Nu har vi haft husbilen Peppe i 23 dagar och varit ute 11 av dem. Det är väl ganska bra jobbat för att vara nybörjare i husbilsvärlden. I lördags drog vi ut på sommarens långresa 🙂
I fredags packade vi Peppe. Många frågade hur länge vi ska vara borta, men det har vi faktiskt inget svar på. Vi får se… helt enkelt. I lördags fixade vi det sista och drog iväg. Nu vet vi att vi borde åkt tidigare… vi hade nämligen tänkt att fricampa, sova i skogen alltså. Vi hade tittat ut några ställen, men där stod redan en eller flera husbilar. Så det blev att krypa till korset och glida in på en ställplats ändå och även det var i sista minuten. Vi kom 15.45 och tog sista platsen, detta noterades raskt i kunskapsbanken.
Vi hamnade i Valdemarsvik. Å där stod vi jättefint i hamnen bara några meter från vattnet. Jaha, Valdemarsvik… jaja, bara att kolla in vart vi hamnat. Så vi gjorde som vi brukar: snörade på oss skorna och började gå. Nu är ju inte Valdemarsvik jättestort, så det gick rätt snabbt att klara av det. Men så fint! Jag anar att jag kommer att säga samma ord rätt många gånger de närmaste veckorna; Sverige är så fint! När det är sol och varmt, då finns det faktiskt inte mycket som slår vårt fina land.
Så vi gick runt. Det var kanonvarmt och vi hade ingen som helst lust att sätta oss i bilen och äta, så vi tog faktiskt en pizza på en av de många pizzeriorna. Sen strövade vi på bryggorna och tittade på båtarna, en liten stund i solen blev det också. Där fanns ju så coola solstolar på bryggan.
Nöjda gick vi och la oss hyfsat tidigt. Då insåg vi att vi stod väldigt nära en väg. Där väldigt många mopedister körde natten igenom. Men men, vi sov hyfsat ok ändå. När vi vaknade hade en följare på instagram tipsat oss om länsskylten. Den hade vi passerat minst två gånger dagen innan, men missat. Så vi gick dit igen, tog en bild och körde sedan till nästa destination.
Jag är fortfarande lite chockad över att vi faktiskt gör detta. Varje gång jag ser Peppe har jag svårt att förstå att han är vår. Att vi faktiskt har en husbil och kan åka nästan var vi vill och faktiskt gör det också och trivs hur bra som helst med husbilslivet. Jag saknar ingenting! Å det två gånger vi kommit hem hittills har jag bara velat åka ut igen. Hemma bra med borta bäst lixom! Jag älskar det!
Så nu får ni följa med på sommarens äventyr. Det är inte semester, utan ett slags jobbsemester där vi åker runt och samlar saker att skriva om. Den här första dagen var rätt lugn, men ni ska se sen… det kommer att skifta. Häng med!
Förra helgen drog vi iväg med husbilen igen. Då skulle vi testa att jobba från bilen och se hur det gick att få plats med två datorer på en så pass liten yta som vi har. Å det gick ju faktiskt alldeles utmärkt!
Vår husbil är ca 14 kvm stor. Köket tar upp kanske 4 av dem. Där finns en liten soffa och förar- och passagerarsätet. Bordet går att dra ut så det blir kanske 0,5 x 1,5 meter stort. Detta skulle vi alltså göra om till kontor för två. Jag satte mej i soffan med min dator och Martin satt i passagerarsätet med sin, det gick ju hur bra som helst. Han kunde tom vara med på möte utan problem. Så nu vet vi att det funkar 🙂
Vi drog iväg på torsdagkvällen och jobbade från en ställplats ett stenkast från Gripsholms Slott på fredagen. Den ställplatsen funkade för att jobba på, men natten till lördagen ville vi ha något lugnare. Då körde vi rätt ut i skogen och stannade vid en sjö. Där stod redan några bilar och var iordninggjort för campare med ett riktigt dass och allt. Där var så mysigt. Vi har solceller på taket och klarar oss utan el rätt länge vid rätt förutsättningar.
I skogen sov vi gott, trots att regnet bokstavligen värkte ner. När vi vaknade plockade vi snabbt ihop oss och åkte tillbaka till Gripsholm som var dagens mål. Klockan 10 skulle vi få komma in och titta på slottet och ta hur mycket bilder som helst och det gjorde vi! Vi hade utforskat utsidan redan på torsdagkvällen och nu utforskade vi insidan. Gripsholm är verkligen konstverkens slott, med sina över 5000 konstverk. Just nu pågår även en tillfällig utställning om immigranter som gjort skillnad för Sverige. Fantastiska bilder på bla Hedi Fried, Nyamko Sabuni, Cornelis Vreeswijk mfl. Missa inte utställningen om ni ändå är i slottet.
Sen fick vi tips av en följare på instagram att kolla in Hjorthagen. Så det gjorde vi! Bilen lät vi stå kvar på Gripsholms parkering. Vi gick förbi parkeringen, mot hotellet och det BnB som finns brevid. Följer man sedan vägen mot vattnet kommer man snart till en stor grind. Går man igenom den (stäng den noga) är man inne i Hjorthagen som sedan 1600-talet varit en betesmark som tillhört Gripsholms Kungsladugård. På 1860-talet lät kung Karl XV anlägga hjorthagen som en kombinerad promenadpark och djurgård. Detta ändrades till hjorthägn omkring 1890 för att ta emot hjortar från det kungliga jaktområdet Hjorthagen vid Värtahamnen på Norra Djurgården i Stockholm. Här finns runt 100 hjortar, vi såg kanske 35 och hade en alldeles fantastiskt promenad runt den ca 3 km långa slingan. Detta är verkligen vår grej! Promenader och upplevelser, me like 🙂
Väldigt nöjda och med en himla massa steg åkte vi vidare mot vårt livs första campingvistelse. Om det ska jag berätta en annan dag, samt om mysiga Mariefred. Nu skaffar vi oss verkligen saker att skriva om, så härligt att vara igång igen!
I fredags bar det av på premiärtur. På Skoklosters parkering invigde vi både vårt nya liv med Peppe och döpte honom i bubbel. Vi blev inte avskräckta, tvärtom!
Det var alltså i tisdags som vi hämtade hem husbilen Peppe och startade ett helt nytt kapitel i vårt liv. Efter att ha bäddat och flyttat in allt som vi trodde att vi behövde, var det dax att åka iväg. Det började sådär… den gasflaska som vi köpt av en bekant, passade inte… så det första vi fick göra var att köpa en ny. Onödiga pengar… men den första vi köpte kanske går att sälja vidare. Hoppas det.
Sen var det kö de första 5-6 milen och gick typ i 30 km/timmen. Men sen flöt det på! Första målet var Skoklosters slott, där får man nämligen stå för en hundring per natt, så länge man står mellan 16-11. Råden vi fått innan var att börja med en att på camping, för att kunna fråga kunniga vid behov – det struntade vi i. Ett annat råd var att sova i bilen hemma, för att känna in sängar osv – det struntade vi också i. Vi parkerade och åt sedan nöjda vår medhavda middag bestående av falsk potatissallad och rostbiff, som är något av det bästa jag vet.
Av Svea Husbilar hade vi fått en flaska bubbel när vi hämtade bilen, som vi nu passade på att öppna. Under högtidliga former blev sedan Peppe både invigd och döpt. Vi har satt en stor dekal bak på bilen, så ingen kan missa när vi kommer. Ser ni oss så måste ni alltså säga hej 🙂
Efter middagen gick vi runt i omgivningarna och tittade sedan på slottet. Vi hade lyxen att vara helt ensamma där och kunde ta hur många bilder som helst. Perfekt eftersom vi ska skriva om det till bla Du i Fokus. Precis som vi ska göra med väldigt mycket som vi ser i sommar. Mycket jobb blir det, men det är kul! Så mycket semester kanske det inte blir, fast det har jag ju aldrig annars heller… Nu har jag ju iaf hemmet med mej och mina grejer runt mej. Så himla smidigt!
