Blev intervjuad idag… -

Blev intervjuad idag…

december 17, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För en liten stund sedan blev jag intervjuad av tidningen Tara om hemmaträning. Går allt som det ska så kommer numret med intervjun i början av nästa år. Det handlar bla om min bästa kompis; löpbandet 🙂

Varje intervju är en egotripp. Man ska berätta om sej själv, svara på frågor om sitt liv och riktigt grotta ner sej i sej själv och sina tankar. Men de där frågorna leder ofta till nya tankar och man får verkligen fundera på sej själv och sitt liv lite extra. Är jag nöjd med mitt sätt att leva? Är det något jag vill förändra? Kan jag hjälpa och inspirera andra?

Med bara två veckor kvar av året så är det kanske dax för en liten avstämning. Varje människa har ju påverkansfaktorer i form av samhälle, omgivning, familj osv. När jag ser på mitt liv så blir jag lite frustrerad. Skulle det bara handla om mej och mitt år så skulle jag säga att jag nått precis dit jag vill och lever det liv jag planerat för i många, många år. Men så har man ju en familj och pga den och vissa ”omständigheter” så har en del saker varit riktigt jobbiga och skitiga. Summan av dessa två är att jag inte haft det så lugnt och harmoniskt som jag önskat och skulle kunna haft det. DET önskar jag mej av 2015.

Målet jag hade för 2014 var att sluta jobba, ta hand om mej själv och må bra. Jag slutade jobba, gjorde två operationer men kunde inte ta hand om mej själv på något bra sätt pga trassel med sonen och jag mådde allt annat än bra. Så nu sätter jag nygamla mål för 2015, jag ska fortfarande ta hand om mej själv för att må så bra som möjligt och hoppas att strulet är över så jag verkligen kan komma dit. Jag gör vad jag kan, definitivt! Men så finns det saker man inte kan styra över, dessa hoppas jag få slippa 2015.

Något som inte fanns med i planen 2014 var Du i Fokus, vår bebis! Visst har tanken funnits ett tag, men jag har hållit den för mej själv. När jag väl berättade om den för Martin körde han igång direkt och på bara ett par månader blev tanken verklighet. Sedan i söndags rullar magasinet på och under 2015 hoppas jag att vi verkligen kan blåsa liv i magasinet och få det att växa.

Just nu hoppas jag bara att allt trassel är över. Jag ser fram emot att dagarna vänder och bli ljusare och hoppas att vi ska hitta en sistaminutenresa. Då kommer 2015 att börja på bästa möjliga sätt. Hoppas hoppas! Ser ni? Hoppet har återvänt 🙂

Det är segt nu…

november 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dagarna går i en rasande hastighet! Det är fullt upp hela tiden och den tid som inte är uppbokad går åt till att fundera på texter och samla material. Jag hoppar mellan event, tvättmaskinen, dammsugarem datorn och soffan. Jag är trött! Kroppen känns fel, jag vaknar trött varenda morgon och jag får inte saker ur händerna. Jag borde verkligen städa… men hinner aldrig klart.

Så idag har jag avstått träningen medvetet för att ta tag i köket och sovrummet. Jag ska röja, byta gardiner och börja julstöka lite. Men självklart hamnar jag ändå framför datorn… jag får en idé som jag bara måste skriva ner eller kommer på ett blogginlägg. Allt som är roligare än att städa alltså 🙂

För städning intresserar inte särskilt mycket… men det är konstigt det där med intressen. Jag gillar att skriva, är intresserad av att resa och lära mer om andra kulturer, jag läser mycket och gillar kläder. Jag har inte varit särskilt intresserad av inredning, smink, teknik eller matlagning. Men nu när jag samlar material i alla ämneskategorier till magasinet har jag upptäckt att man kan bli intresserad av en massa saker om man måste. Nu är ju inredning himla kul faktiskt. Makeup-tips har blivit väldigt intressanta och matbilder himla fina. Tydligen kan man alltså tvinga fram nya intresseområden. Å då blir ju tiden ännu mindre till städning. Så det kan bli…

Men idag SKA jag byta gardinerna i köket och röja köksbordet. Jag ska röja sovrummet och dammsuga under sängen. Sen ska jag snickra ihop en text om ett resmål, vet inte vilket än, och en text om smycken. Tur att vår idé är mycket bilder… det gör saken så mycket enklare. Magasinet tar långsamt form, snart smäller det!

Vad sjutton betyder det???

november 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag anser mej relativt intelligent och snabbtänk, men igår fick jag en fråga som jag inte kunde svara på – trots att den var väldigt enkel. Jag var på inskrivningssamtal på Curves och Sussie ställde frågan ”Vad betyder må bra?”.

Asså… jag vet ju när jag mår bra och särskilt när jag mår som bäst, men vad betyder egentligen ”må bra”?

Jag tycker att jag mår bra nästan jämt, iaf 9 dagar av 10. Det är dagar då värken inte är värre än att jag kan göra det jag vill och är så pass utvilad att jag inte behöver sova middag. Då mår jag bra! Jag mår bäst när jag är ledig, sitter i en solstol, solen skiner och det är 25 grader varmt. Men vad betyder ”må bra”?

