes runt i buss så var det alldeles för liten tid för att egentligen se något. Jag älskar storstäder med kaos, som tex Kairo, detta var en sån och jag vill väldigt gärna åka tillbaka och utforska det mer. Men vi besökte iaf kyrkan San Augistin, ett fort och lite annat och gick en kort bit i stan och fick iaf en uppfattning om strukturen, storleken och tempot. Trafiken är galen, så det är nästan lättast att ta sej runt med fötterna. Även om en och annan kanske inte skulle rekommendera det…
Andra dagen delades gruppen upp och vi blev bara 4 personer kvar som nu sattes på flyget till Bohol. Vilket gäng! Vi var två journalister, Yvonne och jag, samt två reseagenter Don från Orient Tours och Sarath från Sunray Travels. Tillsammans med vår Filippinske guide Joseph hade vi några vansinnigt roliga dagar. Vi var verkligen en perfekt kombo av prestigelösa människor som bara ville få ut så mycket som möjligt av resan. Vi skrattade oss igenom hela veckan och det var ju tur med tanke på starten jag fick på resan.
Efter en kort flygresa landande vi på Bohol som är ungefär som Gotland i storlek. Jag föll pladask! En så otroligt fin plats på jorden med underbar natur och massor att se och göra, om man vill. Det är grönt och lummigt, palmer och bambu trängs kan man nog säga. Trots att vi var där under monsunperioden så var det grönt och fint och mangon var mogen att plockas direkt från träden.
Första dagen började med att besöka två olika resort, innan vi körde till Amorita Hotel där vi skulle vi bo i två nätter. Jag skulle gärna stannat längre, för det var helt underbart! Jag hoppas kunna åka tillbaka med Martin, han skulle älska det!
Bohol har allt! Här finns inlandet med olika odlingar, små byar, vattenfall och djurliv, allt kantas av den vackra kusten med vita paradisstränder och turkost vatten och under ytan finns en hel värld som gjord för dykning. En tropisk oas med vackra vikar med turkosblått vatten och vita sandstränder.
Vi besökte Chocolate Hills som består av 1 268 mer eller mindre höga kullar. Kullarna är mellan 30 och 50 meter höga och syns bäst om du går de 214 trappstegen upp till utsiktsplatsen, vilket vi gjorde förstås! Utsikt är magisk, man är omringad av det vackra landskapet och kullarna.
Efter kullarna var det dax för lunch, den intogs på en flodbåt på floden Loboc, som en minikryssning. Loboc River är trots sin gröna färg, ett av de renaste vattendragen i Filippinerna. Båtarna går från Loay Bridge och kostar ungefär 100 kr per person. Det är en galen tur med mycket musik, ibland karaoke, barn som underhåller längst vägen och en fantastiskt natur!
Efter lunch åkte vi till Philippine Tarsier Sanctuary för att kolla in den lilla spökapan, Tarsiern. En av världens minsta primater som brukade finnas i regnskogar över hela världen, men idag finns bara några få bestånd kvar i Filippinerna, Indonesien och på Borneo.
Just på Bohol har man ett par olika räddningsprojekt där man försöker ge den lilla skygga krabaten tillräckligt med lugn och ro för att kunna överleva och fortplanta sig. Tarsiern är nämligen väldigt känslig. De lever vilda i reservatet och är svåra att se, men vi lyckades se fyra stycken, så otroligt söta!
Ett av de mest minnesvärda besöken, var på den lilla machetesfabriken. Fabrik kanske är att ta i, men det var iaf en hässja, ett städ, en slipsten och två män som jobbade där. Att se ett äkta hantverk växta fram är något alldeles extra tycker jag. Knivarna som växte fram i deras händer var otroligt vackra, men jag vågade inte köpa någon eftersom vi skulle åka runt så mycket och jag inte var helt säker på att den skulle kunna förvaras säkert.
Efter två dygn på Bohol, tog vi båten till ön Negros och staden Dumaguete som ligger två timmar bort. Efter ett dygn med monsunregn och rejäl vind, det gungade fortfarande lite på båten, hade vi en härliga dag i solen med mestadels gående sightseeing. Det är alltid en risk att åka till Asien på vintern. Det regnar mycket i perioder, men brukar vara fint mellan regnskurarna.