Sen skulle alltså kvällsbestyren klaras av. Att borsta tänderna och gå på toa på typ en halv kvadratmeter är inget problem för mej, men den där 2-metersmannen jag lever med… han har det lite knepigare, men det funkar. Det mest spännande för mej var hur det skulle bli med sömnen, sängen och ryggen. Men det gick bra! Jag sov hyfsat gott även om madrassen var i hårdaste laget, då har vi ändå köpt en extra bäddmadrass som är mjuk. Men sömnen var inte värre än hemma, alltså helt ok.
Efter frukost skulle vi gå in i slottet för att ta lite bilder. Vi hade tillstånden klara och blev väl mottagna, så det var bara att gå in. Ska man bara gå in så kostar det gratis, vill man däremot ha guidad tur kostar det en hundring. På den guidade turen får man se mycket mer än det som är öppet för den som bara går in. Vi hade turen att få en liten och väldigt snabb privat visning av en guide som inte hade så mycket att göra just då. Vi i princip flög igenom slottet och upp och ner för trapporna för att se så mycket som möjligt på typ en kvart. Men vi var supernöjda, för vi fick se lite sånt som man vanligtvis inte får se. Som tex toaletten och den ofullbordade salen. Så nu har vi tillräckligt med material för den där texten, så himla bra!
Efter en snabb lunch, vi hade gjort sallad hemma och tagit med i varsin matlåda, så drog vi vidare till Strömsholm. Där var tanken att vi skulle se slottet, men det mesta trasslade med den biten… återkommer till det. Vi kom till Westerqwarns ställplats som var hyfsat mysig och kostar runt 250 kr per natt inkl el. Vi hade bokat en plats vid kanalen som var rätt svår att hitta och för oss nybörjare även lite svår att sedan ta sej till när vi väl fattade var den låg. Man skulle nämligen göra en ganska tvär sväng och sedan ner för en smal backe. Tvär sväng och nybörjare i husbil är inte jätteenkelt, men efter lite trixande så stod vi iaf där vi skulle.
Installera med el och allt, skulle vi alltså ta oss till Strömsholms slott som låg ca 4 km bort. Vi gillar att gå, så det var inget som avskräckte oss. Allt började så bra med en fin väg genom skogen, man såg kanalen som slingrade genom landskapet och hälsade på kossorna på vägen. Sen var det stopp. Resten av vägen var längst landsvägen som var hårt trafikerad och bilarna körde fort! Där ville iaf inte jag gå, så vi vände och gick tillbaka till Peppe. Det blev istället en härlig stund vid kanalen med varsin bok. Så mysigt!
Vi hade hört att Westerqwarns pizzor skulle vara något alldeles extra, så det fick bli kvällsmat. När vi kom dit var det dock fullt, men vi kunde få med oss varsin pizza och det var precis det vi ville. Men är ni där och vill äta på pizzerian, så boka! Och pizzorna var väldigt goda, det håller vi med om!
Natten som följde sov jag otroligt gott, enligt min sömnmätare var det bästa sömnen på flera veckor. Pigg som en mört åt jag frukost och sedan packade vi ihop oss för att ta bilen till Strömsholms slott. Men först skulle de där husbilsdetaljerna fixas, de som ligger på Martins bord… fylla på vatten och tömma toaletten. Vi hade fyllt på vatten innan vi åkte, men för lite – så det tog slut lagom när vi skulle borsta tänderna efter frukosten. Nu vet vi att det behövs lite mer till nästa äventyr.
Väl framme vid slottet upptäckte vi att husbilar inte får parkera på slottets parkering. Juhupp… så det var bara att köra vidare och leta upp en skogsdunge som vi kunde stå i. Där åt vi lunch (sommartallrik) och passade på att borsta tänderna innan vi gick iväg för att se på slottet. Konserver är verkligen da shit när man är ute i husbil, då kan man smälla ihop en lunch eller middag på ingen tid alls och utan spis, ugn eller micro. Å det går ju att ät kall mat så här på sommaren, men sen… därför ska vi experimentera med lite annan mat på nästa resa.
Så gick vi alltså till slottet… Vi hade mailat innan för att få komma in och ta ett par snabba bilder, men inte fått svar (det kom igår, måndag) och personalen var stenhård – så vi fick nöja oss med att se slottet utifrån. Å det var så fint!
Vi gick runt i parken, tittade på omgivningarna och jag rodde att det var detta slott som Carin Hjulström fått inspiration till sina härliga böcker. Men det var fel! Det slottet heter Säbyholm, så nu måste vi åka dit också. Läs böckerna om ni inte har gjort det! Vi kommer iaf att komma tillbaka Strömsholm en annan gång, nu när vi har tillstånd att komma in och ta bilder. Med den utsidan måste ju bara insidan vara minst lika fin!
Sen var premiärhelgen slut. Lite snopet faktiskt. På vägen hem lyssnade vi på årets första Sommar i P1, vi tar dem i ordning, så det blev Benjamin som förgyllde vår hemfärd. Väl hemma summerade vi helgen och upplevelsen och konstaterade enigt att vi fått mersmak och absolut kan bo på heltid i en husbil. Vi får med oss precis det vi behöver, saknade faktiskt ingenting och gärna åker iväg direkt igen. Nästa husbil (ja, vi har redan tänkt på den) ska vi dock ha en säng på golvet, inte en som man måste klättra upp i. Det är för krångligt att bädda och bökigt när man ska gå på toa på nätterna. Just nu funkar det, men nästa bil blir annorlunda.
Så nu är vi alltså inte rookies längre, nu är vi etablerade husbilsresenärer 😀 Kanske inte… men kul var det och vi har redan börjat planera nästa tur som blir till Gripsholms slott och Taxinge. Semestern och en längre tur planeras också för fullt, det blir Småland i år. Vi ska se allt! Haha, I wish… men mycket ska vi iaf se. Ni är välkomna hänga med på vårt nya instagram @jikitaspåäventyr och filmer på äventyren finns även på vår nya Youtube-kanal – Jikitas på äventyr.
Småland alltså. Ge oss gärna tips på saker att se, göra och uppleva. Det som står på listan just nu är Ädelfors, Visingsö, bilkyrkogården, Gränna och lite annat smått och gott. Jag ger förslag och Martin gör rutten, perfekt uppdelning! Hoppas ni vill följa med oss i sociala medier och hjälpa oss att hitta kul ställen att besöka. Kanske kan vi även ge egna tips vartefter 🙂
I tisdags firade vi hjulafton. Va? Tänker ni kanske… har hon blivit helt knäpp i skallen… Det har jag inte, eller jag är ganska knäpp redan från början, haha. Vi hämtade vår husbil och det var ju som julafton, fast med hjul 🙂
Vilken resa detta varit, rent bokstavligt alltså. Jag har drömt om husbil så länge, men att gå från dröm till verklighet är inte helt enkelt. Att ha en partner som köper drömmen helt och hållet är ett mirakel, att sedan få ihop alla bitar är ett annat. Men nu är faktiskt drömmen verklighet och ett helt nytt kapitel i vårt liv börjar.
Så här gick det till när vi hämtade Peppe, som vår husbil numera är döpt till. Det är en Weinsberg, Edition: Pepper – alltså var namnet Peppe helt naturligt. Hjulle var ett alternativ, men det är det redan så många husbilar som heter.
Alltså… i tisdagsmorse gick vi hemifrån redan 6.30. Vi skulle nämligen ta oss kommunalt hela vägen till Svea Husbilar på Väddö. Vi har inte åkt kommunalt sedan mars 2020, då hade vi årskort bägge två – så vi visste inte ens hur man betalar numera. Vi lyckades pricka in vartenda färdmedel, först pendeltåg, sedan tunnelbana till Norrtäljebussen och lokalbussen till Älmsta. Det gick jättesmidigt och tre timmar senare var vi framme! Vi har faktiskt numera en youtube-kanal där ni kan följa hela resan och hämtningen. Kolla in Jikitas på äventyr både på Youtube och Instagram.
Svea Husbilar hade gjort så fint! Bilen var skinande ren och det var röd matta för att gå in i den. Champagnen stod på kylning (men den drack vi inte då såklart, utan fick med hem), alla lampor var tända och alla dörrar och luckor var öppna. Michelle som jobbar på Svea och som hjälpt oss från början, tog emot och gav oss sedan en rejäl lektion i hur bilen och alla detaljer fungerar. Martin lyssnade och noterade, jag fotade och filmade – så vi har att titta på sen när vi inte kommer ihåg allt hon sa.
