Så kom fredagen och anledning till att vi var i Kroatien, det var nämligen dax för VM i Olivplockning! Årets absolut roligaste händelse och förmodligen det vänligaste VM:et som går i världen 🙂
Vi tog oss från Bol till Postira på torsdagen och kunde i lugn och ro bekanta oss med deltagarna under kvällen. Tyvärr fick inte Sverige ihop något lag, vilket var lite snopet. Det var ju lixom det vi var där för… men men, det blir sällan som man tänkt.
Men vi fick återse laget från England, precis lika glada som förra året. Och laget från Montenegro som var mer revanschsugna är tidigare. Tyvärr var inte heller Holland på plats, men ett helgalet team från Polen hade tagit sej till Brac. Kroatien har vunnit de tidigare två åren, så den här gången satte man ihop ett VIP-team med kändisar från landet som inte har särskilt mycket erfarenhet av olivplockning. Allt för att ge vinstchansen till någon annan, jag sa ju att det är en vänlig tävling!
Så var det dax! Fredagmorgon och redan på frukosten var deltagarna laddade till tänderna. Kanske såg England och Polen lite trötta ut, de fann nämligen varandra direkt och festade loss rejält redan från början och slutade inte förrän på båten tillbaka på söndagen. Helt galna, men helt underbara!
Vi åkte med de gemensamma bussarna upp till kyrkans olivlund där tävlingen skulle gå av stapeln. Tävlingen har växt lite sedan första året, då 7 lag – nu 13. Det får bara plats ett par lag till, man vill inte byta tävlingsplats. Så var tävlingen igång, flinka fingrar plockade oliver under 45 minuter. I år var skörden riklig och rekord slogs. 800 kg plockades! Å nog såg vi ganska snart vem som skulle vinna, backarna med oliver var klart fler hos Montenegro. Det tog tre år, men nu satt vinsten som en smäck!
Å stackars England kom sist igen, med ett ännu sämre resultat otroligt nog. Men de var lika glada som alltid och lovade att komma tillbaka även nästa år. Love them!
Dagen var väldigt varm. Det var ca 23-25 grader i skuggan, men skugga såg vi inte så mycket av. Oss gjorde det inget, men deltagarna var bra slut. Medan de gjorde sin avslutande kunskapsquiz gick vi runt och fotade omgivningen. Utsikten från kyrkan är helt otrolig! Man är högt upp och ser hela vägen ner till kusten och vårt hotell.
Tävlingen avslutas med en gemensam lunch i eko-staden Dol. Samma meny som föregående år, böngryta med korv – jag tycker fortfarande inte om det 🙂
Oliverna körs sedan till ett ställe där de vägs och omvandlas till olja. Oljan tappas på små flaskor som deltagarna och vi andra får med oss hem. Överskottet går tillbaka till kyrkan, som säljer den antar jag.
Dagen efter tävlingen är det högtidsmiddag med prisutdelning och stor fest efter. Här är årets resultat, med förra årets inom parentes:
• Montenegro – 77,6 km (56,6)
• Bosnien & Hercegovina – 57,6 km (46,8)
• Sydafrika – 56 km (nya)
• Slovenien – 53,4 km (51,6)
• Slovakien – 53 km (nya)
• Kroatien – 50,4 km (67,0)
• Polen – 43,8 km (nya)
• USA – 41,8 km (44,0)
• Tyskland – 40 km (nya)
• Belgien – 37,6 km vann quiz (nya)
• Frankrike – 32,8 km (38,2)
• England – 22,6 km (36,8)
Detta är något av det roligaste vi gör på hela året och jag hoppas att vi får åka igen. När jag fick inbjudan första året så gapskrattade jag, det var så sjukt – självklart ville jag åka! Nu ser jag fram emot det otroligt mycket, det är ju vänner man får återse och har kul med. Så nu får svenskarna skruva ihop ett lag så det finns en större anledning för oss att komma.
Det enda som egentligen krävs är ett lag med två män och två kvinnor. Olivvana är oviktigt, så länge du vet hur den ser ut och vad det är du ska plocka. Vad säger du? Vill du vara med 🙂
Efter en natt i Split fick vi vår hyrbil och kunde äntligen ta oss över till Brac. Det var nästan som att komma hem lite grann, det är tredje gången jag är där och jag älskar det!
Brac och hamnen Supetar ligger ca 45 minuters båtfärd från hamnen i Split. Har man bil så är det bra att vara vid färjan ca 30-40 minuter i förväg, annars är det bara att komma dit precis innan och knalla ombord. Vi skulle alltså för första gången ta oss över med bil och det gick hur bra som helst!
Det är oktober och turistsäsongen är slut. Trafiken i Split är som vanligt, men på Brac är det lugnt och skönt. Vi kom till Supetar vid 13.15 och åkte direkt till vårt mål: Bol. Äntligen skulle jag få se stranden som alla pratar om här och som jag sett på bild tusentals gånger. Stranden Zlatni Rat ligger som en hajfena ut i vattnet och är en av de mest fotograferade stränderna i världen. Självklart ville jag se den med egna ögon.
Det var inget problem alls att hitta hotellet, det finns typ bara en väg dit… men det går upp och ner och är väldigt kringelikrokigt. Vi har kört nästan 1000 meter uppåt och sen ner igen, man behöver bra bromsar kan man nog konstatera och det är väldigt skönt med lite trafik.
Vårt hotell Buesun Hotel Elaphusa var egentligen tre hotell som satt ihop till ett jättestort resort. Vi fick ett stort härligt rum med utsikt över havet och kunde faktiskt se den omtalade stranden från balkongen. Jag älskar balkonger! Den här blev en favorit, stor och härlig och med en magisk utsikt. Vi kastade bara av oss packningen och gav oss direkt ut på upptäcktsfärd.
Längs med hela kustlinjen går en strandpromenad. Den är iordninggjord så man kan gå, cykla, åka rullstol och köra barnvagn – platt och bra, funkar för alla. På bägge sidorna är träd planterade så det blir som att ströva i en allé ungefär och titt som tätt finns soffor och utkiksställen. Det flesta vända åt stranden med stor S, eller Z om vi ska vara noga; Zlatni Rat.
Det tog oss kanske 10 minuter att gå från hotellet ner på stranden, och då gick vi långsamt. Uppifrån ser det ut som kritvit strand, på plats är det små krämfärgade stenar. Vi kom precis när solen var på väg ner och fick magiska bilder. Stranden är egentligen inte så stor, det är formen som är speciell. Ena sidan är 470 m och den andra är 370 m, formade som en kil ut i havet. Sidan bortom hotellet var full med folk som njöt av solnedgången. Stranden är jättefin nerifrån, men nu var vi ännu mer nyfikna på att se den uppifrån förstås. Å det gjorde vi dagen efter tävlingarna!
Vi hoppar fram lite. Programmet för tävlingen var slut vid lunch på fredagen, då tog vi bilen från Postira och 787 m upp i bergen till Vidova Gorna. Vädret var perfekt, vi kunde inte önskat ett bättre väder faktiskt. Alla vi pratade med sa att vi skulle släppa allt vi hade för händerna och åka. SÅ det gjorde vi. Äntligen skulle jag få se det!