På Dumaguete bodde vi på Atlantis Dive Resort som är ett himla mysigt dykresort. Överhuvudtaget är det dykning och vattensport som är grejen på ön. Här finns fantastiska hotell och resort, alla med inriktning på sol, bad och aktiviteter på och i vattnet. Små shoppar med dykgrejer och dykutflykter ligger vägg i vägg överallt. Vi tog båten ut till en av de små öarna, som är högst tillfälliga och bara finns så länge lågvattnet är. En jättemysigt tur, som tyvärr blev lite avkortad pga en ny regnskur. Hade vi haft fint väder skulle vi fortsatt en bit till, till en plats där man ofta ser delfiner. Tyvärr missade vi det, något jag verkligen sett fram emot.
Efter en natt på Dumaguette flög vi en kort stund till ön Cebu. PÅ Cebu byts dykningen ut mot musik, här finns nämligen gitarrfabriker! I Lapu-lapu City finns Alegre Guitars Factory. Här får man underhållning medan man shoppar kan man nog säga. Ute på gården står män och tillverkar gitarrer av olika slag och storlek, inne i butiken hänger instrumenten på rad och här och var sitter det någon och spelar. En mycket speciell shoppingupplevelse 🙂
På Cebu hade vi så lite tid att vi inte hann mer än en halv dags sightseing. Sen var det dax att ta sej tillbaka till Manila och vidare till Sverige. Men vi hann med en liten jordbävning iaf, som vi inte kände av alls – trots att vi just då var på 26:e våningen och man rapporterade om den i svenska medier och telefonen började leva sitt eget liv. Jag fick göra en snabb uppdatering på Fb att vi mådde bra, så lugnade det sej igen.
Jag är egentligen ingen större älskare av Asien, men Filippinerna var något särskilt. Här finns intressanta platser med härliga vykortsvackra stränder på många ställen, men det var Bohol som fastnade hos mej – dit vill jag tillbaka. Jag ser Filippinerna som ett bättre alternativ till Thailand. Samma klimat men inte lika mycket turister och väldigt intressant platser.
Det låter som vi var där hur länge som helst, men det var faktiskt bara 6 dagar – och de var fullpackade! Efter att ha pratat mycket med vår guide Joseph, både under resan och efteråt, har jag kommit fram till att vi ska komma tillbaka i februari-mars, då vädret är mer stabilt och det börjar bli rejält varmt. Martin är med på noterna, så nu är bara en fråga om när. En dag blir det!
… boka en resa snabbt som ögat, klippa mej, gå till läkaren, göra en skönhetsbehandling, få skäll av min kiropraktor, ta en massage, fixa nya glasögon och en massa annat!
Det känns som att livet fått ett före- och efter. Före corona och efter corona. Just nu väntar jag bara på ett vaccin, så livet ska kunna bli lite mer normalt igen. Nu har jag suttit fast här i lilla Tumba sedan i mars, till 99,9%. Och nu börjar jag märka att ryggen känns lite knepig och ögonen börjar trassla. Det är väl det mesta akuta.
Martin och jag klipper varandra, resultatet blir lite sådär… å jag misstänker att min frisör kommer att börja gråta när hon ser mej. Luggen är i alla längder, håret har nog sju olika nyanser och topparna… ja… vad ska man säga…
Nu ser det ut som ett vaccin kan komma redan till nyår, då ska tydligen 70+are bli vaccinerade först, sen kommer vi i riskgrupp. Jag är inte det minsta tveksam, jag tar det så fort jag bara får! Å sen!!! Sen ska jag boka resa!!!
Våra funderingar just nu är om vi bara ska boka första bästa och bara dra iväg så fort vi kan, eller boka något vi verkligen längtar efter och åka över vår bröllopsdag i juli.
Allt beror på när vi får vårt vaccin, om det blir under eller efter vintern. Har vi hunnit in i april-maj är det rätt skönt i Sverige och då kan man ju vänta lite, men får vi det i februari-mars så tänker iaf inte jag vänta! Då drar jag! Frågan är ju bara vad som går att resa till vid det laget? Jag avskyr den här ovissheten. Ge mej ett datum, viket som helst – jag vill bara veta!
Tills vi vet så sitter jag här. Oftast tar jag dagen som den kommer och är rätt cool, men ibland slår frustrationen till och jag blir lite lätt galen av ovissheten. Idag vill jag bara ha ett normalt liv igen och kunna göra vad jag vill, när jag vill!
Hur känner ni? Vad vill ni göra (förutom att träffa nära och kära)? Hur tänker ni kring vaccin? Längtar ni också efter att resa? Vart åker ni?