Å sen fick vi nycklarna och drog! Vilken grej! Att åka iväg i vår egna husbil och riktigt känna hur världen ligger där och bara väntar på oss. Vi sken nog som två solar hela vägen hem. Men först åt vi en snabb lunch hos en kollega till Martin, som har sitt sommarhus bara ett par kilometer från husbilsfirman. Vilken grej att komma till dukat bord och dessutom ha annat sällskap än bara vi två. Sen körde vi de 12 milen hem till Tumba.
När vi lämnade vår hus på morgonen var hela framsidan ett enda stor kaos. De senaste två veckorna har vi flyttat buskar, tagit bort en rabatt i vinkel och byggt blomlådor, tagit bort staket och grävt upp halva tomten. Det var kaos och såg ut ungefär som en bomb slagit ner i trädgården. Samtidigt som vi åkte på morgonen kom en stor grävmaskin hem till oss och skulle alltså jobba medan vi var borta. Inte kul för ett kontrollfreak som mej att låta dem härja fritt, men så fick det bli. Det var alltså väldigt spännande att komma hem…
Å det blev jättebra! 12 tom blålera hade grävts bort och 36 ton grus hade lagts dit. Nu har vi en parkering som är stadig och orkar Peppes tyngd. Det är snyggt, så grannarna kan iaf inte klaga på det. Vi har ett rejält insynsskydd och grannarna har fått en fin husbil att titta på. Kanske inte jättekul för dem, men vi har iaf försökt att göra det snyggt. Nu behöver vi inte åka och hämta bilen, utan har den i närheten och kan dra iväg precis när vi vill. Det blir kanon!
Ganska precis kl 15 var vi hemma, en hyfsat lång dag alltså. Då började vi såklart inreda direkt! Alla påsar från Ullared stod ouppackade i vardagsrummet, de släpades ut en efter en. Sängen bäddades, handdukar hängdes på plats, bestick och köksgrejer las i skåpen och lådorna. Två brandsläckare har vi också satt upp, viktiga grejer!
Vet ni förresten hur ovärdigt man bäddar en säng i en husbil? Iaf i vår bil… Vi har som en loftsäng som man får krypa upp i och samtidigt försöka få till lakanet. Vi har såklart valt drapålakan för enklaste bäddning, men det var sjutton inte enkelt ändå. Särskilt inte som vi köpt en ny bäddmadrass och även har madrasskydd. Det var lixom en himla massa madrass i vägen som jag skulle lyckas trassla lakanet på. Men det gick! Inte snyggaste bäddningen, men vi kommer nog att sova gott 🙂
Så nu är Peppe inredd med allt vi behöver, tror vi… och första natten är bokad! Som det ser ut så kommer vår första resa att gå till Skokloster. Ett ställe jag tycker är superfint och gärna besöker igen. Sen vete sjutton vart det är av, vi har ju faktiskt semester snart. Men det lutar åt att kolla in Småland ordentligt och sedan såklart åka över till min ö. Öland finns ju alltid nära hjärtat och nu kan vi se mer än mina vanliga hemtrakter på norra delen.
Men vi planerar inte så mycket utan kollar vädret och åker dit solen skiner. Det känns så jäkla härligt! Hoppas ni vill hänga med på våra framtida äventyr 🙂
Midsommar är över och juli står för dörren. Veckan som vi väntat på är äntligen här. På tisdag hämtar vi hem husbilen!!! Äntligen kan ett helt nytt kapitel i vårt liv börja och vi är så exalterade!
Nu är planen att köpa två cyklar som får plats i husbilen, så vi kan utforska nya platser ännu mera. Nej, vi ska inte ha el-cyklar – vi vill ha motion ju! Vi kommer förmodligen att gå minst lika mycket som tidigare, men man kan ju ta sej lite längre bort med cykel. Redan till helgen tar vi nog vår premiärtur, den kanske bara går runt hörnet – eller också går den lite längre. Men det blir inte särskilt långt, vi är ju väldigt mycket nybörjare 🙂
Så nu kommer vi börja experimentera med mat som funkar att laga i husbil/husvagn. Många har efterlyst detta, så vi vet att det är efterlängtat. Ge oss gärna tips på sånt som ni tycker att vi ska fixa recept på.
Häng gärna med på vårt nya äventyrskonto på instagram @jikitaspaaventyr där lägger vi upp resor och annat spännande som vi får vara med om. Det bli säkert lite mat och dryck där också 🙂
Här är veckans matsedel:
(Färger och siffror är för Viktväktare)
Måndag: Halloumirösti (Grön 39, Blå 39, Lila 25 för allt)
Röstin och pizzarullarna går att äta kalla och funkar bra på picknicken. Fiskbullarna, kasslern och räkorna blir toppen i matlådan, så passa på att göra lite extra. Jag tycker varken om hummus eller rödbetor, men rödbetshummusen är verkligen mums! Fler grilltips hittar ni HÄR
Den finns inget som väntans tider, är ett utryck som jag hört många gånger. Men väntans tider är faktiskt inte roligt, det är bara frustrerande tycker jag. Å det spelar ingen roll om det handlar om en graviditet, efterlängtad semester eller som i vårt fall, datum för att hämta husbilen. Att vänta är tråkigt, punkt.
Vi bestämde oss för att börja titta på husbilar i början av maj, bara titta alltså… för att se vad som skulle passa oss bäst. 21 maj satte vi vår fot i en husbil för första gången och redan samma dag hade vi köpt en. Det gick lite snabbt kan man väl säga, men vi är väldigt nöjda med beslutet. Plånboken är dock inte lika nöjd…
Vad vi inte visste då var vilken tid det skulle ta innan vi fick hem bilen. 6-8 veckor!!! Då har ju halva sommaren passerat. Varför väntade vi så länge? Men det blir inte riktigt så lång väntan ändå, på tisdag får vi hämta vår pärla! Då har det gått drygt en månad, typ 5 veckor. Då ska vi på nåt sätt ta oss tillbaka till Elmsta på Väddö, förmodligen genom att åka kommunalt. Det kommer att ta runt 3 timmar och är första gången vi åker kommunalt på nästan 17 månader. Det blir alltså ett riktigt äventyr, som börjar redan vid 6.30 på morgonen. Så får vi se när vi glider in med husbilen på gatan, vilken lycka!
Men äventyret har faktiskt börjat redan. Vi har grävt upp nästan hela framsidan för att göra parkering. Två rabatter har tagits bort, kanterna till de gamla rabatterna har gjorts om till blomlådor, jag älskar återbruk! Staketet är borta och två buskar ska flyttas. Sen ska det komma hit en grävare och gräva bort gräs och lägga dit grus istället. Å där ska husbilen stå och glänsa varje morgon när vi vaknar, förutom när vi är ute och åker såklart.
Men innan dess blir ett litet äventyr, vi är nämligen snart på väg till Småland igen. Vi servar den vanliga bilen i Smålandsstenar eftersom vi hittade världens bästa bilverkstad där när vi krockade med älgen 2015. Eftersom det är just världens bästa verkstad får vi låna en bil och åka till Ullared med de servar bilen. Det kostar typ 1/3 av stockholmspriset att serva bilen där. Då kan man shoppa på Ullared med hyfsat gott samvete.
Så nu ska det shoppas inredning och sånt som vi behöver till husbilen, plus en massa annat också såklart. Vi brukar passa på att handla deo, tvål och alla såna där förbrukningsvaror när vi är där – det är mycket billigare om man har lite koll. Och nu har vi inte varit där på två år, det är rätt tomt i skåpen. Så det kommer att bli ett långt kvitto, trots att vi egentligen inte köper några grejer eller onödiga saker, bara sånt som dagligen används. Fast jo, några grejer blir det – nödvändiga såklart. Bland annat ett nytt stativ till kameran, så vi kan ta fina bilder av husbilen och våra äventyr 🙂
På tisdag börjar alltså nästa kapitel i livet. Den stor frågan just nu är vart första turen ska gå? VI funderar på Sigtuna, där finns två bra ställplatser som vi kollat in. Det är lagom långt bort som första tur för rookies. En annan livsviktig fråga är ju också vad husbilen ska heta? Jag har just nu en namntävlig på min instagram med fina priser, gå gärna in och tävla @marlenerinda
Apropå instagram så har vi startat ett äventyrskonto, som heter @jikitaspåäventyr som ni gärna får följa. Där blir det inte bara resor med husbilen, utan alla sorters äventyr – även med fötterna, flyg och båt. Å lite annat skoj såklart! Ni hänger väl med!