Det tar ca 45 minuter att åka och färden går bitvis genom tät pinjeskog. När man kommer fram är det egentligen bara en parkering till vänster och ett utbildningscenter till höger. Vi ställde bilen och gick ut mot kanten på berget och där såg vi den! Zlatni Rat! Den välkända bilden som jag sett så många gånger fanns nu även i min kamera. Jag har varit där förr, då såg vi stranden i ungefär 30 sekunder sen fylldes hela himlen med grå moln på bara några minuter och vi såg knappt handen framför oss. Snopet! Men nu var vädret perfekt och vi tog massor med bilder. Det är en väldigt speciell syn.
När vi gick tillbaka till bilen stannade vi till vid en målad vägg och tog lite fler bilder. Där var änglavingar målade, så det var bara att passa in kroppen så blev man en ängel. Det närmaste jag kommer iallafall 🙂
Nu är jag nöjd. Jag har sett Zlatni Rat både på plats, lite uppifrån på vägen därifrån och helt uppifrån. Det är definitivt en av världens häftigaste stränder, inte finaste – men häftigaste. Och den gör sej väldigt bra på bild. Kan man inte åka hela vägen till Bol, så ska man iaf åka till Vidova Gorna och se den uppifrån. Det är ett måste när man är på Brac.
Dygnet i Bol var jättehärligt och jag kan absolut tänka mej att ta en vecka eller två där. Det ligger ju lite avigt (bra med bil), så det är lugnt och skönt. Perfekt både för avkoppling och en aktiv semester, allt finns här. Bluesun Hotel Elaphusa var jättefint, alltså JÄTTEFINT! En stor restaurang finns på hotellet, men det finns mängder med olika matställen runt om också.
Jag förstår verkligen folk som flyttar till Brac, det är så fint!
Jag har sååå mycket kvar att berätta om Kroatien! Om jag tar allt i kronologisk ordning så kanske jag får med det jag vill.
Vi var alltså i underbara Trogir för att åka vidare till Split. Även i Split hade vi sällskap av vår guide Ana som tog oss runt i staden som vi passerat flera gånger men aldrig egentligen sett. När vi gick runt sa Ana att hon känner en svensk, han heter Tony och dansar – kände vi honom kanske? Såklart vi gör! Fina Tony Irving var det förstås som hon menade 🙂
Vi installerade oss på hotell Cornaro, ca 10 minuter från hamnen i Split och granne med palatset. Det där med palats gjorde mej lite förbryllad… för mej är ett palats en stor byggnad med massor av rum och ett tak över hela kalaset. Detta var mer som ett öppet fort med bostäder innanför en tjock mur, men det kallas palats så då är det väl det då.
Split är väldigt fint och har en fantastisk strandpromenad. Här trängs restauranger, gatustånd och historia i salig blandning. Vi tog oss igenom stan, strövade genom gränder och lyssnade medan Ana berättade om allt vi såg. Jag passade på att köpa en hatt, 80 Krona, drygt 100 kronor. Jag har velat ha en solhatt, egentligen mest för att det är fult med keps och hatt gör sej bättre på bild. Jag vet inte om jag passar i det, men det struntar jag i 🙂
Vi hann testa två restauranger; Konoba Varos som vi åt en helt fantastiskt lunch på. Portioner stora som hus! Jag åt en risotto med lax och Martin åt nån Kroatisk specialitet med gnocchi och kött. På kvällen åt vi på Splits bästa pizzeria Guzt, jorå – den är betygsatt som bäst. Å det var väldigt goda pizzor, det som var bra var att pizzorna fanns i olika storlekar och kostade därefter. Vi behövde inte lägga oss hungriga kan man väl säga.
Strandpromenaden ja, såååå mysig! Innan vi fick bilen på onsdagen gick vi ytterligare en sväng där, samtidigt som vi gick till hamnen och hämtade våra biljetter till färjan. Split är väldigt fint, här finns mycket mer att se än vad vi såg. Lite till fick vi faktisk se innan vi skulle åka hem i söndags, återkommer om det.
Kommer ni ihåg min resa till Nordirland i somras? Den handlade mycket om Game of Trones och jag fick lite mer påfyllning av GOT i Split. Om detta ska jag berätta i ett annat inlägg. Är man GOT-fans så finns det en hel del intressant att se och göra i Split, vi såg en liten del. Mer om det senare 🙂
Har ni kört bil utomlands? Det har jag! 700 mil genom Europa 2006, med en 11-åring som kartläsare och en 12-åring som underhöll oss med julsånger från baksätet. Vi kom dit vi skulle otroligt nog 🙂
Den här gången har vi GPS och jag som assisterande kartläsare medan Martin styr bilen med säker hand. Sedan älgkrocken gillar jag inte riktigt att köra bil.
Vi hade lyxen att få hyrbilen levererad till hotellet i Split igår. Vi bodde nära hamnen så det var enkelt att ta sej ner till färjan som skulle ta oss till Brac. Jag har varit på Brac två gånger tidigare och bägge gångerna har jag blivit skjutsad åt alla håll. Med bil skulle det bli en helt annan frihet.
Det kostar från 500 kr för 3 dagar, skitbilligt rent ut sagt! Vi hyrde vår i Split eftersom det inte finns så många uthyrare på ön. Det blir lite dyrare med färjan, men det är det värt. Vi har numera en Renault Captur som vi kör runt i, som är väldigt behaglig både att åka och köra.
Att ta sej runt på Brac är ganska enkelt även om vägarna kan vara en utmaning ibland. Just nu är det eftersäsong och väldigt lite turister, man möter inte många bilar alls faktiskt. Vägarna är fina men de är kringelikrokiga! Brac är bergigt och det går upp och ner, 500 meter upp och lika mycket ner. Hårnålskurvor och smala passager, men aldrig obehaglig smala.
Vi tog oss enkelt från färjan till Bol igår, idag körde vi först till Pucisca och sedan vidare till Postira. Avstånden är inte särskilt långa men det tar sin lilla tid på de här vägarna. Men vem har bråttom?
Vi rekommenderar dock att se till att åka hit medan det fortfarande är ljust och bara köra på dagtid. När solen går ner blir det bläcksvart och en del vägkanter stupar rakt ner. Dessutom finns det en hel del galna cyklister som inte orkar cykla uppför hela backarna utan går och det finns ingen vägren. Så håll er till att köra på dagtid för säkerhets skull.
Vi tycker absolut att ni ska hyra bil. MEN ta god tid på er, stressa inte! Se upp för cyklister både på och av cykeln. Låt er inte stressas av bilar bakom, kör åt sidan där det går och låt dem bara passera. Och njut av den otroliga utsikten. Brac är såååå vackert!
Vi har sett så mycket och det har varit så mycket information att jag knappt vet vart jag ska börja. Så vi börjar från början.
Vi landade i Split efter lunch i måndags, efter en liten omväg till Belgrad där vi bytte flyg. Solen sken och det var ca 22 grader varmt, så skönt!
Vi blev upphämtade och körda till Trogir som ligger ca 15-20 minuter från flygplatsen. Just det! När jag kom hit första gången för tre år sedan var det en ganska liten flygplats, förra året var det utbyggnad på gång och nu står där en helt ny terminal. Kul att följa med i utvecklingen.