8 månader i corontän. Vi har träffat barnen väldigt sporadiskt, och våra föräldrar enstaka gånger. I övrigt NOLL socialt umgänge. Tråkigt kan man tycka och det är det också, men om man tänker efter så har vi det ändå rätt bra.
Vi har ett hus och tak över huvudet. Martin jobbar som vanligt, även om det är hemifrån, och har samma inkomst som tidigare. Jag tjänar så lite att det bara räknas som glasspengar, men tillsammans har vi ändå tillräckligt för att fylla kylen och ha el, värme och ljus i huset och vi kan köpa de mediciner vi behöver. De basala behoven är uppfyllda.
Även om det känns isolerat och tråkigt, så har vi det ändå bra. Till skillnad från många andra. Det är många i vårt land som inte har ett fast boende. Som inte heller har mat för dagen. I vårt land som har ett av världens bästa skyddssystem. Och går vi utanför våra landsgränser så ser det ännu värre ut.
Vi hälsar på i Nema, januari 2019
Jag har nästan daglig kontakt med familjen i Gambia. Där är det katastrof. Pandemin innebär att turisterna uteblir och då uteblir också arbetstillfällena. Ingen inkomst innebär svält och sjukdom. Just vår familj har en liten odlingslott med kassava och kan äta ett mål mat om dagen, precis som de brukar – men så ensidig kost innebär bristsjukdomar av olika slag. Dålig kost ger även andra sjukdomar fritt utrymme att härja i kroppen, man drar lätt på sej både malaria och mask i magen.
Smile berättar att han haft ont i magen en längre tid, att läget i byn är katastrofalt och att folk börjar ge upp. Han frågar mej mycket om corona och vaccin, för att lära sej mer – han litar inte på att de uppgifter som sprids i Gambia är korrekta. ”När kommer ett vaccin?”, ”När får vi hit turister igen?”, ”Är det sant att miljontals har dött?”. Jag svarar så gott jag kan, men har ju inga goda nyheter att komma med… mer än att ett vaccin är på gång och att turisterna kanske kan komma tillbaka nästa höst. I bästa fall.
Familjen har tak över huvudet, som är lagat och helt numera tack vare vår hjälp. De har mat i magen, tack var sin odling. De överlever. Men det finns inga pengar för sjukvård eller annat viktigt. Så igår förde vi över nya pengar. Mycket pengar, ungefär tre månadslöner där.
Smile med några av barnen i byn
Vi har tidigare enkelt swishat till vår svenska vän, men hon har ingen valuta hemma längre och vågar inte åka till banken i nuläget. Så nu får vi lära oss att fixa det på egen hand och det var inte så lätt. Vi testade på alla möjliga sätt och när vi trodde att vi lyckats kunde vi berättade för Smile sent igår kväll att det nog fanns pengar att hämta. Han blev han så otroligt tacksam.
Och strax efter lunch idag hade han tagit sej till den lilla huvudstaden Banjul och hämtat dem. Så otroligt bra att det funkade! I detta nu är han på en rejäl shoppingrunda. Han ska köpa 20 kg ris, 20 liter olja och 10 kg lök, äntligen kan familjen äta en ordentligt måltid och även dela med sej till andra som behöver det. För så gör man där, helt naturligt. Först ser man till sin familj, sen i turordning den som har störst behov. När det finns tillgång fördelas detta rättvist mellan familjerna.
Smile har som sagt haft problem med magen ett tag, så jag har sagt att han måste lägga undan en summa för läkarbesök och eventuella mediciner. Kanske blir magen bättre nu när han får äta ordentligt och annat än bara kassava. Jag hoppas det.
Vår gambiska familj har det ändå rätt bra, de har både en egen odling och oss. Många har inget. Det kan jag tänka på när jag hör folk gnälla över helt oväsentliga saker. Saker som iofs inte är oväsentliga i deras liv, men ändå… allt är relativt.
Här är man aldrig ensam
Vi har det bra, så är det! Å vi försöker att dela med oss av det vi har så att även andra ska ha det lite bättre. Alla kan göra något litet och något litet kan vara till väldigt stor hjälp. Hjälpen kan också se olika ut. Just nu har iaf jag en bra känsla i magen och det känns bra i hjärtat. Vi har mättat många munnar för en bra tid framöver. Å när det behövs skickar vi över mer pengar, nu vet vi ju hur man gör 🙂
Det är detta våra loppispengar går till och vi har massor med loppisgrejer kvar! Jag önskar bara att vi kunde åka till Gambia och hjälpa till på plats och verkligen se hur alla mår. Det känns så otroligt avlägset och jag längtar. Så fort det går, så drar jag!