Efter en väldigt lång vinter och en mängd tråkigheter under våren så känns det äntligen som det kommer lite positiva vibbar över oss just nu. Hoppas bara att allt annat också kan ordna upp sej, så allt kan bli bra och vi kan koppla av på riktigt. Snart sitter det iaf en nyckel på min fina nyckelring, som jag längtat!
Ja jösses så det kan bli. Det gick lite snabbare än vi trodde att hitta rätt i husbilsdjungeln. Vi prickade rätt direkt! Å tur var det väl att det gick så fort, det tar nämligen någon månad innan vi kan hämta den. De närmaste veckorna kommer att gå sååå långsamt, sen kommer resten av sommaren att flyga iväg!
Vi tar det från början.
Drömmen om ett liv på rull har funnits där länge. För några veckor sedan bestämde vi oss för att vi inte har lust att vänta längre, det var dax för köp. Särskilt med tanke på corona och även för att vi numera är helt fria att göra vad vi vill, när vi vill. Sedan vi bestämde oss har Martin lusläst allt som finns om husbilar och jag har frågat erfarna vänner. Vi visste alltså ungefär vad vi ville ha och Martin hade tom koll på exakta märken och modeller. Den perfekta bilen hade han dessutom sett till salu på en firma på Väddö.
I lördagsmorse packade vi ihop oss och drog iväg. Äldste sonen hängde med på äventyret som moraliskt stöd. Det kan nog bli så att han kommer att följa med då och då på våra små utflykter, så han kan lika gärna vara med från början. Att åka 25 mil för att titta på en bil kanske är lite tossigt, men men… det blev samtidigt en utflykt med ett fotomål. Inget konstigt för att vara oss 🙂
Väl framme vid Svea Husbilar åt vi våra picknickmackor, så vi skulle kunna gå runt i lugn och ro. Det var tur och smart, här fanns nämligen närmare 100 husbilar att kolla igenom. Efter drygt två timmar hade vi gått in i säkert hälften av dem och utforskat en handfull mer noggrant. En av dem var alltså den där som Martin kollat in på nätet, så den kollade vi såklart in extra noga. Grejen i vårt fall är Martins längd, han måste kuna stå rak, få plats p toa och kunna köra bekvämt. Allt detta funkar i en Weinsberg Caracompact 600 meg Edition Pepper skulle det visa sej, så när vi utforskat varenda millimeter och även provkört den så var det lixom klart.
Provkört den ja. Varken Martin eller jag hade ens varit inne i en husbil tidigare, så bara det var en cool grej. Sonen fick filma när vi klev in i en husbil för absolut första gången, ni som följer mej på instagram @marlenerinda kunde se vår premiär.
Å sen skulle vi alltså även köra den! Det är ju rätt självklart att en bil ska provköras innan köp, men ändå. En husbil är ju lite större än man är van vid och de lät oss köra iväg alldeles själva. Å det gick ju faktiskt hus bra som helst. Martin älskade det! Jag är lite mer tveksam till att köra över huvud taget sedan älgkrocken, men jag måste ju kunna om det skulle behövas.
När vi kom tillbaka efter provturen gick vi igenom bilen ytterligare en gång, sen gick vi iväg och pratade lite. Bilen är 6,5 meter lång, väger 3500 kg och är från 2018. Där finns en rejäl dubbelsäng, som går att dela i två och en soffa som går att bädda ut – men blir lite mindre än en fullstor säng. I ”köket” finns ett ganska stort kylskåp, på taket finns solcellspaneler och parabol och bak är ett stort bagageutrymme med plats för cyklar och solstolar. Där är många fiffiga lösningar och gott om utrymmen att stuva undan grejer. Allt detta skulle vi få för 579 000 kr. Å då var den nersatt från 599 000… nästan rea… 😛
Det är alltså ingen liten affär vi snackar om och pengar som man bara plockar fram ur bakfickan. Jag är uppfostrad med att man inte har lån på annat än sin bostad och det är också så jag levt. Jag tycker inte om lån och har dessutom amorterat av nästan hela mitt huslån. Att nu låna nästan lika mycket som jag gjorde när mitt hus köptes 1992 kändes sådär… men det var ju bara att göra. Vi fick en bra deal och kommer att amortera så mycket vi bara kan. Den dagen vi säljer huset betalar vi av rubbet!
Med viss ångest gick vi tillbaka in i butiken och sa ”Vi tar den!”. Helt plötsligt hade vi alltså köpt en husbil. Vi är numera husbilsägare och nästa kapitel på vårt liv har börjat. Fast vi får inte hämta bilen förrän om någon månad. Första ska den servas, städas och kollas igenom. När vi väl hämtar den får vi även en total genomgång som tar ett par timmar, på bilens funktioner, bra-å-veta-saker och en massa annat, innan vi får åka därifrån. Fram tills dess ska vi bestämma försäkring, fixa parkering och köpa det mesta nödvändiga som gasolflaskor och lakan. Så vi kan hämta bilen, åka hem, installera oss och dra iväg så fort det bara går.
Som sprillans nya husbilsägare hittade vi direkt ett problem: året har bara 52 helger… det är ju för lite!!! Vi har ju massor med saker vi vill se bara i Sverige, sen finns det en massa utanför som är minst lika intressant. Hur sjutton ska vi hinna? Just nu är den stora frågan vart premiärturen ska gå. Kanske blir det bara några mil bort, kanske blir det Lappland. Vi har ingen aning och det är precis så vi vill ha det 🙂
Tänk att vi är husbilsägare! Det är ju faktiskt helt galet! Nu börjar verkligen äventyret!
Nu har vi bestämt oss. Vi kommer att köpa en husbil så fort vi hittar en som passar oss. Drömmen, som blev en plan, blir nu verklighet. Imorrn börjar jakten på vårt rullande hem 🙂
Jag började drömma om ett liv på rull för många år sedan. Tanken att bara ha det man får plats med och åka där vädret ser bäst ut, tilltalar mej enormt. När jag berättade om min dröm för Martin var han inte särskilt svårövertalad, tvärtom faktiskt. Min dröm blev ganska snabbt vår gemensamma plan.
Från början låg detta ganska långt fram i tiden, närmare pension. Men man vet ju inte vad som händer på vägen och hur länge man lever. I och med corona tyckte vi att tiden var inne. Sen – blev nu! Vi kan ju iaf testa 🙂
Planen var att hyra oss fram, tills vi hittar en bil som uppfyller allt vi önskar, och sedan köpa en liknande. Men det blir för dyrt. En vecka kostar typ 10 000 och blir alldeles för mycket pengar i längden, när vi ändå vet på ett ungefär vad vi vill ha, så är det nog smartare att faktiskt köpa en och sälja den när vi testat det här livet och vet lite mer. Kloka vänner sa dessutom att det inte är förrän man köper den tredje bilen som man har hittat rätt. Så i veckan tog vi beslut att helt enkelt börja titta efter bilen som ska bli vår. Kruxet är bara att ingen av oss satt en fot i en husbil. Haha!
Jag har en ganska liten kravlista; 2-3 bäddar, en ”vanlig” säng (inget matbord eller sittplats under) som man inte hissar upp eller ner, som kan stå utbäddad på dagtid och där man slipper krypa över varandra för att komma ur den. Det ska även få plats med två cyklar. Martin har ungefär samma önskemål, problemet i hans värld är hans 194 ståtliga centimetrar. Att få plats i en normallång säng kan vara ett problem, att få plats på en liten toaletten är ett annat. Huvudsaken är att han kan stå rak och laga mat, sova med även 46-orna i sängen och kunna stänga dörren på toan.