Vi kom till Trogir som är en liten fin stad från antiken, den är bla upptagen som världsarv på UNESCOs lista. Man får inte köra bil överallt, så vi släpptes av i en korsning och fick gå resten av vägen. Det var inte långt, men knepigt att hitta. Det är en miljon trånga gränder utan minsta hänvisning, men vi hittade vårt Hotel Monika hyfsat snabbt.
Hotellet låg perfekt! Mitt inne i smeten, ganska litet och mysigt. Att gå runt i Trogir påminner en hel del om Venedig tycker jag. Trånga gränder, mycket sten och mycket vatten. Vi kastade bara av oss packningen och sprang ut på stan för att hinna se så mycket som möjligt. Och självklart för att inte missa resans första solnedgång.
Vi gick genom gränderna och tog oss ner till vattnet. Strövade längst strandpromenaden, förbi ett gammalt torn och ut på en udde. Där satte vi oss på en bänk och bara njöt av värmen och såg solen gå ner. Sååå mysigt.
Tillbaka på hotellet bytte vi om och gick sedan till restaurang Calebotta, en fiskrestaurang som funnits länge. Från början var det en biograf, sen har det varit olika verksamheter vart efter krigen kommit och gått, senast var det apotek innan det blev restaurang för ett antal år sedan. Man är alltså specialiserad på fisk, så det blev soppa till förrätt, en traditionell fiskgryta med två olika sorters fisk till huvudrätt och cheesecake till efterrätt. Mätta och belåtna somnade vi ovaggade efter en lång dag.
På tisdagen hade vi gående sightseeing genom Trogir och fick veta en massa spännande om staden. Kommer berätta mer om det sen. Ett är iaf säkert och det är att Trogir fastnade! Jag åker gärna tillbaks och rekommenderar er att åka dit. Så otroligt mysig stad!
Jag har alltid jobbat mycket ideellt. Redan som 12-13-åring hjälpte jag till i flera olika föreningar, hade hand om barngymnastik osv. För kanske 15 år sedan gick jag med i Volontärbyrån och tog uppdrag genom dem. Att arbeta gratis är inte alls en uppoffring – tvärtom!
Utan volontärer skulle hela Sveriges föreningsliv gå under. Man kanske inte ser dem som volontärer, men tänk bara på alla föräldrar som kör sina och andras ungar till träningar och tävlingar. De är en slags volontärer och superviktiga! Hur många timmar har man själv inte suttit i en bil med ett helt gäng simmare, ofta supertidigt på morgonen för att vara på plats någonstans i Sverige kl 8 när uppvärmningen börjar.
Vi har ju vår by i Gambia som vi hjälper så mycket vi kan, det inte uppstyrt av någon organisation – vi gör så gott vi vet och kan. Det är ju också en slags volontärarbete, man gör det man kan lixom. Men jag vill göra mer!
Jag har länge drömt om att ta mitt volontärarbete ett steg längre. Vi har varit familjehem/kontaktfamilj åt en liten kille och jag är kontaktperson för en man i min egen ålder – men det är inte helt ideellt, man får faktiskt lite betalt för just dessa uppdrag. Men jag vill längre bort! Jag skulle gärna räkna elefanter i Sydafrika eller mysa med föräldralösa barn i Ghana. Det finns massor att göra om man vill arbeta som volontär!
Oftast går det till så att man letar upp en volontärbyrå eller organisation och väljer vad man vill göra. Man kan vara borta 2 veckor eller ett halvår och man betalar oftast bara för resan, resten står projektet för. Detta är ju perfekt om man (som vi) funderar på att bo utomlands halvårsvis och vill se mer av världen och samtidigt göra lite nytta.
Flera av våra vänner har jobbat volontärt utomlands, alla är supernöjda. En räknade djur i Sydafrika, en annan tog hand om djur på Madagaskar och flera har varit med och byggt skolor – mest i Afrika, men någon även i Asien. Jag vill förstås göra nytta i Afrika, var spelar inte så stor roll , men jag skulle vilja se bla Botswana och Namibia. Tänk att få se bergsgorillorna! Jag jobbar gärna med barn eller djur, det finns mängder med olika projekt.
Jag kan knappt vänta! Det är tur att Martin är med på mina planer, annars hade jag fått åka själv. Å det kanske jag får göra till att börja med, han är ju yngre än mej och får vänta lite längre på pensionen. Men en dag, då!!!
Har du funderat på något liknande eller kanske redan varit iväg? Berätta!
Just nu tittar många på vinterresor och jag får ofta frågor om Gambia. Varför ska man åka dit? När är bästa tiden? Var ska man bo? Vad finns det att göra? Jag tänkte försöka svara och ge lite allmänna tips och råd, jag har ju faktiskt bott där 🙂
Gambia är ett av världens minsta längder och turismen betyder allt för ett så litet land. Det är i vissa fall helt avgörande för att familjer ska överleva. Nu ökar turisterna och fler turister betyder att många åker för första gången. Då finns det några grejer som kan vara bra att veta. För det första så är det ett alldeles underbart land! För det andra så är det bara någon timmes tidsskillnad, så skönt! För det tredje så är det en het värme med en lätt bris från Atlanten, badkläder torkar direkt!
Åker man första gången är det enklast att åka med Ving. Det går att åka reguljärt men det tar längre tid och är oftast dyrare. Vi åker alltid charter dit och jag rekommenderar även att lägga till för transfer, det är helt enkelt enklast när man inte varit där förr och värt pengarna. Under transfern får man oftast ett kuvert med karta och andra bra-å-ha-grejer och kan ställa de där frågorna som man kanske funderat på.
Det tar ca 8 timmar att flyga mellan Stockholm och Gambias lilla flygplats Banjul (stopp i Göteborg på vägen dit). Det är en rätt stökig flygplats där du går igenom säkerhetskontroll även när du går ut, så det tar sin lilla tid. Håll i väskorna hårt när du kommer ut ur flygterminalen, det kommer nämligen ett helt gäng sugna bärare som vill hjälpa dej. Detta är första gången du får öva på att säga nej, vänligt men bestämt. Om du inte vill ha hjälpen alltså, i annat fall säger du bara vilket hotell du ska till och låter dem ta dina väskor och ger sedan en svensk 20-lapp som tack. Ha gärna en skvätt vatten kvar från flyget, det är varmt när man landar och ganska mycket väntetid.
Något annat jag rekommenderar är att gå på Välkomstmötet som brukar vara kl 10 dagen efter ankomst. Gambia är ett annorlunda land, så är det, och det är bra att få all information man kan faktiskt. På välkomstmötet får man veta allt om Vings utflykter, det kan man ju kolla upp redan hemma – men där brukar även vara någon från Gambiagruppen och dem är lite extra spännande att lyssna på. Man kan även få hjälp att fixa kontantkort till telefonen om man behöver det.
Det kan vara bra att veta att internet är rätt uselt i hela landet. Vi har alltid med oss en gammal mobil som vi köper ett kontaktkort till och laddar med massor med datamängd så vi kan ha den som hotspot hela resan. På så sätt kan man ha kontakt med dem där hemma, kolla internet osv. Vi brukar ta Africell som funkar bra, men det är ingen större skillnad på pris mellan de olika bolagen. När det gäller pengar är det enklast att ha med svenska pengar och växla i någon växlingsbutik vid hotellet. Behöver du ge dricks innan du växlat, så funkar en svensk 20-lapp helt ok.