Ett stort tack till alla som hjälper oss att hjälpa. Ni vet vilka ni är och är guld värda!!!
Det kom upp ett minne på Facebook. Den här dagen, både förra- och förrförra året, var vi med på julbordspremiären på Birkacruises. Julens, och en av årets höjdpunkter faktiskt, tänk om vi vetat att det var sista gången.
Kärlek börjar med bråk brukar det heta och så var det verkligen när det gäller Birka och mej. Allt började med att jag var på en kryssning för bloggare, 2014 tror jag. Själva kryssningen var kul, men det var så många brister i personalens agerande att jag bara var tvungen att meddela detta till cheferna högre upp. Jag var inte nådig i min kritik och tänkte att jag nog blir portad från att åka med båten mer.
Men som alltid när jag lämnar kritik så gör jag det konstruktivt och med förslag på enkla lösningar. Så även den gången. Detta ledde till att jag senare blev kontaktad av rederiet och erbjuden att åka med igen för att se deras förändringar ombord. ALLT var annorlunda och bättre. Personalen var så otroligt proffsig och så trevlig. Vi åkte många gånger per år, testade nya koncept, skaldjursfrossa och en massa annat. Under åren blev vi vänner med många ombord och såg fram emot varje resa.
När den nya idén VINTERSMAK lanserades fick vi och några till vara först att se den fantastiska dekorationen och testa maten. Jag fick göra en sk ”take-over” av Birkas instagram under några olika tillfällen och även tävla ut kryssningar. Den julpyntade båten var något alldeles särskilt och något av det mysigaste jag upplevt. Att få förmånen att som första gäst öppna dörrarna och samtidigt filma och visa i sociala medier var så häftigt. Just det där ögonblicket när dubbeldörren öppnades och alla ljusen och glittret slog emot en var helt magiskt!
Å nu är allt detta historia. I somras togs båten ur trafik och all personal sas upp. Det var bara en av alla sorger under 2020. När minnet kom upp idag kände jag just sorg. Främst för våra vänner som förlorat sina jobb och sorg för att vi aldrig kommer att vara med om något liknande Vintersmak igen. Det var så speciellt. Även om någon tar över allt pynt och försöker kopiera konceptet, så blir det ändå aldrig samma sak.
Detta får bli en sista hyllning till Birka och alla som jobbade ombord och i hamn. Det som började lite ”shaky” utvecklades till en annorlunda kärlekshistoria och vi kommer att träffas igen, men på annan mark.
Alla mässor man skulle gått på under året har av förklarliga skäl varit inställda. Men idag ställde man inte in – utan om! Jag har varit på mitt livs första virtuella resmässa 🙂
För mej har 2020 varit en utmaning med alla de tekniska lösningar som dykt upp. Jag är inte särskilt sugen på att lära mej en massa nya grejer inom teknik och är inte heller särskilt nyfiken på de nyheter som finns. Jag vill ha levande människor som berättar om sina produkter, framför mej, som jag kan ställa frågor till och även lyssna på andras frågor och svar. Kanske gammaldags, men så är jag.
Det tog ett tag innan jag deltog i min första presentation online, då via zoom tror jag, men det funkade ju förvånansvärt bra. Det var faktiskt himla skönt att inte ens behöva åka hemifrån, utan bara koppla upp sej via datorn. Så ja, just det konceptet köpte jag ganska omgående och sedan dess har det blivit några möten under månaderna som gått.
Så blev jag inbjuden till en virtuell mässa och varken jag eller Martin fattade hur det skulle gå till. I inbjudan stod att man skulle ha sin egen avatar och gå runt med… hur i hela friden då? Idag var det dax!
Jag registrerade mej och mycket riktigt, man fick designa sin egen avatar – som inte alls gick att få lik mej, men men… sedan fyllde man i sina uppgifter som blev ens visitkort. Å sen skulle man alltså gå runt med sin ”gubbe” och besöka de olika utställarna. Jag testade, men fattade ingenting – det hände ju inget! Skulle man ringa varandra eller chatta och hur sjutton gick det till att lämna sitt visitkort?