Dessutom har vi önskemål vad gäller maxpris, ålder, vikt och längd på bilen. Under 7 meter är en fördel, då kan vi nämligen parkera hos mina föräldrar. Annars får vi bygga om vår framsida lite och ställa den där, det får vi nog göra ändå. Det går det med, men blir ju ingen trädgård kvar då. Men vi ska ju ändå inte vara där, vi ska ju ut och åka 🙂
Idag fick vi dessutom ordning på finansieringen, så redan imorrn ska vi ut på shoppingtur! På Väddö finns en bil som vi är sugna på, så den ska vi åka och kolla in. 14 mil enkel resa för att titta på en bil? Japp! Det blir en heldagsutflykt, även äldste sonen ska följa med. Vi packar matsäck och kamera och passar på att kolla in Norrtälje samtidigt. Vädret ska bli sådär, det är som det är med den saken. Alla bilder kanske inte blir kanon, men något får vi säkert ut av det. Häng med på instagram @marlenerinda om ni vill vara med i hela processen. Snart ska det sitta en nyckel på den där nyckelringen!
Nu börjar alltså äventyret! Ett nytt kapitel i vårt liv 🙂
Vi fortsätter att hänga med Rena Mälaren, när det fungerar med tid och plats. Sonen är med och dyker nästan varje helg och fortsätter städande av vattnet runt Stockholm. För någon vecka sedan hängde vi med till Långholmen.
Det är rätt skrämmande med all skit som ligger i vattnet som vi stockholmare dricker av. Asså, det finns verkligen såååå mycket under ytan som inte borde finnas där. Främst blybatterier som var det som fick Rena Mälaren att börja sin verksamhet. Nu är ju det mesta som ligger i vattnet gammal skit, vi är lite mer upplysta nu än vad man var på tex 60-70-talet.
Jag jobbade på Munchenbryggeriet mellan 87 och 94, eller nåt sånt, och åkte förbi Långholmen varje dag. Under alla år var jag ändå aldrig där… de senaste åren har vi pratat om att testa Långholmens julbord, men inte gjort det… Lite dåligt faktiskt. När Rena Mälaren skulle dyka där tänkte vi att nu är det verkligen dax!
När vi väl kom dit var dykarna nästan färdiga och hade börjat plocka ihop sej, snopet! Men men, då kunde vi ta god tid på oss att kolla in allt i lugn och ro. Å Långholmen var ju jättefint!!! Hur har jag kunnat missat detta? Vilken otroligt miss! Vi parkerade på den stora parkeringen strax innan båtklubben. För att nå den åker man över bron som är närmast Munchenbryggeriet, inte den i korsningen vid Västerbron. Tar man den så kommer man typ ingen vart… ja, vi körde fel 🙂
Parkeringen kostar antingen 25 kr i timmen eller 60 kr för hela dagen. Vi gick från parkeringen, förbi båtklubben och mot Västerbron. Sen följde vi holmen längst vattnet kan man nog säga, det går en slinga i skogen. Flera slingor faktiskt. Där finns även flera badplatser, en stor och några mindre. Lite coolt att man faktiskt kan ligga på en strand i vår huvudstad.
Det är naturstig, över stock och sten och geggigt här och där. Många lösa hundar, är man rädd ska man inte gå där, många hundägare hade ingen koll alls faktiskt. Eftersom det är en naturstig är det även knepigt att gå med barnvagn eller om man har svårt att gå. Men en promenad med finare utsikt är svårt att hitta! Att gå utmed vattnet och se ut över hela Norr Mälarstrand och Stadshuset är ju inte fy skam. Många fotostopp blev det 🙂
Vi nöjde oss med att bara gå runt, men man kan såklart sitta ner för både fika eller lunch på olika ställen. Det gamla fängelset är både hotell och restaurang, dit ska vi någon gång, vi är särskilt nyfikna på julbordet som sagt. Till det gamla fängelset hör olika byggnader, bla tvätteriet som idag är ett underbart fint litet hus. Överallt finns en bit historia som visar att det var just ett fängelse som var grejen här.
När vi gick tillbaka till bilen passade vi på att stanna på broarna och ta lite bilder. I kanalen finns mängder med båtar, både nya, gamla, stora och små. Här glider även kanoter fridfullt fram och särskilt fint är det såklart när solen skiner – vilket den gjorde när vi var där.
Just den här helgen var det full aktivitet överallt, då båtarna skulle i för året. Riktigt spännande att följa faktiskt! Vi är inga båtmänniskor och kommer aldrig att bli, men visst ser det mysigt ut! Men verkar också vara väldigt mycket jobb…
Jag älskade att gå runt på Långholmen och vill verkligen rekommendera er att ta en tur dit. Gärna med picknickkorgen på armen och sedan hitta en fin plats att mysa på. Vi kommer definitivt att komma tillbaka, då ska vi kolla in byggnaderna lite närmare. Jag vill se mer!
För fyra år sedan var Martin på jobbresa till Budapest i Ungern och jag fick följa med. Han jobbade mest, så jag fick på egen hand upptäcka staden de första dagarna.
Vi kom alltså dit i slutet av april. Solen sken och det var runt 20 grader varmt, ljuvligt för en frusen stockholmare. Redan på vägen från flygplatsen blev det en liten rundtur och vi blev serverade picknick i en park mitt i stan. Jag har dock ingen aning om vilken park.
Från bussen såg vi flera av de vackra broarna, parlamentet, slottet, hjältarnas torg mm. Såklart blev vi sugna på att se mer, men vi kom fram rätt sent, så när vi väl hittade Promenade City Hotel där vi skulle bo, var det bara att kasta in väskorna, byta om och hitta någonstans att äta middag.
Vi hamnade på en mysig pizzeria i en lika mysig gränd, som låg inomhus halvt under tak och halvt utan. Där åt vi ljuvliga pizzor och det var enda gången jag träffade hela gänget, förutom på flygplatsen. Alla respektive fick följa med, men det var bara jag som gjorde det. Lite tråkigt.
När jag vaknade första morgonen hade Marin redan gått iväg till konferensen. Så jag började med att bekanta mej med hotellet där vi bodde och åt en lång frukost. Sen tog jag itu med staden. Först kollade jag i omgivningarna runt hotellet så jag verkligen skulle hitta tillbaka. Jag har ett uselt lokalsinne!
Hotellet låg på en gågatan mellan den vita och den gröna bron, dvs Elizabethbron och Frihetsbron, om jag kommer ihåg rätt. Just att ha koll på broarna hjälper mycket när man ska ta sej runt här, de blev direkt mina riktmärken. Men där låg också ett Deichmann brevid hotellet och är det någon jag alltid hittar till så är det skoaffärer 🙂
Jag började med att gå bort från vattnet och tog mej mer in i stan istället. Jag var nämligen på jakt efter New York-Café, som är något alldeles extra. Caféet öppnade 1894, är jättestort och helt täckt i guld. Ett fd palats som man gjorde om till café. Det sägs vara världens vackraste café. Så det var jag ju tvungen att kolla in!
Det första som slog mej och även slog emot mej var syréndoften, som låg över hela staden. Så ljuvligt! Det växer massor av syrén i staden och finns blommor överallt, paradiset för en syrénälskare som jag. Jag traskade på, upp för massor med trappor till nåt slags minnesmonument. Därifrån kunde jag se hela staden och tog förstås massor med bilder. Jag tog mej igenom staden och lyckades faktiskt hitta New York-Café! Där var fullt för stunden och lång kö, men jag skulle ju bara hitta det för att sedan visa det för Martin dagen efter. Om jag lyckades hitta tillbaka…
Det var faktiskt på den här resan som jag lärde mej använda GPS och google maps, med hjälp av det kom jag hyfsat rätt nästan hela tiden. Problemet är bara att jag vid varje korsning alltid går åt fel håll, innan jag ser att pilen rör sej fel – så är de fortfarande varenda gång jag ska någonstans. Hur svårt ska det va???
Jag passerade Hjältarnas torg, Stadsoperan, Terrormuseet och en massa annat, nu var siktet inställt på Saluhallen. Å jag hittade dit också! Saluhallen Nagycsarnok ligger vid den gröna bron och är gigantisk! Det är två våningar och hundratals med säljare, allt finns där. Jag letade mej fram till avdelningen för mat och beställde givetvis en äkta ungersk langos. Superfettigt, supergott och supermättande – för 50 spänn inkl dryck.