När jag kom till Gambia första gången på 80-talet var det huvudsakliga turiststråket i Bakau. För kanske tio år sedan hade turismen flyttat till Fajara/Kotu och nu är det närmare Kololi. Det kan vara bra att veta när man ska välja hotell. Det händer inte mycket alls längre i Bakau, är hyfsat lugnt i Kotu och party i Kololi. Enkelt sagt alltså. Vi bor gärna i Kotu, där är lagom mycket att göra och en fin milslång strand att promenera på med juicebarer och fruktstånd lite här och där.
Kom alltid ihåg att Gambia är beroende av turister! Turistsäsongen är mellan oktober och april ungefär och under den tiden ska man tjäna ihop inkomst till resten av året. Kom alltid ihåg det! Du som turist är nämligen superintressant och livsviktig! Du ÄR inkomst!
Direkt när du kommer utanför hotellet så kommer det att komma fram människor till dej. Främst män i olika åldrar som vill vara din guide. De är alltid glada och pratsugna. De vill hälsa genom att ta dej i handen, höra vad du heter och vad du kommer ifrån. De vill skapa kontakt, för att (oftast) tjäna pengar – men de vill inget ont och är inte farliga. Bara lite lätt påträngande kan man tycka. Särskilt när det händer 25 gånger om dagen… MEN det är faktiskt bara att vänligt men bestämt säga Hej tillbaka, Nej Tack och att man gärna vill gå ifred. Enklast är att säga att man varit i Gambia förr och redan har en kontakt. Alla känner alla, säg att ni känner vår vän Buba och använd honom gärna som guide om ni behöver. Han är pålitlig, har en bra och säker bil, och kan köra er precis vart ni vill.
Som sagt: alla vill ha kontakt med dej, men det finns knep. Jag får iofs oftast gå ifred, men jag kan gå en liten bit ut i vattnet om jag vill gå helt ensam på stranden. Eller ha hörlurar, men de kan vara avstängda – det syns ju inte 🙂
Det kan vara påfrestande att alltid vara påpassad och att alltid ha någon som vill prata med en, och det är då du måste komma ihåg att du är deras levebröd. Säg nej, vänligt och bestämt. Igen och igen. Efter några dagar upphör detta, det går snabbare om de vet och ser att du har en gambisk kontakt och vänner i landet.
Våga lämna hotellet! Om du tillbringar hela semestern inne på hotellet har du inte varit i Gambia och då har du missat precis hela upplevelsen. Visst finns det roliga och exotiska djur inne på hotellet, men det är utanför du har det genuina livet. Gambia är platt och lätt att ta sej fram med fötterna. Det tar kanske 45 minuter att gå från Kotu till Bakau och ungefär lika länge mellan Kotu och Kololi. Du kan gå längst stranden till Kololi, det kan du inte till Bakau – gamla presidentens hus och en massa sten ligger i vägen.
Alla de här killarna som vill prata med dej kan hjälpa dej med taxi för en dag för att besöka tex Banjul, Bakau och krokodilerna mm. Det finns även registrerade guider som är speciellt utbildade för detta, jag har inte testat dem så jag vet egentligen inte hur de är. Det finns folk överallt som känner någon som känner någon, alla kan hjälpa dej med precis vad du vill. När det gäller taxi så är det bara de gröna som får åka ner till hotellen, det kan vara bra att veta. Buba kan du använda till det mesta, han åker överallt 🙂
Självklart ska du se dej runt och göra en och annan utflykt! Vi tar gärna båten till Juffureh där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Här finns även ett litet museum. På vägen dit eller därifrån kan man även besöka Kuna Kinte Island, som förr hette St James, dit slavarna fördes innan de skeppades till övriga världen. Det är en intressant utflykt och en viktig historia som måste bevaras. Det blir en heldag och brukar vara något att minnas för resten av livet. Vi tar gärna en dag på floden när vi bara tar det lugnt, fiskar och solar. Gambiafloden har gott om fisk, så alla brukar få napp. Har man tid är det en upplevelse att åka båt hela vägen upp till Georgetown och ligga kvar där någon natt. Har man tur kan man se flodhästar och delfiner på vägen.
Många frågar om SOS Barnbyar och om man kan besöka dem. Man är inte lika pigg på besök i barnbyarna längre och de får väldigt många gåvor – så försök att besöka en familj eller by utanför turistområdet istället. Du kommer garanterat att få kontakt med någon ur personalen på hotellet eller taxichaufför (återigen: Buba – han visar gärna upp sitt hem) som förmodligen har sin familj på landsbygden. Be att få se hur de bor och lever, det brukar vara ett välkommet inslag. Köp med en säck ris eller en dunk olja på vägen som tack. Eller varför inte myggnät, de kostar runt 80 kr och räddar liv. Allt är faktiskt välkommet; fotbollar, ballonger, reflexer, tandborstar, små leksaker utan batteri, kläder, smink, nagellack, skrivböcker, pennor… allt!
Våga ta kontakt. Våga gå utanför din sk komfortzon. Var inte så jäkla svensk!
Gambia är alldeles fantastiskt! Särskilt när man vågar ta del av det genuina Gambia och för att kunna det måste man ta sej utanför hotellet och släppa in nya människor inpå livet. Gambia är inte bara varmt i klimatet utan även när det gäller vänner. Här bryr man sej på riktigt. Visst vill man tjäna pengar, men man märker snart att vänligheten är genuin från de allra flesta och inte enbart beror på pengar. Lita på din magkänsla!
Ha ett öppet sinne och släpp in. Gör du det, så kan jag lova dej en alldeles fantastiskt semester och vänner för livet. Då kommer du att vilja åka tillbaka, Gambia kommer att bli ett behov. Vi är många som ”bara åkt till Afrika på semester” och kommit hem helt förändrade. Gambia är fattigt, våra vänner har bara fyra väggar och i bästa fall ett mål mat om dagen. Men de har något som vi inte har – genuin livsglädje! Å det måste vi lära oss av.
Detta är alltså mina bästa tips för dej som besöker Gambia första gången (andra gången vet du vad som gäller):
Åk med Ving, ta deras transfer och gå på välkomstmötet.
Ta med svenska pengar, växla på plats.
Ha tålamod, du kommer få säga hej och nej tack minst 25 gånger per dag.
Lämna hotellet, besök en familj på landsbygden.
NJUT!
Men det finns några baksidor också… Det kan hända att du kommer att få en mängd fördomar kastade mot dej när du berättar för andra att du ska åka till lilla Gambia. Särskilt om du är kvinna och singel. Du kommer förmodligen att få menande leenden och frågor om du ska åka dit för att skaffa dej en man. En av alla fördomar som funnits sedan 60-70-talet, är att ensamma vita kvinnor åker till Gambia för att hitta en svart man. Så är det inte! Den som påstår det har med största sannolikhet aldrig vart där.
Du kommer kanske också att få höra att det är farligt. Varför vet man däremot inte, bara att det ”väl är så i Afrika”. Ytterligare en fördom utan grund, Gambia är INTE farligt. Jag känner mej säkrare där än i Stockholm, oavsett om det är dag eller natt.