Tapani som bjudit in ringde upp mej och tillsammans med ytterligare en från företaget lyckades vi förstå allt och mässbesöket kunde börja. Det var inte så svårt, lite opersonligt men absolut bättre än inget! Jag lämnade mitt visitkort hos samtliga och fick tillbaka deras. Det fanns videos att titta på och en massa olika presentationer om resp land. Man kunde boka möte eller chatta direkt, jag chattade direkt med bla Italien och Riga.
Att besöka en virtuell mässa är faktiskt ett helt ok alternativ när det inte går att göra på något annat sätt. Mycket bättre än att ställa in! Nu har vi ändå lite koll på vad som händer på olika destinationer och de har koll på oss.
Idag har jag alltså besökt Maritius, Japan, Finland, Ungern, Italien, Irland och en massa andra länder, hemma i mitt eget vardagsrum. Så himla praktiskt! Nu hoppas jag såklart att jag kan besöka länderna på riktigt när corona är över.
Tack Aviareps för en kul mässa, som dessutom fortsätter imorrn 🙂
Jag läste en intressant text om sk flyshame och coronashame och hur vi ”shamear” varandra för vårt beteende när det gäller just resandet och då specifikt att flyga. Numera är det även corona som upprör en hel del, men det finns ju en till och det är mat, sk foodshame. I svenskt tal: flygskam, coronaskam och matskam alltså.
Vi människor är snabba på att döma andras beteende, onödigt snabba kan jag tycka – men ibland finns det faktiskt fog att påpeka hur andra gör för att kanske göra världen lite bättre, eller som nu när vi måste minska smittspridningen. Alla vet ju att det är mer miljövänligt att gå än att flyga och att äta närproducerat istf att importera saker vi kan odla själv. Detta kan lixom ingen säga emot. Men det finns annat…
För inte särskilt länge sedan kunde man ser arga kommentarer om vegetarianer vs ”köttätare” under artiklar om vegetarisk kost och tom under recept. Där skrev ”köttätarna” elaka kommentarer och tongångarna var rätt hårda. ”De där j-a vegetarianerna kan behålla sin kaninmat för sej själva!” ”En riktigt karl äter kött!” osv osv.
Sen kom Greta och alla vet ju hur hon rörde upp känslorna, särskilt hos medelålders män… Lite fascinerande faktiskt. Just det! Det var även medelålders män som reagerade mest på vegetarianerna… hmmm…
Och nu har vi corona. Nu fylls kommentarsfälten med väldigt många självutnämnda amatörepidemiologer. Vi alla vet exakt vad som gäller i Sverige: hålla avstånd, jobba hemma om man kan, tvätta händerna. Typ. Man får resa, även om jag absolut inte skulle göra det själv, mest pga att jag inte vill bli sjuk och fast i ett annat land. Men man FÅR resa och det är det som är grejen i den tanke som jag nu försöker att formulera.
I kommentarer i sociala medier är i dagsläget både vegetarianerna och Greta bortglömda och nu är tonerna inte bara hårda, utan dessutom hotfulla. OM någon ens frågar om något kring ett land så står kommentarerna som spön i backen ”Stanna hemma”, ”Jävla idiot som reser”, ”Egoist”, ”Hoppas du bli smittad och dör”, mm. Personen ifråga har alltså inte ens skrivit om att denne ska resa, utan kanske frågat om finaste stränderna i världen eller bästa skidåkningen. Det kan handla om en resa 5 år framåt. Folk blir som galna! Och den som bara andas om att de vill resa eller reser just nu blir lynchade och skulle korsfästas om det bara gick.
Jag förstår att man reagerar på dem som reser idag, men det får väl vara någon måtta på det! Om folk vill resa just nu så är väl det ändå upp till dem? Även om jag tycker det är konstigt, så hoppas jag ju inte att de ska dö och jag skulle definitivt inte skriva det!
Varför är en del så dömande och uppenbart elaka mot människor som de inte ens känner. Vad ger dem rätten att skriva som de gör? Jag känner igen det från mitt eget flöde på bla facebook, särskilt när jag skriver om vegetarisk kost. Och då är det just de där medelålders männen som är mest upprörda och mest elaka.
Jag fattar inte. Varför kan vi inte bara vara snälla? Kan någon hjälpa mej att förstå?