Första dagen var full med intryck och jag hade sett massor och lyckats hitta tillbaka till hotellet flera gånger. Hurra för mej lixom! Jag tror att jag redan sov när Martin kom tillbaka och tror jag fortfarande sov när han gick iväg igen på morgonen. Dag 2 tog jag mej runt lite mer längst vattnet, det bidde lite shopping och mys i solen. Det fanns saker som jag ville se och göra, men det ville Martin också – så jag fick vänta till dag 3 när han skulle vara ledig.
Dag 3 började med att vi gick över till Buda-sidan och tog oss till slottet. Budda Castle är enormt! Vi gick hela vägen upp till borggården och hade en otroligt utsikt över Pest. Solen sken och det var jättemysigt! Vi gick upp för trånga stentrappor, kikade genom skottgluggar, fotade bergbanan och tittade på häftiga skulpturer. När vi var färdiga köpte vi en kringla och satt i solen och åt den innan vi gick ner igen. Det finns några måsten i Budapest, detta är ett av dem. Jag ska rabbla upp fler längre ner.
Martin ville se Hjältarnas torg och dit hittade ju jag, så jag kunde ju visa vägen dit. Å efteråt gick vi till New York-Café, dit hittade jag nästan tillbaka… tog bara fel i några korsningar… och där tog vi vårt livs dyraste fika. Vi åt varsin glass och varsin kaffedrink, detta kalas kostade oss 400 kronor! Japp, det gör man bara en gång i livet 🙂
Budapest är som gjort för att se med fötterna. Det är enkelt, allt ligger på lagom avstånd och det finns något att se i varje gathörn. Jag tycker att april var rätt bra att åka dit, det börjar bli varmt men är få turister. 2-3 dagar funkar, men då ska bägge vara lediga – nu blev det lite så att jag fick avstå från att se en del grejer för att Martin också ville se dem. Och vi hann inte att bada. Det var synd. Gellertbadet eller något av terminalbaden ska man lixom bara ha varit i, så är det. Å därför måste vi åka tillbaka!
Några måsten finns det alltså när man är i Budapest. Det mest självklara är förstås Saluhallen Nagycsarnok, Parlamentsbyggnaden och slottet. Åsså något av baden förstås. Men man måste även gå på café, gärna någon bar eller pub, ett tips är Szimpla Kert, som är en ruinbar. Och man måste besöka några av de museer som finns och kolla in Sankt Stefans Basilikan. Och bara ströva runt. Det är så fint.
Budapest är fint, enkelt och så där mysigt easy-going som en stad kan vara.
Jag har läst massor om Andra Världskriget och Förintelsen och tycker mej kunna hyfsat mycket om den perioden av historien. Nu har jag läst en del om kriget i forna Jugoslavien och inser hur lite jag vet om det och hur okunnig jag faktiskt är. Vilket är rätt pinsamt med tanke på hur nära i tiden det ligger, att jag rest runt en del där och har vänner från flera av länderna. Jag borde kunna mer!
Det var när jag läste boken Sarajevo – Minnen från en belägring av Jasenko Selimovic som jag insåg hur lite jag vet om forna Jugoslavien och om kriget där. Sarajevo? Vilket land ligger det i? Hur var de drabbade av kriget? Varför var det ens krig? Jag googlade och sökte information samtidigt som jag läste.
Jag kommer ju ihåg hur mina grannar från Makedionen (tror jag det var) åkte på semester och inte kom tillbaka. Eller jo, de kom tillbaka – men det tog väldigt lång tid. Tror de var borta en hel hösttermin och ingen visste vad som hänt dem. Men så en dag var de tillbaka här, lite förändrade, väldigt dämpade. Barnen lekte, men inte med samma glädje till en början. Föräldrarna hälsade, men inte lika glatt. Kriget pågick fortfarande, för dem var det högst närvarande även om de nu var i säkerhet.
Vi har grannar från alla möjliga länder i fd Jugoslavien, främst från Serbien. Jag såg ju att de var oroliga och följde allt som hände där. Men inte förrän nu har jag alltså fattat varför det faktiskt var krig och som jag har förstått det (jag har kanske inte alls fattat allt) var det regioner som ville bli självständiga och bli egna länder, men detta ville Serbien stoppa.
Googlar man kan man läsa att Milošević blev president i Seriben och ville bilda ett ”Storserbien”. Regionerna Kroatien, Bosnien Hercegovina, Slovenien och Kosovo motsatte sig detta och bröt sig ut som självständiga nationer under början av 1990-talet. Serbien var emot detta och förklarade krig mot de självutropade staterna. Då kan man ju lite bättre förstå att grannar och vänner från tex Serbien och Kroatien ”såg lite snett” på varandra…
Boken jag läste handlar om Jasenko som föddes i Sarajevo, som alltså ligger i Bosnien. Hans föräldrar var i Sverige, jag kommer inte ihåg om det står i boken hur de kom dit eller när. Men när mamma blir svårt sjuk vill han ta sej till Sverige för att träffa mamma en sista gång. Detta har alltså hänt, det är inte en fiktiv berättelse och därför är det också väldigt svårt att ta in allt som beskrivs och även att släppa ifrån sej boken.
Jag blir lixom ”drabbad” av Jaskeno. Hans mantra ”orka orka orka” sätter sej i hela mej. Med detta ville han på något sätt banka in i sitt eget medvetande att inte börja hata. Att hatet inte fick ta över honom, för då var allt förlorat. Men hur kan man inte hata den som våldtagit ens syster eller dödat ens son? Jag fattar inte men kan inte sluta läsa!
Jag ville fortsätta på ämnet och började läsa Med mig leker livet av David Grossman. Den handlar iofs inte om kriget på 90-talet, utan tidigare – men det är ändå en skildring över det gamla Jugoslavien när Tito hade makten. Detta är baserat på en sann historia, upplevd av en vän till författaren.
Det är en berättelse och en väldigt trasig familj, som har en historia som det aldrig talats om, men som är väsentlig för hur allt blev. Den avgörande platsen för hela familjen historia är fånglägerön Goli Otok, ett ”adriatiskt Alcatraz” upprättat av Tito 1949. Där straffade man Stalin-vänliga kommunister och andra som regimen inte tyckte uppförde sej som de borde. Där straffarbetar mormor Vera ett par år i början på femtiotalet, efter ett fatalt livsval som i grunden kommer att prägla dottern Nina och även dotterdottern Gili.
Boken handlar om när mormoder fyller 90 och de tre kvinnorna reser tillbaka till hennes olika viktiga platser, bla Goli Otok. Det är ingen enkel historia och boken är rätt svårläst, men ändå vill jag inte lägga den ifrån mej. Det som gör den svårläst är avsaknaden av styckesindelning och kapitel. Det är tätt, tätt skriven och bara fortsätter och fortsätter. Det finns inga naturliga ställen för paus eller tanke, de ca 280 sidorna hade i en annan bok varit kanske 500. Eftersom ämnet är tungt, behöver man hämta andan då och då – men det blir svårt när texten bara fortsätter. Ändå vill jag rekommendera den!
Nu är jag lite bättre utbildad vad det gäller det som hände i fd Jugoslavien, både på 40/50- och 90-talet. När vi rest runt har vi såklart sett spåren av det senaste kriget, nu kommer de förmodligen att bli ännu mer tydliga. Hur konstigt det än låter skulle jag gärna vilja besöka Goli Otok även kalla ”den nakna ön”. Den ligger utanför den dalmatiska kusten, lite söder om Zagreb, och där finns en hel del kvar från kriget. Jag skulle gärna gå runt där, känna på atmosfären och ta bilder.
När man läser på, blir man alltså inte bara lite klokare, utan hittar även nya platser som man vill besöka. Vi gillar ju Kroatien väldigt mycket och har rest runt där en hel del, men det finns betydligt mer att se där. Ska nog försöka hitta fler böcker, både i dåtid- och nutid. Jag vill veta mer!
Har ni också läst om platser, som ni inte visste fanns, och sedan velat åka dit?
Nu drar det rejält i resetarmen. Jag som är van att dra iväg titt som tätt har inte varit iväg på 16 månader, men vem räknar… jo, jag gör faktiskt det och håller på att bli galen. Men det hjälper lite att fundera på vårt framtida liv 🙂
Jag trodde att vår hotellövernattning förra veckan skulle ta udden av den värsta längtan, men det blev nog snarare värre faktiskt. Det där att planera, packa en väska och se över huset sista gången innan man låser, gav lixom mersmak på livet vi hade för inte särskilt längde sedan. Nu vill jag ha mer!