Jag hoppas att jag lyckats förmedla lite hur det är, kunnat ge några goda råd och att ni nu har bestämt er för att åka och kanske redan bokat en resa. Då hoppas jag att ni får en alldeles fantastisk vistelse i ett av världens vänligaste länder. Så hoppas jag också (och tror) att du ska bli lika förälskad som jag i det lilla landet. Njut av god mat, härliga människor, underbart klimat och långa stränder. Jag längtar ständigt tillbaka!
Vi var där senast i januari 2019, det finns massor med bilder på instagram @marlenerinda om ni vill se hur det ser ut. Ni får skrolla lite i flödet bara.
Du behövs – i Gambia kan du göra skillnad! På riktigt!
Ni som känner mej vet att snö inte är riktigt min grej och att jag undviker det så mycket jag kan. Igår åkte jag till snön alldeles frivilligt!
Vi har varit på va 1500 meters höjd hela tiden sedan vi kom hit, men det finns bergstoppar som är mycket högre. En är Chima Presena som är drygt 3000 meter och som faktiskt har en alldeles egen glaciär.
”En glaciär bildas genom att snö under en lång tid trycks ihop och omvandlas till is i en urgröpning i ett berg eller i en dalgång.”
Planen var att vi skulle se hällristningar och runstenar, men när jag hörde att vi hade en glaciär bara några linbanor bort så frågade jag om någon kunde arrangera så jag kunde åka upp när vi hade ledig tid. Några fler ville hänga på, så istället för att bara fixa det för oss ändrade man hela programmet. Med tanke på det som händer med vår miljö vet man ju inte hur länge glaciären finns kvar, de där stenarna däremot står nog ett tag till.
Så vi tog oss till Tonale som är basstationen för just den här linbana. Tre olika linbanor krävdes för att komma hela vägen. Utsikten på vägen upp var magisk! När vi kom upp var vi ovan molnen, solen sken och vi hade runt 15 grader varmt. För att skydda isen har man lagt mattor lite här och där, detta ska hjälpa till med kylning så det inte smälter.
Efter alldeles för många bilder tog vi oss ner igen. Jag är såååå glad att det gick att ändra i programmet så vi kunde göra detta, för det vara så häftigt! Att få uppleva en glaciär på en alptopp i Italien, vilken grej!
Men det var rätt skönt att komma tillbaka ner till värmen igen 🙂
Jag gillar värme och har inga större problem oavsett hur varmt det än blir. Allt beror på luftfuktigheten. När vi landade i Milano igår, var det som att kliva in i en bastu.
Vi kom alltså hem från Öland i tisdags och på onsdagen packade jag om för att igår dra iväg till Italien. Jag var förberedd på värmen och har bara packat tunna sommarkläder.
Klockan 7 klev vi på tåget i Tumba, vid 7.45 Arlanda Express och 9.35 gick flyget från Arlanda. Strax innan vi skulle boarda träffade jag Catarina som också skulle åka med. Vi har träffats lite här och där och jag gillar henne, så det blir kul.
Först tog vi oss till Wien och därifrån flög vi vidare till Milano. Det var nästan molnfritt och man såg snön som ligger kvar på alptopparna. Till nån sån topp skulle vi, typ…
I Milano möttes vi upp av en kvinna som körde oss resten av vägen. Vid 18 stannade vi slutligen vid ett hotell i något som såg ut som en vilande skidort. Vi var framme i Ponte di Lango i Brescia och det är här vi ska vara ett par dagar. Jättefint, men rätt folktomt.
Här ska vi upptäcka mat och dryck, besöka en vingår och se vad som finns att göra på sommaren. Igår hade vi alltså hela 40 grader, idag ska det inte bli mer än typ 35…
Jag är alltså på Nordirland och hade förberett mej på en helt galen resan, men detta överträffar allt. Å då menar jag på ett positivt sätt. Jag vet knappt vart jag ska börja att berätta, så jag tar en sak i taget 🙂
Jag kom alltså hit i lördags, då gick eftermiddagen mest ut på att se Belfast och lära känna de andra som ingår i gruppen. Medföljande är 2 killar från Dubai som har en tv-show, 2 män från New York som också har en tv-show, en kvinna från Tyskland och en från Kanada, bägge frilans, samt en kille från Tyskland som driver ett månadsmagasin och vår danske vän Peter som försöker hålla lite ordning på oss tillsammans med vår guide. En härlig grupp människor, utan en massa prestige – som gärna hjälper varandra med vinklar och bilder. Här slängs mobiler och kameror mellan oss frikostigt.
Lördagen var alltså ganska lugn, vi besökte utställningen med Game of Thrones som jag redan har skrivit lite om och även Titanic-museet. Söndagen däremot… då började det hända grejer. Då fattade vi grejen med Nordirland! Vi skulle nämligen rida, på hästar – riktiga alltså… detta visste jag ju efter att ha läst programmet – däremot var jag inte helt säker på att jag skulle fixa det. Jag har nämligen varit ordentligt allergisk förr. Men det gick! Jag tog en massa allergimediciner innan, så det enda som kändes var lite kli i halsen, lindrig hosta och rinnande ögon. Det kan man ta för en sån fantastisk upplevelse!
Vi kom till Sheans Horsefarm, fick hjälm och skor och tilldelades varsin häst. Jag bad om den minsta och lataste och det fick jag, Fudge gjorde inte särskilt mycket i onödan. I en lång rad tog vi oss upp mot toppen, det tog ungefär 1 timme. På vägen berättade ägaren som hästarna, området och lite annat smått och gott. Hästarna lunkade på i lagom takt och stannade för att ta en tugga gräs då och då. Har man nybörjare på ryggen så passar man ju på 🙂
Väl framme fanns en liten stuga med utsikt över halva ön, helt fantastiskt. Där inne hade man dukat upp lunch med tillhörande bubbel och godsaker. Hästarna strövade fritt utanför medan vi åt, vaktade av en valp på 7 månader som gav dem ett och annat tjuvnyp när han trodde att ingen såg.
Efter lunchen fick vi byta om till kläder från Game of Thrones och ta bilder med hästarna och den fantastiska utsikten. Det fanns ingen tvekan hos någon, inte ens de icke-frälsta. Jag menar alltså de som inte är några fan av GOT och knappt sett en kvart ens, ALLA drog på sej klänningar och rustningar. De två tv-programledarna var förstås tvungna att ta en match om vem som var bäst. Ingen vann.
När bilderna var tagna var vår buss på plats och vi fortsatte mot nya äventyr. Hela den här resan är ett enda stor äventyr, så det finns mycket kvar att berätta. Men om ni gillar hästar och rider, så ska ni verkligen åka hit. Asså – vilken natur och vilken härlig utsikt. Det är lika fint vart man än kommer. Jag förstår den som drömmer om att komma hit och ta några dagar på hästryggen. Själv så kommer jag nog inte upp på en just nu, det bidde lite träningsvärk 🙂
Fler bilder finns på instagram @marlenerinda och på min fb-sida som ni hittar HÄR.
Jag är i Belfast på Nordirland just nu och har fullt program, en hel del handlar om Game of Thrones eftersom mycket filmades här.
Jag är inget superfan, men gillar serien. Särskilt gillar jag kostymerna och dem fick jag verkligen frossa i igår. Game of Thrones Exhibition är
en utställning som ska gå på turné, så den borde komma till Sverige också så småningom. Se den! Här finns mängder med kostymer från serien, vapen, drakäggen samt drakarna. Det var riktigt häftigt att kunna se detaljer och dessutom veta att det är en svenska som gjort flera av dem.