Är det när kroppen gör det man ber den om? Är det att vara frisk? Isf mår jag ju aldrig bra… så det kan det ju inte vara. Allt är förstås relativ och olika för olika människor. Det som är må bra för mej är förmodligen inte detsamma för dej. ”Må bra” är nog väldigt stor skillnad beroende på om man har en kronisk sjukdom eller är helt frisk. Och det är där det blir knepigt. Jag är ju aldrig helt frisk, men tycker att jag mår bra nästan hela tiden ändå.

Må bra… smaka på ordet. Man vet när man mår bra, men vad betyder det egentligen. Vad betyder ”må bra”? Jag har inget svar. Har du?

Inskriven och redo!

november 4, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Har länge funderat på att skriva in mej på ett gym och valde till slut Curves. Men så kom ett par operationer emellan och jag fick totalt träningsförbud. Nu har det gått drygt två månader och jag känner mej redo att köra igång.

Så i morse var jag till Sussie på Curves här i Tumba och skrev in mej. Vi gick igenom min hälsa, tog mått på en massa olika ställen på kroppen, vägde mej och kollade fett procent (25 i BMI, 33,2% i fett). Jag är inom normalgränsen, men lite väl mycket på översta halvan… å så satte vi mål.

Egentligen var det helt fel dag att börja, jag har nämigen haft en bedrövlig natt och är mer än trött. Men har man bestämt sej så har man! Jag blev visad alla maskiner och gjorde ett provpass i cirkeln. Som sagt; helt fel dag – men jag gjorde det!

Curves är ett tjejgym. Det kan ju låta både tråkigt och skönt… tråkigt för att det inte finns något läckert att titta på – skönt för att man kan komma som man är. Just i Tumba är den yngsta 14 år och den äldsta 84 tror jag, en schysst spridning alltså. Konceptet är 30 minuters träning 3-4 ggr i veckan.

30 minuters cirkelträning innebär att man gör två varv i cirkeln. Det är kanske 8-10 stationer varvat med återhämtningsplattor. När man gjort ett helt varv har man jobbat igenom hela kroppen och man jobbar i den takt man själv vill. Allt beroende på vad man har för mål. Instruktörer på plats håller ett vakande öga och rättar till när något ser tokigt ut. En röst i högtalaren berättar när det är dax att byta station. Enkelt. Me like!

Målen sätter man själv, det kan vara viktnedgång, komma igång, komma i form, bli starkare, bli smidigare… mitt mål är att bli smidigare. Det finns även chans att testa andra motionsformer lite då och då. Som nu på lördag, då kan man testa poweryoga för bara 40 kr.

Efter själva träningen finns en ”lekställning” för streching. Här går man också igenom hela kroppen, fast tvärtom. Å när man gjort både träningen och strechingen, finns möjlighet att duscha i lugn och ro och kanske ta en fika. Sen ska man känna sej redo för allt som ligger framför en. Så var det dock inte för mej, jag var precis lika trött och gnällig som innan – men det berodde helt och hållet på mej själv, sömnen, vädret och årstiden. Jag funkar inte nu – så är det bara! Men jag gjorde det! Jag väntade inte till april vilket är ganska vanligt i mitt fall.

Sussies mål är att jag ska komma tre gånger i veckan, mitt är mer svävande… precis som vår löparskola så tar jag det i den takt som funkar för mej med tanke på fibron, sömnen och allt annat som stör i mitt liv. Det blir som det blir helt enkelt. Nu är jag iaf registrerad och kan komma dit! Bara en sån sak!

Vill ni veta mer om Curves så finns de med en egen monter på Allt för Hälsa i helgen. Sussie är där torsdag och fredag om ni är nyfikna just på Tumbas gym. Annars går det bra att bara komma upp och kolla läget också. Ofta är det bra erbjudanden för nybörjare, så ha ögonen öppna. Vad har du att förlora? Kanske ett par kilo…

Vad är det med män och stora bröst???

november 3, 2014 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Som storbystad får man vara med om många absurda situationer. Jag vet inte hur många gånger jag bostavligen lyft upp hakor för att få ögonkontakt med män som pratat med min urringning. Detta har även hänt när jag själv haft manligt sällskap med mej. Det har till och med hänt att okända män kommit fram till mej och mitt sällskap och frågat om de får känna lite…

Mer än en gång har jag kommit gående på allmän plats och blivit stannad av män som kommenterat mina bröst. Värst var en gång på parkeringen utanför Ica Maxi i Alby där en man gick rakt emot mej och nästan vrålade ”Vilka stora bröst du har!”. Man svara inte tack då precis… den här mannen hade dessutom sin dotter (?) med sej som var kanske 8-9 år. Å detta har alltså hänt flera gånger.

Ja, jag har haft urringade toppar men inte vulgära eller särskilt djupa, ändå har detta hänt. Flera gånger. Å andra sidan ska jag väl egentligen kunna gå naken om jag vill, utan att bli påhoppad?