Medan pandemin pågår och jag räknar dagarna till vaccinering fortsätter förstås planeringen för vårt framtida liv i husbil. Från början var planen egentligen en dröm om att vi skulle bo i en när vi blev pensionärer. Men det är ju rätt långt dit… så nu har drömmen blivit en plan att vi ganska snart ska köpa en bil, åka runt i den så mycket vi kan och när tiden kommer sälja huset och flytta in i den helt. På så sätt kommer vi veta exakt vad vi behöver den dag vi faktiskt ska bo på heltid i den.
Just nu tittar vi runt, läser, ställer dumma frågor till våra bekanta, som har erfarenhet och vi drömmer… jag ser tidiga mornar när vi vaknar till soluppgången och mysiga middagar vid något vattendrag i solnedgången. Jag vill visa Martin de nordligaste platserna i Sverige, platser som jag upplevt både med mina föräldrar och med barnen – som han inte ens varit i närheten av. Lapporten, Björkliden, Abiskos nationalpark, Norrsken och midnattssol. Jo, jag vill nog visa honom Treriksröset också, fast det bara är en betongklump.
Det finns så mycket fint att se och uppleva i vårt land och det görs ju absolut enklast med husbil. Mina föräldrar vill se Polen, Martin kommer ju därifrån och är bästa guiden – då är det också fördel att ha en husbil. Tänk vilken grej att få se platsen där han föddes och var familjen åkte på semester – tillsammans med mina föräldrar.
Rent fysiskt har vi alltså inte kommit så mycket längre i vår planering, men mentalt har vi kommit en bra bit. Nu vet vi att vi vill göra något konkret NU, inte sen. Vi måste komma igång och titta på bilar, känna på dem och testköra. Men det känns ju sådär med corona i hasorna… kanske hyra kan vara en ide? Det är iaf en tanke och en början. Vi har iaf en nyckelring, alltid nåt 🙂
Varför husbil och inte husvagn? För att jag bara vill ha ETT problem och det helt enkelt känns enklare när allt är i en enhet. Det finns för- och nackdelar med bägge, vi har dock hittat flest fördelar med just husbil.
Varför lockar ett liv i husbil, kanske ni undrar? Friheten att åka lite som man vill och ha boendet med sej. Att inte ha massor med saker, bara det man ser och som får plats, är en tanke som lockar mej enormt. Att inte äga ett boende som ska fixas och rustas, en bil behöver såklart omsorg – men inte lika omfattande. Att åka dit näsan pekar eller där solen skiner… vilken dröm!
Vår planering fortsätter, snart ska det nog bli en nyckel på den där nyckelringen!
Även om vi trivs väldigt bra hemma och i varandras sällskap, så var det väldigt roligt att fly vardagen och corontänen en stund. I onsdags drog vi iväg på äventyr, till Ten Hotel, heeeela 5 mil bort 🙂
I mitt ”vanliga” liv är jag på resa ungefär en gång i månaden och på event flera gånger i veckan. Jag älskar att resa, uppleva nya miljöer och sedan dela erfarenheterna i skrift och bild. Något som också har blivit en del av mitt arbete och som jag numera även delar med maken. Jag planerar och pekar, han tar bilderna och tillsammans försöker vi visa upp roliga och intressanta platser och saker att göra. Vi har så roligt när vi jobbar tillsammans och det tror jag syns både på bilderna och i texterna.
Nu fick vi chansen att smaka lite på livet innan corona, vi skulle upptäcka ett helt nytt hotell – ända borta i Upplands Väsby! Målet var Ten Hotel, som är sprillans nytt, vi var alltså de första som bodde i vårt rum. Hur coolt är inte det! Det enda vi visste var att vi skulle vara där kl 15, möjligen testa padel, äta middag kl 19 och checka ut senast 11 dagen därpå. Vi visste att några till skulle dit, men inte vilka – men vi skulle för första gången på drygt ett år äntligen få träffa kollegor igen. Vilken grej!
Ten Hotel ligger alltså i Upplands Väsby, bara ca 10 minuter från Arlanda. Detta kommer vi ha i minnet nästa gång vi ska ut och flyga. Perfekt att stanna där natten innan. Ten är det första av 10 planerade hotell som har fokus på träning. Här finns ett jättefint gym, en yogasal, fina miljöer om man vill springa och vägg i vägg ligger ett padelcenter med hela 22 banor.
Det första vi slogs av när vi kom in genom hotellets dörrar var den industriliknande och rena känslan. Det är mycket betong, smarta funktioner och detaljer. Kanske inget mystillhåll för bröllopsnatten eller barnfamiljer, men perfekt för den som reser mycket i arbetet, för att fly vardagen som vi gjorde eller kanske bara byta arbetsmiljö något dygn. Det finns gott om utrymmen att sitta och arbeta, träna emellanåt eller ta en promenad och sedan äta gott. Maten var nämligen kanongod!
Stefan Wahlen och Joakim Grip är hotelldirektörer och involverade i varenda millimeter av både planering och bygge. Under vårt dygn var de närvarande hela tiden, ville veta vad vi tyckte och tog gärna emot feedback. Ibland är man ju lite feg när det kommer till att ge kritik, men de här grabbarna ville verkligen veta – så vi sa precis vad vi tyckte. Det mesta var tipptopp, men några små grejer funderade vi över, som att det inte fanns något sötningsmedel till teet. Att hemsidan bara är på engelska. Att man inte riktigt såg var man skulle parkera eller var entrén låg från parkeringen sett. Små saker – för resten var kanon!
Vårt rum var en standardrum. Alldeles lagom stort, med en liten balkong, gott om avställningsytor och ett fint och rymligt badrum. Sängen var skön och täcket var ljuvligt fluffigt. I varje rum bjöds det på kolsyrat vatten och frukt, extra plus för namnet på frukten såklart 🙂
När vi checkat in gick vi på en kort upptäcktsfärd innan det var dax för presentation av Stefan och Joakim som berättade om hotellet. Då fick vi även se vilka som var på plats, två gamla bekanta, två som vi träffat förr och lärt känna bättre nu, samt ett par nya ansikten. Så roligt att träffa folk igen! Men så ovant. Vi var kanske 15 stycken på ett i övrigt nästan tomt hotell, så det fanns gott om utrymme och alla höll avstånd till varandra. Där kändes allt väldigt coronasäkert. Men så konstigt det var att inte krama om dem man inte sett på så länge.
Efter presentationen bytte vi om, för vi skulle testa padel – men det berättar jag om i ett eget inlägg. Efter padeln var det dax för en liten aperitif innan middagen. Den dukades upp på en slags köksö i restaurangen, som man kan sitta runt och prata – när inte corona finns alltså, nu satt några och resten stod upp. Vilken grej att få mingla igen. Att skåla med någon annan än Martin. Att umgås, även om det var med lite avstånd. Som jag saknat det! Jag var inte medveten om hur mycket jag faktiskt saknat det.
Nu är ju restaurangreglerna såna så att när vi ätit vår middag stängde köket och vi fick lämna alla gemensamma utrymmen. Vi var nog rätt trötta allihop, så de flesta gick nog till sina rum och jobbade. Vi tittade på finalen av Mästerkocken och uppdaterade oss på kommande kokbok från vinnaren. Den borde landa i brevlådan vilken dag som helst och ska förstås skrivas om. De där coronareglerna gjorde ju kvällen rätt rumphuggen, men jag var bara glad att ha fått träffa folk även om det bara var en liten stund. Det var ju mer än på länge 🙂
Vi sov sååå gott och passade på att ta en liten sovmorgon också. Frukosten dukades upp där vi minglade kvällen innan, den där köksön används alltså till det mesta och är en viktig möbel i restaurangen. Här föreslog vi att de skulle duka lite mer på höjden, för en trevligare och mer instagram-vänlig look, men även för mer funktionalitet. Nu stod grejerna lixom på varandra.