Utställningshallen ligger brevid en gigantisk hangar där en del scener spelas in och på andra sidan står flera av kulisserna. Tillsammans med ett gäng byggkranar, kulisserna är nämligen också gigantiska.
Just här i Belfast där jag varit senaste dygnet står även stora mosaikskulpturer runt hamnen med de olika klanernas flaggor. Här finns även en av tronen, som förstås finns på plats inne på utställningen också.
Mycket handlar om GOT här och drar förstås en hel del turister. I eftermiddag är det meningen att vi ska åka helikopter över några av inspelningsplatserna, som jag förstått det så finns det 26 stycken sammanlagt. Det ska bli skitkul! Vi ska även promenera i en skog som hör till serien på något sätt. Häng med på instagram @marlenerinda om ni är intresserad.
Den som gillar serien borde verkligen åka hit, det går direktflyg från Stockholm och kostar ett par tusen. Hotell finns det gott om i olika prisklasser, själv bor jag på ett superfint som heter Grand Central Hotel Belfast, på 17:e våningen med utsikt över hela stan!
Vi är tio väldigt olika personer som är med på resan, en del ska filma för tv-shower eller program, andra skriver eller fotar. Ett himla kul gäng från olika delar av världen. Jag har mest umgåtts med Dave från New York och Melissa från Kanada.
Nu ska jag ta en dusch och äta frukost. Hotellfrukost!!! Så gott. Och ta en sista titt på utsikten från mitt fantastiska rum, vid 10 drar vi vidare. Har ingen superkoll på var… det visar sej 🙂
Förra helgen var det dax att kliva på Viking Cinderella, för ett dygn ombord. Det blev en resa med bubbel åt alla håll kan man nog säga och den perfekta resan om man vill fira något.
Vi skulle bo i en mindre svit och då har man både early boarding och tillgång till VIP-loungen. Man får alltså gå ombord tidigare än de andra passagerarna och får medan man väntar på ombordstigning sitta i ett särskilt rum där det bjud på kaffe, te mm. Där blir man hämtad när det sedan är dax att kliva ombord och man går bakvägen in i båten och slipper stå i kö. Så smidigt och känns väldigt lyxigt!
Vår hytt 9000 var något alldeles extra! Den är stor och luftig, sängen har utsikt över havet och i badrummet finns en jacuzzi! Det är inte svårt alls att trivas där ett dygn, jag lovar 🙂
Vi började med att träffa intendenten på båten som visade oss runt i fartyget. Vi fick bla se nyrenoverade SPA och kunde ta bilder utan en massa personer att ta hänsyn till eftersom det var stängt för allmänheten. Dagen därpå skulle vi dit och testa deras nya badrutin, spännande!
Vi var även förbi buffématsalen och hann precis ta de bilder vi skulle innan det var dax att ta plats i a la carte-matsalen Seaview och avnjuta vår trerättersmiddag medan fartyget lämnade hamnen i Stockholm. Vår servitris var nog den mest serviceminded på hela Östersjön. Hon hade stenkoll hela tiden, kollade läget med oss och var supersnabb på att plocka undan när vi var färdiga. Jag började med en krabbrillette med löjrom, champagnevinägrett och dillcrostini som var supergod! Sen fortsatte jag med helstekt oxfilé med sparris på tre sätt (skum, grillad, råhyvlad), citrontimjansky och pommes frites och avslutade med kladdig chokladkaka med passionsfruktsmousse och halloncoulis – allt supergott!!!
När vi såg oss omkring såg vi att de allra flesta valt skaldjursplatån och jag förstår dem. Jösses så fräsch och fint det var! Många nöjda leenden och belåtna suckanden både såg och hörde vi. Vi har testat den en gång för länge sedan och ska nog göra det igen – jag älskar ju skaldjur!
Middagen tog rätt lång tid och vi hade redan tagit de bilder vi skulle, så vi drog oss tillbaka till vår hytt för att testa jacuzzin. Där låg vi i bubblet i säkert ett par timmar och drack bubbel under tiden också. Så mysigt! Man blir så behagligt avslappnad i ett bubbelbad och det är så lyxigt att dra på sej en tjock härlig morgonrock och sedan lägga sej i nymanglade lakan. Jag somnade direkt och sov som en stock!
Jag vaknade tidigt och kunde se soluppgången direkt från sängen, men det var så tidigt att jag inte ens orkade ta fram kameran och jag somnade faktiskt om igen. När jag vaknade nästa gång var solen redan högt uppe och det var dax för frukost. Även frukosten åt vi i Seaview innan det var dax för SPA och den där badritualen.
I Cinderella SPA får man badrock, tofflor, handduk och en necessär med olika produkter som man ska använda i en särskild ordning. Man får även instruktioner som är enkla att följa, så det är bara att läsa och göra lixom. Jag kände att avslutningen med dopp i 10 grader inte skulle funka för mej, men Martin gick in helhjärtat för uppgiften! Han följde hela badritualen till punkt och pricka med ansiktsmask i bastun och bad i olika ordning. Å han gillade det!
Efter lite dividerande så bestämde vi oss för att äta lunchen i buffén. Då kan var och en plocka det som passar bäst, jag ville ha räkor och Martin var nog mest sugen på kött. Vi kom dit sent så det var nästan tomt, gott om plats och lugnt och skönt. Räkorna var jättefina, så jag var supernöjd.
Sen var det bara att gå till hytten, packa väskan och kliva av – såååå tråkigt! Vi trivdes verkligen i den där hytten, så vill jag bo jämt! Nu vet ni, hytt 9000 – den ska ni be om när ni ska göra kryssningen lite extra speciell – den har lixom allt!
Nu när jag börjat göra intervjuer till Du i Fokus har jag börjat se på folk i min omgivning, och som jag träffar på olika platser, med lite andra ögon. Det finns ju så många intressant människor runt oss! Så från och med nu kommer det att bli små, korta intervjuer även här på bloggen – med folk som jag träffar på vägen…
En av dem som jag lärt känna av en slump är Magnus som arbetade som kryssningschef och visade oss runt på Birkas fartyg första gången vi skulle skriva om det. Vi träffade honom igen när vi åkte med förra helgen och jag bad honom berätta om sitt arbete och lite om livet ombord.
Vilken är din titel och dina arbetsuppgifter?
Jag är Teamledare på däck 10, sol och pool och spa. Det innebär att jag ytterst ansvarig för hela däck 10 tillsammans med ytterligare en person.
Magnus och hans kollega jobbar en vecka i taget. De är tillgängliga i stort sett dygnet runt, men stänger sitt däck kl 21 på vardagarna och 2 på helgerna, om det inte är sommar eller temakryssningar – som han för övrigt älskar! Det är ingen slump att alla temakvällar är när han jobbar, då får han sätta på sig de glittriga kostymerna och perukerna och släppa loss.
Ombord på båten spenderas det många timmar tillsammans, men de umgås väldigt mycket privat också när de är lediga. Det är ett gäng som gillar varandra, det märks verkligen.
Vilken är den mest beställda drinken?
-Gin & Tonic!