Innan jag gjorde min bröstförminskning och nu efter så frågar nästa alla vad Martin tycker om min operation. Han får tycka precis vad han vill faktiskt, både förut och nu. Det är min kropp och den gör jag som jag vill med oavsett vad han tycker! Men eftersom alla frågar var jag tvungen att fråga honom, hans svar var: ”Du var intressantare att titta på med stora bröst, men kläderna sitter bättre och du ser lyckligare ut med mindre. Du trivs bättre nu och blir på så sätt sexigare”. Storleken har alltså betydelse, men inte som man kanske tror.

Men vad är det egentligen med män och stora bröst? Eller får ni med ”normala” eller små bröst också mysko kommentarer. Är män helt enkelt tuttfixerade?

C-kupan firar 2 månader, före- och efterbild.

oktober 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag har det gått exakt två månader sedan E-kupan blev en liten C. Två månader av orörlighet kanske man kan säga, men knappt någon smärta alls. Å nu kan jag springa och fibrovärken är bättre. Jag är supernöjd!

Allt började förra hösten när jag bad om remiss till bröstförminskning och den 6/12 var första besöket hos läkaren på Karolinska för bedömning. Å jag blev alltså godkänd för att göra en bröstförminskning på landstingets bekostnad. Det trodde jag aldrig! Jag var överlycklig, chockad och väldigt ensam på min bänk utanför kliniken där jag rasade ihop. Jag hade väntat i mer än 15 år på detta och nu var det verklighet. Helt ofattbart!

Efter ett gäng återbesök och koller, så var det alltså dax för operation fredagen den 29 augusti. Martin var med mej hela dagen och var ett enormt stöd. Men jag var konstigt nog inte det minsta nervös, jag såg bara fram emot att få vakna upp efter operationen och se skillnaden. Eller kanske inte så mycket se den, som att känna den. Å nog var det skillnad!

Direkt försvann det mesta av rygg- och nackvärken. Axlarna slipper få skavsår av behån och inget skumpar runt när jag går. Nu efter två månader kan jag sova på mage utan att ligga i uppförsbacken och böka med kuddar. Jag kan röra mej obehindrat. Jag kan för första gången ha en jacka i rätt storlek och faktiskt knäppa den helt, bara känslan av att kunna dra dragkedjan hela vägen upp är skitcool! Att vara proportionerlig och höra folk säga att man nu faktiskt inte bara är liten utan ser liten ut också är inte heller helt fel. Jag kan ha kläder jag inte har kunnat förut och älskar att testa nytt.

Från och med nu behöver jag inte sova med tight behå hela nätterna längre. Jag får börja röra på mej lite mer nu, även om det fortfarande inte får vara för tungt. Dagtid kan jag ha vilken behå jag vill, om jag vill. Det behövs egentligen inte eftersom jag nu inte har något som hänger längre, men känns skönast att ha nåt ändå. Av gammal vana kanske? Så jag har en mjukis som skyddar den flyttade vårtan lite, det känns bäst så.

Ärren syns ganska mycket fortfarande, men det struntar jag i. Det är bara jag som ska se dem ändå. Det sticker ut små vassa stygn här och där, men blir färre och färre vartefter de trillar bort. Känseln är fortfarande borta runt ärren, men blir bättre och bättre. Ibland hugger det till lite här och där och det är tydligen nerver som hittar varandra igen.Det syns kanske inte så mycket skillnad mellan första och andra månaden, men brösten har blivit mjukare och rundare i formen under den tiden.

Nu lever jag i princip som vanligt med den skillnad att jag är rörligare och har mindre värk. Jag är supernöjd med resultatet och ångrar inte en sekund att jag gjorde operationen. Om du funderar på att minska din byst så finns det tre krav för att du ska få det på landstingets bekostnad; Du måste vara normalviktig (inte ha mer än BMI 25), Du ska ha minst 800 ml i volym per bröst och du måste ha uttalade problem. Det är kliniken som sedan avgör om du ska gå vidare eller ej och förbered dej på långa väntetider mellan alla instanser. (Orkar du inte vänta, utan tycker det är ok att göra privat så kostar det ca 45 000 kronor.)

Men det är värt väntan, den långa rehabiliteringen och alla förhållningsorder. Jag har ett helt nytt liv! Kolla bara på bilden högst upp (klicka på bilden så blir den större), så ser ni vilken skillnad det är. Jag har samma topp på bägge bilderna, det är 7,4 hekto som skiljer mellan före och efter. Det är väldigt mycket kan jag konstatera så här i efterhand. Visst är det skillnad?

Skärpning!

oktober 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oktober skulle bli en bra månad hälsomässigt. Jag skulle äta bra mat, röra på mej, gå ner i vikt och må toppen. Nu har det gått 27 dagar av månaden och vågen har inte alls fattat galoppen! Eller är det kanske jag som gjort nåt fel…?

Månaden har inneburit massor med event. Ett event är skitskoj, men innebär oftast att det blir gott både att äta och dricka. I vanliga fall kanske jag dricker vin en gång i halvåret, under oktober har det blivit minst en gång i veckan. Vardag har blivit fest och jag har inte haft koll. Alkohol är inte bra för kroppen, helt onödigt och skitdåligt för vikten.