Efter frukosten packade vi ihop oss, sa bye bye och åkte hem. Ett intensivt dygn, som var jobb – men även en liten vardagsflykt. Det var väldigt roligt att komma iväg lite, träffa saknade vänner/kollegor och koppla bort hemmiljön en stund. Det var i juli senast som vi gjorde något liknande, då var vi på Husby Säteri och hade ett fantastiskt dygn där. Nu kanske det inte dröjer riktigt lika länge faktiskt… vi får väl se vad som händer… Vi är öppna för det mesta så länge man kan åka bil till platsen och det är coronasäkert.
Efter den här lilla utflykten sätter vi oss återigen i frivillig corontän. Man vet ju faktiskt inte om någon på plats kom lite för nära och faktiskt var smittad. Så med hänsyn till andra håller vi oss här hemma tills vi ser att vi är friska. Det skulle ju vara för jäkligt om vi blev sjuka nu när vi skött oss så länge och är så nära vaccin. Vi är medvetna om risken och funderade både en och två gånger innan vi åkte, men allt kändes iaf säkert på hotellet. Padeln ska jag berätta mer om sen… där fanns lite att anmärka på.
Att bo som första gäster på ett helt nytt hotell var ju lite speciellt. Har ni gjort det någon gång? Ni har chansen på Ten Hotell, det finns fortfarande rum som inte använts ännu 🙂
Kan man inte ta sej ut i världen, så får världen ta sej till oss. Vad sägs om en vecka med mat från jordens alla hörn? Idén fick jag i en facebook-grupp, där en av medlemmarna efterlyste recept från hela världen. Jag började kolla igenom vår receptbank och såg att vi ju faktiskt har en hel del.
Jag älskar det afrikanska köket, där smakerna är rika men inte starka. En del av den Indiska maten gillar jag också, men då ska det vara den utan hetta. Tyvärr går det mesta i Thailand bort av just den anledningen, men en Pad Thai äter jag gärna. Sen har vi den Italienska maten, den tycker väl de flesta ok – eller?
Faktum är att det finns en massa gott på Du i Fokus, som inte får plats just den här veckan. Så jag kanske återkommer med en ny resa runt världen. Vad säger ni om det? Några särskilda länder och rätter som ni tycker att vi ska ha med?
Här är iaf vår matvecka, med smaker från hela världen. Hoppas ni vågar testa något 🙂
Måndag: Shakshuka från Palestina Grön 14, Blå 6, Lila 6 för hela
Tisdag: Fransk Fiskgratäng (Grön 32, Blå 29, Lila 29 för hela plus potatis)
Söndag: Shepherds Pie från Storbritannien (Grön 11, Blå 11, Lila 5)
Aprilbonus: Spongada Grön 118, Blå 112, Lila 112 för hela satsen
Så himla roligt det var att planera den här veckomenyn! Några av rätterna äter vi hyfsat ofta, bla Shakshuka, Cannelloni och Domoda som finns med lite då och då i menyerna. De andra har jag glömt bort lite grann, men alla är väldigt goda och ska bli roliga att testa igen.
Å har ni tid över och lust att baka, så måste jag verkligen rekommendera Aprilbonusen; Spongada. Det är ett traditionellt bakverk från norra Italien, som jag fick vara med och baka när jag besökta Brescia för ett par år sedan. Det är som en blandning av semmelbulle och saffransbröd… typ… En himla kul grej som ni definitivt blir ensamma om att bjuda på 🙂
Om ni lagar något så får ni hemskt gärna lägga upp en bild i sociala medier och tagga mej @marlenerinda – det är så himla roligt att se vad ni lagar och vad ni tycker.
Ha en fin vecka, nu ska det väl ändå blir vår på riktigt!
Sista resan vi hann göra, innan corona, var till Dominikanska Republiken. Vi åkte dit för att fira min 50-årdag i januari 2020 och var där i två härliga veckor. Vi visste ingenting om Dominikanska, valet av resmål var rätt otippat för att vara oss 🙂
Den enda drömresa jag har kvar är till Samoa, men det var ett för dyrt alternativ när min 50-årsersa skulle bokas. Vi kollade därför på Maldiverna, Mauritius, Dubai, Aruba och lite annat. Kraven var rätt enkla, det skulle vara varmt – gärna svinvarmt, klarblått vatten, långa sandstränder och bara en massa easy going. Vi ville ha två veckor med bara sol och slappa.
Jag är ingen större fan av tidsomställning, så resor ”rakt ner” har varit att föredra, men när vi ändå tittade på Aruba kunde vi ju kolla på lite annat. En pris- och väderjämförelse gav oss Dominikanska som förslag. Ja, varför inte? En jäkla massa timmar på flyg och en jäkla massa timmar i tidsskillnad, men alla andra boxar kryssades i, så… ok…. vi testar!
28 januari lyfte flyget mot solen i Punta Cana och nog var det sol alltid. Vi kom fram till ljuvliga 28-29 grader och en svag bris, perfekt! Jag blir lycklig av sol och värme och det syns verkligen på bilderna vi tog efter landning. Punta Canas flygplats är inte jättestor, men det tar sin lilla tid ändå att ta sej både in- och ut ur landet. Vårt hotell låg ca 2 mil från flygplatsen, vägarna är fina så det gick rätt snabbt. I januari är det frodigt och grönt längst vägen, känslan av Karibien är total redan på vägen.
Vårt hotell, Viva Wyndham, var egentligen två. Ett mindre resort, som hörde ihop med ett större, med gemensam strand. Som gäst hade man tillgång till allt på bägge hotellen, förutom några området som var till för VIP-are. Stranden var ljuvlig, flera kilometer vit sand och klarblått vatten. Där gick vi flera timmar varje dag, fast bara åt ena hållet – åt det andra var det klippor som stopp.
Gick man åt andra hållet, fast ovanför stranden, låg närmaste ”byhåla” Bayahibe ungefär 3 km bort. Det var en stig genom ”bushen” som tydligt visade var man skulle gå. Man kom först fram till en mindre strand där familjer hade strandparty, sen en gräsplan där barn tränade baseboll och sedan kom man in i den lilla söta staden. Ett perfekt äventyr för oss, även om vi kan rekommendera att inte gör den mitt på dagen i 30-graders värme. Å andra sidan var vi rätt ensamma hela dagen 🙂
Vår semester var menat som total semester, men en större utflykt blev det. En dag var vi på Valsafari, en magisk dag med perfekt väder, lekande knölvalar och superba bilder. Från vårt hotell i Punta Cana tog det ungefär 3 timmar att åka till Semana. Där hoppade vi på en båt som körde oss rakt ut i vattnet och snabbt såg vi valar som simmade runt och lekte. Det var grupper om tre (mamma, pappa, barn – antar jag) överallt och helt fantastiskt att se. Äventyret tog en hel dag och kostade runt 1500 kr per person, men var så värt det.
Vi hade planerat att åka till Santo Domingo också, men där stötte vi på patrull pga språket. Alla vi pratat med innan och även på plats, sa att vi absolut inte skulle ta oss dit med lokala färdmedel. Det är tydligen väldigt riskabelt för turister. I vanliga fall hade jag inte lyssnat, men nu var det så många som sa samma sak och vi kan inte spanska. Så vi tänkte att det nog var bäst att ta taxi dit och ha en lokal guide med oss, som kunde tolka åt oss. Den enda som ville hjälpa oss ville ha så orimligt mycket betalt att vi efter mycket om och men sa nej. Surt, men men…
Istället blev det ännu fler promenader längst vår drömmiga strand och ännu fler instagramvänliga bilder. Karibien är verkligen instagramvänligt, det spelar ingen roll var man är, vad man fotograferar eller hur man vänder kameran/mobilen – allt blir bra och behöver ingen redigering. Här finns ”rätt” färg på vattnet, vackra människor, färglada växter, fina djur, fantastisk mat upplagda på otroliga sätt och en massa annat. Det är lixom bara att låta fotofingret jobba och glädjas över allt som kommer ut 🙂
Jag återkommer gärna till Karibien, men väljer nog en ö där man pratar engelska nästa gång. Dominikanska är jättefint, men Karibien är ju stort – och det finns fler härliga öar med lika klarblått vatten. Men vill du ha en riktigt härlig semester med drömmiga bilder, ja då är Dominikanska definitivt ett alternativ. Den dagen då vi får resa igen alltså… när nu det blir…?