Vilken är din favoritdrink och roligaste drinken att göra?
-Pink Chili! Den har jag faktiskt kommit på själv! Den är riktigt god! Den roligaste att göra är Mojito, även om det är lite krångel att mudla och smasha löven och så, så är det den som är roligast. Sen tycker jag fortfarande att det är roligt att göra Aperol Spritz.
Vilken är den konstigaste beställningen?
-Det är ganska länge sedan nu, men då ville man ha en Pina Colada. Men den skulle vara utan ananas och ingen kokos och då blir det ju svårt. Det blir ju bara rom kvar…
Att han hamnade på en båt är lite av en slump. Först var han i skobranschen, men det tröttnade han på och började som aerobicsinstruktör. Under tiden öppnade en kompis ett hotell som frågade om han behövde jobb och han tackade ja för att det lät kul. Han fick lära sig hela hotellet, från frukost till konferens och reception. Receptionen var han mycket tveksam till, det var inget för honom men han härdade ut och det skulle visa sej vara det roligaste han gjort och ett år senare var han receptionschef! Där stannade han i 7 år, innan han började på Birka för cirka 6 år sedan.
-Tjänsten som kryssningschef med inhopp som intendent var helt ny när jag började. Jag lyckades inte riktigt få ihop alla bitar men jobbade ändå i 3 år innan jag bad om att få göra något annat. Mest för att man jobbar precis hela tiden, men man får inget gjort. Det kanske inte märktes utåt men det funkade inte för mej.
När blir folk stökiga, det är ju trots allt en kryssning, party och alkohol?
-Det är oftast när det ska betalas. Man påstår att kortläsaren inte funkar fast den gör det. Man har glömt både kort och kod. Man har inga pengar. De ser inte för de har inga glasögon med sej. Ibland får man springa ut och be dem komma tillbaka och säga att vakterna är på väg. Det händer inte jätteofta, men ett par gånger i månaden.
Magnus berättar att folk ofta försöker komma in bakom baren, där det är trångt och de ska försöka göra sitt jobb. Ibland får man sätta upp rep för att stänga av vid sidorna. Ingen utom den som jobbar ska vara där, inte ens vakter eller andra på jobbar på båten.
Förutom drömmen som popstjärna finns det inget han hellre vill göra än att jobba på Birka. Han trivs otroligt bra och är väldigt förvånad över att han faktiskt gör det, eftersom han var lite tveksam under tiden som kryssningschef. Han ville inte ha något ansvar, men trivs med det han har nu.
Under åren ombord kan han se en stor skillnad på passagerarna. Förr var det mer ”Ålandsfärja”, nu är de lite mognare och inte lika mycket rent supande. Passagerarna nu vill ha mer av en upplevelse och är mer sofistikerade.
Har sjömän en partner i varje hamn?
-Haha, ääähum… Jag säger så här; det man lär sej snabbt är att det finns inte en chans att hålla någonting hemligt. Väggarna mellan hytterna är väldigt tunna. Folk har koll!
Man är inte ledig så mycket, men när det händer så hänger Magnus gärna på något av de två gymmen som personalen har tillgång till. Oftast är man så trött att man bara ligger och glor på tv i hytten eller i det gemensamma ”vardagsrummet”.
Självklart ber jag om receptet på favoritdrinken. Detta blir en bra sommardrink!
Magnus recept på Pink Chili 2cl gin 2cl rabarberlikör 2cl chilisockerlag 2cl limejuice
Skaka alla ingredienser och toppa med soda
Nu vet både ni och jag lite mer om livet ombord på Birka, iaf hur det går till på däck 10. Nästa gång funderar jag på att snacka lite med Glenn som är kökschef ombord. För att inte missa något ska ni hänga med på min instagram @marlenerinda 🙂
Nu blev ni väl lite sugna på en kryssning va? Ha en riktigt fin helg, oavsett om ni är ombord eller ej!
Vi försöker hjälpa till så gott vi kan när någon behöver oss. Att komma till undsättning för någon i närheten är en sak, att hjälpa någon hundratals mil bort är en helt annan. Igår blev det akut läge i Gambia!
Vår familj i Gambia har det inte lätt i vanliga fall, just nu har dom de riktigt illa. Det är alltid svårt med jobb, särskilt nä turistsäsongen är över, som nu. Åretrunt-jobben är inte särskilt många, så nästan alla trollar med knäna och gör så gott de kan. I oktober lever landet och folket upp igen, då kommer turisterna.
Vi hjälper till så gott vi kan med det vi har. När vi hälsa på tar vi med mat, kläder, hygienartiklar och leksaker – men det är kanske var tredje år. Nu har vi lyckats få en och annan att åka dit med hjälp av vår chaufför Buba och Smile som visat sin by. Vi hjälper bara till med pengar när det är kris, eftersom vi tycker att familjen ska anstränga sej att söka jobb och sköta sina odlingar. Vår hjälp ska inte vara istället för jobb, om ni fattar.
Smile är inte den som ber om hjälp, det har han aldrig gjort – om det inte varit riktigt akut. Jag brukar höra det sådär mellan raderna när vi pratar vi messenger och igår blev det akut. Han har sagt att han haft ont i magen några dagar, men inte riktig kunnat specificera sej. Igår sa han rätt ut att han inte visste vad han skulle göra, då vet jag att han är dålig på allvar.
Vår vän Nathalie är fortfarande kvar i Gambia, så han tog kontakt med henne. Nathalie följde med Smile till sjukhus där man konstaterade att han till att börja med har både ryggskott och diskbråck. Eventuellt är det lite andra problem också, detta ska undersökas vidare. Jag insåg direkt att det kommer att kosta, även om det i våra ögon är billigt med både läkarvård och medicin – så är det inga pengar som Smile och hans familj har. Så medan Nathalie skötte sjukhusbiten, drog jag igång en insamling via facebook. Snart hade jag fått ihop 1700 kr!
Räkningen kom under kvällen, ca 4000 dalasi – vilket är ca 700 svenska kronor. En månadslön i Gambia för många. Tack vare att Nathalie har svensk bankkonto kunde jag direkt föra över 1300 kr, för vård och mat till familjen. Nu har jag alltså 400 kr kvar och lägger såklart till själv, så det täcker fortsatta kostnader och mer mat. Vill ni bidra är ni mer än välkomna till det, hör av er så får ni swishnummer.
Att bli sjuk i Gambia är för många en katastrof, särskilt om det drabbar den som är den huvudsakliga försörjaren av familjen. Här hemma tycker vi att det är katastrof om pendeln är försenad, vi ser olika på innebörden av ordet kan man väl konstatera. Det är Smile som försörjer familjen, med hjälp av sin mammas odlingar. Kan han inte jobba, så har familjen helt enkelt ingen mat. Folk dör! Där finns inget socialsystem eller några bidrag, man måste fixa det själv.
Det är svårt för Smile att be om hjälp, han gör det inte om han verkligen inte behöver. Nu behövde han. Vi har möjlighet att hjälpa och gör det gärna. Det är faktiskt en förmån att få hjälpa någon på det här sättet och med hjälp av Nathalie kan vi göra det rätt enkelt. Det är ju hon som får göra det svåra, köra, vänta, föra talan osv. Föra talan? Ja, det är tyvärr så att man inte riktigt lyssnar på den inhemska befolkningen. Har man med en vit vän så får man bättre hjälp. Illa och orättvist, men sant.