Jag har rört mej mer än vanligt faktiskt. De dagar då jag varit borta från morgon till kväll har jag ändå fått ihop 10 – 15000 steg bara av att gå mellan eventen. Å de dagar då jag varit hemma har vi gått med hunden och jag har varit ute och sprungit några gånger. Och ungefär 20 av dagarna har jag gjort magövningar med pilatesbollen. Så motionen har varit helt ok.

Än en gång får jag alltså ett tydligt bevis på att det är maten som är viktig när man ska gå ner i vikt eller hålla vikten. Jag kan träna hur mycket som helst, men äter jag fel så går jag ändå inte ner. Just idag blev det drygt ett kilo plus, så nu väger jag 61 igen och det mår jag inte bra av. 59 är måbra-vikten, så är det bara. Två kilo låter kanske inte mycket, men när de fördelas på 156 cm är det en hel del faktiskt.

Så nu är det skärpning! Vi fortsätter med sallad till lunch som vi gjort senaste året och sedan vällagad mat till middag. Men nu är det koll på mängderna som gäller och gemensam träning. Idag ska vi ta nästa pass i löparskolan, vi kommer nog dö… å sen ska jag försöka ha koll även när jag är på event. Alkoholen går bort och småplocket minskas. Just nu är det ganska lugnt på den fronten ändå…

Det är så frustrerande att det ska vara så jäkla svårt att hålla vikten! Jag har varit lite stressad, även om det låter konstigt nu när jag inte ens har ett dagligt arbete. Men det ska också bli bättre nu. Å jag vet ju att hösten är den tid då jag mår sämre och ökar i vikt. Men man är också vad man tänker, så nu är det positiva tankar och fokus på 59 igen. Jag vill ju att den där framknäppta skjortan ska sitta som en smäck!

Skärpning! Nu kör vi!

Vi gjorde det!

oktober 23, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Siktet var inställd, utrustningen inköpt och vi var laddade! Det var bara ett hällregn och snöstorm som kunde stoppa oss. Idag skulle det ske! Vi skulle köra igång Röhnisch Running school, både jag och Martin… och vi gjorde det!!!

Jag sov så otroligt gott och vaknade inte förrän 9. Istället för att gå direkt till duschen drog jag på mej sportbehå och understället. Sen gick jag ner och åt en lätt frukost och kollade lite på tv. Medan frukosten fick ligga till sej i magen kollade jag lite mail och tog på mej resten av löparkläderna, inhalerade och fyllde vattenflaskan.

Mitt förslag var att vi skulle gå en bit bort, där det finns en hage vi kan springa runt och mötas på mitten. Då hann hunden göra sitt på vägen dit och kunde sen vara med oss och springa. Planen var himla bra faktiskt, förutom att det blåste som sjutton där uppe… men men… Det tog kanske 10 minuter att gå dit och det är nästan bara uppför, så vi var uppvärmda när vi kom fram. Jag tog hunden och vi började med intervallerna.

Det tog ungefär 2 minuter att springa, mötas, highfiva och springa tillbaka. Första intervallen kändes helt ok, nästa också… Efter några varv blev hunden uttråkad eller trött och blev en extra tyngd för mej. Men vi klarade hela passet, (springa, vila en minut, springa) och 25 minuter senare var vi färdiga! Jag var trött då, det känns att man hade en hund på släp – medan Martin nog hade fixat något varv till. Så gick vi hemåt och det var ganska skönt att det var neråt kan man väl säga…

Men vi gjorde det! Å Martin är inte avskräckt! Han som avskydde löpning som yngre och bara hade dåliga minnen. Men väger man över 100 kg redan som 11-åring så är väl det ganska självklart att det finns ett visst motstånd. När vi gick hem så sa han att han mycket hellre springer än simmar, och då älskar han att dyka… så det var väl ett gott betyg och han har redan bestämt att nästa pass blir på lördag. Då är det backträning som gäller…

Så åtta veckor efter operationen är jag alltså igång igen och det känns suveränt! Att dessutom köra igång i oktober känns extra bra. Då vet man att det inte blir så segt till våren att komma igång, nu kanske man faktiskt köra igenom hela vintern i bästa fall. Att vara två som pushar på varandra är ju faktiskt helt suveränt!

Nu blir det en dusch och lunch! Vi är löjligt stolta över oss själva 🙂

Allt är fel!

oktober 19, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ni som följt mej ett tag och känner mej vet att jag för det mesta är en positivt skit som försöker ta dagen som den kommer och gör det bästa av allt. Men ni vet också att jag har mina dagar… idag är en sån dag. Just idag är jag fet, ful och fel!

Det har varit väldigt mycket de senaste veckorna med event, pressvisningar och pengaångest. Så länge jag har att göra och det är roliga saker brukar allt bara tuffa på. Men så kommer en obokad dag och allt trillar ihop som ett korthus. En dag då jag hinner känna efter och allt kommer ikapp mej.