Som ni kanske kommer ihåg så planerar vi för ett liv i husbil. Alltså att bo i en. Reaktionerna på detta är delat i två läger: några tycker att vi är galna och kan inte tänka sej ett liv utan en massa saker – andra tycker att det låter ljuvligt att bara äga det man får plats med i bilen. Så hur går det med våra dröm?
Jo, tackar som frågar! Det går bra. Detta handlar ju inte om nästa månad, eller ens nästa år. Det är en planering som kräver lite tid och framförallt måste det stämma med vårt övriga liv, det finns ju något som kallas för jobb och arbetsgivare. Sånt som maken håller sej med 🙂
Men vi är ett steg närmare! Eller kanske tom två. Våren gick åt till att röja i källare, vind, förråd och garage. Det vi äger är numera det vi ser, samt ungefär 15 plastbackar på vinden. Vi har inget som ligger i källaren och skräpar, i förrådet finns bara sånt vi använder och garaget är tomt typ. Vi har sålt av möbler och bytt ut stora tunga grejer mot sånt som går att plocka ner i mindre delar. Det vi har nu, eller skulle spara vid en flytt, går att magasinera i ett normalstort förråd.
Det har tagit en jäkla tid att rensa ur, men det känns så skönt! Skulle det hända oss något nu, så behöver inte ungarna stå med mängder med saker efter oss. Detta är ett STORT steg inför vårt rullande liv. För huset ska förstås säljas innan det är dax för ett liv helt i husbil, vi vill aldrig mer äga en bostad efter det.
Nästa pusselbit fick vi av Anna på Pufz.se – en nyckelring med en husbil! Nu ska det bara till en nyckel också. Men det tar nog sin tid innan vår egen nyckel sitter där. Vi kommer nämligen känna oss fram de närmaste åren genom att hyra olika bilar, så vi vet vad vi behöver. Det vi planerar för just nu är att ta oss till Polen till våren, alltså april/maj-21, och åka runt i Martins gamla hemtrakter.
Min pappa har länge sagt att han vill se mer av Polen och då tänkte vi att vi ju kan hyra en bil för fyra och dra iväg. Martin vet ju vad vi ska se och hur trafiken fungerar och han vill besöka platser från sin uppväxt, så vi har ju bästa guiden! I Polen ska det finnas bra ställen att stå på, så det är tydligen rätt enkelt att åka husbil där. Vi måste ju testa!!!
Å så kommer vi att göra några år framöver. Hyra, åka kortare eller längre bort. Se vad som funkar och vad som inte funkar. Vad vi behöver och vad vi klarar oss utan. Så tänker vi att alla som köpte husbil i år säkert har tröttnat om 2-3 år och då säljer de sina pärlor som vi kan slå till på!
Men, det finns ett MEN till, innan vi kan bo helt i vår bil, och det var ju det där med jobb och arbetsgivare. Martin är ju lite yngre än mej och sadlade om ganska nyligen. Han älskar sitt jobb och går inte i pension förrän 2038 typ… om han ska jobba till 65 alltså (men det ska han inte om jag får bestämma).
Så planen är att ta en utlandstjänst några år, så vi kommer ifrån det här landet. Å sen sälja huset och bo i husbil, halva året. Oktober-april vill vi nämligen bo i solen och ha garanterad värme. Då får husbilen vila sej på Husby Säteri i Söderköping. Där kan man nämligen hyra in sej över vintern, under tak och allt.
Men två steg och några pusselbitar närmare vår dröm är vi ändå; vi har rensat och vi har en nyckelring. Men det viktigaste av allt, vi har en plan!
De senaste 4-5 åren, i just oktober, har jag haft förmånen att åka iväg för att upptäcka en ny plats i Europa och samtidigt fått lite sol på näsan. De senaste 3 åren har Kroatien och VM i Olivplockning varit resmålet. Nu är det oktober och inte sjutton är jag på väg någonstans!
När jag fick en inbjudan 2017 att åka till ön Brac i Kroatien och vara med på världens första Världsmästerskap i Olivplockning var det förstås självklart att tacka ja. Det lät ju helt galet och superroligt, sånt tackar man inte nej till. Dessutom fanns det ju en liten chans att få lite sol på nästan, förlänga sommaren och se något nytt.
Vilken grej det var! Världshistoriens första Olivplocknings-VM var något av det roligaste jag varit med om! En helt prestigelös tävling med underbara deltagare och fantastiska arrangörer på en otroligt vacker plats. Det var lika självklart att tacka ja året efter och då fick även Martin åka med.