Nu har Smile iaf fått hjälp och kommer att få mer hjälp. Diskbråcket är svårt att göra något åt, vi får väl se vad som händer. Nu är han iaf på rätt ställe och vi har koll.
Med detta i bakhuvudet blir man med ens lite mer medveten om hur bra man har det. Är man bara född i ”rätt” land, så får man den hjälp som behövs i de flesta fall. Visst finns det brister även i vårt svenska system, men långt ifrån andra länder. Att födas i ett u-land är svårt – ändå är de flesta i Gambia mycket lyckligare än de flesta svenskar som jag känner. Förklara det den som kan…
Som sagt – vill ni hjälpa så är ni hjärtligt välkomna med ett bidrag. Minsta korvöre gör skillnad och all hjälp kommer fram direkt! Här kan ni göra skillnad på riktigt!
Ni som hänger med mej på instagram @marlenerinda, har sett att vi varit ute och åkt lite båt. I fredags klev vi på Birka Cruises för ett dygn ombord, men det var inte bara en mysig nöjesresa – nope, det var faktiskt jobb 🙂
För några år sedan jämförde vi de största rederierna i Stockholm. Vi kollade på service (både i kundtjänst och ombord), städning, maten (både al a carte och buffe) och lite annat smått och gott. Det är en av våra mest lästa texter, så nu tyckte vi att det var på tiden att göra om det. Den här gången kommer vi att jämföra dygnskryssningar till Åland från Stadsgården. I fredags gjorde vi alltså den första och nästa helg gör vi den andra. Jämförelsen kommer på Du i Fokus inom kort.
Det var strålande vackert väder när vi gick ombord, bästa möjliga förutsättning för bra bilder alltså. Vi visste att man renoverat delar av båten, men inte hur fint det blivit! Hela plan 5, där man går ombord, var nu ljust och fräscht och kändes otroligt lyxigt. Vilken skillnad!
Vi skulle äta middag kl 17, så medan båten lämnade kajen satt vi i matsalen och tog oss långsamt genom både middag och skärgård. Vi skulle äta kryssningsmeny där man väljer mellan kött och fisk till huvudrätt, medan för- och efterrätt redan är bestämt. Jag hade sett en ny lakritsdessert på menyn och försökte att få byta till den, men se den gubben gick inte. Beställt var beställt. Men det skulle ordna sej senare 🙂
Vi åt en jättegod svampsoppa till förrätt, en riktigt god oxfilé till varmrätt och en helt ok cheesecake till efterrätt. Våra bordsgrannar åt fisken från samma meny och sa att den var riktigt god och till efterrätt tog de en GT-dessert som tydligen var riktigt, riktigt god!
Efter middagen gick vi runt och fotade lite på båten, kollade in taxfreen och klockan 20 hade jag tid på SPA för Hot Stone Massage. Innan behandlingen tog vi bilder inne på SPA och ville ha från jaccuzzin med solnedgången, men precis då svängde båten så solen kom på andra sidan. Jerker i receptionen trodde inte att Kapten Niklas skulle vända båten åt oss även om vi bad honom snällt, så det blev inga bilder. Därför måste vi nog åka igen 🙂
Det var hela vårt favoritgäng som jobbade den här helgen, så det blev massor med glada hej och goa kramar. Vi träffade intendent Eva utanför vår hytt och det visade sej att även hon är galen i lakrits och tyckte att vi bara måste testa den där desserten. Den där lakritsdesserten blev sedan en följetång hela resan eftersom alla pratade om den och frågade om vi hade testat. Till och med Mia som gav mej massage pratade om den och eftersom hon kommer från Öland så litar jag lite extra på hennes omdöme. Mia gav mej en massage som nog var det skönaste jag varit med om! Ska berätta om den närmare i ett annat inlägg, men kort sagt kan man säga att man får lite vanligt massage först och sedan med 60-grader varma stenar. Så skönt att man inte vill att det någonsin ska ta slut. Ni måste testa!
Efter behandlingen gick vi faktiskt och la oss, vi var ruskigt trötta efter en intensiv period och skulle upp hyfsat tidigt för att äta lyxfrukost och intervjua min favoritbartender Magnus. Så vid 7.30 var vi på benen igen och redo för frukost. Buffefrukosten är helt ok, men lyxfrukosten är lite mysigare. Solen är på rätt sida och man kan sitta där och njuta länge och titta ut.
Innan lunch hade vi tid att fotografera buffen i Sjösalen, där vi fick en kort introduktion av kökschefen Glenn. Även han är lakritsfreak och det är han som komponerat den där nya dessert som alla pratar om. När vi ätit lunchen fick vi följa med honom ut i köket och vara med när han gjorde den åt oss. Under tiden berättade han att det kommer en massa roliga nyheter till julbordet i december, så himla spännande. Vi kommer!
Så fick vi vår lakritsdessert och satte oss tillrätta ute i restaurangen igen… huuuur god var den inte! Ni som sett bilderna på instagram, ser hur jag slickar tallriken. Martin säger att det är det godaste han har ätit och han är inte ens hälften så lakritsgalen som jag. Så ni måste verkligen testa den när ni åker Birka nästa gång!!! Måste!!!
Vi gjorde en kort intervju med Magnus som berättade om livet ombord, folks favoritdrinkar och kanske pyttelite skvaller… intervjun kommer här på bloggen inom kort. Nästa gång kommer vi att intervjua Glenn inför julbordet.
Sen var det vi tillbaka i Stockholm igen och det var dax att kliva i land. Ett dygn går fort! Vi hann i stort sett allt vi skulle, förutom att säga hej till Kapten Niklas – han brukar alltid gå en runda på kvällen, men då hade vi nog gått och lagt oss redan.
Det är mycket som ska hinnas med på en sån här resa och idag är vi helt utslagna faktiskt. Vi har veckohandlat, glott på tv och sorterat intryck, typ… å nu skriver jag ihop detta. Lite för att komma ihåg vad vi gjort, men också för att berätta lite för er hur vi jobbar. Nu ska jag sitta lite till i solen innan det blir middag och hundpromenad.
Imorrn är en ny spännande vecka, den börjar med en liten tur till vår bilverkstad i Småland. Varför vi åker 50 mil för att serva vår bil ska ni få vet en annan dag 🙂
Så vi tog oss till Tonale som är basstationen för just den här linbana. Tre olika linbanor krävdes för att komma hela vägen. Utsikten på vägen upp var magisk! När vi kom upp var vi ovan molnen, solen sken och vi hade runt 15 grader varmt. För att skydda isen har man lagt mattor lite här och där, detta ska hjälpa till med kylning så det inte smälter.
Efter alldeles för många bilder tog vi oss ner igen. Jag är såååå glad att det gick att ändra i programmet så vi kunde göra detta, för det vara så häftigt! Att få uppleva en glaciär på en alptopp i Italien, vilken grej!
I Milano möttes vi upp av en kvinna som körde oss resten av vägen. Vid 18 stannade vi slutligen vid ett hotell i något som såg ut som en vilande skidort. Vi var framme i Ponte di Lango i Brescia och det är här vi ska vara ett par dagar. Jättefint, men rätt folktomt.