Fast det började redan i onsdags faktiskt. Då satt den där svarta lilla jävulen på ena axeln och sa högt och tydligt till mej att jag inte är värd något. Att andra inte tycker om mej eller vill ha mitt sällskap. Jag gick ensam på några pressvisningar, men hade sällskap mellan ett par av visningarna och träffade förstås bekanta under dagen. Så fort de pratade med varandra eller sneglade åt mitt håll, kom tankarna… de pratar om mej! Vilket de förstås inte alls gör! Varför skulle de göra det? Så jäkla intressant är jag faktisk inte.

Men dåliga dagar kommer de där destruktiva tankarna och självkänslan trillar ner några pinnhål igen.

Känslan av att vara värdelös… den är sååå otroligt jobbig! Nu vet jag att den känslan numera är ganska tillfällig och inte längre sitter i i flera veckor eller månader. Men det räcker med en enda sån dag för att jag ska gå i backen och börja fundera. Vem är jag? Vad ser andra? Vad kan jag förändra/ förbättra? Trots att jag innerst inne vet att jag duger precis som jag är, att det finns folk som gillar mej och trivs i mitt sällskap. Numera vet jag det, för 15 år sedan var det väldigt annorlunda.

Jag har jobbat stenhårt med mej själv under de senaste 15 åren och kommit långt. Ändå hamnar jag i svackor då och då, någon dag varannan månad sådär… å det är när jag är trött och har haft mycket runt mej. Förstås. Det är ju då jag inte orkar tänka rationellt. Så idag tycker jag lite synd om mej själv, trots att jag borde städa, skriva, springa, jobba och en massa annat. Jag har en halvjobbig vecka framför mej, men sen är det helt rent i almanacka.

Jag vet att jag mår bättre av motion, men jag kommer bara inte igång. Jag vill ha tillgång till mitt löpband igen, men det står ihopfällt i sonens rum nu sedan han flyttade hem igen och går knappt att få ut… ute är det blött och kallt… med bra mat mår jag också bra och maten är bra, så länge jag håller mej hemma… men det har jag ju knappt varit… så just nu visar vågen plus ett halv kilo ena veckan och minus tre hekto nästa… i slutändan blir det en långsam uppgång och det sänker mej totalt. Jag måste få ordning på allt! Jag vet bara inte riktigt hur just nu…

Idag är en dålig dag. Imorrn känns det nog bättre.

Börjar bli riktigt orolig…

oktober 8, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag hade inte tänkt nämna den nya regeringen eller skapa politisk debatt här i bloggen, men nu börjar jag bli riktigt orolig för vad som ska hända i vårt land. Jag pratar förståss om vårdvalet, eftersom det har räddat både mitt liv och förstånd.

Rent
egoistiska kan jag konstatera att om inte vårdvalet funnits så hade jag
fortfarande haft diagnos ”alla är lite trötta på hösten” istället för
att få veta att jag har en kronisk sömnsstörning.

Jag hade
fortfarande haltat fram på två olika långa ben utan att få information
om att jag har rätt att bygga om två par skor om året så att benen blir
lika långa.

Jag hade fortfarande gått runt med värk i kroppen som jag vant mej vid i alla år och trott att alla har, mer eller mindre, istället för att få diagnosen fibromyalgi.

Jag hade också haft två bomber till bröst och till följd av det haft en begränsad rörlighet, ont i ryggen och nacken.

Dessutom hade jag varit en trafikfara för er alla, eftersom jag knappt såg något pga hängande ögonlock.

Jag sökte hjälp för trötthet och för att jag faktiskt kände mej sjuk. Jag sökte hjälp
på vår närmaste vårdcentral, men de tog inte ens ett blodtryck. Om de hade gjort det så hade de förmodligen upptäckt att jag hade en allvarlig infektion i hela kroppen. Men de gjorde inte ett smack! I flera
år försökte jag få hjälp där, utan framgång. Jag kände mej bara tröttare
och sjukare vart efter tiden gick.

När jag fattade att man fick välja
fritt bland vårdcentralerna i Sverige sökte jag mej långt bort och fick
hjälp direkt. Man undersökte mej från topp till tå och hittade en massa
konstigheter som åtgärdades. Det har tagit tre år av behandlingar att få
mej att må så bra som jag gör idag.

Hade inte vårdvalet funnits
hade jag fortfarande mått väldigt dåligt, förmodligen ännu sämre. Jag är
glad att jag tog hjälpen när jag gjorde, men är nu rädd att jag måste
gå tillbaka till min gamla vårdcentral där jag inte blir tagen på
allvar. Jag har trots allt kroniska sjukdomar och värk och behöver hjälp
även i framtiden.

Å nu vill alltså den nya regeringen ta bort vårdvalet. Vad händer då?
Hellre dör jag än går tillbaka till min närmaste
vårdcentral!

Kunde inte vänta…

oktober 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu får det vara nog med vila och läkning! Idag börjar ett nytt liv och det är inte bara för mej utan även för sonen. Han har första dagen på sitt nya jobb och jag vågade mej äntligen ut och springa! Nu kör vi!!!

Rekommendationen var att vänta 2-3 månader, men jag känner mej så pass återställd och mår så himla bra att jag bara var tvungen att testa lite. Inget långpass. Inte fort. Bara liiiite. Sedan i lördags har jag kört med Leilas magövniningar. Det innebär att jag i princip gjort mellan 50 och 100 situps på olika sätt varje kväll. De har blivit fler vart efter och jag orkar mer för varje dag som går. Jag har förvånansvärt nog inte haft någon träningsvärk, men inbillar mej att jag både ser och känner skillnad.