2018 var vi i Zagreb några dagar innan tävlingen på ön Brac. Där fick vi uppleva en huvudstad med mångfald, härliga miljöer, fantastiska solnedgångar och annorlunda smaker. Zagreb är perfekt för en långweekend på hösten. Det är nära, hyfsat varmt, billigt och jättemysigt. En huvudstad med historia och roliga museum.
Här ligger bla Museum of brooken relationships, som blev en favorit. Folk har skänkt saker som beskriver ett tillfälle i livet när de fick sitt hjärtan krossat. Jättefina och ibland väldigt sorgliga berättelser, men en hel del humor också. Museum of brooken relationsships finns även i New York och på andra platser i världen, jag hoppas det kommer till Sverige. Zagreb är som sagt perfekt för en weekend!
2019 fick vi också åka, då kollade vi in Split, Trogir och mer av Brac innan tävlingen. Trogir är helt fantastiskt! Ett Venedig i miniatyr med gränder i marmorsten, små kanaler och massor med historia. Inne stan får inga bilar köra, så det är både rent och lugnt. Vi älskar Venedig och även Trogir fick en plats i vårt res-hjärta. Hit återvänder vi gärna.
Split är också en helt fantastik stad med härlig historia, fornlämningar, bra restauranger och en hamn med större båtar som går till bla Brac, Hvar och en massa andra fina öar. Jag hade nyligen varit på Nord Irland och gått i Game of Thrones fotspår och kunde glatt fortsätta i Split. Här finns bla ett GOT-museum och ett par inspelningsplatser.
Split är, precis som Zagreb, perfekt för en längre weekend och som höstresa. Det är också nära, enkelt och fortfarande varm även över jul faktiskt. Vi skulle gärna komma hit med husbil när vi väl har en 🙂
Förra året fick vi också chansen att se mer av Brac. Vi hämtade ut en hyrbil i Split, tog båten över till Brac och körde 45 minuter till Bol på södra sidan som vi inte sett förut. Målet var att få se den berömda stranden Zlatni Rat som ligger som en hajfena ut i vattnet. Å nog fick vi se den alltid! Vi bodde nära och kunde skymta stranden från vår balkong. Det tog kanske tio minuter att gå från hotellet till stranden och eftersom det var efter säsong så var den vanligtvis fulla strandremsan nu helt tom. Många bilder blev det och Zlatni Rat är faktiskt en av världens mest fotograferade stränder 🙂
Men man ser den bäst från toppen på Brac, från en plats som heter Vidova Gorna. Det är lite bökigt att åka dit och det måste vara molnfritt, annars ser man inget – men så läckert när allt stämmer! Å det gjorde det när vi var där.
På vägen till tävlingarna i Postira, från Bol sett, ligger den otroligt lila fina hamnstaden Pucisca. Här finns bla en stenhuggarskola och kanske världens sötaste hamn. Hit kom jag första året och föll pladask, förra året tog jag med Martin och han gillade det också. Vägarna på Brac är väldigt kringelikrokiga, men det är verkligen värt att ha bil här – man får se så himla mycket som man annars missar.
Postira är ännu en hamnstad som fastnat i mitt hjärta. Efter tre år på Pastura Hotell är det svårt att tänka sej att man skulle bo någon annanstans, och varför skulle man när det ligger perfekt för att ta sej runt överallt? Här finns pool, utsikt över både vatten och hamn, supertrevlig personal och en rymlig parkering till hyrbilen. Det tar kanske 20 minuter att åka till Supetar och ta färjan tillbaka till Split. Jag gillar Brac!
Å nu skulle vi förmodligen varit där om det hade varit ett vanligt år. VM skulle gått av stapeln 8-11 oktober, men är som allt annat, inställt i år. Men vi borde alltså varit någonstans i Kroatien just nu, kanske på en annan ön till att börja med – vi har velat se Hvar länge och hade kanske varit där. Det var bla där man spelade in Mamma Mia, magiska platser och bilder!
Men här sitter vi alltså, utan packade väskor eller ens en tanke på att resa någonstans. Så jäkla tråkigt! Just Kroatien i oktober har blivit en grej att se fram emot som vi vet är både intressant och väldigt rolig. Att upptäcka en ny plats i ett land man gillar och sedan träffa alla galna människor på olivplockningen. OCH!!! få lite sol på näsan och värme på kroppen. Jag hoppas verkligen att ordningen är återställd nästa år. Jag längtar!!!