Det har varit massor med roliga pressvisningar och event och när man springer på stan blir det en himla massa steg. I högklackat blir även det en viss träning och tar man 10 000 steg i klackar så har man nästan gjort ett träningspass. Med detta i ryggen och iom att jag vaknade alldeles för tidigt och kände mej utvilad, tog jag beslutet; jag skulle testa att springa! Jag har en perfekt testslinga som är drygt 2 km på helt plan mark.

Så på med underställ, löparbyxor och gympadojjor. Hunden fick ligga kvar i sängen och sova. I med en banan och ett glas vatten och iväg. Vilken grej! Vilken skillnad! Att bara ha en helt vanlig träningsbehå och ändå inte känna något skump, skav eller ont! Helt otroligt! Det kändes nästan som att flyga fram! De där 2 kilometrarna kändes ju hur bra som helst och jag var knappt anfådd när jag kom hem, bara sååå lycklig!!! Att 8 hekto kan göra så mycket!

Fem veckor efter operationen känns det alltså himla bra, tänk då hur det ska kännas när allt är helt läkt. Jag ser våren framför mej… och en sommar när kroppen blivit smidigare och starkare. Jag har kommit igång bra med maten också den här veckan, även om det direkt på tisdagens sabbades med en champangelunch… men nu är jag på banan igen och riktigt känner hur kroppen piggnar till. Bara en sån sak som att vakna utvilad 6.30… det är lixom inte likt mej…

Så jag uppmanar er en en gång. Har ni en stor byst som är i vägen, tynger ner er, gör ont och hindrar er från att leva det liv ni vill leva. Går ner till max BMI 25 och be sen om remiss för en bröstförminskning. Det är det bästa jag gjort! Jag är en ny människa och har ett helt nytt rörligt, smärtfritt liv. Jag såg mej själv på tv igår, i samma kläder som jag har idag å jag ser så lidande ut. Dit vill jag inte tillbaka – jag mår mycket bättre nu.

Jag är på g igen! Äntligen!

Fyra veckor efter bröstförminskningen

september 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis fyra veckor sedan E-kupan blev en C-kupa och allt har gått mer än bra! Varenda dag kommer jag på nya saker som har förändrats och förbättrats. Senast idag faktiskt. Då satte jag på mej min nya höstjacka som är i rätt storlek och jag kunde dra dragkedjan heeeela vägen upp i halsen!

Förr har jag haft jackor ett par storlekar större, som då hängt som säckar på axlarna och ärmarna uppvikta flera varv. Ändå har det inte alltid gått att stänga den helt, utan en sjal har fått täcka halsringningen för att inte frysa. Men nu kan jag alltså ha 38/40, den sitter perfekt, går att stänga helt och jag ser dessutom vad jag pysslar med när den ska knäppas 🙂

Igår hade jag behå på mej för första gången, inget som rekommenderas riktigt än…. men jag skulle på premiär och ville att klänningen skulle sitta snyggt. Så jag tog ett eget beslut helt enkelt. Det blev dessutom en bygelbehå som läkaren absolut inte rekommenderar, men den var lite för stor och satt inte åt, så jag tyckte det var ok. Det handlade ju ändå bara om några timmar och kändes helt ok. Å jäklar va snyggt klänningen satt!!!

Idag tvättade jag rehab-behån och var tvungen att ha nåt annat så då tog jag en av de nya behåarna utan bygel under förmiddagen och det kändes helt ok det med. Asså… kläderna sitter ju så himla mycket bättre nu och det är rena fröjden att klä sej. Visst är det fortfarande lite svullet i sidorna och det blir lite handtag både på ryggen och i sidorna, men det är en miljoooon gånger bättre än förut.

Läkningen går alltså helt enligt planerna. Ärren börjar mjukna och ligger inte längre som långa korvar under brösten. Alla blåmärken är helt borta och även om ärren är rosa, så tycker jag ändå att de syns förvånansvärt lite. Nu spelar det ju ingen roll eftersom man ändå har behå där ärren går. Brösten börjar få en rundare form och en liten klyfta har börjat visa sej, tyngdlagen hjälper ju till när det gäller den saken. Jag är nästan tillbaka till samma omfång under bysten som jag hade innan, sånär som på tre centimeter. Så lite svullnad återstår.

Som ni ser så händer det mycket på fyra veckor. Men fortfarande är det försiktighet och sunt förnuft som gäller. From idag får jag träna försiktigt, hålla i kopplet själv när vi går med hunden och bära. Men jag får fortfarande inte springa, utföra hårdare träning eller bära tungt. Å fyra veckor till ska jag ha rehab-behån dygnet runt och tejpa såren. Å nu kommer ni inte få några fler bilder förrän på tvåmånadersdagen.

Var det värt det? Har det förbättrat mitt liv? JA!!!!!!! Det var värt precis allt! Kampen mot/med vikten, läkarebesök osv. Det var en himla massa krångel och en lååång väntan innan allt gick i lås, men det var absolut värt väntan och krånglet. Å det har förbättrat mitt liv enormt mycket! Jag har bara haft rejält ont i ryggen ett par gånger på en månad, jag som förr hade värk från morgon till kväll. Jag sover bättre, mår bättre, är piggare, känner mej snyggare, rör mej bättre och får så otroligt många komplimanger. Bara en sån sak!

Den som har problem med stor byst och seriöst vill göra något åt det – sök hjälp!!! Man måste ha under 25 i BMI det är första kravet, ingen idé att be om remiss innan det. Och sen ska varje bröst vara minst 800 ml stort och så ska man förstås ha väsentliga bekymmer av tyngden. Får man ok är det bara att tuta och köra. Operationen gör inte ont, efter gör det inte heller ont, det kliar och hugger lite bara. Kruxet är att hålla sej stilla när man inte tycker att man är särskilt ”sjuk”. Det är enda problemet… åsså att man inte har några kläder kvar som passar, men det är ju ett ganska trevligt problem.

Jag får massor med kommentarer och mail med frågor. Fråga på bara, frågan är väldigt angelägen för väldigt många kvinnor. Det är därför jag inte döljer något utan skriver helt öppet om mitt ingrepp. Jag hittade ingen information, så här finns info för dej som också letar. Håll till godo!

Gör ont inne i skelettet

september 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det finns visst dåligt väder! För oss som har fibromyalgi spelar det ingen roll hur vi klär oss, vi fryser ändå. Å just nu är det näst intill outhärdligt!!!

Idag är det 8-9 grader ”varmt”, det regnar och blåser. De flesta tar då på sej en extra tröja, gummistövlar och regnjacka och sen är det bra med det. Jag tar på mej strumpbyxor, kängor, fodrad jacka och jag fryser ändå. Jag är iskall om fingrar, tår, knän och näsa och det gör ont ända in i skelettet.

Det syns inte, är inte svullet eller på annat sätt påverkat. Finns ingen särskild punkt som värker mer än någon annan. Det gör bara fruktansvärt ont, längst där inne. En värk som moler, strålar och dunkar. Det syns inte, men det finns där. Definitivt.

Smärtan gör mej ofokuserad, irriterad och trött. Jag tar smärtstillande, men det enda som hjälper något sånär är att krypa ner i ett varmt bad och sedan snabbt dra på sej min tjocka onepiece och krypa ner i sängen. Gärna med hunden under samma täcke 🙂

Eftersom det inte syns är det svårt att få utomstående att förstå. Det som inte syns finns ju inte, eller? För mej är smärtan i allra högsta grad verklig. Den påverkar min vardag och stör min tillvaro. Det är hanterbart nästan hela året, men just hösten är för jäklig! De täta väderomslagen och kylan trasslar till det och även om jag försöker att ignorera det så är det svårt när det gör så ont att benen nästan viker sej.

Men jag kliver upp varje dag, klär mej, sminkar mej och försöker göra det bästa av dagen. Visa dagar går bättre än andra. Idag har jag haft en heldag i tingsrätten, i kallaste salen förstås… med sjal över axlarna och varm choklad att dricka har det varit hanterbart. Andra har sett en glad, men frusen, tjej – vad de inte ser är hur ont det gör. Jag visar inte mer än jag måste.

En smärta som förstås är obegriplig för andra. Det är nog bara de som har fibro som vet vad jag pratar om. Hur det känns när skelettet gör ont, att frysa så man skakar trots att man klär sej så varmt man kan och den otroliga tröttheten som bara blir värre ju längre hösten går. Ett minne som sviker, ord som trasslar till sej och alla saker som går i backen eftersom händerna inte är samarbetsvilliga. Jag trodde det var jag som var ofokuserad, klumpig och hade början på alzheimer… men det var något helt annat. Det var fibromyalgi, en av de konstigaste sjukdomar jag stött på.

Det som inte syns finns faktiskt ändå. Döm mej inte. Försökt istället att förstå hur det är att leva med ständig smärta och ständig trötthet. Jag förstår att det är svårt att förstå, jag gör det ju knappt själv. Det enda jag begär är att du respekterar att jag har det så här. Det är inget jag hittar på. Det är faktiskt en sjukdom. Å tråkigt nog är jag en av dem som har den. Så är livet och jag har accepterat. Det här är mitt liv. Försök bara förstå. Döm mej inte.

En väldigt annorlunda känsla

september 14, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har hållit igång i princip dygnet runt sedan i onsdagsmorse. Jag har gått upp vid 7 och kommit i säng efter midnatt. 5 dagar i sträck. Så som de flesta andra gör alltså. Men för ett halvår sedan hade jag inte orkat det, då hade de räckt med en tidig morgon för att knäcka mej helt.

Nu har jag varit ledig från jobb i drygt 4 månader och jag kan säga att jag inte ens minns när jag mådde så här bra senast. Jag orkar med på ett helt annat sätt än tidigare och njuter av livet och det känns fantastiskt. Idag var jag tvungen att umgås med min fd plågoande och mobbare i flera timmar och när han frågade hur läget var svarade jag bara ”perfekt”. Han tittade förvånat på mej eftersom han precis hört hur vi slitit med alla förtidsröster och hur ögonen gått i kors på oss. Ändå har han aldrig sett mej piggare, gladare och mer välmående än nu. Det känns väldigt skönt att kunna säga så till någon som verkligen försökt att trycka ner en i skorna under flera år. En triumf!

Jag känner mej som 20 igen! Då lekte livet, jag jobbade på 5-6 olika jobb, reste, festade, dansade och hade världens roligaste liv. Precis så känns det nu, men 24 år senare. Visst har jag fortfarande min kroniska smärta, sömnapné och obehag av senaste operationen. Men smärtan är mindre, sömnen bättre och alldeles snart har säkert kroppen återhämtat sej så mycket den kan och såren läkt. Jag andas lättare, känner mej gladare och är otroligt mycket piggare.

Att sluta jobba var ett av mitt livs bästa beslut. Nu ska bara ekonomin lösa sej… att förminska brösten var också ett av mitt livs bästa beslut. Att göra alla mina andra ingrepp bidrar förståss också massor, men de här två har varit livsavgörande. Nu känner jag äntligen att jag har ett friskt liv och att min kropp gör det jag ber den om. Visst har jag mer ont vissa dagar och vintern blir förmodligen lika jäklig som vanligt… men smärtan eller tröttheten är inte alls lika jobbig som tidigare. Nu kan jag ju sova och vila ut när jag vill och behöver. Och så länge man har kul och fullt upp har man inte tid att känna efter lika mycket.

Jag är inget offer för en massa diagnoser! Jag har fribromyalgi, sömnapne och en massa annan skit. Men diagnoserna styr inte mitt liv längre, det gör jag! Det är full fart framåt när allt är lugnt och lite mindre full fart när det är mindre lugnt. Men vill jag göra nåt så gör jag det – ingen smärta stoppar mej. Å även om jag vet att jag får jäkligt ont efter en viss aktivitet, så stoppar det mej inte – jag vet vad jag gör och kalkylerar med smärtan. Vissa dagar kan jag knappt ta mej ur sängen, men då är det så.

Jag mår så himla bra och det är en väldigt annorlunda känsla. Jag är inte van. Men det hoppas jag verkligen att jag ska bli. Jag har fixat till det jag kan på min kropp för att må så bra som möjligt och det har verkligen hjälp. Har du grejer som stör din vardag och som går att fixa – fixa dem! Det kan vara jobbigt att söka vård, kämpa för sin rätt och sedan få vården och göra olika ingrepp. Men det är så värt det! Jag ångrar mej inte! Det tog nästan fyra år av mitt liv att få ordning på allt, men nu är jag framme! Det är lycka att ha en kropp som fungerar!

Jag är rik!

september 9, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Hur har ni det med rikedom? Vad är rikedom för er? Jag drar in ca 5000 kr i månaden, sambon drar inte i en enda krona just nu och ändå anser jag oss rika. Hur går det ihop? Jo, vi är rika på livet! Lite höga på det också faktiskt. Men nu börjar det bli lite kämpigt måste jag erkänna…

Vi trodde ju inte att det skulle vara så svårt för Martin att få ett jobb. Bra betyg, stor kunskap, fina rekomendationer och mängder med lediga jobb hjälper tydligen inte. Han söker massor med jobb konstant men får inte ens komma på intervju. Jag tror mer och mer att det beror på hans osvenska efternamn eftersom de enda som faktiskt hör av sej är utländska företag och rekryterare.

Å mina 5000 räcker ju som ni förstår inte så långt. Ytterligare 5000 får tas från sparande varje månad för att täcka räkningarna och nu börjar sparandet ta slut. Så tanken är att han ska anmäla sej till arbetsförmedlingen och se om de kan hjälpa honom. Jag får nog börja kolla på nåt extrajobb, typ personlig assisten eller nåt sånt. Såna jobb finns, men jag kan ju inte bära eller jobba långa pass pga fibron och sömnapnen – så vi får väl se om det finns nåt som passar. Nåt måste vi ju göra.

Trots detta känner jag mej alltså rik. Jag mår väldigt bra i kroppen nu efter alla mina ”åtgärder”. Det enda som jag inte kan göra något åt är den ryggvärk som är kvar, att fibron ställer till det särskilt vid värderomslag då jag får förjäkla ont i hela kroppen och sömnapnén alltid ser till att jag är himla opigg. Men jag får se till det jag kan göra: promenera, vara sällskap och läsa högt, kanske riva biljetter på nån teater eller bio… Jag får kolla runt helt enkelt.

Jag är också rik så till vida att jag har en familj som accepterar mej precis som jag är. Har hört skräckexempel på familjer där man inte supportar varandra för fem öre. Att man ska ”ryck upp sej” trots att man har en sjukdom eller depression. Martin och killarna ser när jag tar slut och låter mej vara och gör allt jag ber dem om. Å pälsbollen finns vid min sida konstant för sällskap, tröst och värme.

Så trots en superdålig ekonomi är jag en väldigt rik människa. Pengar är inte allt 🙂